Skrivuppgift 18: text av Rapunzel

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i New York, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina pampiga sekelskiftesvåningar. Totte Dodde och Noppe.
En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och juggemaffian.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i mörka kostymer, solglasögon och headset, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.
Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av svarta klubbor.
Kungen och dom tre små vännerna började genast slicka på huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som slickar på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, träningsoverallsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt kriminellt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Flickor” svarade trollet. ”Vill ni ha flickor till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken hoppade det fram lättklädda flickor i en ickepassande ålder, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och lekte med flickorna. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en flicka med långt svart hår som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa och var tidigare med i kärleksarmen” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till uteliggare.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade en kotte. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort kotten.
”Tack,” log hon, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste henne på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en kamera. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och prövade löjliga slipsar till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och ett par jättelika glasögon med svarta plastbågar.
”Vilka stora glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är för att jag jobbar inom media” svarade han och trollade fram en tjock bok ur hatten. ”Du kan få det här förhandsexemplaret, den släpps i morgon” Sen tog han ett sju mil långt steg i sina minimalistiskt designade boots och var borta.
Kungen började bläddra i boken, oj där var bilden på honom och uteliggarprinsessan, nu blir inte drottningen glad sa han till dom tre små vännerna.
”Vad skall vi göra” frågade dom tre små vännerna i mun på varandra, ”titta kungen är ju naken.”
Kungen var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder.
”Vi vänder blad” sa han, ”så syns inte bilden.”
Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte ser mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Tags: ,

  1. Du har gjort en moderniserad saga, som är mer en pastisch än en klassisk saga. Ungefär som den första filmen i Shrek-serien.

    Det är flera av sagorna på pennfajten-uppgiften som innehåller små korta bitar av pastisch – alltså smarta, fyndiga referenser till nutid som anspelar på att läsaren vet att skribenten driver med den – föråldrade – sago-genren. Och jag tycker inte att alla har lyckats med det, snarare har pastischen påmint oss om att det är en saga och man rycks ur berättelsen. Så är det inte med din!

    Låt mig börja med att berätta varför den första Shrek-filmen är bra och varför uppföljarna är kassa, för du har nämligen lyckats med samma sak (alltså göra det bra och inte kasst).

    I den första Shrek-filmen är manusförfattarna helt obarmhärtiga mot genrens regler: prinsessan är sexig när hon är tjock och ”ful”, prinsessan sjunger så vackert så hon spräcker fågeläggen som hon sedan kan äta till frukost. Det är originellt och väldigt roligt. I alla de andra filmerna är manusförfattarna antingen fega eller fantasilösa. De vågar inte låta Askungen vara nyskild, eller jobba som strippa. De vågar inte göra en stol av Pinocchio… de försöker, men de är ändå inte lika hänsynslösa som i första filmen. Varför förstöra ett lyckat franchise när man kan tjäna pengar på att _inte_ reta upp någon förälder…
    Det du gör här och som funkar skitbra är att du tar ut svängarna hela vägen.

    Låt mig lista det som jag tyckte funkade allra bäst:

    ”Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och juggemaffian.” Juggemaffian var en överraskning, det bröt mönstret och jag skrattade till.

    ”män i mörka kostymer, solglasögon och headset” – vilken elegant beskrivning. Fint!

    ”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
    – det här är också oväntat. Egentligen så är det helt fel att han byter riktning så fort och utan förklaring, men eftersom vi är med på tåget så spelar det ingen roll. Det blir istället roligt.

    ”Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, träningsoverallsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt kriminellt intryck.”
    Du är verkligen bra på beskrivningar och inte nog med att du ger en fin beskrivning (inte bara silverkedjor, de är tjocka också), dessutom blir det återigen roligt när du skriver ”ett allmänt kriminellt intryck”.

    ”Vilka stora glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är för att jag jobbar inom media”
    Det här är *sjukt* roligt, eftersom det levererar på så många plan samtidigt. För det första anspelar du på Rödluvan och vargen, för det andra gör du Rödluvan till kungen och media till vargen, för det tredje visar du att du ”hänger med” och ger därmed en blinkning till alla oss andra som också kan känna att vi ”hänger med” eftersom vi vet att det ska vara stoooora glasögon just nu, och för det fjärde driver du handlingen framåt, eftersom vi nu förstår vad som ska hända.

    En mycket, mycket bra pennfajt i en svår genre

    Svara

  2. Först och främst tycker jag sagogenren är en bra form för satir, särskilt av halvt anakronistiska företeelser som kungar och hemmafruar. (Minns Tages dedikation av ”Sagor för barn över 18 år”: ”Denna bok tillägnas farbror kungen som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland.”

    Du lyckas på ett naturligt sätt väva in referenser till åtminstone 5-6 sagor i den här texten, vilket verkligen inte är illa med tanke på längden.

    Det finns många roliga saker i texten till exempel det rätt finurliga bladvändandet som lösning på problemet.

    Vad jag upplever som problemet med texten är att perspektivet slirar. (Jag har lite svårt att sätta ord på detta men jag gör så gott jag kan.) Du verkar inte riktigt ha bestämt dig för om berättelsen utspelas i vår värld eller sagovärlden. Att den utspelas i den ena behöver inte betyda att den inte får blinka åt den andra men den får inte hoppa mellan dem som på stenar i en bäck.
    Låt se om några exempel kan göra det tydligare.
    Du skriver att i skogen bodde ”Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och juggemaffian.” Roligt som skämt men ett skämt som nog kostar lite mer än det smakar. Hör inte Mille till denna maffia? Men han är ju ett troll? Knyckarna mellan sagovärlden och verkligheten sker väl abrupt och -åtminstone till synes- planlöst.
    Själv har jag lite problem med männen i mörk kostym också. Är headset tillräckligt roliga för att underminera ”realismen”? Jag respekterar en sådan åsikt men tycker nog att det hör till det som slår över, åtminstone i kombination med en del annat i texten.
    Det finns en del saker som på det här sättet är både bra och dåliga. Jag tycker visst att man kan skildra ett troll på det sätt du gjort– i en modern bilderbok skulle trollet mycket väl kunna ha träningsoverall – men ”och gav ett allmänt kriminellt intryck” blir för mycket. Inte får väl kungen och hans tre överklassinfantila vänner ett så dåligt intryck av honom? Och du som berättare vet ju redan att han är kriminell. Vad nu kriminell betyder i sagovärlden.
    Att det finns flickor i säcken är roligt och passar mycket bra i sagoformen. Meningen ”Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och lekte med flickorna” är lysande i att den passar bra i den gulliga sagoformen samtidigt som det betyder något helt annat för den vuxne läsaren. Att flickorna däremot är ”i en ickepassande ålder” underminerar i mitt tycke den ironin. (Och det här är för den delen lite knepigt för i sagovärlden är det inget fel med att leka med små flickor, åtminstone inte nödvändigtvis.)
    Möjligen skulle man kunna spejsa loss lite mer mot slutet. Jag har inget emot den roliga detaljen med att man provar löjliga slipsar inför jakten men trollkarlen känns märklig. Ett mediaskämt som går något överstyr. Om boken nu trollas fram: varför behövs då fotografier alls? Och om nu Mille kan trolla: varför då så mycket jobb för att rigga en fälla med en vanlig kamera? (En kamera behöver inte bara vara en kamera: Minns Terry Pratchetts fantastiska lilla låda där det bodde en mycket snabb liten konstnärsdemon med palett och staffli…)
    Kanske kunde det funnits andra lösningar. Kanske är det vår kung som ser sitt liv genom ett sagofilter. Han skulle mycket väl kunna säga något om flickor i bara underkjolen som var både trovärdigt, roligt och förfärligt.

    Sedan är det en sak till som är lite jobbig att skriva för jag vill verkligen inte ta ifrån någon dennes nöjen och idéer men jag måste erkänna att jag dömt denna text extra hårt på grund av att den handlar om vår motvillige monark och för att den publicerats här på Pennfajten. Jag ska erkänna att jag emellanåt drar bladvändarskämt men att bygga texter på det börjar kännas lite gjort. Jag har inte räknat och kan överskatta antalet men det känns som att rätt många texter på pennfajten hittills utspelats inom vår kungafamilj och en stor del av dem med den här poängen. Nu vet jag ju inte om det är en eller tio personer som skrivit de här texterna men det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget.
    Jag har stor sympati för satiriker och vill verkligen ta någons idéer ifrån denne. Det är inget konstigt med att exempelvis vara mycket fascinerad av kungligheter – något så upphöjt och så godtyckligt på en gång. Och om någon av republikansk eller humoristisk övertygelse vill ägna sin energi åt att sabla ned på dessa fenomen så inte mig emot. Men det skulle nog inte skada om det skedde med lite större variation. Det måste finnas massor av andra saker kungligheterna gjort och råkat ut för som är användbart. Man måste inte steka upp de senaste månadernas skandaler (i sin helhet och så att det låter som ett sammandrag av Aftonbladet dessutom) gång på gång. Det finns magnifika klipp där kungabarnen simmar med delfiner och stoppar korv. Eller gå till biblioteket och ta fram någon av alla dessa jubileumsböcker och fascineras och gör dig lustig över denna märkliga, fullkomliga och intetsägande värld. (Nota bene: Kungen är regent och böcker om honom står alltså på historia: Kc.55. Silvia och Victoria står däremot på biografihyllan Lz och sina förnamn, eftersom de inte ha några efternamn.) Eller läs Scoops kungaspecial. Det finns massor att ta av. Kungen har snart roat och oroat oss i 40 år. Kort sagt kära satiriker: Vänd blad. Framåt eller bakåt bryr jag mig inte om men stå inte och stampa.

    Jag hoppas sidans kungaskymfare inte tar illa upp av detta men jag tyckte att jag behövde få det sagt. Kom även ihåg att kritik av en text för att den inte är en annan text alltid kan tas med visst lugn.

    En fin fajt hursomhelst

    Svara

  3. Hej, Gosse med Svavelstickor,

    Det kanske kan roa dig att veta att det är olika pennfajtare som skrivit om kungen.

    Det kan vara för att det är något som kittlar fantasin, eller för att vi i pennfajten inspirerar varandra.

    Eller för att kungen själv pennfajtar, för att bli bättre på att skriva, och i sin kungliga självupptagenhet bara skriver om sig själv. (Se där, nu smög han sig in i kommentarerna också.) Snart får vi kalla oss för ”Kungliga Pennfajten”.

    Skulle det varit så att det var samma person som oavbrutet skrev om kungen, så tycker jag att vi kan resonera som vi gör med Bergman (också han en återkommande favorit här på pennfajten). Det sägs ju att Bergman gjorde samma film om och om igen. Det kan också vara ett sätt att komma framåt, att öva på samma sak, fast i olika former.

    Och kul att kommenterandet är levande. Föredömligt uttömmande. Är mycket sugen på redan nu avslöja ”twisten” i nästa veckas uppgift, men vi håller oss.

    Svara

  4. Sant. Jag drog mig som sagt för att skriva det och är nu lite frestad att be om ursäkt men förhoppningsvis är min kommentar fullt läslig även om man bortser från den sista delen – som ju i så fall är lite mindre relevant.
    Och jag ska erkänna att jag antagligen tålt betydligt fler texter om de hade varit baserade på Bergman. Jag klandrar inte Public Service för att de lät IB ringa från himlen helt enkelt för att han var en så rolig typ att använda. Och det där är mest en fråga om personliga preferenser. Jag är ansvarig för minst en bergmantext och skulle nog kunna skriva 2-3 till med någorlunda gott samvete.

    Jag försöker skriva mina kommentarer utan att läsa vad andra skrivit först och blev muntert förvånad när jag upptäckte att jag och Augustin tycker olika om allt. Vi har dessutom tagit ungefär samma exempel där jag tycker att det är diskutabelt och han tycker att det är toppen.
    En sådan blandad kritik är kanske lite svåranvänd men lovande. Om en blir glad och en blir upprörd är man rätt ute. Och som Stephen King säger: Om det står lika mellan referenspersonerna går poängen till författaren.
    Vi har olika smak eller olika syn på sagogenren helt enkelt. Jag hoppas att Rapunzel inte tar illa vid sig av detta.

    Svara

  5. Jag tycker att det är smart att inte läsa vad andra tyckt, innan man skriver (eller känner efter) vad man själv tycker. Det är lätt hänt, åtminstone för mig, att tappa bort min egen åsikt om jag läst ett bra resonemang av någon annan.

    Sen är det förstås roligt att jag och Gossen med svavelstickorna har pekat ut ungefär samma ställen, men reagerat helt olika. Där finns något att fundera över för Rapunzel.
    Det där är även ett ”problem” i recensioner. Jag har själv inte råkat ut för det, men jag har flera vänner som fått recensioner där något höjts till skyarna av en recensent, men där exakt samma sak, sågats av en annan. Tycke och smak, kanske. Och, förstås, en text som ingen har invändningar mot, blir så utslätad att den antagligen inte gillas av någon.

    Så sammanfattningsvis vill jag alltså hålla med gossen med svavelstickorna att poängen går till författaren för att Rapunzel fått oss att reagera; med tillägget att Rapunzel tar risker i sitt skrivande och Gossen med svavelstickorna i sitt kritiserande, och här på pennfajten gillar vi när ni tar risker. Annars skulle ni ju bara röra er i trygghetszonen och där blir – som vi alla vet – inga bra böcker skrivna.

    Svara

  6. Ha ha, nej jag tar inte illa vid mig, däremot så tänker jag lägga in lite egna reflektioner i den här diskussionen. Betraktarens ögon gäller och det finns ju inget rätt eller fel.
    Jag var fullt medveten om att jag sparkade in öppna dörrar när jag skrev detta. Att jag ändå gjorde det berodde på att sagoformen är på något sätt så pass enkel att man frestas göra satir på den. Då gäller det att välja ett ämne alla känner igen eftersom Kungen ändå inte gjort något spektakulärt dom senaste månaderna utan legat lågt och hållt sig i skinnet. Sen var just meningen att man skulle kastas mellan sagovärlden och den verkliga. Juggemaffian har ju en koppling till Mille naturligtvis och blir kanske för vissa lite övertydlig. Jag bloggar rätt mycket i satirform och min egen erfarenhet är att satirer som man bara slänger ut på nätet, tjänar inte på att vara för subtila.
    Man skall naturligtvis inte underskatta sina läsares intelligens, men samtidigt så skall man vara medveten om att vi har alla olika referenspunkter och alla läser inte samma saker som man själv gör. På något sätt innehåller satir väldigt mycket pedagogik.
    Kan också berätta att det här är det första jag gör på Kungatemat här.
    Sen varför många av oss tjatar ut den här saken är nog lite grann medias fel. Vi matas ju ständigt med det i kvälls och veckopressen.
    Den senaste tiden har vi ju fått läsa kungahuset i form av en askungesaga.
    Flickan från folket ( Sofia ) som träffar sin vackra prins. Sen kommer den elaka bortskämda styvsystern ( Madde ) och intrigerar. Media har ju fixat en riktig saga åt oss som vi aldrig kan bedöma om den är sann eller inte och på det viset tycker jag den är elakare än boken om den motvillige monarken som i alla fall verkar innehålla en del sanning.
    Det var någon som sa att kungahuset har gått från statsmannaskap till underhållningsindustrin. Oavsett om man är royalist eller republikan, så tror jag dom flesta anser att det ligger mycket i det uttalandet.

    Svara

  7. Det här var underhållande och framför allt gillar jag att han har kaffeflickor i säcken (kaffeflickor i en säck passar för övrigt väldigt bra in i en saga och det gör även de tre små vännerna Noppe, Dodde och Totte) och ”Det är för att jag jobbar med media”, samt dumheten ”vi vänder blad så syns inte bilden”.

    Men till kritiken då, jag vet inte om jag tycker att t ex juggemaffian och uteliggarprinsessan och kameran är kul eller för långt hopp från sagoformen för att det ska bli tveksamt om det finns en poäng med att göra saga av berättelsen överhuvutaget. Ibland skulle jag önska att anspelningarna var med subtila. Ska jag vara riktigt kritisk så kanske temat också känns lite överspelat, hur mycket man än har att invända mot monarkin.

    Men ändå, du ville göra satir och det lyckades du med. Det var kul!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *