Skrivuppgift 20: text av Rumpelstiltskin

Det var en gång tre systrar. Två av dem lovade att gå långt i livet
och den tredje verkade bli till stor glädje för sina föräldrar.
Den äldsta hette Prima. Hon hade långa blonda korkskruvslockar, höga
kindben och ögon som var blå som en försommarhimmel.

Den näst äldsta hette Fina och hennes hår var kastanjebrunt vilket
fick hennes gröna ögon att gnistra. Hon var finlemmad och vackert bygd
och hennes lilla uppnäsa hade dussintals unga olyckliga män skrivit
dikter om.

De två systrarna tyckte mycket om vackra tyger och plymer och var som
allra mest förtjusta när de fick spänna upp sina nya parasoller och ge
sig ut och promenera på stadens avenyer och byta förstulna ögonkast
med de unga herremän som spatserade där.

Vad gäller den tredje flickan hade de alla förstått att hon skulle bli
svår att få gift och därför var det mer eller mindre bestämt att hon
skulle stanna kvar hemma och ta hand om föräldrarna på deras ålders
höst. Det gjorde att även hennes systrar visade henne viss
uppskattning då det gjorde dem betydligt säkrare på sin framtida
lycka.

Denna flicka – Botina hette hon förresten – bar inga vackra kläder som
sina systrar utan praktiska grå vardagskläder och ordentliga
vandringsskor. Visserligen var deras far en man i en viss ställning –
han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – men han hade
knappast råd att hålla tre döttrar med ständigt nya sidentoaletter.

Men även om han så varit förste vice kontrollant är det osäkert om
hans dotter hade velat ha finare kläder. Hon använde överhuvudtaget
inte parasoll och promenerade aldrig för nöjes skull. Hon föredrog att
rida, ro och simma och därför var hennes hy solbränd och fräknig.
Hennes systrar mumlade medlidsamt att det fullbordade hennes
beklagligt ordinära utseende. Hennes hår var varken blont, brunt eller
svart utan snarare råttfärgat och eftersom det var grovt som tagel var
det omöjligt att forma till någon annan frisyr än en grov fläta i
nacken. Hennes näsa liknade på den högra sidan faderns och på den
vänstra moderns med följden att hennes ansikte var något asymmetriskt.

Då flickan inte väntade sig att bli gift och hoppades bli ett stöd för
sin far så att denne skulle kunna behålla sin position så länge som
möjligt tog hon inte bara del av ledningen av hushållet utan bildade
sig även i förvaltningskonsten. Under den mörka årstiden när hennes
äldre systrar bläddrade i modekataloger och besökte skräddare
förkovrade hon sig i de nya vetenskaperna och blev dessutom ganska
skicklig på att skriv vers. Varje kväll de inte hade bjudning spelade
hela familjen skrapnos, även om Prima och Fina ofta försökte undkomma
– Botina vann nämligen alltid och så gott som var gång fick någon av
de äldre systrarna gå till sängs alldeles rödnäst.

Botina tyckte som sagt om att rida och för sin hälsas skull steg hon
upp tidigt varje morgon och gav sig ut på en lång och hård ridtur
kring fälten utanför staden. En sådan dag när hon kom hem – det var
några veckor efter att hon fyllt femton år – mötte hon sin syster
Prima på gårdsplanen. Systern hade sin nya skära klänning på sig och
hade satt upp sitt hår till en så imponerande frisyr att det snarare
var fråga om en skulptur.

– Ur vägen Botina. Det har kommit bud från prinsen. Han ska välja sig
en brud. Alla oförlovade unga kvinnor ska bege sig till slottet. Du
måste också gå dit. Fast när du kommer dit har han säkert redan valt.

Botina hann inte svara något förrän Prima samlat ihop sina volanger
och stigit upp i den vagn familjen brukade använda för att fara till
kyrkan och försvunnit genom porten.

Botina steg in i huset och när hon satte foten på första trappsteget
kände hon ett moln av parfym slå emot henne. Hon hörde klappret av
hårda klackar och ned kom Fina i sin nya smaragdgröna klänning som var
så vid att de nätt och jämt kunde mötas i trappan.

– Ur vägen Botina. Jag ska till prinsen. Du måste också gå dit. Ja,
inte för att du kommer att ha någon chans förstås men du måste ändå.

Botina hann nätt och jämt vända sig om och ropa:
– Men Fina, du är ju redan förlovad!
– I en kapten ja, och prinsen är ju redan generalmajor. Det är klart
att det går att slå upp det där gamla missförståndet om så skulle bli.

Därefter stängdes dörren till systerns hyrvagn och Botina stod
återigen ensam kvar. Hon gick vidare till sin fars arbetsrum och fann
skrivelsen. Mycket riktigt skulle hon också tvingas ta sig till
slottet – annars kunde hon få böta och det vore ju knappast passande
för en ämbetsmannafamilj.

Vagnen var borta och hennes egen häst var utmattad så det blev till
att gå. Dessutom kunde hon sköta några ärenden på vägen. Men först var
hon tvungen byta till en ren kjortel och dra en kam genom håret.

Det tog alltså lång tid innan hon kom fram till slottet och när hon
väl kom dit fick hon se att alla de som kommit före henne bildade en
rad som nådde ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De var
alla mycket vackra och hade sina bästa kläder på sig Det blev en lång
väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland bytte han
några ord med någon av dem men det fanns inte tid att tala med alla.
För det mesta nöjde han sig med att nicka nådigt när de rodnande neg
framför honom. Om han bytte ett höjt ögonkast med hovmarskalken vid
dörren antecknades flickans namn på vägen ut för att hon skulle kunna
få en ny inbjudan vid ett annat tillfälle. Nu tecknade han alltmer
sällan för han började inse hur förfärligt många de var och trots att
de var så vackra blev han rädd när han tänkte på hur många som redan
stod på den listan.

När han trodde att han visat ut den sista och just tänkte sträcka på
sin värkande nacke efter tusentals nickningar märkte han att någon
stod kvar på golvet. När hon kommit in hade han antagit att hon följt
med för att bära någon frökens sminkväska men nu insåg han att hon var
en fröken själv.

– Nu kan ers majestät snart gå och vila sig för jag är sist, sade hon.

Han klev ned från tronen och steg närmare henne. Han hade aldrig sett
en flicka som hon. Hennes hår hade samma färg som en av hans
älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen för att
röra vid sig men så kom han ihåg att det hände att människor i enkla
kläder hade ohyra. Han bytte en blick med hovmarskalken. En blivande
drottning kunde väl inte möjligtvis se ut så här? Nej, det kunde hon
väl inte.

Botina var själv nyfiken. Han var slät och blek som en porslinsdocka
och därför var det mycket lustigt att se hur hans ögon vandrade mellan
henne och mannen i livré. Hans hår var så blont att det nästan var
vitt och hans näsa var inte större än hennes lillfingerknoge.

– Om ers majestät har tittat klart måst jag gå hem nu. Det är sent och
min familj sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit
av.

Prinsen höjde på ögonbrynen.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av dem är en lika god
skapnosspelerska som jag.
– Tja, det vore väl kanske inte så mycket till medtävlare men rart ändå.
– Jag lovar ers majestät att jag skulle vinna mot vem ni än fann i staden.
– Vågar du ditt huvud på det?
Han log. Det fanns något nyfiket, kanske glupskt i hans blick.
– Javisst, svarade Botina för hon visste att det var så.

Dessutom visste hon att även om prinsen formellt hade rätt att befalla
halshuggningar behövde den skriftliga orden godkännas av
dekapitationskabinettet och där kunde den bli liggande hur länge som
helst.

– Då spelar vi, sade prinsen och satte sig vid ett bord vid sidan av rummet.
Hovmarskalken hämtade det kungliga spelet som var tillverkat av elfenben.
– Och vad får jag om jag vinner? frågade Botina.
– Vad skulle du säga om halva kungariket?

Botina nickade. De villkoren kunde hon acceptera. Hovmästaren
förvissade sig om vilken del av kungariket som avsågs, gjorde en
anteckning och spred därefter ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat mot hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än av att vinna. Han
gjorde skickliga drag men utan tanke på hur de förändrade det taktiska
läget och verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som
gav högre poäng. Det dröjde inte lång tid förrän hon hade besegrat
honom. Utan att tänka på vem hon spelat mot tog hon upp den lilla
sågen för att skrapa honom på näsan och sade:
– Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen hade inte blivit skrapad på många år och aldrig av en främling
så han höjde armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon
lät bli att skrapa och spelade en gång till så att han fick en chans
att vinna tillbaka halva riket så kunde hon i gengäld även vinna den
andra hälften. Så rädd var han.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och pinnarna lades ut igen.
Den här gången spelade prinsen bättre och dessutom hade pinnarna
hamnat så att de värdefullaste låg i botten och alla piggar låg mot
prinsens sida. Botina fick slösa åtskilliga drag av partiet åt att
rensa upp och en tid ledde han. När de kom ned till bottenskiktet stod
det dock lika och snart stod hon åter som segrare. Hon hjälpte till
att lägga ihop spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla
funderade på vad andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga
när hon kom hem med hela kungariket.

Prinsen satt alldeles stilla och såg på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet lades upp igen.
De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne:
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?
Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en lätt kyss för hon visste att han förlorat de sista dragen med
flit. Han hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle
ha försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

De unga tu satt kvar och såg blygt på varandra. Långsamt tog de
varandras händer. Sedan tog Botina till orda och sade sakta:
– Jag vill träffa min nya regering klockan åtta i morgon. Vi ska
tillsätta en kommitté som gör en ordentlig genomlysning av
flogostronfrågan – det måste vara något fel med den förklaringen.
Visare måste tullen på silke höjas och vi behöver ett bättre stöd för
manufakturierna. Det får räcka så före frukost. Längre fram behöver vi
göra några justeringar i tryckfrihetsförordningen men det kräver
generalständernas bifall. Kan vi ha dem inkallade veckan efter
bröllopet?

Prinsen log mot henne och nickade, nyfiken på vad detta oväntade
äventyr skulle innebära. Klart var att de skulle leva lyckliga i alla
sina dagar.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

  1. Härlig läsning! Fina detaljer med underbara höga kindben och plymer. Och väldigt vackert skrivet om hur flickans hår liknar prinsens häst – hur ett frö till kärlek väcks till liv. Och bra slut.

    Första stycket gör mig lite förvirrad. Jag får ingen klar bild av vilken ålder flickorna har när historien börjar. Kanske är orden ”lovade” och ”verkade” lite krångliga? Jag tycker att den meningen kan tas bort.

    En fundering är om man kan få med något om systrarna senare i berättelsen. Kanske något om vad de gör för min eller vad de säger när de lämnar systern på slottet? Men jag kanske har fel.

    Kul!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *