Skrivuppgift 20: text av Askungen

Det var en gång en svinaherde som hade hand om en flock svarta grisar
åt byns storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra,
väckte grisarna och drev dem framför sig till, förbi kvarnen, till en
äng utanför den lilla byn. Där bökade grisarna runt och åt vad de
hittade under marken, och svinaherden täljde på en träpipa.
Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den bortsprungna grisen skulle komma
tillbaka, men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till
storbonden och berätta vad som hade hänt. Storbonden satt vid sitt
dignande matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han
utrymme i munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han ett litet troll med ögon
som blåbär. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart ett stort troll med ögon
stora som tallrikar. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var ett ludet troll, med ögon större än väderkvarnsvingar, och
det var så hiskeligt att Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden. Svinaherden följde med
trollet till en grotta som var stor nog att rymma både sol och måne
och blev anvisad en fäll på marken.
”Där kan du sova”, sa trollet och slängde åt honom ett äppelträd med
uppslitna rötter till middag.

Han hade knappt lagt sig för att vila, förrän någon trampade på hans
fot. Svinaherden vaknade till och såg att det var trollet med ögon
stora som tefat som kommit till grottan för att sova.

Han drog åt sig fötterna och la sig åter till rätta. Men knappt hade
han somnat förrän någon trampade på hans hand. Han satte sig upp och
fick syn på trollet med ögon som blåbär.

När de tre trollbröderna samlats så viskade de med varandra och till
slut somnade svinaherden, utmattad av allt han hade varit med om.
Nästa dag tog de tre trollen med honom till ett högt och stort träd.

”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, och däruppe kan solen
komma åt mig, men du är människa och du är lätt nog. Högst upp i
trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till mig”, sa
trollet med ögon stora som väderkvarnsvingar.

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men vi behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollen borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget. För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Tre saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han åt
aldrig gris, han gick aldrig tillbaka till stora skogen och han
berättade aldrig för någon om trollen och guldäggen.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

  1. Tänkte bara lite sent säga att jag tyckte det var flera finurliga förändringar och bearbetningar. Genom att trollen blir tre löser du de aparta hindren på ett naturligt sätt och ger dessutom en sorts logik åt att de bara behöver tre ägg. (Kanske av osjälviskhet – vilket du snuddade vid i din kommentar och som väl vore en rolig om än inte given tanke – men lika gärna för att de helt enkelt ska ha varsitt. Får de fyra börjar de bara gräla om vem som ska ha två.)
    Också bra med att det handlar om att skydda sig från solen.
    Det finns f ö en tydlig in-i-mörkret-tematik i sagan. Ett mörker som kanske även är ett sinnestillstånd eller helt enkelt en bild av livets svårigheter.

    En liten fundering bara: Min första tanke var att det andra trollet skulle ha ögon som äpplen eftersom det första hade som blåbär och det vore rimligt att liknelserna var hämtade från samma områden. Sedan kom jag på att eftersom liknelsen av det tredje hållets ögon också är hämtat från den mänskliga civilisationen är det första trollet som sticker ut. Kanske kunde han ha ögon som knappar eller som nålshuvuden istället?

    Men en bra fajt var det.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *