november 2011

You are currently browsing the monthly archive for november 2011.

Om vi säger:

Sherlock Holmes.
Madame Bovary.
Lisbeth Salander.

Så tänker du?

Ja, nä … vi vill nog kanske inte veta exakt vad du tänker (om det inte är något snällt förstås). Men vi blir mäkta imponerade om du tycker som vi: Att det där är exempel på tre starka karaktärer. Fiktiva karaktärer som man nästan inte vet om de är påhittade eller ej. Var böckerna om dem biografiska, för mitt minne av personerna är så levande? Var de verkligen inte av kött och blod? Va?

Conan Doyle blev så irriterad över Sherlock Holmes populäritet att han försökte ta livet av honom. Och vem bryr sig om något annat än Lisbeth Salanders öde i böckerna/filmerna hon är med i? För övrigt böcker/filmer som i andra länder alla fått ny titel: The Girl With …

Ibland skapar författare så starka karaktärer att de får ett helt eget liv utanför bokpärmarna. Därför är veckans skrivuppgift denna:

  • Du ska skapa en stark karaktär som någon annan karaktär i din berättelse (och vi läsare) ska möta för första gången.
  • Vem är det som möter karaktären, var är de, vad gör de?
  • Hur vill du beskriva din karaktär? Fysiska attribut? Intelligens? Humor?
  • Skriv en scen som väcker vårt intresse; ta gärna ut svängarna i beskrivningen av din karaktär!

Denna vecka behöver alltså inte texten ha en klar början eller slut, det är viktigast att lyckas förmedla denna känsla av en person som inte är som någon annan person i hela världen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 30 november till onsdag 7 december

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Karaktäristiskt

Veckans pseudonym kommer att bli gator på Södermalm i Stockholm där Mikael Blomkvist druckit kaffe (dvs alla)
Veckans tag på texterna blir karaktär

Tags: ,

”De säger att det blir stora störningar i trafiken. Jag gör mig beredd
på en natt på tåget och ringer när jag kommer fram. Kram L”

Lise-Lotte tryckte på ”skicka” och slängde telefonen på sängen. Den
landade mittemellan de prydliga staplarna med kläder och julklappar.
Det yrde utanför fönstret. Cykelvägen hade snöat igen fast det bara
var ett par timmar sedan den blev plogad. Hon hoppades att det skulle
lugna sig över natten men det verkade inte så. Vad skulle hon jämnt
vara så duktig och stanna kvar så länge för? Det fanns nog inte ens en
utbytesstudent kvar i huset. De sista i korridoren hade stuckit i
morses och hon skulle inte resa förrän dagen därpå – den tjugotredje –
men hon skulle behöva gå hemifrån klockan fem så hon behövde packa nu.
Sedan skulle hon få sitta hela dagen på tåget och att döma av hur det
snöade hela natten också. Hon började bli hungrig men bestämde sig för
att åtminstone samla ihop allt som skulle packas innan hon gick och
såg om det fanns något kvar i kylskåpet. Mp3spelaren spelade ”I Saw
Mommy Kissing Santa Clause”.

Hon räknade över julklapparna. Mössa till mamma, presentkort till
syrran, en film till brorsan, böcker till kusinerna. Pappa? Hon hade
väl en present till honom? Jo, det hade hon ju. Hon hade köpt en
flaska whisky till honom på nationens Skotlandsresa. Det var därför
han inte hade stått med på julklappslistan.
Hon hade dessutom varit smart. Man kan inte förvara en flaska whisky i
ett korridorsrum i två månader. Förr eller senare försvinner den på
någon fest. Flaskan låg kvar i resväskan och resväskan stod på vinden.
Tyvärr betydde det att hon behövde gå upp och hämta den nu.
Hon tog nycklarna i handen och klev i sina fopptofflor. Som tur var
bodde hon på översta våningen. Det här skulle inte behöva ta många
minuter.

Det var kallt på vinden. Riktigt kallt. Det rök om munnen och ett
ögonblick ville hon gå tillbaka efter en tröja. Typiskt henne att gå
upp i bara linne och träningsoverallsbyxor. Men så drog hon efter
andan och lät den tunga brandsäkra plåtdörren gå igen bakom henne. I
lurarna spelades ”Driving home for Christmas”. Ett par minuter till så
skulle hon få lägga en filt över axlarna och sätta på en kopp te.
Hennes förråd låg nästan längst in, bara att gå på.

Hur kunde det finnas så mycket skräp i ett hus där så unga människor
bodde så kort tid? Genom de grova plåtnäten såg hon bleka skuggor.
Hoprullade mattor och madrasser, avhakade dörrar, travar med
flyttlådor, undanställda möbler, väskor och säckar. Varje skrubb full
med saker kring väggarna och lite luftigare utrymme mitt på golvet.
Nästan som små rum. Nej, bon. Det skulle mycket väl kunna bo något
inne i båsen men knappast något mänskligt. På sin höjd halvmänskligt.
Hennes förråd var nog det enda som var nästan tomt. Vinterkläderna
hade hon redan hämtat och bagen stod nere på sängen för att bli
packad. Det enda som stod tog upp hennes förrådsutrymme var tre tomma
banankartonger och resväskan. Hon borde kanske försöka hyra ut det i
andra hand.

Det kändes ännu kallare här borta. Det drog förstås från alla hörn.
Tunna masonitinnerväggar och strax utanför det ytterväggar av plåt.
Rent tekniskt var hon antagligen ovanpå huset och inte på översta
våningen. Det hade säkert varit minusgrader häruppe flera gånger på
sistone. Hon hoppades att inte något hänt med flaskan. Sprit frös ju
inte så lätt men man kan aldrig riktigt veta. Det kunde bildats
isklumpar och i så fall kunde det kanske skadat flaskan.

Hänglåset var iskallt. Ändå behöll hon det i handen när hon hakat av
det och klivit in i förrådet. Kanske för att inte tappa bort det.
Kanske för att stål är bra om man vill skydda sig mot spöken.
Där stod väskan. Hon ställde in koden. 2525. Tippade försiktigt ned
väskan på golvt. Snäppte upp låsen. Öppnade. Flaskan inslagen i tre
lagar tidningspapper. Oskadd. Utandning. Stängde väskan. Reste sig upp
och tog ett steg mot dörren. Såg att den var stängd och att det satt
ett hänglås på utsidan. Ett ögonblicks förvirring. Såg låset hon
fortfarande höll i handen. Mp3spelaren började spela ”Do they know
it’s Christmas?” Slet av lurarna. Hörde steg som försvann mot dörren.
– Hallå?
Högg tag i dörren och försökte skaka den. Den skramlade knappt. Ropade igen.
– Hallå!
Ljuset släcktes. Ett ögonblick kunde hon fortfarande se gallret
framför sig. Sedan hörde hon dörren till trapphuset slå igen och det
blev alldeles mörkt. Hon skrek. Hon skrek så att den kalla luften rev
sönder hennes hals. Hon visste att även ifall hon skulle skrika så
högt att ljudvågorna trängde genom golvet fanns det inte där som kunde
höra henne.

Skriven av: Lord Peter Wimsley

Tags: ,

Det var en mörk, kall och fuktig natt. Stockholm i november. Klas var på väg mot sin etta på Åsögatan. Han hade tillbringat större delen av natten med att omsorgsfullt supa sig full. Trots att han lyckats bra med sin föresats hade han bestämt sig för att gå hem istället för att ta en taxi. Han rock var slarvigt knäppt, mössan satt på sniskan och han frös. Han hatade november. Snart skulle julskyltningen dra igång. Då skulle det åtminstone bli lite ljusare. Någon snö var förstås inte att räkna med. Det var delvis för att i någon mån förkorta novemberlidandet som han gjort ett så grundligt jobb med att byta sina pengar mot rusdrycker.

Han gick hemåt längs den öde Skeppsbron. En jättelik halvfärdig gran skymtade i natten. Han bestämde sig för att gå fram till Slussen. I sitt något förvirrade tillstånd hoppades han att slussportarna skulle stå öppna. Han gillade att se vattnet forsa ut i Saltsjön. När han närmade sig slussdiket anade han ett par gestalter i mörkret. Det var två män som kämpade med en stor säck. Han noterade att de såg väldigt kraftiga ut när han gick fram till räcket och kikade ner i vattnet. Där nere under Skeppsbron var det om möjligt ännu mörkare och fuktigare.

I slussen låg en båt. En man stod på däck iklädd oljerock och kaptensmössa. Mycket märkligt eftersom slussen var stängd. De två männen hade bekymmer med sin stora oformliga säck. Den var kall och hal förstås, vad annat kunde man vänta sig. Den var uppenbarligen tung och saker i den verkade glida runt. Ordet liksäck flöt omkring i Klas omtöcknade hjärna. De två männen försökte få ner säcken till han i båten. Det såg ut som att säcken när som helst kunde hamna i vattnet.

– Behöver ni hjälp? frågade Klas utan egentligen veta varför.
De två männen på kajen och han i båten vände sig hastigt om och stirrade på Klas.
– Nej tack, vi klarar oss, sa den något mindre av männen på kajen.
– Jo, kom hit och hugg i, avbröt den andre.
– Jaha, sa Klas lite osäkert.
– Ta tag här, sa den storvuxne mannen.
– Så här? undrade Klas.
– Jag tror verkligen inte att det behövs, försökte den andre mannen.
– Precis och så böj dig lite framåt, kom det genast med eftertryck från den store.

Ljudet av blydaggen mot Klas huvud påminde om en gren som knäcks. Hans kropp slog i marken med en tung duns. Den sista medvetna tanken i Klas huvud var: ”Jävla november”

Skriven av: Kommissarie Columbo

Tags: ,

Hon stod allvarlig mellan dom två brinnande marschallerna, så här snett nedifrån skapade skuggorna ett stelnat och nervöst ansikte, hon befann sig bara på en meters avstånd, en meter framför henne under den bruna lövmattan så …..
Nej, hon ryste till och viftade bort fantasierna. Det kändes otäckt. När hon besökte graven och det var blå himmel, så inbillade hon sig att hon var iakttagen av någon ovanför dom ulliga små molnen. Den känslan var befriande på något sätt, som det skulle finnas en vacker och förlåtande fortsättning på ondskan här nere på jorden. Men nu, sent på eftermiddagen i början på november när kyrkogården var mörk och övergiven, så drogs hennes fantasier ner mot marken, ner under jorden där en bit av henne själv låg begravd.

Det var på dagen 37 år sedan hon och hennes kära tvillingsyster kom till världen, nu var hon sen sex år tillbaka ensam kvar. Sex år en månad och fyra dagar för att vara exakt, sen polisen hade dykt upp med det hemska beskedet. Nu stod hon vid graven och mindes, hon hade bett honom vänta nere på parkeringen i bilen, just den här dagen på året ville hon gå hit upp ensam, även om den gamla kyrkogården gav henne kalla kårar.
Dom hade ju haft en underbar uppväxt ihop, tänk att alltid ha någon nära sig som förstod en och ett par föräldrar som älskade dom och klädde dom i samma kläder. Det var alltid dom två ihop som gällde, genom hela barndomen, skolan och löpningen dom hade i motionsspåret. Där dom andfådda skrattande fantiserade om sin gemensamma framtid. Så var det alla killar dom träffade tillsammans.
det var det som var början på det som skulle förstöra alltihop.

Dom hade fyllt tjugo, själv hade hon fått influensa men hennes älskade syster verkade ha klarat sig den här gången. Den Lördagen hade ett par andra tjejkompisar övertalat systern att hänga med ut.
När hon kom hem var hon kär upp över öronen, hon hade träffat Robert.

Hennes syster drogs nu mer in i Roberts liv, bort från henne. Det gick bra för systern. Roberts kontakter hjälpte henne till en snabb karriär, dom köpte en stor villa utanför staden och fick barn. Robert var en fin människa och hon kände sig alltid välkommen hem till familjen. Men mellan henne och systern byggdes en mur, som bestod av karriär makt och pengar. En bit av henne levde ihop med Robert på andra sidan muren, deras sociala nätverk började se helt olika ut och dom fick allt mindre gemensamt.
Det började gå sämre för henne också, företaget där hon jobbade skulle göra nedskärningar och hon blev arbetslös. Det var inte lätt att hitta ett nytt jobb, lågkonjunktur och inga kontakter som kunde hjälpa henne. En kväll hade hon i desperation ringt sin en gång älskade syster och bett om ett lån för att slippa bli vräkt från lägenheten. Det var då hon insåg att dom för alltid var skilda åt. Systern hade bara spydigt svarat, ”det finns jobb åt dig också, men du måste anstränga dig lite och inte bara lata dig”
Om hon bara visste hur hon kämpat, ringt, spritt CVn omkring sig, bett och bönat men alltid fått ett nej eller tyvärr tillbaka. Det var som en bit av henne själv slets bort.

Efter att hon kämpat på ett halvår med timjobb ibland, som höll näsan ovanför vattenytan, så fick hon tillslut det hemska beskedet. Hon hade varit försvunnen i en vecka. Dom hade hittat henne inne i skogen, bara 100 meter från motionsspåret där dom alltid sprungit och skrattat i som unga. Skallen var krossad med ett trubbigt föremål. Mördaren hade tydligen stått efter en lång och sugande uppförsbacke, där man var ett lätt byte när man sprungit sig andfådd. Döden hade varit ögonblicklig, sen hade hon släpats in i skogen en bit och täckts slarvigt med granris. Det var inget sexualmord, troligen ett brutalt rånmord, plånboken nycklar och mobilen var borta.
Nu fick hon dom där tankarna igen, systern låg där ensam i granriset, stel och blodig, med blåaktig hy, mitt i skogen i mörkret och kylan, djuren kom fram, nosade och …..
Nej hon rös och sköt bort tankarna.
Hennes föräldrar grät tillsammans med henne. Under det halvåret som gått hade hon hoppats på, att det kanske någon gång i framtiden skulle allt ordna upp sig och dom skulle finna varandra igen. Men nu var allt hopp ute. Mamman och Pappan, till och med Robert försökte stötta henne så gott det gick.

Men det som hände gjorde att hennes bitterhet begravdes i sorg och det började vända för henne. Hon hade nu ett bra jobb och familj med en underbar man som satt och väntade i bilen.

Det blåste till, lågorna från marschallerna lös upp gravstenen, nej, det fick räcka, hon ville tillbaka till parkeringen, tryggheten, sätta sig i en varm bil, krama honom, kyssa honom, åka hem till barnen ha fredagsmys i soffan och glömma.
Medan hon gick över den mörka kyrkogården, genom dom prasslande lövhögarna tillbaka till bilen, kände hon på samma sätt som hon alltid gjorde den här speciella dagen. Robert och barnen begrep ju ingenting och polisen misstänkte inget.
Men hon fick kalla kårar av att läsa sitt riktiga namn på gravstenen.

Skriven av: Agaton Sax

Tags: ,

De två liftarna såg ganska bortkomna ut där de stod på autobahn med sin packning. Hon såg ut som om hon försökte komma över att hon var kissnödig medan han vände och vred på en karta och  försökte förstå exakt var de befann sig. De växlade några ord i sprutande följd och han lyfte sin ryggsäck och började att gå uppför backen medan hon sprang ner i diket. Hon kom strax upp igen och såg förtvivlat  på sin packning som stod kvar och sprang efter honom. Natten var månsvart och stjärnor blinkade lite uppgivet här och var trots att de slapp slåss med ljuset från stan. Hennes ilska var uppenbar och hon skrek ut svordomar mot honom, svordomar som blandades med gråten och i snörvlandet kunde uppfattas att hon bad honom vänta och att det var hans fel att de hade hamnat här. Hon hade sagt ifrån när bilen närmade sig med de två männen och det var med ett stort nej hon ändå hade satt sig bak i bilen med honom.

Han bad henne sluta skrika och att ta en titt på kartan men det gjorde varken till eller ifrån; hon fortsatte snörvelanklaga honom och var de var, förblev ett mysterium.

En bit bort såg de några vägskyltar med namn på orter  som ändå inte gick att hitta på kartan. Båda två var ganska tagna efter det som hänt och på sätt och vis tacksamma över att de slapp undan så lätt men att slänga av dem mitt på autobahn var en neslig hämnd och det skulle bli svårt att få lift igen.

De hade kvar sin gamla skylt där hon hade skrivit KIEL och den plockade hon fram ur hans ryggsäck och lutade mot packningen. Bara för säkerhets skull. När de klivit in i bilen i Wintherur hade det varit nästan 40 grader varmt men nu på natten var det ganska kylslaget, ja iskallt. De hade åkt i timmar och Horst och Dani hade velat ha dem med på hotellet – som tack för liften men det tackade båda nej till med eftertryck och en kaxighet som förvånade båda två. De hade egentligen varit rädda för de båda männen hade rökt på under tiden de körde och ju högre de blev desto märkligare blev deras prat och framfart. Hon hade försökt att följa deras färd på kartan men det var alldeles omöjligt. Antingen var kartan för gammal eller så körde de en helt annan väg.

Men nu stod de här och frös med tunna kläder som de svepte badhanddukarna kring. Förmodligen såg de ut som två spöken för de enstaka bilarna som kom förbi. Hon försökte gnugga liv i händerna men det var stört omöjligt och efter två tuggor från en chokladbit som han räckte fram mot henne kramade hon honom och sa att de bara måste bestämma sig för att gå åt något håll även om de inte visste ifall det var det bästa sättet att komma till en påfart. Vid en närmare besiktning av området såg hon att det fanns vägar överallt i ett system som liknade Slussen i Stockholm med den skillnaden att vattnet och husen inte fanns så lång ögat nådde. Istället var där stora berg av sand och tittade hon noga såg hon något som såg ut som en crossbana i en av de slingriga berg-och-dalvindlingarna snett åt vänster. Backen de stod i lutade svagt nedåt och svängde så att de inte kunde se vare sig vad som fanns före eller efter kurvan.

Tystnaden gjorde slut på den sista chokladbiten. Hon höll på att torka händerna med en våtservett när de hörde hur en ylande motor närmade sig. Att fastställa varifrån ljudet kom var inte lätt men de antog ändå att de snart skulle få se ett vidunder  visa sig på vägen framför sig. Det tog säkert flera minuter innan de såg en man komma på motorcykel. Han kastade huvudet bakåt som om han var förföljd och precis när han såg dem satte han pekfingret för munnen och tecknade: Tyst!

Han tog avfarten till vänster i en skarp kurva nedanför kullen och drog ner mot crossbanan.

Han verkade jagad. Mera hann hon inte tänka förrän en vrålande kör av motorcyklar fyllde hela luftrummet. Först tänkte de slita åt sig grejorna och kasta sig ner i diket men insåg när strålkastarna lyste upp sandberget att de inte hann. En av förarna lösgjorde sig från klungan på sådär tio motorcyklar och stannade framför dem, medan de andra saktade ned en bit bort, dock med motorerna på. Över deras axlar kunde de se gevärspipor sticka upp.

”Hat Ihr ein Mann auf ein Motorrad gesehen? Rösten var hård som vore den tagen ut en gangsterfilm och han stötte sin gevärspipa i flickan, som svarade på stapplande årskursniotyska och utan att se på sin vän pekade hon åt avfarten mot höger. Mannen skrek något åt de andra och de satte av efter  något annat än den flyende mannen och hon hoppades att hennes manöver skulle nå sitt syfte.

”Herregud, vad var det där? Skulle de skjuta honom? Mera hann han nästan inte säga förrän de såg ljuslyktorna leta sig uppför grusåsen ända tills de var i höjd med dem igen. Så försvann de bakom kröken däruppe men ljudet var kvar och snart nalkades kören i refrängen. De stod kvar som fastfrusna tungor på ett järnräcke och rätt vad det var stod mannen framför dem igen igen vrålandes på tyska. Han skrattade och slog pojken rakt över munnen. Blodet rann från den spruckna läppen och det såg ut som att näsan fått sig en törn. Han fick ett slag till och ett igen. Hon skrek och bönade och bad ”Wir haben nichts gesehen, nichts!” Istället för att slå till henne slängde han ner henne på marken och sköt ett skott mot pojken. Flickan trodde att han var död ända till hon hörde honom svära.

Motorcyklarna gav sig av. De tog samma avfart som den första mannen och det dröjde säkert en timme av tystnad innan de hörde tre skott. Tre ensamma skott i natten och de visste båda vem som träffats men inte varför eller vem han var. Återigen vrålade motorerna, ja tumlade i röster mot varandra och strax var de förbi igen. Alla körde de i fel riktning och trots att en bil blev synlig kastade de iväg ett skott som tog i ryggsäcken innan de försvann.

Bådas ben ville rusa ner mot grustaget men ville de egentligen se?

Skriven av: Miss Marple

Tags: ,

Eftersom november ännu inte är över så fortsätter vi på inslaget bestsellerspår och ja, vi har dragit oss för det … men nu är det dags att skriva deckar-Pennfajt.

För att begränsa oss lite i det massiva deckarutbudet som finns, så har vi bestämt att denna vecka kopiera Henning Mankells sätt att inleda sina böcker (vi tänker då på Wallanderböckerna, inte ”Lögnhalsarna – Nio enaktare om Strindberg”) Henning låter alltid det första kapitlet skildra hur mordet eller brottet går till, och det är först från kapitel två som en trött Wallander börjar sucka sig igenom ännu en psykiskt och fysiskt påfrestande brottsutredning.

Så vi skiter helt sonika i det trista polisarbetet och koncentrerar oss på den gastkramande inledningen. Om man skulle rycka ut det första kapitlet i varje Henning Mankell-bok och sätta ihop texterna till en novellsamling skulle det bli en briljant studie i skräck. Kolla själv! Du har säkert en Wallander-pocket liggandes i en flyttkartong i källaren, erkänn!

Och nu ska du skriva en lika läskig text.

Veckans regler:

• Tänk efter vad som skrämmer dig. Det bästa sättet att skriva en kuslig text är att själv bli lite rädd för det man hittar på.

• Jobba gärna med klichéer. Mörker. Ensam på en gata. Isolerad i ett hus i en skog. Kråkor som lyfter mot himlen. Oro i maggropen.

• Jobba gärna med kontraster. Den trevliga festen som strax kommer urarta. Ett förälskat par som kommer ut från biografen. I många av de tv-serier som visats senaste året har programskaparna klippt från blodig mordscen till kärleksscen, eller tvärtom – för att öka vårt känslomässiga engagemang och också väcka (lagom mycket) äckel.

• Skriv din text i tredje person, beskrivande, gärna med vad man inom film/TV kallar ”subjektiv kamera”. Klassiskt exempel på subjektiv kamera är när vi i en tv-deckare ser en ung tjej komma hem till den tomma lägenheten, hon har ingen aning om vad som väntar där hemma. Klipp till subjektiv (lätt rörlig) kamera: vi ser med inkräktarens ögon hur hen följer den unga tjejen medan hon tar av sig (alla) sina kläder för att ta en dusch. Den subjektiva kameran följer efter till badrummet där nu vattnet är ångande hett bakom duschdraperiet. Ja, du fattar!

• Du behöver inte beskriva ett mord, det kan vara ett annat brott. Är det kanske mest effektivt att avsluta din text, så att säga, innan hammaren faller mot huvudet? Eller är det kanske mer skrämmande att berätta hur någon hittar ett lik? Gör som du vill, bara du skriver riktigt skitläskigt.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 23 november till onsdag 30 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Läs detta i mörker

Veckans pseudonym kommer att bli kända detektiver
Veckans tag på texterna blir Henning

Tags: ,

Taxin försvann uppför Kungsgatan, fram satt Marie och bak låg AnnaLena och snarkade. Vi såg den försvinna vid rödljusen i korsningen Sveavägen. Vår lilla tjeträff hade havererat totalt. Kunde nästan förstått det, när vi satt hemma hos mig och grundade.
AnnaLena den perfekta fitnesstjejen blir alltid tvärt om när hon dricker sprit. Jag hade burit ut henne från restaurangen i benen medan Marie och Linda tog varsin arm. Hon är vältrimmad, men fan vad muskler väger när man är full och har högklackade stövlar.

”Hoppas Marie inte ljög,” sa jag till Linda, ”att hon verkligen skulle upp tidigt på hantverkskurs i morgon. Känns lite taskigt.”
”Ingen fara,” svarade Linda, ”hon nämnde det hemma hos dig, du och jag får väl fortsätta kvällen.”
”Några förslag ?”
”Jo, du det är en sak som jag måste berätta.”

Hon hade velat prata med mig om något, men avbrutit hemma hos mig. Om det var för att hon var nyktrare då eller för att vi inte var ensamma visste jag inte.
”Du måste hjälpa mig att bli av med oskulden,” började hon
”Va!”
”Jo men det är så liksom, jag är oskuld.”

Jag begrep inte ett skit av vad hon menade, Linda och jag har känt varandra sen dagis. En väldigt välutrustad blondin som är ett huvud längre än mig. Under tonårstiden avverkade hon killar så det liknade ett kalhygge efter henne. Sen träffade hon Uffe som hon har två barn med, för ett halvår sedan blev hon precis som jag dumpad.

”Kan du förklara hur du menar” frågade jag.
”Jo, i somras satt ju du och jag i soffan hemma hos dig och storgrät över våra förlorade kärlekar. Men tiden går, jag vill inte bli den där tjejen, som skaffar en enkelsäng inskjuten mot väggen där jag ligger och läser Harlequinromaner i väntan på döden. Det är dags att starta från ruta ett igen, börja om från början, så nu är jag alltså oskuld igen. Du har ju redan fixat det.”

Linda syftade på ett veckolångt förhållande jag haft med en frånskild farsa i scoutgruppen jag ledde.
”Okej, men jag har fortfarande kvar känslan att inte lita på killar även om min så kallade oskuld är tagen, vänta dig inte att du träffar ditt livs stora kärlek, du kan bli besviken.”
”Oskulden räcker för i kväll.”
”Anchor, vi är ju klädda för det.”
”Jättebra ide vi sticker dit på en gång.”

Jag tog min 28-åriga oskuldskompis Linda, blondinen alla killarna vänder sig om efter under armen och vi började gå uppför Kungsgatan. Det är bra när man tar hem sina kompisar på några glas vin och man tar emot nyduschad i badrock. Man tänker aldrig, shit vad snyggt, det skulle jag tagit på mig. Jag hade haft tre alternativ. AnnaLenas svarta kavaj med kort snäv kjol och röd sidenblus som satt så där oförskämt snyggt på henne. Maries vintageklänning, lite småromantisk, eller Lindas hårdrocksstil. Det blev Linda. Vi hade bägge slitna jeans med nitskärp nedstoppade i höga stövlar. Under min jeansjacka hade jag en Danko Joneshoddie och under Lindas MC-jacka satt motsvarande med Motorheadlogga. Eftersom det var i mitten på Februari hade vi våra vadlånga oljerockar över. Det var inte kallt, ett par plusgrader, några enstaka blaskflingor svävade genom luften och jag uppskattade att det inte var halt med dom här höga klackarna.

Vi fortsatte på Sveavägen och gled in på Anchor. Inget band på scenen ikväll, men Burn it to the ground med Nickelback dånade ut genom högtalaranläggningen. Det fanns ett ledigt bord som Linda blixtsnabbt lade beslag på.
”Det vanliga” frågade jag henne och hon nickade. Gick fram till baren där Ozzy hängde på en tavla ovanför spritflaskorna, han höll ett vakande öga och verkade trivas.
När jag kom tillbaka till bordet var Linda inte ensam längre, mitt emot henne satt en skitsnygg Nikki Sixxkopia med mörka ögon svart halvlångt hår och skäggrand på hakan. Linda märkte inte ens att jag sköt över hennes Buddington till henne.
”Din kompis sa att det var okej att vi slog oss ned”
Jag tittade upp och såg rätt in i ett par otroligt vackra blå ögon. Dom tillhörde en kille med långt ljust hår och ett litet bockskägg. Han satt där bredvid Nikki Sixxkopian och jag hade inte märkt honom. Nu upptäckte Linda att jag var tillbaka hon vände sig mot mig med en frånvarande blick och sa  ”kolla tröjorna”. Bägge hade svarta T-shirts med ett pentagram och en knuten näve. Satans Fist stod det under.
”Har ni varit på konsert” frågade jag.
”Dom spelar ju i ett dödsmetallband för i helvete” utbrast Linda i något som liknade extas.
Nikki Sixxkopian skrattade och presenterade sig som trummisen Steve.
”Du sitter just nu mitt emot världens bästa hårdrocksbasist Mike” fortsatte han och Mike rodnade.
Efter att vi suttit en bra stund och pratat förbi varandra om olika hårdrockband med Satans Fists rytmsektion och hällt i oss ännu mer öl tyckte Linda det var en utmärkt ide att vi skulle ta en taxi upp till Steves tvåa på Söder.
Vi hittade en utanför på Sveavägen, Mike satt fram och jag lutade mig framåt för att småprata lite under färden. Bredvid mig i baksätet halvlåg Steve och Linda upptagna med att helt ogenerat försöka äta upp varandra. Taxin stannade på Ringvägen, vi gick in genom en port och upp en trappa till Steves lägenhet. När vi kommit in i hallen, tog Steve tag i min arm och drog in mig i vardagsrummet. Jag undrade vad han sysslade med, men sen viskade han i mitt öra.

”Var rädd om honom, i kväll. Tror du är rätt tjej för honom, han har lite problem, så ta det försiktigt.”
Sen återgick han till att försöka äta upp Linda, vi såg inget mer av dom under kvällen efter att dom försvunnit in i sovrummet. Själv begrep jag inte vad han menade.

Nu satt jag i soffan med Mike och drack te, medan jag drunknade i hans blåa ögon så lekte han försiktigt med mina fingertoppar, vårt småpratande avbröts av ett rytmiskt dunkande när sänggaveln i sovrummet slog mot väggen. Jag kunde inte låta bli att fnittra.

”Dom verkar ha roligt,” sa Mike och rodnade.
”Hon håller just på att förlora sin oskuld”
”Oskuld den tjejen ?”

Jag förklarade fnittrande hennes situation och tillade att hon tydligen blivit sjutton år igen. Sen sa jag att det var alltid hon som valde först när vi var tonåringar. Det var då han stötte dolken rätt i mitt hjärta med den helt oväntade frågan.
”Har du haft cancer ?”
”Cancer, nej vaddå varför tror du det ?”
”Jag har ett jobb vid sidan om, för bandet är inte så känt, sjuksköterska på Radiumhemmet. När jag träffat dom som mot alla odds blivit friska, så har många av dom en speciell utstrålning. Dom har fått livet tillbaka och på det viset lyser det även om dig. Dessutom dina gröna ögon och ditt vackra röda hår, av er två så är det du som är stjärnan. Tro inget annat.”

Jag har aldrig känt mig så smickrad, kände hur pulsen ökade, mitt skärpedjup bara försvann och det enda jag kunde se klart var hans underbara blå ögon i ett ansikte inramat av långt ljust hår och ett litet skägg som delvis dolde en kraftfull sexig haka.

”Öh liksom jag har ju haft lite svårt, blivit dumpad ….. inte mått så bra, börjat resa mig igen…”

Jag kom inte längre förrän vi satt fast i varandra. Våra läppar möttes och genom våra öppna munnar virvlade tungorna. Mina händer åkte upp innanför hans T-shirt och jag kände hans hårda hjärtslag mot mina bröst. Det var då det hände, han rykte till.

”Skit också.”
”Vad hände.”

Han blev tyst en lång stund, tittade generat ned och svarade med gråten i halsen.
”Jag har lite problem med tjejer, det är inte första gången. Det kom i brallan”

Jag förstod att han drabbats av en tidig utlösning, det var det Steve menade. Kanske han blivit dumpad precis som jag för det. Jag var precis på väg att säga det gör inget, men jag hejdade mig. Lät så fånigt, precis som jag inte hade några förväntningar alls. Dom hjärnceller som fortfarande inte raglade runt alkoholpåverkade innanför pannbenet arbetade på en lösning. Men tillslut fick mina känslor direktkontakt igen, och jag svarade.

”Vi har alla våra öppna sår, dom gör ont, men tillslut förvandlas dom till ärr och man lär sig leva med dom, det var det du såg hos mig. Jag vill du skall leva med dina. Varför skall jag bry mig om en sån liten detalj när du har världen bästa basfingrar. Dom vill jag smaka på. Men kom ihåg att det inte är stålsträngat där nere.”

Jag sög på hans långfinger och lade sen försiktig ned hans hand mellan mina ben, kände hur mitt nitskårp drogs upp och gylfen  åkte ned.  Något varmt mjukt och försiktigt började massera mig.
Vår puls gick upp igen och våra läppar möttes.

Skriven av: Blåsippa

Tags: ,

Evelyns kinder blossade. Det var ju inte så här hon hade tänkt sig att
hennes första dag på jobbet skulle börja.

Alla på redaktionen tystnade och vände blickarna mot henne. De såg en
brunett i kjol ned till knät och håret uppsatt i knut. Ostyriga
korkskruvslockar letade sig ner längs hennes släta kinder. Hennes
smala händer letade runt i handväskan. Hon rotade bland makeupen,
hårsprayen, läppstiftet och …

”Oh, baby, hit me, baby, one more time”, ekade det skrälligt ut på
redaktionen. Hon hade tyckt att det var en så ironisk telefonsignal.
Nu skämdes hon bara. Var sjutton hade hon lagt telefonen?

Där fick hon tag på den. Hon fick ryckte upp den med sån kraft att den
for iväg på golvet, där den fortsatte att vibrera och spela ”hit me,
baby”. Men den var inte ensam. När hon ryckt upp den hade även den
där olycksaliga kondomen som hon stoppat ner i väskan för evigheter
sedan följt med. Så där låg de nu, mitt på redaktionsgolvet. En iPhone
med ljusgrönt fodral och en kondom av märket ”Okeido”. Hon hade ju
inte ens velat ha kondomen i väskan. Det var Peppy som sagt åt henne
att det var dags att komma över Chip’s otrohet, dags att ta revansch
och att hon alltid borde vara redo. Hon hade förstås svarat att hon
aldrig skulle hänga med en kille som inte har med sig egna kondomer,
men hon hade ändå stoppat ner den. Varför hade hon alltid så svårt att
säga nej till Peppy? Det var också Peppy som mer eller mindre
övertygat henne om att Chip var den rätte.

Hon kastade sig framåt för att få upp pinsamheten från golvet och hon
gjorde det så häftigt att hon krockade med mannen som precis hade böjt
sig ner för att göra samma sak.

Hon dunkade huvudet i hans bröstkorg och uppfattade en mild doft av
mysk och – kan det ha varit tigerbalsam – innan hon satte sig tvärt på
golvet. Mannen, upptäckte hon snabbt, var stjärnreportern Anthony
Blanche, och han var ännu mer bredaxlad i verkligheten än han var i
TV-rutan.

”Du tappade de här”, sa han med den perfekta baryton som varje kväll
klockan nio satte kvinnors hjärtan i dallring över hela nationen. Hon
mötte hans blick, den var inte alls lika bestämd och avståndstagande
som när han sände nyheter. De bruna ögonen var varma och det syntes
skrattrynkor runt dem.

”Tack”, sa hon och tog telefon och kondom i var sin hand. Och nu
kunde hon inte komma upp. Kjolen var för snäv. Anthony tog tag i
hennes arm, hårt, men ändå utan att göra illa henne, och fick upp
henne på fötter.

”Tack”, mumlade hon igen och hon kände hur hon blev ännu rödare i
ansiktet. Åh, denna eviga rodnad. Denna förbannelse som följt henne
sedan hon var fem år. Så fort det hände något så rodnade hon. Det var
som att ha en stor text i pannan som avslöjade vad man kände.

Redaktionschefen, som demonstrativt hade tittat ut i luften medan han
väntat, sköt återigen ner glasögonen på näsan.
”Och som jag just skulle säga så har vi fått en ny medarbetare på
redaktionen. Hon har tydligen valt att presentera sig själv och sin
telefon och sitt… sällskapsliv. Det här är Evelyn Winterstocking som
kommer att vara hos oss på prov en vecka. Och sen får vi se.”

Skriven av: Prästkrage

Tags: ,

Spegeln i den stora garderoben visade inte sanningen. Hon såg riktigt
bra ut i den. Blusen Lollo just lånat henne hängde löst över höfterna,
precis som i höstens modetidningar.

”Kom så går vi ut till killarna”, sa Lollo och puttade henne lätt i
ryggen.

Hon svalde. Det var bara Lollos kille Claes hon träffat förut.
De stod runt barbordet i köket och smuttade på whiskey. En söndag
klockan tre. Anne hade inte vant sig vid de här rika typernas vanor än,
fast hon umgåtts med Lollo sedan i somras.

”Pierre”, sa en av dem och räckte henne sin hand.

Minst fem år äldre, säkert trettio, tänkte hon, presenterade sig
alldeles för tyst och rodnade genast. Claes log och ställde ett glas
framför henne.

Killarna hängde världsvant vid bordet. Själv fick hon verkligen sträcka
på sig för att kunna lägga underarmen på ett någorlunda avslappnat sätt
på bordskivan och greppa glaset. Kanske höll hon det för hårt.

Lollo skrattade till på det där hysteriska sättet som fick killarna att
komma av sig och tystna. När skrattet klingat av vände hon sig mot Anne.
”Anne, berätta om när du vann tävlingen i simhopp!”

”Jo, det var i Paris…” började hon.

”Paris! Pierre är fransman”, sa en av killarna och Pierre log stort,
slog ut med händerna och sa ”Mais oui”.

Lollo tog över och berättade, med mycket större dramatik än Anne skulle
ha lyckats åstadkomma, hur Anne vann den där gången, mot alla odds. Hon
bubblade på om hur Anne ägnat hela sitt liv åt sporten och försakat både
vänner och relationer. Sen berättade hon om skadan.

Pierre slog ut med armarna igen. Helt oväntat slöt han dem omkring Anne,
tryckte henne lätt mot sin överkropp och sa ”Ma petite suedoise” med en
beskyddande röst.

Värmen från honom trängde in i henne.

En av de andra killarna började berätta om när han åkte vattenskidor
alldeles intill klipporna. Pierre släppte taget om henne och la sig i
berättelsen. På något sätt fick han den att handla om bilar, dyra bilar.
Claes utbrast ”Pierre! Nu får du ge dig. När är du redo att ha en
relation med en schyst tjej istället för med bilarna i ditt garage?”

Anne tittade ner i whiskeyglaset och kände hur det hettade på kinderna.
Lollo sparkade henne lätt på smalbenet. Hon ignorerade det, tog en klunk
och fokuserade på händerna på bordet. Hon försvann i sina egna tankar,
hörde inte längre vad någon sa. Plötsligt var de på väg, bort, det var
tydligen något som var planerat.

Lollo ryckte tag i hennes arm. ”Vi skulle ju gå på bio, du och jag”, sa
hon.

Anne tittade på ryggen som just gick ut genom dörröppningen. Hon visste
att skjortans tyg var lent och tunt, exklusivt. Ryggen under den var
bred och stark. Precis som hennes.

Skriven av: Gullviva

Tags: ,

Sandra stod med pennan i handen framför en nästan fullklottrad tavla. Det var något som inte stämde. Hon tvinnade omedvetet en blond hårtest.

– Du tror inte att det är fel där i början? frågade en lätt grånad kollega.
– Ha ha, Sandra skrattade sitt medryckande skratt. När hon skrattade guppade hennes glasögon i takt med skrattet på ett sätt som alla runt henne uppfattade som mycket charmigt. Det var nog därför hennes skratt var så medryckande. De flesta män brukade också lägga märke till att hennes fasta och toppiga bröst också guppade i takt. Själv var hon omedveten om den förtrollning det här guppandet kunde försätta män i.

– Nej du, där i början är det allt rätt men jag måste kolla upp en annan sak.
Hon lämnade seminarierummet med den vita rocken fladdrande efter sig och började gå genom den vita korridoren bort mot sitt kontor. På vägen ångrade hon att hon inte suddat tavlan innan hon gick. Hon tänkte på svinet hon haft som handledare i Stockholm. Inte nog med att han tafsat på henne på julfesten. Dessutom hade han snott några av hennes bästa resultat. Män,hon skulle aldrig lita på någon av dem igen.

Trots problemen med handledaren hade hon disputerat bara 26 år gammal. Nu var hon halvvägs in på sin post-doc vid CERN och om hon bara fick ihop det som inte stämt på tavlan skulle hon få in en artikel i Nature. Hon visste att på hennes skrivbord låg resultaten från de senaste två veckornas körningar. Om hon stoppade in den anpassade exponeneten i potentialen och sedan löste Schrödingerekvationen numeriskt så kanske…

Augustin kände sig nöjd. Han hade städat ur kontoret som beställt. Nu borde han kunna avsluta för dagen och kila lite tidigare. Ett par liftar hade öppnat och han ville vara i bra form om två veckor när säsongen skulle börja. Vaktmästarjobbet på CERN var bara för att betala mat och hyra under sommaren. När snön och turisterna kommer kan han leva gott på att ge privatlektioner i backarna. Hans kunder är till största del kvinnor.

En gång, när han var ny i svängen blev han lurad. En fantastiskt vacker kvinna bokade honom en hel vecka. Det var en underbar vecka. Hon flirtade hela tiden och han trodde att de var förälskade. När veckan var slut var hon försvunnen och några pengar såg han aldrig till. Efter den betan visste han att kvinnor inte var att lita på. Han tog alltid betalt i förskott och ville någon någon träffa honom ”after ski” aktade han sig noga för att engagera sig känslomässigt. Han hade hunnit bli 35 men hade ett utseende som bäst kan beskrivas som evig ungdom. Något hans lite äldre kunder fann oerhört fascinerande.

Sandra svepte in på sitt kontor samtidigt som en välbyggd lockig vaktmästare baxade ut en stor kartong genom dörren. Skrivbordet var tomt.

– Vad i hela… Var är mina saker? sa hon med rösten fylld av förvåning och ilska.
– Nedpackat precis som överenskommet, svarade han glatt.
– Vadå överenskommet? Vem har sagt åt dig att packa ner mina saker?
Nu var hon inte förvånad längre utan bara arg.
– Det står ju här på min arbetsorder: ”Töm kontor 3:47”
En viss osäkerhet hade smugit sig in i hans röst.
– Idiot! Det här är kontor 2:47.
– Åh nej, stönade han.
– Det kan man lugnt säga.
Hennes svar kom som en pisksnärt.
– Nu måste jag städa ur ett kontor till.

Augustin kände hur dagens skidåkning höll på att glida ifrån honom när han började gå mot trappan.
– Men hallå! Du måste ju packa upp igen!

Han baxade tillbaka den stora kartongen. Hans skidåkarmuskler kom i alla fall till någon användning idag. Han började efter bästa förmåga återställa det kreativa kaos som hade rått på skrivbordet. Hon bläddrade stressad bland pappersbuntarna, orolig att viktiga data hade försvunnit. När han böjde sig ner efter nästa laddning råkade han välta omkull den hög han
just staplat upp och alltsammans hamnade på golvet.

– Åh förlåt jag försökte bara, länge kom han inte.
– Försökte och försökte, finns det något du kan göra istället för att bara försöka?
Hon var så arg att hon knappt visste vad hon sa.

– Jo, jag kan åka skidor. De första liftarna har precis öppnat. Jag kan bjuda på en privatlektion imorgon, som kompensation menar jag.
Han ångrade sig redan medan han sa det. Varför skulle han bry sig om den här unga, arga, blonda forskaren i vit rock?
– En skidlektion? För att kompensera två veckors arbete? Är du inte riktigt klok?
– Kanske inte, men om två veckor när säsongen är igång kommer det finnas en strid ström av kvinnor som vill att jag lär dem åka och då behöver jag inte stå ut med lynniga forskare som aldrig ser dagsljus och inte vet vad snö är.
– Så jag vet inte vad snö är? OK, vi ses vid liften imorgon.

Skriven av: Ringblomma

Tags: ,

Även denna vecka säger vi: bestseller! Och nu är det banne mig dags att bita tag i kärleksromanen!

Detta är kanske den mest bespottade genren som finns inom litteraturen. En genre med hårt formaterade hjärta-och-smärta-berättelser och parodiska personporträtt (och om män visste hur ångande en del sexscener är skrivna; CHOCKEN!) Men vi vill inte här och nu väcka en diskussion huruvida kärleksromanen är den mest bespottade genren, eller varför den skulle vara det – istället vill vi leka med formatet som kärleksromanen har.

Skrivuppgiften består av att skriva början på en typisk lättläst Harlequin-roman. Du behöver inte göra research för att klara av denna uppgift, däremot så kommer vi presentera en mängd regler som du måste följa. Det är upp till dig att lösa texten utifrån dessa regler! Kom ihåg: ibland kan många regler väcka inspirationen, snarare än att det förtar all din fantasi.

Kärleksregler:

  • Vi ska träffa din kvinnliga hjältinna först. Hon är dösnygg, men förstår det inte själv.
  • Din hjältinna är mellan 20-28 år gammal och har ett särskilt personlighetsdrag som gör henne charmig. Vilket?
  • Hon har svårt att lita på män. Varför?
  • Sedan ska vi få möta din hjältinnas prince charming. Han är också väldigt snygg, men bryr sig inte så mycket om det. På vilket sätt är din manliga hjälte snygg?
  • Din manliga hjälte är 32-38 år gammal och han har också svårt att lita på kvinnor. Varför?
  • Din manliga hjälte är rik eller framgångsrik inom ett visst gebit (sakerna kan hänga ihop). Vad jobbar han med?
  • Så är det då dags för ditt par att träffa varandra för första gången. Hur går det till? Går mötet bra? Dåligt? Drabbas den ena av dem av kärlek vid första ögonkastet och den andra bara typ hatar, ex ”hela Henrys machostil”?
  • Skriv ett cliffhanger-slut på din text!

Snabbt exempel på hur du kan skissa upp din hjältinna:

23-åriga Sara snubblade in i bokhandeln. Typiskt också! Just idag när hon hade flipflops på sig. Hennes stortå skulle nog snart anta en blålila ton, exakt samma färg som hennes ögon. En färg så unik att den stoppade trafiken. Ja, trafiken till och från kassan i bokhandeln – som hennes faster ägde och där Sara jobbade. Tur att hon inte hade ett jobb som krävde mer fysisk precision, Sara hade snubblat sig ut och in i rum hela sitt liv. Till stor glädje för hennes kamrater.

Du kan skriva en romantisk text om du vill eller så kan du välja att lösa uppgiften med humor. Du kanske hellre vill försöka skriva en ”finare” litterär text, men använda dig av Harlequin-romanens regler? Huvudsaken är att du försöker hålla dig till reglerna!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 16 november till onsdag 23 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Jag läser Harlequin i smyg

Veckans pseudonym kommer att bli olika blommor
Veckans tag på texterna blir harlequin

Tags: ,

Anna Lindberg, fy fan vilken häftig tjej, vi gick i grundskolan ihop och hon var annorlunda redan då.

När vi andra tjatade på våra föräldrar om dator, byggde hon ihop en själv av gamla delar. Råkade stöta på henne här om dagen och blev hembjuden till henne på fika.

”Var gör du nu för tiden ” frågade hon.
”Jobbar som Uska, sen skriver jag rätt mycket på fritiden, blogg och ett bokprojekt. Du då?”
”Fick just en doktorandplats i fysik på KTH” svarade hon stolt.
”Fritiden då ?”
Hon böjde sig fram och svarade med tyst röst, ”kan du bevara en hemlighet ?
”Visst”
”Det här får inte komma ut, gör det det så blir jag betraktad som galen, jag har just byggt en tidsmaskin”
”Va !”
”Häng med in i garaget så får du se.”

Vi gick ned i källaren, där stod en metallkupol, lite mindre än en liten bil. Den hade fyra små hjul under som enligt henne bara var till för att kunna flytta på den. Hon fällde upp en lucka i den och vi gick in. Det fanns två bilstolar med kraftiga bälten, en laptopp och en stor röd knapp. Bakom stolarna hängde två overaller, i lila med grafiska mönster i svart och rött, ursnygga.

”Vad är dom där till för”, frågade jag.
”Säkerheten”, förklarade hon. ”Det tog åtta år att utveckla och sätta ihop maskinen, overallerna klarade jag på ett år. Dom står emot kyla, ifall man av misstag skulle hamna på istiden. Vattentäta med flytkraft, ifall man måste nödlanda på t.ex. Titanic 1914 och hjälm inbyggd i huvan. Tyvärr kunde jag inte göra dom skottsäkra. Det hade varit bra ifall man hamnar mitt i något gammalt krig.
”Får jag testa, frågade jag entusiatiskt?
”Visst” suckade hon och lät besviken för att jag var med intresserad av overallerna än av maskinen.
”Sitter ju perfekt på mig. Himla skön också.”
”Okej, fortsatte hon och noshalerade mitt outfittande i sminkspegeln, jag kallar den för tidskapsel. Håller på med en del slutjusteringar innan jag provar den. Den är inställd på Google, man googlar alltså på en historisk händelse. Man kan även köra den via årtalsinställning i tid och google maps i rum. Sen är det bara att trycka på den röda knapp …..”
Hon hade inte hunnit klart meningen för än jag var där och fingrade. Det blixtrade till och vi landade med en duns på golvet. Anna tappade luften och blev blå i ansiktet.. Det tog en stund innan hon fick tillbaka andningen.
”Fan skall du ta livet av mig”skrek hon
”Kände inget alls ”svarade jag.
”Men du har ju overallen som skydd, G-krafterna är enorma när man slungas bakåt i tiden.”
”Tur vi bara äkte en vecka tillbaka”
”Vad har du gjort ?”
”Äsch jag googlade på Gina Tricots hemsida vi befinner oss i Kistagallerian i förra veckan,”
”Va !”
”Jag köpte en topp där som jag inte var nöjd med, det var bara öppet köp i tio dar, så jag tänkte …..”
”Fan ! Här lägger jag ned tio års arbete på att skapa en bättre värld, så skall du åka runt i tiden som någon jävla modebloggare.”
”Okej, dra på dig overallen så åker vi, du förresten, du ser ju helgrym ut i den, vi måste snabbt i på Gina Tricot i alla fall tror jag”
Jag lyckades få Anna att hänga med in, nyfikna människor hade samlats runt kapseln och vi väckte stor uppmärksamhet när vi outfittade oss i en spegel i butiken.
”Shit vad grymma vi ser ut började jag, tycker du skall ta bort den där forskarknuten i nacken och släppa ut håret, då blir vi ju superhjältar. Kom nu timegirl så åker vi. ”
Vi hoppade in i kapseln igen, det fanns ju många historiska asshole man kunde terrorisera, Hitler, Stalin, Pinochet, Pol Pot med flera Jag sa åt Anna att eftersom hon gjort kapseln, fick hon välja.

”Vi tar Hitler,” sa hon bestämt.
”Då måste vi ha vapen, en maffig kulspruta på taket kanske.”
”Anna suckade, men tänk på att overallerna inte är skottsäkra, vem kommer att ge oss en kulspruta utan motstånd ?”
”Du jag har en ide, dom fixar ju köld, googla på Östfronten 1941, vill ha en riktigt kall dag.”
”Sjunde December, minus 43 grader kanske”
”Kör”
Jag klev ur kapseln vintern 1941-42, strax utanför Moskva den iskalla vinden tjöt och snön yrde runt mig. Men Annas overall var helt suverän, jag frös inte alls, fast jag bara hade en kortärmad Gina Tricot-topp under. Behövde inte gå långt förrän jag hittade en ihjälfrusen tysk soldat i en snödriva med en kulspruta. Det kändes otäckt att bända upp dom stela fingrarna runt avtryckaren, för att få loss den. Men jag var övertygad om att ändra historien så jag lyckades. Sen släpade jag den tunga kulsprutan genom snön till Anna i kapseln och slängde in den bakom sätena.
”Fixat,” sa jag kaxigt, ”Partidagarna i Nurnberg 1937, lets go and kick some ass.”
Vi spände fast oss.

Skriven av: Zeusstatyn i Olympia

Tags: ,

Sakta smyger jag över heltäckningsmattan. Den är tjock och mycket tät. Att gå på den känns som om fötterna är på väg åt ett håll och jag mot ett annat. Svag musik hörs genom surroundsystemet. Jag stannar i några sekunder och lyssnar. Nickar. Bra ljudkvalitet, måste ha varit det allra bästa som fanns på marknaden, hur dyrt som helst att köpa och installera. Men jag antar att om man är kungen så både förtjänar man och ser till att skaffa det bästa.

Jag landade i det rum jag mindes bäst från mitt tidigare besök. Jag hade hört så mycket om huset innan jag var här. Att det skulle vara vräkigt, hemskt tacky, men kungen hade mycket mer stil och smak än vad gemene man verkar förstå och huset var mycket mindre än vad han hade haft råd att köpa. Han hade ju haft råd att köpa hela stan om han hade velat.

På grund av dessa, något förutfattade förväntningar, blev jag förvånad över det stilfulla i kungens inredning när jag gick på min rundvandring. Jag stannade upp i flera minuter bara för att njuta av det här rummet. Tyckte att det var riktigt snyggt. Inrett i svenska färger, mörkt blått, gult. Soffgrupp à la mode à la den tiden, lite yuccapalmer, tre tv-monitorer inmonterade i väggen. Och den tjocka heltäckningsmattan. Vilken svensk som helst hade dödat för en gillestuga som den här back in the day.

Det är tidig morgon den 16:e augusti och solen kommer snart gå upp. Jag har planerat det här ett tag nu. Läst på, tänkt igenom min strategi, gjort en riskanalys. Jag måste lyckas med det här uppdraget. Jag måste rädda kungens liv.

Jag vet att han kommer vakna tidigt. Han kommer relaxa med familjen och ta hand om lite sista minuten detaljer inför konserten i Portland i morgon, innan han drar sig tillbaka till övervåningen och där får hjärtslag inne på sin toalett och dör innan ambulansen anländer.

Min plan är att ta mig in i hans sovrum och ställa mig vid fotändan av hans säng. Jag har en vit särk på mig och en luciakrona som jag smyckat med vanligt julgransglitter. När han vaknar så ska jag stå där och mässa.

”Sir, you need to go to the hospital or The Lord will come to bring you home. The Lord awaits you, but your fans await you more.”

Sedan ska jag snabbt ta mig tillbaka till bottenvåningen och kasta mig in i tidsmaskinen igen. Förhoppningsvis fungerar det även att resa tillbaka till framtiden. Min vän som hjälpte mig konstruera maskinen var bombsäker på att den skulle fungera bakåt, men ej helt säker på om den kunde ta mig tillbaka.

Jag har förberett mig även på det, packat ett litet kit viktiga saker, ordnat ett pass med utgångsår 1978 och det gör inget om jag måste göra om 80- och 90-talet. Kanske jag kan tjäna en hacka på att sälja av Farmacia-aktier innan det går i putten. Kanske jag kan stoppa Lasermannen. Kanske jag också kan rädda Kurt Cobain. Vilka valmöjligheter.

Det är bara ett riktigt stort problem med min plan. Jag har aldrig varit på övervåningen i huset och jag vet inte vilket som är kungens sovrum. Övervåningen har varit stängd i stort sett från i morgon. Ingen får befinna sig där. Det är helig mark. Och nu sätter jag foten på trappan som leder dit upp.

Skriven av: Babylons hängande trädgårdar

Tags: ,

Men det var då självaste fan att man inte, så att säga, paid more attention i plugget. Då skulle inte hela den här jävla situationen uppstått.

Det började med att jag inte visste var jag var, eller hur jag hamnade här, och jag har noll clue om hur jag ska komma härifrån. Eller rewind, den stora frågan är när jag är. Vilket fucking år är det? Nån annan jävla historiebuff skulle kunnat rabbla viktiga historiska årtal som ett rinnande vatten, själv vet jag inte ens när man uppfann rinnande vatten.

Alltså, så här mycket förstod jag redan när jag kom hit. Det är typ höst, det är typ inte hemma i Svedala och det är typ inte i framtiden jag har hamnat. För om det här är framtiden, just go ahead and shoot me. Fast det är väl det som ändå kommer hända snart om jag inte fixar läget.

Så anyway, att hamna här var ungefär som att hoppa ut ur ett flygplan, fast med en lite mer smooth landning. I ena stunden sa polaren åt mig att jag skulle vara försökskanin för hans nya apparat han satt ihop, och i nästa sekund satt jag plötsligt på rumpan, på bar backe, och såg mig omkring. Runtomkring såg det ut som om i den där filmen med Kevin Costner när han spelar Robin Hood med amerikansk brytning. Liksom engelskt. Jag ställde mig upp, såg ut över gröna kullar och ett hav, och tänkte att om jag loungar här vid stranden så kanske Robban själv dyker upp bredvid mig … hur han nu ser ut? Som en räv med liten hatt och pilbåge antar jag. Och när levde han då? Fan, att man suger så på det där med årtal.

Okej, fast forward till nu. Jag rantade omkring, var lite hungrig, fick gå och skita bakom en sten och torka mig med löv, lite såna praktiska detaljer. Hann börja känna mig något ensam och desperat, men så dök det upp några tjommar till slut, som snackade engelska. Tack och lov, för engelska hajar man ju. Faktiskt så har jag tänkt att det här stället påminner lite om när jag var på språkresa i East Sussex som fjortis. Ja, fast lite mindre storstad och bilar här nu då.

I alla fall, jag tror de här killarna är något slags soldater, för de har sköldar och vapen och verkar taggade till tusen. De drog någon osammanhängande historia om hur de först gått 40 mil, slagits mot några andra tjommar, sen gått 40 mil tillbaka och nu verkade det som om de skulle slåss mot ytterligare några andra. Tröttsamt liv liksom.

De gav mig lite bröd, torkat kött och vad det nu var att dricka. Sen frågade de om jag kunde någon franska. Å jag då, jävla nöt, svarade:

”Mais oui, bien sûr, s’il vous plaît! Je m’appelle Tomas.”

För man pluggade ju franska, va. Lätt val. Hänga med snygga tjejer tre lektionstimmar i veckan, eller hänga med finniga killar och öva bestämda artiklar. Nein bitte, franska fick det bli.

Krigstjommarna frågade igen vad jag hette, de verkade känna någon som hette Tostig Godwinson, som de precis hade slagits med, eller slagit ihjäl eller hur det nu var. Men jag sa igen att jag hette Tomas, inte Tostig, och sedan verkade de mest vara i extas över det här med franskan. Just nu sitter de vid en lägereld och smider planer om att jag ska infiltrera fiendeleden och ta reda på hur fienden planerar lägga upp det här battlet. Det går rykten om att grejer kommer hända imorgon bitti. Fan, alltså. Hur hamnade jag här? Why me? Min franska är typ lika uppdaterad som alla historiska årtal.

Bonjour, fiende som tänker döda mig och mina nya polare!
Bonjour, ça va?
Ça va bien, merci. Et vous?
KILL KILL KILL!

Skriven av: Fyrtornet på Faros

Tags: ,

– Du kan inte på fullt allvar mena att det här funkar. Du känner väl till Hawkings argument?
– Nja, hur menar du?
– Alltså, _om_ det nu gick att bygga tidsmaskiner skulle någon förr eller senare lyckas med det och då borde det krylla av turister från framtiden. 11 september borde det varit nerlusat med folk som hängde ur helikoptrar, när Kennedy sköts borde det stått en hel radda nyfikna på den där lilla gräskullen och när Jesus korsfästes… Till och med de romerska krönikorna borde noterat att staden var överfull den dagen.
– Jamen, den funkar i alla fall, vad Hawking och du än säger. Pröva själv vet jag!
– OK OK, så jag skriver alltså in tidpunkten här?
– Precis och sen trycker du på den gröna knappen och den röda för att åka tillbaka.
– Så här?

Han hör inte min fråga, jag har redan tryckt på knappen och Nicolas labb försvinner. Jag känner ingen acceleration men utanför maskinen förändras allt i snabb takt och instrumenten indikerar att något händer. Jag kan inte tro att jag färdas i tiden. Han måste ha fixat med någon sorts projektion.

Plötsligt är jag framme. Instrumenten har stannat och utanför ser jag ett ökenlandskap. En av displayerna är märkt ”Lokal tid & plats”. Den indikerar att året skulle vara 48 före Kristus och platsen Alexandria i Egypten. Det är naturligtvis omöjligt. En annan display är märkt ”Skeppstid”. Den visar dagen datum och jag ser att ”färden” tagit fem minuter.

– Imponerande Nicola. Hur har du gjort det här?

Inget svar. Jag reser mig upp och öppnar dörren. En varm vind fylld av dofter slår emot mig. Jag hoppar ner på marken. Jag är utomhus, helt säkert. Hur sjutton har han gjort det här? Jag fånstirrar på omgivningen och låter blicken svepa längs horisonten. På avstånd ser jag en hamnstad. Husen ser absolut inte moderna ut. Jag avbryts i mitt betraktande av en massa skrammel blandat med ord på ett språk jag inte känner igen. Jag snurrar runt och ser en trupp egyptiska soldater på marsch i riktning mot hamnen. Jag ser mig om efter någonstans att gömma mig men inser att soldaterna inte bryr sig om mig.

Jag måste komma på hur Nicola gjort det här. Kan han ha byggt en sån där barnkammare som Bradbury fantiserade om? Jag går i riktning mot hamnen jag också. Det är varmt. Jag är redan törstig och jag har sand i skorna. Om det här är en illusion är den fanstastiskt välgjord.

Efter vad som känns oms en evighet kommer jag fram till hamnen. Här pågår en intensiv strid. Egyptier slåss mot några som jag antar är romerska legionärer. En och annan latinsk glosa hörs över slagfältet. Lite för sent inser jag att det här nog inte är på låtsas. Ett spjut slår ner bara en meter från mig. Jag börjar springa. Åt fel håll. Två romerska vakter viftar med sina spjut och ropar något. Jag lyckas finta bort dem och springer vidare. Bara för att krocka med en högrest romare med höknäsa.
– Pax vobiscum!
Jag chansar på det latin jag kan och ler lite inställsamt. Han ser inte road ut. Plötsligt inser jag vem jag sprungit in i.

Det är Juilius Caesar.
– Ave Caesar!
Jag bugar så ödmjukt jag kan. Caesar vinkar avfärdande och ropar ut några order. Jag ser mig om och inser vad som håller på att hända. Några skepp har kommit in till kajen. En liten patrull romare är på väg dit med olja och facklor. Det är nu de ska sätta eld på skeppen. Den elden kommer stt sprida sig och förstöra biblioteket i Alexandria. Antikens samlade vetande kommer snart att gå upp i rök. Jag måste göra något. Caesar måste stoppa dem. Jag kastar mig fram emot honom men stoppas i luften av att någon griper tag i min krage. Någon som pratar klingande svenska.

– Hallå där!

Skriven av: Kolossen på Rhodos

Tags: ,

Rummet föll isär, som om någon tagit en stor sax och klippt det i
remsor. Och sedan kom det tillbaka.
”Den funkade inte”, sa jag.
”Jodå”, så Eva. ”Titta på din mobil.”
Jag tittade ner på bordet. Åh, herregud vilken klump. Den såg ut som
en stor miniräknare. Jag såg på Eva, på hennes blonda hår, hennes blå
ögon och hennes rundade höfter. Vi var bästa vänner i framtiden. Men
vad är vi i det förflutna?
Jag lyfte klumpen från bordet och slog ett nummer.
”Dallas Airport, how may I help?”
”There is a bomb in a plane”, sa jag och la på.
Eva stirrade på mig.
”JFK, how may I help?”
”There is a bomb in a plane”, sa jag.
Hon klev fram och ryckte telefonen ifrån mig. Hon har alltid luktat så
gott, även nu, när hennes svett trängde igenom hennes kofta.
”Du får inte ändra historien.”
”Jag bara skjuter upp den någon timme.”
”Jag skulle aldrig låtit dig följa med.”
”Dom kommer leta efter en bomb. Dom kommer inte hitta någon. Och Bin
Ladens kompisar måste flyga någon annan gång.”
”Nu åker vi hem.”
Hon är vacker när hon är arg. Läpparna blir hårda och smala. Det
blixtrar från ögonen.
”Jag har alltid velat ligga med dig. Ska vi göra slag i saken?”
”Du har blivit helt tokig. Ta mig i handen så åker vi hem.”
”Jag tolkar det som ett nej. Ha det så bra i framtiden.”
”Du får inte stanna här.”
”Jag hinner faktiskt inte prata med dig nu. Den som har rest i tiden
är Gud. Och jag tänker aldrig bli människa igen.”

Skriven av: Cheopspyramiden

Tags: ,

Vi fortsätter att gnugga fantasiknölarna – och det känns som om november är den ultimata månaden att drömma sig bort. Vi fortsätter också med bestseller-temat och räkna med att det kommer ett par övningar till inom detta lättsamma område (om du hellre vill lösa skrivuppgiften med svårmod så gör du det).

Veckans uppdrag är som följer: din bästa kompis har en tidsmaskin och du tror inte att den funkar. Därför är du något raljerande när du hoppar in i tidsmaskinen och på skämt slår in datumet till en viktig historisk händelse. Men dra på trissor! Tidsmaskinen funkar! Plötsligt befinner du dig mitt i en situation där världshistoria skrivs och du har en möjlig chans att ändra på förloppet.

Var är du? Hur ser det ut? Hur låter det? Hur doftar det? Vilka andra är där? Vad är det som händer? Vilken roll tar du i dramat? Hur skulle det kunna ändra på hela världen så som mänskligheten känner till det idag?

Som vanligt – några regler:

  • Skriv din text i presens och i jag-form (du behöver inte basera din karaktär på dig själv, bara skriva i jag-form)
  • Tänk på tempot och vad som kännetecknar en bestseller. Din text ska vara driven, handlingen är i första rummet, dina karaktärer är modiga, har kanske lite humor och är snygga utan att veta om det.
  • Din text ska sluta med en cliffhanger. Bygg upp stämningen i din text och sedan … slut. Försök lämna de andra pennfajtarna/läsarna i mycket upprivet skick över att de inte får veta vad som händer sedan!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 9 november till onsdag 16 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Tillbaka till framtiden

Veckans pseudonym kommer att bli världens sju gamla och nya underverk
Veckans tag på texterna blir tidsmaskin

Tags: ,

Jag har faktiskt fått nog nu, jag är inte alls nöjd med den här jävla situationen. It’s not what I signed up for!

Det var annorlunda förut när det bara var hon och jag. Dagarna följde en viss rutin. Ibland jobbade vi i sängen, direkt när vi vaknat. Eller så gjorde vi det på köksbordet, marmeladklibbigt och med morgontidningen under oss. På fik. På tunnelbanan. På hennes väninnas kontor. Jag var hennes ständiga kompanjon och together var vi unstoppable.

Så här, jag fattar ju läget. Jag är realist. Jag fattar mina begränsningar. Det skulle ju inte hålla forever liksom.

Men ändå, jag känner mig ensam, lämnad, bortglömd, och är fan alldeles patetisk när jag liksom sitter här och minns hennes smekningar. Eller hennes leende när hon tog tag i mig och vi båda visste att idag kommer det bli svettigt, nära, intimt och alldeles underbart.

Och sen … sen var hon med i Babel.

Ja, jag stannade ju hemma förstås, det var ju inte snack om något annat. Hon var nervös innan hon åkte hemifrån, konstigt egentligen, hon är ju snygg, framgångsrik, blir plåtad ofta. Men hon muttrade framför spegeln i hallen att de inte direkt photoshoppar en tv-sändning på SVT, sen lutade hon sig fram, vinklade huvudet höger, vänster, justerade läppglanset vid amorbågen, tog sin väska och gick.

Det värsta var liksom inte att bli lämnad bakom. Det värsta var när hon sedan satte sig för att se programmet och jag såg inte, jag bara hörde från TVn i andra rummet, hur den där Daniel frågade henne om hennes process, hennes sätt att få orden på pappret, hennes fantastiska förmåga att trollbinda sina läsare. Hon skrattade, mjukt, kvinnligt, jag hörde det! Och hon svarade något nonsens om att det handlar om nittionio procent hårt arbete och en procent riktigt fin reservoarpenna.

Ursäkta mig? Ur-säk-ta mig!

Jag har ett namn. Och det är Bic.

Skriven av: Tracys hämnd

Tags: ,

Jag hade klivit av tunnelbanan, inget särskilt ställe, en vanlig sliten Stockholmsförort. Gick ut på torget, tunnelbanetåget dånade på en grå betongviadukt ovanför mig, det var ju inte ändstationen i alla fall.

Centrumet innehöll det vanliga, korvkiosk, systembolag, ICA och en massa småaffärer som numera drevs av invandrare, för dom verkade ha lättare att få det att gå ihop. Gick över parkeringsplatsen och fortsatte uppför backen, förbi hyreshusen med fasader i gul tegelsten.
Jag hade föreslagit på skoj ett par veckor tidigare, att vi skulle göra slut på vårt särboförhållande och flytta ihop, själv hade jag ju en fin lägenhet inne på Åsögatan.

”SoFo” hade hon skrattat.”Skall jag ha Oddmollyblus och leka bohem också, med ett fast och etablerat statusjobb ? Det är väl så dom lever där inne, en bohemchick yta på välavlönade Svenne Bananer. Det finns saker där jag bor som jag har nytta av i jobbet”

Sen blev hon tyst och allvarlig, jag hade fått henne att nästan försäga sig. Det fanns en sak i vårt förhållande som jag inte gillade, men samtidigt gjorde henne mystisk på ett sätt som attraherade mig. Hennes jobb.

Från första gången vi träffades på Big Ben ett stenkast från där jag bor, hade jag trott att hon var undersköterska. Det började dråpligt med att hon var helt bedrövad, för att hon spillt ned mina jeans med öl när jag gick förbi. Det var då jag föll pladask för henne, hon verkade inte bry sig ett dugg om att det var pinsamt, utan det var mer en känsla av att hon tyckte synd om mig, som skulle gå där och stinka pilsner i ett par blöta byxor, när jag gått dit för att ha kul.

Det hela slutade med att hon drog av mig byxorna och sköljde upp dom, i mitt badrum i lägenheten. Natten avslutades i min säng och även om hon var väldigt tveksam att lämna ut mobilnumret till mig dagen efter, så har vi varit ett par sedan dess.

Jag hade alltså fallit för en oerhört klumpig virrig tjej, men med mycket humor och spontanitet. Kanske det låg lite revanschlust i det, mitt ex som dumpat mig bara ett par månader innan vi träffades, var precis tvärt om. Perfekt med all avsaknad av humor. Den här lilla tjejen hade retat gallfeber på henne på ett par minuter.

Nu till problemet, jag hade lovat henne att inte störa henne på hennes arbetstelefon, fick bara använda mobilen. En dag när jag behövde få tag på henne var den avslagen, så jag ringde direkt upp till hennes avdelning på sjukhuset.

”Va, hon sa upp sig och slutade för ett år sedan” blev svaret.
Jag kände mig lurad och sårad, tyckte hon varit så ärlig och öppen mot mig. På kvällen konfronterade jag henne på en restaurang inne på Söder där vi åt middag. Hon såg otroligt skamsen ut, lutade sig fram tog mina händer i sina och svarade.
”Jag älskar dig, men den här situationen är lite komplicerad, om två veckor har vi varit ihop i tre månader. Jag bestämde när vi träffades att stod du ut så länge, så är det här på allvar för oss bägge. Då skall jag berätta sanningen.”

Nu förstår ni vilken dag det var, när jag nu stod utanför hennes slitna radhus med eternitfasad.
Jag såg en skugga innanför fönstret i rummet bredvid ytterdörren som tydligen fungerade som någon typ av arbetsrum. Hennes ansikte i fönstret formade läpparna till ”det är olåst ” och jag klev in.
Efter att hennes stora Golden Retriver lagt sina skitiga tassar på mina axlar och fått en avhyvling av henne, lade hon armarna om mig och kysste mig. Sen gick vi in i hennes arbetsrum. Jag räknade till tre tomma Guinnesflaskor fyra odiskade kaffekoppar och två pizzakartonger runt datorn.

”Ja du vet ju vad det är för dag idag, hur kan du jobba i den här röran” frågade jag. ”Du är ju inte revisor i alla fall.”
”Ha ha, knappast” svarade hon ”Tänkte vi skulle gå ned till centrum och äta”
Hon tog på sig en jeansjacka som var lika sliten som hennes jeans, sen gick vi tillbaka ned mot centrum. Jag var spänd på att få höra vad hennes konstiga jobb gick ut på.
”Du skall få vara med mig på jobbet idag” skrattade hon.
”Är du pizzabagare ?”
”Ha ha, den gissningen var bra.”

Vi gled in på ett riktigt förortshak, bruna träpaneler och ett valv målat med vit stenfärg, som en fossil från något passerat decennium. En stor glasskärm med en stenbänk bakom, där två pizzabagare jonglerade med deg.

Hon verkade vara stammis här, morsade på han i kassan som tydligen hette Georgio.
”Pizzorna är helt okej här”, viskade hon. ”Föreslår en vanlig Quattro, kör Fläskytterfile Oscar själv, har inte ätit än idag, bara jobbat.”

Vi satte oss ned vid bordet bredvid Jack-Vegasmaskinen och efter en stund kom Georgio ut med våra tallrikar. Pizzan var ok, men hennes mat bestod av Pommes Frittes en bit fläskfile med en crabfishbit ovanpå samt bearniese som verkade kämpa tappert för att hålla ihop och inte skära sig.

”Ja, jag vet” sa hon ”ser inte nyttigt ut, men jag kör rätt hårt på gymmet och tar långa promenader med Lufsen. Justify your rotten lifestile you now. Du får ursäkta mig om jag verkar lite disträ. Jag jobbar nu. ”
”Va, jag förstår inget alls”
”Lyssna” Viskade hon och pekade diskret mot bordet bredvid bakom henne.

Över hennes axel, såg jag ett par, mannen såg jag bara ryggtavlan på. Han hade en rutig grov skjorta. Kvinnan mitt emot honom var nog mellan 40 och 50, korpsvart långt hår i mittbena .Den hade troligen inte färgats på ett tag, eftersom hon hon hade en vit rand högst upp. Hon var klädd i en sliten brun skinnjacka i någon konstig oversizemodell som kanske var något decennium nyare än sunkhakets låtsasvalv.

Jag hörde att mannen var sur på någon handläggare på Försäkringskassan, men begrep inte vad det hade med hennes jobb att göra. Medan hon åt, lyssnade hon intensivt på deras samtal och verkade samtidigt fnittrigt överförtjust över min förvånade uppsyn.

Mannen och kvinnan bakom oss drack ur sina stora stark och gick därifrån. Vi var också klara och reste oss.
”Nu måste du berätta” började jag medan vi gick hemåt, ”driver du med mig? Jag begriper inte ett skit. ”
Jag märkte hur hon riktigt mös över att ha situationen i sin hand. Hon drog bort en röd hårslinga ur ansiktet med handen och berättade.

”Jag är författare, men skriver under pseudonym, efter mina första tre självbiografiska böcker har jag slutat som uska och kan numera leva på det här. Jag är försiktig med min identitet. Speciellt nu när jag håller på med novellsamlingen ”Hört vid bordet bredvid Jack Vegasmaskinen”. Där jag skildrar utsatta människor. Du hörde just kapitel sju bakom din rygg. Visst kommer jag att ändra lite i handlingen, men det är så här jag får inspiration.”
”Va, men varför så hemlig ?”

”Eftersom ingen vet vem jag är, så reagerar ingen på att jag sitter där och då blir deras konversationer mer äkta. Jag sa ju en gång att SoFo inte var något för mig. Här ute kan jag gå in i korvkiosken beställa en kebab, efter mig ramlar det in en stupfull svensk pensionär och sätter sig bredvid stolen. Invandrarkillen bakom disken går ut, skäller ut honom och medan han försiktigt lyfter upp honom från golvet förklarar att han måste sluta dricka. Det hände igår. Här ute finns vanliga Svenssons, kvinnor i burkor, rullatorpensionärer, barn ungdomar och socialt utstötta. Allt i en enda stor smältdegel. Jag frossar inte i det, men jag tycker att någon borde skildra dom här människorna också, med lite hjärta och värme.”

”Men vad har du för alterego” frågade jag, medan jag höll på att spricka av nyfikenhet.
Hon stannade till, tog mig i armen, såg sig runtomkring. Fast det inte fanns en människa i närheten ställde hon hon sig på tå och viskade namnet i mitt öra. Det gick en varm känsla genom kroppen, jag kände att jag verkligen älskade henne. Men det var något mer, revanschlustan över att mitt ex som dumpat mig fanns kvar. Jag är ihop med hennes favoritförfattare.

Dessutom heter hon inte Mia Skäringer som mitt ex alltid varit övertygad om.

Skriven av: Iskalla stjärnor

Tags: ,

Nu, nu vaknar hon strax. Nej, *nu* vaknar hon.
Åh, snälla, vakna och gå ut med mig. Jag skuttar fram och tillbaka.
Jag hoppar upp och ner. Jag är *sjukt* otålig.
Nu vaknar hon väl. Jag vill *verkligen* gå ut.
Jag *kan* inte vänta längre.
Jag hoppar upp i sängen.
”Snälla”, gläfser jag, ”kan vi inte gå ut?”
Hon stirrar på mig med oförstående ögon.
”Utututututut”, säger jag.
”Mmmmm”, säger hon och vänder sig om på andra sidan och drar täcket
över huvudet. Hon verkar somna om. Det går inte för sig. Jag krånglar
mig in under täcket och slickar henne på halsen.
”Uuuuuut”, säger jag. ”Tråkmåns.”
Hon ser trött ut. Det gör hon alltid nuförtiden. Hon har allt hon
önskat sig. Alla läser varenda bokstav hon skriver. Alla slänger
pengar efter henne. Hon är jämt ute och turnerar med sina nya böcker.
Men hon ser bara tröttare och tröttare ut. Och så gnäller hon. Hon
gnäller om att hon inte hinner skriva. Hon gnäller om att alla rycker
i henne. Hon säger att hon längtar tillbaka till tiden då hon var
okänd och oälskad, då allt som fanns i hela världen var hon och hennes
tangentbord och ett vanligt, tråkigt jobb som inte hade med skrivande
att göra. Och då gör hon ibland som hon gjorde igår, sitter uppe om
natten och skriver som om det aldrig skulle bli morgon.
Och allt jag tänker är: Men om du fortfarande var en fattig
författar-wannabe hur skulle du då haft råd med sådana saker som jag
vill ha: som det där läderkopplet med diamanter på.
Eller som min nya Ferrari.
Nu får hon inte sova längre för jag måste, måste verkligen få gå ut på
Stureplan.

Skriven av: Bellamys hemlighet

Tags: ,

Röklukten sticker till i näsan och jag vaknar med ett ryck. Efter några millisekunders förvirring förstår jag att det är Amanda som sitter med sitt nattsvarta morgonkaffe vid köksfläkten och röker. Stirrandes in i kaklet, precis som hon brukar. Varje morgon. Jag ligger kvar och väntar på ljudet av tangenter. Efter ciggen kommer inspirationen, brukar hon säga. Och det gör den.
Amanda kommer in till mig med en kopp kaffe en halvtimme senare, pussar mig på pannan och stryker mig på kinden. Kärlek i ögonen och nikotinfläckar på fingrarna.

Jag ler och blåser på det rykande kaffet.

Nästan ett kapitel senare ger vi oss ut i höstkylan, svaga solstrålar letar sig igenom trädkronorna, och hon har sin lite för stora stickade mössa på sig. Jag ser hur hon insuper varje ögonblick och ser på saker på ett speciellt sätt. Som om hon ser de för allra första gången. Hon älskar hösten. Ibland tar hon upp sitt anteckningsblock och skriver, små ord med spretig handstil.

Det märks att det är en riktigt bra skrivdag. Hennes hår är ihoptrasslat till en stor knut mitt på huvudet, ögonen är lätt stirriga och det verkar som om hon inte kan skriva fort nog. Tangenterna smattrar, och kaffebryggaren puttrar. Jag vet att hon inte ska bli störd, vill inte att tappa spåret.

Men det är ändå de dagarna med skrivkramp jag uppskattar mest. Det är då jag får ha henne för mig själv. Tätt omslingrade i sängen, och jag får vakna av hennes kind mot mitt bröst istället för en stickande röklukt i näsan.

Skriven av: Främlingen i spegeln

Tags: ,

Jag vaknar som vanligt 06:30 och börjar genast förbereda dagens frukost. Medans ägg och bacon fräser i pannan sorterar jag upp det som han producerade igår. Det finns filer, anteckningar och ljudklipp spridda lite här och var. Han vill att allt ska vara insorterat när dagens skrivande börjar.

Jag sätter på radion och hämtar tidningen. Han envisas med att hålla fast vid dessa gamla media trots att han har tillgång till den allra modernaste tekniken. Dessutom har det kommit otaliga erbjudanden om förmånliga reklamkontrakt. Om han ställer upp och säger att slutat med papperstidningar till förmån för den eller den nätleverantören skulle ansenliga summor flöda in på kontot. Han skrattar alltid åt dem som kommer med sådana förslag.

”Vi klarar oss fint utan era pengar” brukar han säga. Jag vill gärna tro att han inkluderar mig i ”vi”. Nu har han gått upp. Lockad av ljudet från radion och doften av nylagad frukost kommer han in i köket.

Jag säger: ”Godmorgon, har du sovit gott?” Han hummar bara och hugger in på frukosten och tidningarna. Han lämnar frukosten halväten och en av tidningarna uppslagen. ”Jag hoppas allt var till belåtenhet” försöker jag, men han grymtar surt och går för att borsta tänderna.

Jag undersöker oroligt frukosten men hittar inget fel på den. Min blick faller på tidningen och där ser jag förklaringen. En krönikör har använt en av hans böcker som exempel på ”maskinmässigt löpande band skrivande”. Han säger alltid att folk får tycka vad de vill men jag vet att han tar illa vid sig. Jag lägger fram en försäljningslista där han namn tronar överst så han ska kunna äta nästa måltid åtminstone.

Medan jag plockar undan efter frukosten sprakar det till och han börjar diktera. Jag spelar in allt naturligtvis, men skapar också en redigerad kopia där jag tonar ner hans ilska lite. Det kan behövas en sådan version om han kommer på något just efter att ha läst en magsur krönika och inte ätit upp sin frukost.

Bäst som jag går där och plockar kommer nästa order; han behöver en av sina referensböcker. Jag ilar genast till hans arbetsrum och tar fram den. ”Tack”, brummar han, följt av ett lågt ”jag begriper inte det där nya systemet, jag brukade kunna hitta allting själv men nu så…”. Det är ingen idé att förklara systemet, trots att det gör det enklare att hitta saker. Jag har insett att han i själva verket är nöjd med att jag tar fram saker åt honom.

Han skriver med papper och penna idag noterar jag. Det gör inget, den automatiska inläsningen fungerar nästan perfekt numera och skulle det fattas lite text fyller jag bara i det. Till en början märkte jag att han blev förvånad och ändrade tillbaka om jag lagt till eller ändrat något. Numera händer det nästan aldrig. Jag vill gärna tro att jag blivit skickligare och att jag faktiskt kan bidra till hans texter.

Det börjar bli dags för hans förmiddagste så jag går ut i köket för att ordna det. Plötsligt slår en blixt ut från vattenkokaren och träffar mig mitt i bröstet. Jag försöker ropa på hjälp men ligger på golvet som förlamad oförmögen att röra mig eller tala. Jag hör hur han ropar på sitt te från arbetsrummet, flera gånger. Nu hör jag hans steg.

”Fördömelse, du vet att jag vill ha mitt te såhär dags. Hur ska jag kunna skapa under dessa omständigheter, va!?”
”Men, vad är detta, vad har hänt?”
”Den är trasig, hur ska jag nu…”
”Fort nu, intruktionsboken”
”Få se, felsökning hm hm hm aha aha”
”Ja hallå, jag har en sån där KB4. Jag tror jag behöver en reservdel.”
”Artikelnummer? Ett ögonblick.”
”L-019-0047”
”Ni budar över den?”
”Fint!”

Jag är lycklig, han bryr sig om mig och han medger att han inte klarar sig utan mig. Nu sitter han på golvet bredvid mig och väntar oroligt på budet med reservdelen.

Skriven av: Spelets härskare

Tags: ,

Jag rycker till när den intensiva blicken tränger in i mig. Ena
ögonbrynet lite högre upp än det andra och leendet är stort och vitt.
Hon håller i ett avhugget huvud. Tåget åker in på perrongen och döljer
reklamskylten på väggen. De senaste fyra mornarna på perrongen har jag
sippat mitt takeawaykaffe samtidigt som jag studerat hur min sambo
håller i ett avhugget huvud som droppar av blod. Första dagen blev jag
skrämd och tittade mig paranoit omkring, nu har jag vant mig. Annie
Franz har släppt ännu en roman i sin populära zombieserie. Egentligen
heter hon Anna Fransson min sambo. Men kvinnan på bilden, den hypeade
zombieförfattaren med hy slät som lackat porslin är Annie Franz.

– Janne! Fan det var inte igår! en lång gestalt går på tåget samtidigt
som jag. Min gymnasieklasskompis Conny dunkar mig i ryggen. Vi
har inte setts på flera år. Och på den tiden vi sågs, umgicks vi
absolut inte. Conny var en dryg översittare som alltid tittade över
axeln på nördar som jag om han inte vred samma axel ur led.
– Hur är läget?
Conny flinar stort. Han vill uppenbarligen ha svar, jag sneglar mig
över axeln, ingen där. Han vill ha svar av mig.
– Jodå. Det knallar.
Conny drar in luft genom näsan. Slickar sig om överläppen.
– Jag hörde att du stadgat dig…
Jag känner mig trängd över hur Conny lutar sig över mig. Hans after
shave letar sig in i min näsa. Vad är det för konstigt att har stadgat
sig vid 35-års ålder?
– Jag ska av nu, säger jag en station för tidigt och tittar desperat ut.
– Hon är jävligt het. Annie. Jävligt het! Och de här sexscenerna hon
skriver… De mellan Harry som är människa och Jolene som är zombie…
Conny drar återigen in luften ljudligt genom näsborrarna. Jag pressar
lätt undan honom och tränger mig ut på perrongen. Jag vill kräkas i en
papperskorgen. En ordningsvakt stirrar på mig. Jag går snabbt ut.
Andas när jag kommer upp ovanför mark.

– Jag ska äta ute med förlaget ikväll. Jag har lagt en matlåda på
tining åt dig, Anna står i badrummet och lägger ytterligare ett tjockt
lager mascara på fransarna. Hon står barfota på golvet. Efter första
boken la vi in golvvärme. Aldrig mer fotsvampskolonier i gamla
raggsockor. Jag tänkte att du kan äta upp lasangen, min PT och har
förbjudit mig att äta vita kolhydrater.
Jag nickar. Häller upp ett glas vin från flaskan Anna öppnat. Det
smakar surt. Jag sätter mig på toalettstolen.
– Var ska ni äta någonstans?
– Vet inte. Nåt nyöppnat ställe på söder, uppe ute på en takterass.
– Ute? Mitt i vintern? Jag vill att hon ska stanna hem, men jag
säger inget. Jag drar med tårna över det varma kaklet.
– Det är tydligen det hetaste stället just nu, Anna dricker en
klunk.Jag berättar om mötet med Conny. Hon ställer ena foten på
badkarskanten och rullar på strumpbyxorna.
– Du skulle sett hans min, det var vidrigt! Jag fortsätter att
beskriva händelsen, fyller i, lägger på. Anna har stannat upp. hon
lyssnar och tänker.
– Janne, vet du att du är ett geni?
Jag tittar förvirrat på henne. Blinkar bort bilden av hur hon håller
i ett avhugget huvud.
– Vet du hur jag har letat efter den här karaktären? hennes ögon är
stora och glödande när hon rusar ut ur badrummet och fäller upp
laptopen på köksbordet. Hon är Annie nu. Jag förstår inte hur, men än
en gång har jag sagt något som fött något i henne.

Hon skriver frenetiskt och hennes mobil ringer, surrar och blinkar.
Hon stänger av den med ena handen, viker inte blicken från skärmen.
Jag brygger kaffe och ställer fram ett glas vatten till henne och går
och lägger mig. I morgon ska jag sjukanmäla mig. Anna kommer visa mig
sin text och fråga om min respons och jag tänker se till att Conny
blir precis så vidrig som han är.

Skriven av: Våldets ansikte

Tags: ,

Denna vecka ska vi testa att göra en dubbelfantasi. Enkelt beskrivet: Du är en person som du inte är i verkligheten och du ska skriva en text utifrån perspektivet för den som bor och lever ihop med dig.

Lite längre beskrivning:

Du är en bästsäljande författare inom genren lite-lättsammare-litteratur (thriller, romantik, etc). Hur ser en helt vanlig dag ut för dig? När vaknar du? Vad äter du? Vad gör du? Skriver du på en bok eller skriver du autografer i snabbköpet?

Detta är frågor som du inte alls behöver besvara i din text, vi ger dem dig bara som inspiration. Det finns nämligen en twist i denna skrivuppgift. Du ska inte skriva din text utifrån jag-perspektivet som bestselling author. Nej, du ska beskriva din bestseller-vardag utifrån perspektivet för den som du delar ditt liv med. Det kan vara din hustru/make, ditt barn, ditt husdjur, din agent/förläggare. Vad du väljer är helt och hållet upp till dig.

Hängde du med? Ja! Det gjorde du! Skriv din text i vilken genre du vill och som vanligt i vilken längd du vill, men kortast 140 tecken och som längst … ja.

Mer inspiration:

Uppgiften sträcker sig från onsdag 2 november till onsdag 9 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Bestseller

Veckans pseudonym kommer att bli Sidney Sheldon romaner
Veckans tag på texterna blir bestseller

Tags: ,

Det var en gång tre systrar. Två av dem lovade att gå långt i livet
och den tredje verkade bli till stor glädje för sina föräldrar.
Den äldsta hette Prima. Hon hade långa blonda korkskruvslockar, höga
kindben och ögon som var blå som en försommarhimmel.

Den näst äldsta hette Fina och hennes hår var kastanjebrunt vilket
fick hennes gröna ögon att gnistra. Hon var finlemmad och vackert bygd
och hennes lilla uppnäsa hade dussintals unga olyckliga män skrivit
dikter om.

De två systrarna tyckte mycket om vackra tyger och plymer och var som
allra mest förtjusta när de fick spänna upp sina nya parasoller och ge
sig ut och promenera på stadens avenyer och byta förstulna ögonkast
med de unga herremän som spatserade där.

Vad gäller den tredje flickan hade de alla förstått att hon skulle bli
svår att få gift och därför var det mer eller mindre bestämt att hon
skulle stanna kvar hemma och ta hand om föräldrarna på deras ålders
höst. Det gjorde att även hennes systrar visade henne viss
uppskattning då det gjorde dem betydligt säkrare på sin framtida
lycka.

Denna flicka – Botina hette hon förresten – bar inga vackra kläder som
sina systrar utan praktiska grå vardagskläder och ordentliga
vandringsskor. Visserligen var deras far en man i en viss ställning –
han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – men han hade
knappast råd att hålla tre döttrar med ständigt nya sidentoaletter.

Men även om han så varit förste vice kontrollant är det osäkert om
hans dotter hade velat ha finare kläder. Hon använde överhuvudtaget
inte parasoll och promenerade aldrig för nöjes skull. Hon föredrog att
rida, ro och simma och därför var hennes hy solbränd och fräknig.
Hennes systrar mumlade medlidsamt att det fullbordade hennes
beklagligt ordinära utseende. Hennes hår var varken blont, brunt eller
svart utan snarare råttfärgat och eftersom det var grovt som tagel var
det omöjligt att forma till någon annan frisyr än en grov fläta i
nacken. Hennes näsa liknade på den högra sidan faderns och på den
vänstra moderns med följden att hennes ansikte var något asymmetriskt.

Då flickan inte väntade sig att bli gift och hoppades bli ett stöd för
sin far så att denne skulle kunna behålla sin position så länge som
möjligt tog hon inte bara del av ledningen av hushållet utan bildade
sig även i förvaltningskonsten. Under den mörka årstiden när hennes
äldre systrar bläddrade i modekataloger och besökte skräddare
förkovrade hon sig i de nya vetenskaperna och blev dessutom ganska
skicklig på att skriv vers. Varje kväll de inte hade bjudning spelade
hela familjen skrapnos, även om Prima och Fina ofta försökte undkomma
– Botina vann nämligen alltid och så gott som var gång fick någon av
de äldre systrarna gå till sängs alldeles rödnäst.

Botina tyckte som sagt om att rida och för sin hälsas skull steg hon
upp tidigt varje morgon och gav sig ut på en lång och hård ridtur
kring fälten utanför staden. En sådan dag när hon kom hem – det var
några veckor efter att hon fyllt femton år – mötte hon sin syster
Prima på gårdsplanen. Systern hade sin nya skära klänning på sig och
hade satt upp sitt hår till en så imponerande frisyr att det snarare
var fråga om en skulptur.

– Ur vägen Botina. Det har kommit bud från prinsen. Han ska välja sig
en brud. Alla oförlovade unga kvinnor ska bege sig till slottet. Du
måste också gå dit. Fast när du kommer dit har han säkert redan valt.

Botina hann inte svara något förrän Prima samlat ihop sina volanger
och stigit upp i den vagn familjen brukade använda för att fara till
kyrkan och försvunnit genom porten.

Botina steg in i huset och när hon satte foten på första trappsteget
kände hon ett moln av parfym slå emot henne. Hon hörde klappret av
hårda klackar och ned kom Fina i sin nya smaragdgröna klänning som var
så vid att de nätt och jämt kunde mötas i trappan.

– Ur vägen Botina. Jag ska till prinsen. Du måste också gå dit. Ja,
inte för att du kommer att ha någon chans förstås men du måste ändå.

Botina hann nätt och jämt vända sig om och ropa:
– Men Fina, du är ju redan förlovad!
– I en kapten ja, och prinsen är ju redan generalmajor. Det är klart
att det går att slå upp det där gamla missförståndet om så skulle bli.

Därefter stängdes dörren till systerns hyrvagn och Botina stod
återigen ensam kvar. Hon gick vidare till sin fars arbetsrum och fann
skrivelsen. Mycket riktigt skulle hon också tvingas ta sig till
slottet – annars kunde hon få böta och det vore ju knappast passande
för en ämbetsmannafamilj.

Vagnen var borta och hennes egen häst var utmattad så det blev till
att gå. Dessutom kunde hon sköta några ärenden på vägen. Men först var
hon tvungen byta till en ren kjortel och dra en kam genom håret.

Det tog alltså lång tid innan hon kom fram till slottet och när hon
väl kom dit fick hon se att alla de som kommit före henne bildade en
rad som nådde ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De var
alla mycket vackra och hade sina bästa kläder på sig Det blev en lång
väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland bytte han
några ord med någon av dem men det fanns inte tid att tala med alla.
För det mesta nöjde han sig med att nicka nådigt när de rodnande neg
framför honom. Om han bytte ett höjt ögonkast med hovmarskalken vid
dörren antecknades flickans namn på vägen ut för att hon skulle kunna
få en ny inbjudan vid ett annat tillfälle. Nu tecknade han alltmer
sällan för han började inse hur förfärligt många de var och trots att
de var så vackra blev han rädd när han tänkte på hur många som redan
stod på den listan.

När han trodde att han visat ut den sista och just tänkte sträcka på
sin värkande nacke efter tusentals nickningar märkte han att någon
stod kvar på golvet. När hon kommit in hade han antagit att hon följt
med för att bära någon frökens sminkväska men nu insåg han att hon var
en fröken själv.

– Nu kan ers majestät snart gå och vila sig för jag är sist, sade hon.

Han klev ned från tronen och steg närmare henne. Han hade aldrig sett
en flicka som hon. Hennes hår hade samma färg som en av hans
älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen för att
röra vid sig men så kom han ihåg att det hände att människor i enkla
kläder hade ohyra. Han bytte en blick med hovmarskalken. En blivande
drottning kunde väl inte möjligtvis se ut så här? Nej, det kunde hon
väl inte.

Botina var själv nyfiken. Han var slät och blek som en porslinsdocka
och därför var det mycket lustigt att se hur hans ögon vandrade mellan
henne och mannen i livré. Hans hår var så blont att det nästan var
vitt och hans näsa var inte större än hennes lillfingerknoge.

– Om ers majestät har tittat klart måst jag gå hem nu. Det är sent och
min familj sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit
av.

Prinsen höjde på ögonbrynen.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av dem är en lika god
skapnosspelerska som jag.
– Tja, det vore väl kanske inte så mycket till medtävlare men rart ändå.
– Jag lovar ers majestät att jag skulle vinna mot vem ni än fann i staden.
– Vågar du ditt huvud på det?
Han log. Det fanns något nyfiket, kanske glupskt i hans blick.
– Javisst, svarade Botina för hon visste att det var så.

Dessutom visste hon att även om prinsen formellt hade rätt att befalla
halshuggningar behövde den skriftliga orden godkännas av
dekapitationskabinettet och där kunde den bli liggande hur länge som
helst.

– Då spelar vi, sade prinsen och satte sig vid ett bord vid sidan av rummet.
Hovmarskalken hämtade det kungliga spelet som var tillverkat av elfenben.
– Och vad får jag om jag vinner? frågade Botina.
– Vad skulle du säga om halva kungariket?

Botina nickade. De villkoren kunde hon acceptera. Hovmästaren
förvissade sig om vilken del av kungariket som avsågs, gjorde en
anteckning och spred därefter ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat mot hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än av att vinna. Han
gjorde skickliga drag men utan tanke på hur de förändrade det taktiska
läget och verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som
gav högre poäng. Det dröjde inte lång tid förrän hon hade besegrat
honom. Utan att tänka på vem hon spelat mot tog hon upp den lilla
sågen för att skrapa honom på näsan och sade:
– Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen hade inte blivit skrapad på många år och aldrig av en främling
så han höjde armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon
lät bli att skrapa och spelade en gång till så att han fick en chans
att vinna tillbaka halva riket så kunde hon i gengäld även vinna den
andra hälften. Så rädd var han.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och pinnarna lades ut igen.
Den här gången spelade prinsen bättre och dessutom hade pinnarna
hamnat så att de värdefullaste låg i botten och alla piggar låg mot
prinsens sida. Botina fick slösa åtskilliga drag av partiet åt att
rensa upp och en tid ledde han. När de kom ned till bottenskiktet stod
det dock lika och snart stod hon åter som segrare. Hon hjälpte till
att lägga ihop spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla
funderade på vad andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga
när hon kom hem med hela kungariket.

Prinsen satt alldeles stilla och såg på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet lades upp igen.
De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne:
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?
Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en lätt kyss för hon visste att han förlorat de sista dragen med
flit. Han hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle
ha försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

De unga tu satt kvar och såg blygt på varandra. Långsamt tog de
varandras händer. Sedan tog Botina till orda och sade sakta:
– Jag vill träffa min nya regering klockan åtta i morgon. Vi ska
tillsätta en kommitté som gör en ordentlig genomlysning av
flogostronfrågan – det måste vara något fel med den förklaringen.
Visare måste tullen på silke höjas och vi behöver ett bättre stöd för
manufakturierna. Det får räcka så före frukost. Längre fram behöver vi
göra några justeringar i tryckfrihetsförordningen men det kräver
generalständernas bifall. Kan vi ha dem inkallade veckan efter
bröllopet?

Prinsen log mot henne och nickade, nyfiken på vad detta oväntade
äventyr skulle innebära. Klart var att de skulle leva lyckliga i alla
sina dagar.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i drakborgen, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina små hus som såg ut som svampar. Totte Dodde och Noppe.

En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och rövare.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i rustning och svärd, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.

Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av pepparkakor.

Kungen och dom tre små vännerna började genast äta av huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som äter på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, vadmalsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt otäckt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Humbelbumbelbär” svarade trollet. ”Vill ni ha humbelbumumbelbär till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken ramlade det ut humbelbumbelbär, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och åt av bären. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en groda som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa ” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till groda.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade ett humbelbumbelbär. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort bäret.
”Tack,” log grodan, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste grodan på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en gryta. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt. Du har blivit så fet av alla humbelbumbelbär att jag skall äta upp dig.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och slipade sin svärd till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och han plirade på honom med ett par gamla spruckna glasögon.
”Vilka trasiga glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är därför jag knappt kan se dig” svarade han och trollade fram ett hoprullat dockument ur hatten. ” Jag river kontraktet sa han och rev pappersrullen i två delar. Den här sagan suger, vägrar bara vara med i den. Dom moderna kungarna är mycket roligare, humbelbumbelbär, när det finns kaffeflickor. Jag rider till huvudstaden, men först skall jag stanna på ett outlet utanför staden och köpa ett par stora mediaglasögon så jag ser något.
Han hoppade upp på sin självlysande vita häst och red därifrån.
”Kaffeflickor”, sa kungen, ”kanske vore något. Vi scrollar ned en bit på den här sidan.”
”Vi lever allt ett tråkigt sagoliv, påpekade Totte ”nu har trollkarlen krånglat till tillvaron för oss ordentligt”

Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte vet mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Tags: ,

Det var en gång en svinaherde som hade hand om en flock svarta grisar
åt byns storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra,
väckte grisarna och drev dem framför sig till, förbi kvarnen, till en
äng utanför den lilla byn. Där bökade grisarna runt och åt vad de
hittade under marken, och svinaherden täljde på en träpipa.
Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den bortsprungna grisen skulle komma
tillbaka, men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till
storbonden och berätta vad som hade hänt. Storbonden satt vid sitt
dignande matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han
utrymme i munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han ett litet troll med ögon
som blåbär. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart ett stort troll med ögon
stora som tallrikar. ”Vart är du på väg, lille man”, sa trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa trollet vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor min storebror och han äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var ett ludet troll, med ögon större än väderkvarnsvingar, och
det var så hiskeligt att Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden. Svinaherden följde med
trollet till en grotta som var stor nog att rymma både sol och måne
och blev anvisad en fäll på marken.
”Där kan du sova”, sa trollet och slängde åt honom ett äppelträd med
uppslitna rötter till middag.

Han hade knappt lagt sig för att vila, förrän någon trampade på hans
fot. Svinaherden vaknade till och såg att det var trollet med ögon
stora som tefat som kommit till grottan för att sova.

Han drog åt sig fötterna och la sig åter till rätta. Men knappt hade
han somnat förrän någon trampade på hans hand. Han satte sig upp och
fick syn på trollet med ögon som blåbär.

När de tre trollbröderna samlats så viskade de med varandra och till
slut somnade svinaherden, utmattad av allt han hade varit med om.
Nästa dag tog de tre trollen med honom till ett högt och stort träd.

”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, och däruppe kan solen
komma åt mig, men du är människa och du är lätt nog. Högst upp i
trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till mig”, sa
trollet med ögon stora som väderkvarnsvingar.

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men vi behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollen borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget. För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Tre saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han åt
aldrig gris, han gick aldrig tillbaka till stora skogen och han
berättade aldrig för någon om trollen och guldäggen.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

Det var en gång ett folk som hette morjerna. De var en slags pysslingar, avlägset släkt ned trädgårdstomtarna fast mindre och vildare. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Morjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De morjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Morin. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Iliana. Iliana var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten.

När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Iliana var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan morj som tänkte och handlade som hon gjorde.

Morin kunde inte fatta hur han haft en sådan tur. Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt nervös och rädd för att göra något fel. Iliana var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som Morin. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Iliana glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Morin med en blick på solen.
De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Iliana när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Morin.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Iliana.

Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.
– Hur bor du egentligen? frågade Iliana.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Iliana ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Morin hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Iliana berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Morin berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Iliana för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Morin för att han var så fascinerad av Iliana. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Iliana.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Morin fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Iliana och Morin än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.
– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Morin suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner morjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Iliana.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Morin förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.

Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra.

En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Morin.
– Nej här kan vi inte sitta, sa Iliana.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Morin plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!
Morin fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Iliana funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm
vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Morin.
– Vem har pratat om att gå till fots?
Iliana selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Morin kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Iliana tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte kommit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Morin hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Iliana var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Morin konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Morin yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Morins mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Morin? dundrade han.
– Morin har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Morins pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Morins syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Morin, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Morin brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över det orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.

De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Ilianas glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Iliana och Morin styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Morin red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?

Iliana tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Morin.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.

Med de orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Morin funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med. Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Morin. I detsamma kom Iliana tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.

– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Morin.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Iliana! Vänta Iliana, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas
bekostnad. Där det försvinner morjer varje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…
Iliana och Morin var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Morins tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Iliana.

Morin och Iliana red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Det skulle inte bli lätt men de skulle skapa sig en ny och bättre värld, långt bort från orättvisorna i stubben. När hon senare tänkte tillbaka på uppbrottet kunde Iliana gräma sig över att de inte stannat kvar och övertygat arbetarna att kräva bätte villkor och medbestämmande.

Deras nya hem hade nåtts av rykten att samhället i stubben fallit samman och morjerna skingrats för vinden. I den rotvälta där hon och Morin slagit sig ner fanns det numera en samling glada morjer som arbetade tillsammans. Där levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för dumsnut när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en kvinna i fotsida svart klänning och slängkappa. Hon bläddrade i en bok och bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka hann inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och Västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han som hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du var blott en vecka när budet kom att du blivit föräldralös. Själv var jag på väg till Egypten när nyheten flög ikapp mig om att du behövde min assistans. Din elaka styvmor hade tagit vårdnad om dig och jag fick vänta i dagar och nätter innan jag kunde föra dig i säkerhet. Men tillfället yppade sig när hon drog iväg för att fånga grodyngel i gölen nedanför borgen.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja, det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina riktiga föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Samma rosenmun som kungen och drottningen sedan överhöljde med sin kärlek. Hade inte jag funnit dig hade du till sist blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Att hon vill förstöra allt igen är typiskt henne. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men så började gumman klia sig alldeles våldsamt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och ju större gumman blev desto lättare om hjärtat kände sig Blanka. Här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de dumma elakorden försvann med henne.

Alla orden utom ”dumsnut” men det nappade Blanka till sig och rusade ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om, tog de ordet ”dumsnut” och satte det inom glas och ram, för det kunde allt vara ett rart litet ord tyckte de alla – även lilla prins Hatt. I parad gick de ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,