Skrivuppgift 18: text av Stora Stygga Vargen

Det var en gång ett minifolk som hette minimorjerna. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Minimorjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De minimorjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Felix. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Victoria.

Victoria var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten. När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Victoria var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan minimorj som tänkte och handlade som hon gjorde. Felix kunde inte fatta hur han haft en sådan tur.

Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt
nervös och rädd för att göra något fel. Victoria var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som
Felix. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Victoria glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Felix med en blick på solen.

De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Victoria när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Felix.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Victoria.
Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.

– Hur bor du egentligen? frågade Victoria.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Victoria ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Felix hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Victoria berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Felix berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Victoria för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Felix för att han var så fascinerad av Victoria. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Victoria.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Felix fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Victoria och Felix än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.

– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Felix suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner minimorjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Victoria.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Felix förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.
Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra. En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Felix.
– Nej här kan vi inte sitta, sa victoria.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Felix plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!

Felix fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Victoria funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Felix.
– Vem har pratat om att gå till fots?

Victoria selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Felix kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Victoria tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte komit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Felix hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Victoria var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Felix konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Felix yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Felix mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Felix? dundrade han.
– Felix har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Felix pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Felix syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Felix, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Felix brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över de orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.
De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Victorias glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Victoria och Felix styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Felix red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?
Victoria tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Felix.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.
Med dem orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Felix funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med.

Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Felix. I detsamma kom Victoria tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.
– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Felix.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Victoria! Vänta Victoria, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas bekostnad. Där det försvinner minimorjer vaje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…

Victoria och Felix var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Felix tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Victoria.
Felix och Victoria red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Långt bort från orättvisorna i stubben. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

  1. Hej
    Det här är bra. Klasskamp i tomteskogen. Typ. Något ger mig också associationer till hur vissa tolkar smurfernas samhälle.
    Strukturen hos minimorjerna verkar för övrigt likna ett insektssamhälle med arbetare, soldater och härskare. Det är en bra snittskildring av dess olika hierarkiska nivåer.

    Jag tycker också att det är bra att du använder specialiserade ord som ”vagnslider”. Det ökar realismen och den är särskilt viktig när det handlar om pysslingar.

    Sedan har jag två bekymmer med texten som till synes är på ordnivå men även handlar om något större.

    För det första tycker jag namnet mini-morjerna inte är helt lyckat. För det första är det lite väl likt den där filmen om minimojerna (inte sett så jag kan inte bedöma om det är avsiktligt) för det andra är de väl knappast mini i förhållande till sig själva? De anser väl som vi att de är i mitten av storleksordningen: det finns många djur som är större och många djur som är mindre (kvalster och bladlöss till exempel).
    En enkel lösning vore att stryka ”mini” ”Det var en gång ett mycket litet folk som kallades morjerna”. (bor hela folket i samma stubbe förresten?)

    Vidare tycker jag att det kunde funnits någon mening mer i slutet som talar om hur det går. Att de ger sig ut i världen och lever lyckliga i alla sina dagar känns lite avhugget. Behöver inte vara något märkvärdigt men vi måste nog få lite konkretion för såvitt jag förstår det är livet farligt för en minimorj .
    ”Två kilometer eller tre dagsresor bort låg ett träd som just fällts av vinden. Där grävde de sig en håla. Med åren fick de många barn och den murknande stocken blev ett allt större samhälle, ett mer rättvist samhälle där de kunde leva lyckliga i alla sina dagar.”

    Eller vad tycker ni andra?

    Svara

  2. Egentligen hade jag velat kommenterat det här tvärt emot reglerna, men jag gör det enligt regelboken.
    Tycker du fått en intressant story som faktiskt har vissa likheter med den verkliga världen. Monimojernas klassamhälle innehåller saker som existerar i verkligheten.
    Just det här avsaknandet av att man ifrågasätter sin egen situation typ Felix bostad utan fönster. Vilket ofta är en förutsättning för att orättvisorna består.
    Viktorias roll att börja ifrågasätta hela samhället och att göra något klassöverskridande fast man tillhör dom privilegierade finns också flera exempel på i historien. I och för sig så gav hon ju alla fingret, drog och ”levde lyckliga i alla sina dagar” istället för att göra revolution eller införa demokrati, men man kan ju inte skriva hur långt som helst.
    Som en skildring av hur man ser på människovärde utifrån position i samhället är den suverän.
    Om jag skall kritisera något, så finns det ett par saker. Låter ju minimojerna lite Disney.
    Texten rör ju sig också så långt bort från en klassisk saga som det går. Det blir mer en tecknad film på något sätt.
    Men trots allt en bra och fyndig story. Bra fajtat.

    Svara

  3. Hej hej! Jag tycker att det här är bra läsning – följande är extra bra:

    – Jag gillar att du målar upp en annan värld och att du har sådan fantasi! Jag blir inspirerad av att se din fantasi, blir pepp helt enkelt. Tack för det!

    – Du har skissat fram en klasskamp och det är också något som väcker funderingar och känns inspirerande.

    Däremot är det några neggosaker jag också klurar på, fast inte så farliga:

    – Det känns som om din saga skulle lyftas till helt nya nivåer om du hade dragit ett varv till med den. Rätat ut hoppen mellan scenerna, kortat här och var, fått in flytet lite mer (jag vet att vi pennfajtare har lite ont om tid med våra texter ibland, det kanske är så i ditt fall!)

    – Namnen på figurerna i sagan; jag skulle liksom vilja ha dem mer morjiska och mindre svenska. Victoria t ex får mig att tänka att det här är en slags allegori över vår kronprinsessa … och det kan det ju vara! Men det stör mig i min sagofantasi när jag läser!

    Skrivtips som alltid funkar för mig: Om du ska redigera en text, korta den, korra den, jobba om den … läs texten högt! När din egen koncentration börjar svajja, då vet du vad du ska ändra!

    Svara

  4. Jag gillar storyn och att du hittar på helt nya fantasifigurer, det är ju alltid lite roligare än att använda troll, prinsessor eller grodor. Och budskapet är ju klassiskt och fint. Älskar sånt som att de rider på myror och lever på att skörda blåbär.

    Vad jag däremot saknar är en närmare beskrivning av figurerna än att bara kalla dem ”ett minifolk”. Det behöver inte vara detaljerat men i alla fall något som att ”de var inte olika troll men hade egentligen närmare släktskap med vättar, och få av dem var längre än en ekoxe som står på bakbenen”. Sen håller jag också med om att minimorjerna är för lik minimojerna.

    Sen har jag personligen lite svårt för klasskampsskildringar där huvudpersonen tillhör den härskande klassen och övertalar den stackars okunniga pöbeln om att de kan bättre. Hade föredragit att se en ”flicka av folket” vara hjältinna.

    Men på det stora hela tycker jag sagan har fina ingredienser, härliga miljöer och ett bra sagotema!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *