Skrivuppgift 18: text av Rumpelstiltskin

Det var en gång sex systrar. De hade blont hår, söta små uppnäsor och
slät ljus hy. De tyckte om vackra tyger och plymer och det bästa de
visste var att promenera under sina parasoller på stadens avenyer och
byta förstulna blickar med de unga herremän som spatserade där.

Och så var det den sjunde. Hennes hår var inte blont som de andras
eller svart som de exotiska skönheter som ibland besökte staden utan
snarare råttfärgat. Det var tjockt som tagel och kunde inte formas
till andra frisyrer än en tofs eller grov fläta i nacken. Hennes grå
ögon plirade ovanför en -enligt systrarna – beklagligt ordinär
potatisnäsa.

Den här flickan använde inte parasoll -hon var mer road
av att rida, ro och simma så hon var solbränd och fräknig -och hon bar
tjocka grå kläder ty även om hennes far var en man med viss ställning
– han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – så hade han inte
råd att hålla dem alla sju med ständigt nya sidentoaletter.

Under den mörka årstiden när de sex bläddrade i modekataloger
förkovrade sig den yngsta i de nya vetenskaperna och blev även ganska
skicklig på att skriva vers. Varje kväll spelade hela familjen
skrapnos men de äldre systrarna klagade eftersom den yngre alltid vann
och någon av dem brukade få gå till sängs alldeles rödnäst.
Eftersom den yngsta nu var som hon var och troligen skulle bli svår
att få gift bestämdes det att det skulle bli hon som bodde kvar och
tog hand om föräldrarna på deras ålders höst. Av den anledningen blev
hon även uppskattad av systrarna som därmed blev betydligt säkrare på
sin egen lycka.

Det år hon fyllde femton år kom ett bud att kronprinsen sökte en maka.
Alla unga kvinnor i landsänden som inte var förlovade skulle bege sig
till slottet för att bli besedda. Systrarna blev alldeles till sig,
satte på sig sina bästa kläder och skyndade iväg. Tre av dem var
visserligen redan förlovade men det kunde nog gå att slå upp om det
skulle komma ett bättre anbud.

Den yngsta lommade efter. Hon visste givetvis att prinsen inte skulle vilja gifta sig med henne men hon skulle få böta om hon inte kunde uppvisa kvitto på att hon besökt slottet och det vore genant för en ämbetsmannafamilj. Hur det var kom hon sent iväg och passade på att göra några ärenden på vägen och när hon kom fram stod redan alla andra hoppfulla där i en rad som räckte ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De hade alla ljust långt och lockigt hår – hade de det inte sedan tidigare hade de kvickt färgat det eller skaffat en peruk – och långa sidenklänningar i klara färger. Det blev en lång väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland ställde
han någon fråga till någon av dem men de var så många att han oftast
fick nöja sig med att ge dem varsin nådig nick och ibland höja på
ögonbrynen mot hovmarskalken till tecken att denna frökens namn skulle
antecknas så att man kunde skicka en ny inbjudan till henne vid ett
annat tillfälle. I början hade han höjt på ögonbrynen gång på gång för
de var alla så vackra men när han väl började förstå hur många de var
blev det alltmer sällan.

När den yngsta systern kom in hade han nickat hela dagen och var utmattad.
– Nu kan ers majestät snart gå och vila för jag är den sista sade hon
och såg sig om efter den skrivare som skulle ge henne kvittot på att
hon visat sig. (Hon hittade honom inte för han satt i kabinettet
bredvid, den väg fröknarna tog ut.)

Prinsen klev ned från tronen och såg fascinerat på henne. En sådan
flicka hade han aldrig sett förut. Hennes hår hade samma lyster som en
av hans älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen
för att röra vid det men han hejdade sig för han visste att mänskor i
enkla kläder kunde ha loppor. Han kastade en forskande blick på
hovmarskalken. Såhär kunde väl inte en blivande drottning se ut? Nej,
det kunde hon nog inte.

Flickan å sin sida gav honom ett nyfiket ögonkast. Han var så slät och
blek att han påminde henne om en porslinsdocka och därför blev hon
nästan full i skratt när hans ögon rörde sig mellan henne och mannen i
livré. Håret var så blont att det nästan var vitt och hans näsa var
inte större än hennes lillfingerknoge.

Hon började bli orolig att hon varit borta länge och neg.
– Om ers majestät har tittat klart måste jag gå hem nu. Min familj
sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit av.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av de är en lika god
skrapnosspelerska som jag.
– Du kan ändå inte vara skickligare än jag. Vill du vara så snäll och
stanna kvar på ett parti?

Han lät mjuk och trevlig på rösten och man kan ju knappast neka en prins en så enkel begäran så flickan nickade. Hovmarskalken bar in det kungliga spelet och spred ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat med hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än att vinna. Han gjorde
sina drag utan tanke på hur de förändrade det taktiska läget och
verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som gav högre
poäng. Det dröjde inte lång tid innan hon hade besegrat honom. Utan
att tänka på vem hon spelade mot tog hon upp den lilla sågen för att
ge honom skrapan på näsan och sade: Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen – som aldrig blivit skrapad av en främling förut – höjde
armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon lät bli att
skrapa och spela igen och vann skulle hon få halva kungariket. (Jo,
det var mycket lovat, även från prinsen som sällan brukade spela om
större ting än tennsoldater men han var pressad av det oväntade
bakslaget och nu skulle han visa den här jäntan att han minsann också
kunde spela för att ta poäng om det nu var så viktigt.)

Efter att ha förvissat sig om vilken del av kungariket som avsågs
gjorde hovmarskalken en anteckning om detta och lade sedan ut spelet
på nytt.

Den här gången gick det bättre för prinsen till en början men flickan
darrade inte en hårsmån på handen och när hon apropå den landsände de
spelade om råkade nämna att hon vid ett tillfälle under en ridtur
skrämt upp en hare så att de ställde till oreda i ett jaktsällskap med
följd att tre unga herremän föll i floden frustade han till så att han
tappade räfsan han just höll på att plocka upp. Även denna gång stod
flickan som segrare. Antingen började prinsen tycka att det hade varit
lite förhastat att bli av med en landsända på det sättet eller också
retade det honom för mycket att han tappat behärskningen. Vilket det
än var bad han henne om ytterligare ett parti och möjlighet att vinna
resten av landet ifall han fick chansen att vinna tillbaka den
förlorade hälften.

När pinnarna lades ut denna gång föll de så att de mest värdefulla
hamnade i botten och de flesta piggar hamnade dessutom på prinsens
sida. Flickan fick därför ägna en stor del av partiet åt att rensa
bort enkla stickor medan prinsen kunde ta in större fångst. En tid
ledde han men när de kommit ned till bottenskiktet var det lika och
flickan stod än en gång som segrare. Hon hjälpte till att lägga ihop
spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla funderade på vad
andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga när hon kom hem
med hela kungariket.

Prinsen satt stilla och såg länge på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade.
– Men om du förlorar, fortsatte han, måste du dö. Ingen får göra såhär
mot mig och leva.
Hon nickade igen. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet
lades upp igen.

De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne.
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?

Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en snabb kyss för hon visste att han förlorat med flit. I mitten
av partiet hade han ställts mellan att välja harven och plogen. Han
hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle ha
försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

Se det var väl en saga det. Och snipp, snapp, snut – nu var den slut.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

  1. Ja det var allt en riktig saga! Tänker läsa den för en sagokonsument! 🙂

    Svara

  2. Jag tycker att den här har massor av roliga infall och är fiffig på många sätt. Bara det att du känner till Skrapnos (jag fick googla) och att spelomgångarna berättas med så lätt hand! Riktigt spännande ända fram till ”- Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
    du vinner får du mig.
    Hon nickade.
    – Men om du förlorar, fortsatte han, måste du dö. Ingen får göra såhär
    mot mig och leva.
    Hon nickade igen. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet
    lades upp igen.”

    Här är det något som inte stämmer. Han gillar ju inte att hon vinner och vinner men här straffas hon om hon förlorar. För han säger ju dessutom: Om du vinner får du mig! Tycker därför att det där dödshotet är totalt onödigt i en för övrigt superb anrättning!

    Svara

  3. Tack för era vänliga kommentarer.
    Bästa svavelsticksförsäljerska: Jag kliar mig i huvudet lite över det där. Jag kan själv se förklaringar men det hjälper ju inte om inte läsaren ser dem.

    Utifrån kan man ju tänka sig att speldjävulen tagit honom. Han måste vinna tillbaka allt men har inget kvar att satsa utom sig själv. Men han är ovan vid att förlora och känner sig förödmjukad.
    Egentligen ville jag givetvis stegra spänningen lite genom att höja insatsen vilket känns passande för genren. I sagor är det i regel inte kvitt eller dubbelt – det är allt eller döden. segra eller dö.
    Samtidigt försiggår ju egentligen något annat. Av slutet framgår att prinsen förlorat åtminstone den sista matchen med flit, vilket kan tolkas som att han blivit förälskad i den ovanliga flickan. Hans tillägg kan tolkas som ett test av hennes mod.

    Det är möjligt att jag jämkat ihop de här nivåerna dåligt. Första delen av berättelsen skrev sig själv men matchen var lite knackig att få ihop.
    Jag kliar mig i hår och skägg tillsvidare och tar tacksamt emot fler kommentarer i ämnet. Funkar det eller funkar det inte? Vad tycker ni andra?

    Svara

  4. Jag tyckte bara att det här med att dra in ett hot om död – även om det är uppenbart att han låter henne vinna – liksom inte hör dit. Och han han låter så förnärmad. Kanske är det så att om jag vore den där klyftiga dottern skulle jag ha sett ner på honom om han gjorde så – oavsett slutet. Kan inte förklara med något bättre än det.

    Men jag gillar sagan!

    Svara

  5. Helt klart en riktig saga. Jag gillar den fina titeln pappan har; ”andre vice kontrollant vid Tabellverket” är en härlig formulering. Fyndigt att låta skrapnos spela en så viktig roll också. Jag kom att tänka på regniga dagar på landet när jag var liten och spelade skrapnos med min bror. Slutet innehåller ett inslag av typisk ”sagologik”, självklart kan prinsen spela bort hela kungariket och ändå ha makt kvar att låta döda någon.
    Jag tycker däremot att sju systrar känns lite överflödigt. Det hade räckt gott med tre. Då hade de övriga systrarna kanske kunnat få namn och egenskaper också. Nu känns de sex lite som en anonym massa.
    Tack för en fin saga!

    Svara

  6. Mycket, mycket fin saga! Känns som en klassiker man redan läst, men sedan glömt bort och nu återupptäcker.

    Håller dock med Wille om att det känns lite mycket med sju systrar. Jag tänker också att det kanske borde vara bara tre stycken, så att man kan få dem sagobeskrivna ”den äldsta hade korkskruvlockar som ringlande ner för ryggen, den nästäldsta hade ögon djupa som brunnar, den nästnästäldsta hade ett porlande skratt och jämn tandrad” typ.

    Annars om det ska vara så många systrar så vill man kanske ha dem lite mer beskrivna!

    Svara

  7. Åh det här var riktigt spännande. Jag satt verkligen och väntade på hur du skulle avsluta historien för man visste ju hur det skulle gått i en traditionell version. Älskar detaljerna om faderns yrke (bara arbetsplatsen tabellverket fick mig att jubla), och spelet skrapnos var riktigt riktigt bra. Dessutom var det en välskriven historia rent språkligt. Gillade verkligen allt med den här sagan …

    …fram till det avslutande spelet. Jag var så förväntansfull och hoppades att du skulle ha ett nytt slut på en gammal saga. Och det bådade ju gott atthon tyckte han såg ut som en porslinsdocka. Ett tag var jag överlycklig för att det hade varit så coolt om det hade slutat med att hon hade stövlat därifrån med halva eller hela kungariket och utan prinsen. Men så slutade det ändå med bröllop. Jo visst, det var hon som vann spelet men det var han som dikterade reglerna. Och vad hände inför det sista spelet nummer tre? Hon som var så cool och ändå var hennes reaktion ”hon nickade”. Jag förstår att hon kanske inte vågade annat, men någon inre reaktion hade känts passande.

    Hade jag fått önska, så hade alltså sagan slutat efter näst sista spelet. Men även med nuvarande slut (och trots min högst personligt betingade besvikelse) måste jag säga att det var en riktigt härlig twist på en klassiker. Snyggt!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *