Skrivuppgift 18: text av Tre små grisar

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för miffo när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en underligt klädd kvinna och bläddrade i en bok. Hon bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka han inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han om hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du hade en elak styvmor och det var från henne jag rövade dig när du blott var två veckor, men din mor och far såg ingen skillnad på dig och den nyfödda vars död jag skyndsamt undanröjde. Därefter lade jag dit dig i vaggan och då började kärleken flöda över dig.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina biologiska föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Hade inte jag funnit dig hade du blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men helt plötsligt började gumman klia sig vilt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de hemska orden försvann med henne.

Konstigt nog försvann Blankas rädsla när hon märkte vad som hände och hon hade minsann hjälpt till att tömma böckerna på elakorden. Konstigt nog kände hon sig sällsamt befriad och lätt om hjärtat och sprang ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om gick de genast ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,

  1. Det är jättebra med boken som ger svaret. Här fattar läsaren snabbare än huvudpersonen så vi hinner före, men det är något bra. Vi börjar pussla i huvudet och sådant gillar jag. Mycket spännande att förstå vad som ska hända och att boksidorna får liv är alldeles lysande. Tre saker får hon veta.

    Strunta i att säga att det var tre ”som i sagoböckerna” – den här sagan är alldeles utmärkt och medryckande, men så fort du påminner oss om att det är en saga, så rycks vi ur berättelsen.

    Rappanuk är ett riktigt bra namn. Hur kom du på det? Det känns verkligen som ett klassiskt ondskefullt sagohäxenamn.

    Detta är en saga, så även om ”biologiska föräldrar” är det korrekta ordet, så skulle jag försöka hitta ett annat ord. Kanske ”de föräldrar som avlade dig” eller ”den mamma som födde dig”.

    Det funkar fint när hon ropar Rappanuk, tre gånger.

    Det jag tycker du ska fundera på:

    Det är rätt krångligt vad som har hänt, så du skulle behöva sänka tempot eller titta över begripligheten i de partiet. Jag fick läsa om flera gånger för att fatta. Men det var alltså så att Rappanuk dödat Blankas riktiga föräldrar, och uppfostrat henne till häxa, men att storken räddade henne till hennes nuvarande föräldrar…. rätt? Fundera på om du antingen kan dela upp Storkens berättelse, eller om det finns något annat sätt hon kan få reda på det.

    Jag tycker också att du kunde flytta om ordningsföljden. Nu får man veta att de hade olika på håret samtidigt som man får veta att de inte hör ihop. Vad sägs om att göra som du gjorde med sagan i boken – ge läsaren ledtrådarna först. Om du inledningsvis (kanske ihop med incidenten med vällingen) skriver i stil med ”Guldhåriga, blåögda Blanka satt vid middagsbordet och läste, som vanligt i sina sagor, omgiven av hela sin familj med svarthåriga, brunögda föräldrar och syskon.” Då ökar vår förväntan.

    Ja, det är roligt med Miffo, men du rycker läsaren ur sago-känslan med det. Är det värt det?

    ”Underligt klädd kvinna” – show, don’t tell. Hur är en ”underligt klädd kvinna” klädd? Hon var klädd i människohår. Hon hade en dräkt av fiskfjäll. Hon var klädd helt i manchester.

    Fin saga!

    Svara

  2. Har aldrig skrivit en saga förut och bara skrev och märkte mot slutet att vissa saker inte hängde ihop och att jag måste förklara det här med bortbytingsskapet (utan att storken skule bli en lika stor skurk som Rappanuk). Fungerar ursprungliga istället för biologiska?

    Hårfärgen kom till då också och ja, ditt förslag är mycket bättre!

    Rappanuk bara dök upp och lät lite lahgom småläskigt.

    Vet att det märks att jag har bråttom och därför inte stannar särskilt länge och beskriver vare sig personer eller miljö väl. Måste öva mig att stanna upp och låta det viktiga få ta plats.

    Vådligt konstruktiv kritik! Tack. 🙂

    PS: Miffo var något jag ändrade till och fortfarande gillar.

    Svara

  3. Först och främst: pluspoäng för namnskicket. Namnen är genomgående bra och ”lille prins Hatt” är en lagom blinkning. Å ena sidan kan man heta så i sagor. Å andra sidan verkar det vara en rätt larvig liten parvel.

    Jag tycker det är ett intressant drag att berättelsen handlar om en älskad bortbyting. Gamla sagors förhållande till kärnfamiljen är komplicerat men här tror jag att vi ser spår av en ny tid. Visserligen betyder ”bortbyting” här snarare adoptivbarn, det dras inte så långt som att Blanka egentligen visar sig vara ett troll (även om hon kunde blivit en –packa) men ändå.

    Jag tycker att boken är ett jättebra magiskt hjälpmedel. Den hade tålt att komma med på en längre vandring med fler hinder om så hade behövts, men det är bra att det finns en begränsning – till exempel tre frågor om dagen. På ett plan känns det modernt på ett lite lustigt sätt eftersom den här prinsessan själv får söka upp sin information.

    Jag tycker att historien vandrar på fint ungefär fram tills storken säger ”Men om du uttalar hennes namn tre gånger…” Där börjar det gå för fort, på flera sätt. Iochförsig tycker jag (som jag skrivit i ett annat sammanhang) att många av oss verkar ha fått lite brått mot slutet. Jag skulle vilja säga att det behövs lite mer och ett självständigt mognande beslut från Blankas sida.
    Låt storken tala i 1-2 repliker till om hur förfärlig Rappanuk är, om alla föräldrar som plågas ihjäl och hur storken ständigt måste leta efter platser där de stackars bortrövade kan få ett nytt hem. Själv vill han egentligen resa hem till Egypten (förklarar varför han inte är på plats på slutet utan bara i en symbolisk staty – som bonus är det en något långsökt blinkning till H C Andersen) men hon vilar aldrig och han är alldeles utsjasad.
    Då låter du Blanka tårögd utbrista:
    – Men finns det då inget sätt att stoppa henne?
    Och sedan kan du koppla på tåget igen, fast du bör nog ha en liten motivering till varför just Blanka kan ta kål på häxan med hjälp av namnet. (Inte så svårt – det räcker nog med att hon är ett offer som blivit medvetandegjord. Namnmagi är starkt i sagor.)

    Jag tycker egentligen att finalen är lysande – häxan går under på ett originellt och dramatiskt sätt men de där orden som flyger i henne är lite märkliga. Upplevde Blanka att ”elakorden” i sagoböckerna var ett problem? Eller gjorde hennes syskon det? (Pluspoäng om du kan koppla ihop det med deras motvilja mot sagor i början.) Du använder ju själv ordet ”elak” – åtminstone ett stänk av ondska är nödvändigt i all litteratur och särskilt i sagor. Sagoböcker tvättade från negativa ord skulle tyvärr troligen vara oläsliga, åtminstone om förändringen var mer än språklig och man faktiskt tog bort allt obehagligt. (Vilket i och för sig är en rolig tanke. Utan styvmor kommer aldrig Snövit till dvärgarna – men jag tror det gjorts lite på det. Möjligen var det i Shrek III.)
    Antingen skulle jag föreslå att du låter något annat fara in i häxan (barnskrik kanske – men då blir det hemskt, om än på ett ganska grimmt sätt) eller att du filar lite på motiveringen.

    En sådan där omständighet som lätt kommer bort – men det gör det ibland i sagor – är att när hon berättar för sin familj vad som hänt får de också veta att hon inte är deras biologiska dotter/syster vilket åtminstone förr i tiden hade varit ett trauma. Kanske vore det idag också eftersom det betyder att de förlorat ett barn men det är fascinerande att blodsband – som var heliga i litteraturen ända in i Markurells dagar – nu verkar på väg att försvinna som motiv. Ungefär som dygden och troheten gjorde någon gång under 1900-talets början.

    Jag tycker hursomhelst att detta är en bra saga med potential att bli en mycket bra saga. Tack för det.

    Svara

  4. Det som är kul med den här sagan är att författaren skrivit en ren saga utan att försöka lägga in något annat i den, som dom sagor jag läst hår och den jag själv gjort. Total frånvaro av satir miljöförstöring klasskamp eller något annat som inte finns i gamla sagor. Det saknar ju den där moraliska sagoklämmen på slutet, som sagor ofta innehåller men är så där lagom otäck med ett Happy End för att läsas på sängkanten. Om jag skall kritisera något i den så upplever jag språket som lite för komplicerat och svårt för att det skall bli en klassisk saga. Jag har lite svårt att ge några exempel, men det är en känsla jag har. Däremot om man läser in den och berättar den muntligt så är den suverän.
    Bra fajtat.

    Svara

  5. Otroligt inkännande och fiffiga kommentarer som jag skulle vilja använda mig av i en skrivuppgift. Tack! 🙂

    Svara

  6. Som en klassisk saga tycker jag den här har alla ingredienser i receptet, namnen är klockrena och ondskan som ständigt lurar runt hörnet är riktigt läskig och elak med häxor som tvingar in grodyngel i munnen på spädbarn. Samtidigt har den goda sidan också ett drag av tvivelaktig moral, som att låta ”fienden” gå en gruvlig död till mötes som här när den gamla gumman sväller och spricker. Typiskt saga, att påminna om vilket hemskt öde som går elakingar till mötes.

    Ändringar jag skulle föreslå är framför allt att se över det stilistiska. Miffo är kul men jag tycker stilbrottet är för stort för att fungera när du i övrigt använder ord som bligade och det inte finns några andra tendenser till att modernisera sagoreceptet (förutom möjligtvis att hon slår upp den hemliga trädgården i kartboken, det är lite kul). Även ord som biologiska tycker jag därmed också kan ändras till dina riktiga föräldrar eller liknande.Jag hittar också en del upprepningar och korr som ger känslan av att du hade lite bråttom, t ex i näst sista stycket där två meningar på raken börjar med ”Konstigt nog”, och i andra stycket när hon hittar boken ”Det var inte alls så … nej inte alls”.

    Så mitt råd är en språklig översyn och kanske att tajta till berättelsen lite så att den blir något rakare och enklare. Annars finfin saga!

    Svara

  7. Det där med miffo verkar ha stört en del. Jag kan tillägga att jag inte störde mig på det. Utan att egentligen veta något om dess härledning tycker jag att det är ett mjukt ord som egentligen passar bra in i sagosvängen om det inte varit trendigt för ett par år sedan.
    Så jag tyckte det blev en rätt vänlig ironi som inte skar sig (i stil med ”lille prins Hatt) men om nu två har klagat kan man ju prova något annat i nästa uppgift så de får se om det är så himla mycket bättre.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *