Skrivuppgift 20: text av Stora Stygga Vargen

Det var en gång ett folk som hette morjerna. De var en slags pysslingar, avlägset släkt ned trädgårdstomtarna fast mindre och vildare. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Morjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De morjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Morin. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Iliana. Iliana var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten.

När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Iliana var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan morj som tänkte och handlade som hon gjorde.

Morin kunde inte fatta hur han haft en sådan tur. Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt nervös och rädd för att göra något fel. Iliana var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som Morin. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Iliana glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Morin med en blick på solen.
De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Iliana när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Morin.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Iliana.

Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.
– Hur bor du egentligen? frågade Iliana.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Iliana ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Morin hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Iliana berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Morin berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Iliana för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Morin för att han var så fascinerad av Iliana. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Iliana.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Morin fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Iliana och Morin än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.
– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Morin suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner morjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Iliana.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Morin förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.

Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra.

En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Morin.
– Nej här kan vi inte sitta, sa Iliana.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Morin plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!
Morin fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Iliana funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm
vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Morin.
– Vem har pratat om att gå till fots?
Iliana selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Morin kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Iliana tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte kommit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Morin hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Iliana var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Morin konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Morin yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Morins mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Morin? dundrade han.
– Morin har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Morins pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Morins syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Morin, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Morin brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över det orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.

De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Ilianas glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Iliana och Morin styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Morin red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?

Iliana tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Morin.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.

Med de orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Morin funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med. Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Morin. I detsamma kom Iliana tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.

– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Morin.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Iliana! Vänta Iliana, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas
bekostnad. Där det försvinner morjer varje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…
Iliana och Morin var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Morins tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Iliana.

Morin och Iliana red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Det skulle inte bli lätt men de skulle skapa sig en ny och bättre värld, långt bort från orättvisorna i stubben. När hon senare tänkte tillbaka på uppbrottet kunde Iliana gräma sig över att de inte stannat kvar och övertygat arbetarna att kräva bätte villkor och medbestämmande.

Deras nya hem hade nåtts av rykten att samhället i stubben fallit samman och morjerna skingrats för vinden. I den rotvälta där hon och Morin slagit sig ner fanns det numera en samling glada morjer som arbetade tillsammans. Där levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *