Skrivuppgift 18: text av Askungen

Det var en gång en svinaherde som hade hand om sju svarta grisar åt
byns Storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra, väckte
grisarna och drev dem framför sig till en äng utanför den lilla byn.
Där bökade grisarna runt och åt vad de hittade under marken, och
svinaherden täljde på en träpipa.

Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den sjunde grisen skulle komma tillbaka,
men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till Storbonden
och berätta vad som hade hänt.  Storbonden satt vid sitt dignande
matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han utrymme i
munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa Storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han en liten myra. ”Vart är
du på väg, lille man”, sa myran.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa myran vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart en grå varg, med vassa ögon
och kraftfull ragg. ”Vart är du på väg, lille man”, sa vargen med hes
basröst.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa vargen vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var det stora ludna trollet och det var så stort och hiskeligt att
Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden.

Trollet gav svinaherden mat och nästa dag visade han ut honom till ett
högt och stort träd.
”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, men du är lätt nog.
Högst upp i trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till
mig.”

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var Svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men jag behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollet borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget.  För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
Storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Två saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han
gick aldrig tillbaka till stora skogen och han berättade aldrig för
någon om trollet och guldäggen.

Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

  1. Jag tycker du lyckades få till en bra sagostämning. Bra hjältesysselsättning (lagom arkaiskt men med många sagors hårda sociala villkor), naturligt placerade 3- och 7-tal.

    Jag tycker också att det är en snygg sekvens (i tretal) när han får två varningar och tredje gången möter faran som upplyser honom om att han aldrig kommer att hitta grisen. Däremot blinkar inkonsekvenslampan till med ett svagt sprakande av att det är två ganska olika djur som talar till honom och de såvitt jag märker är de enda talande djuren i den här sagan. (Fast kanske kunde han tala med grisarna också? Han ville ju ta farväl av dem vilket jag först uppfattade som humor men mycket väl kan vara rimligt i sagans värld.)

    Språket är bra och handlingen beskrivs lagom detaljerat. (Förutom möjligen att jag skulle vilja ha en rad som berättar var han tillbringade natten hos trollet. Sådant brukar man för den delen komma undan med – jfr Mio min Mio där hela resan till Landet utanför verkar inträffa under en enda natt, vilket stärker det drömska men inte passar ihop med hur den lyssnande sexåringen upplever det hela.)

    Sedan kommer vi till det besvärliga. Jag funderar på om dispositionen kunde vara annorlunda. Jag tycker nämligen sambandet mellan att han får ägget och att det blir till guld känns godtyckligt. Saker ”bara händer” och så är det inte i sagor.
    När jag läser om texten tror jag att där finns en sagostruktur. Fara och hinder övervinns och får sin belöning. Men jag medan jag läser har jag svårt att uppleva det som huvudnumret utan mer något på vägen.
    Jag tror det har med styckets disposition att göra: minska avståndet mellan de två händelserna. Nu är texten ganska kort så om man ville skulle man nog kunna lösa problemet genom att bygga ut episoden med trollet.
    Men som texten ser ut nu skulle jag försöka lösa det genom att korta antalet rader mellan att ägget förvärvas och förvandlas.
    ”Han tyckte att det var en klen lön för ett så farligt arbete men stoppade ägget i ränseln och gick vidare. När han kommit ut ur skogen tog han fram ägget för att äta det och upptäckte att det var gjort av rent guld.”
    Lite synd på badandet kanske för det var välskrivet men jag tror att historien kommer bättre till sin rätt så. Men jag är nyfiken på om övriga pennfajtare har en annan åsikt.
    (Var ägget av guld från början eller har det förvandlats av någon särskild anledning? Varför behövde trollet bara tre? Eller gjorde han det? Var det hans lite råbarkade sätt att vara vänlig och ”rättvis”? Har fåglarna som skrämmer grisarna något samband med fåglarna som lägger guldägg? Frågor som inte måste besvaras i texten men som upphovsmannen måste ha svaren och som kan hjälpa till vid sådana här dispositionsfrågor.)

    En liten marginalanteckning om slutet också: Det ger informationsproblem. Om han nu höll sitt äventyr hemligt (av en anledning jag inte riktigt förstår) vem har då fört historien vidare så att den kan berättas nu? Visserligen är din berättare allvetande men det är bra att lämna en liten öppning som informationen kan ha kommit från. (Det råder olika meningar om vad ”Det var en gång ” betyder. Vissa anser att syftet är att sudda till det hela – obestämd tid, obestämd plats – men det finns en tolkning –Lüthi tror jag men jag kan blanda ihop det – som anser att det handlar om prejudikat, att understryka att något faktiskt har hänt. ”Är dina styvsystrar elaka mot dig? Du ska veta att det var en gång ….” Formellt ingen plats för fantasi alltså)

    Hursomhelst en charmerande berättelse. Att jag tyckte bäst om början är nog f ö ett mönster för alla sagor som kommit in – även min egen – så jag tror formen forcerade det hela något.
    Fint fajtat. (”Och har de inte slutat fajtas så fajtas de väl ännu”.)

    Svara

  2. Det här är en saga som står sig bra, lagom lång, innehåller det som är typiskt för dom flesta sagor. Ett Happy End där den undertryckta får sin belöning tillslut. Jag håller inte riktigt med föregående kommentar om att man borde lagt till mer miljöbeskrivning om hur han tillbringade natten hos trollet. Likadant med ”saker som bara händer” , på något sätt tycker jag det är typiskt för just gamla sagor att det finns luckor här och var.
    Dom är ju oftast avsedda för att berättas av en vuxen för barn. Barnet kommer givetvis att märka luckorna och antingen fylla i dom själv eller fråga berättaren vad som hände. Minns när jag själv var liten hur sådana här sagor skapade en efterdialog, mellan mig och berättaren som var minst lika intressant som själva sagan.Där berättarens egen fantasi sätts på prov. Är allt för självklart täpps den luckan igen.
    Om jag skall kritisera något, så är det mötet med myran och vargen som säger exakt samma sak. Jag förstår tretalet i det med trollet på slutet, men fick inte kläm på det för än jag läste kommentaren ovan. Upplevde det som upprepning och jag tror texten blir bättre av att man tar bort ett av styckena.
    En bra och underhållande pennfajt i alla fall.

    Svara

  3. Tack för bra synpunkter. Jag försökte skriva helt i sagovärlden, alltså utan blinkningar till modern tid, eller något som flyttar läsaren till nuet och det verkar som om jag fått till.
    Men jag håller med om att jag myran och vargen blev lite aparta. Trippeln myra, varg, troll har liksom ingen snurr. Och det är nog ett problem att de inte kommer tillbaka. Jag tycker egentligen inte att man ska introducera karaktärer i onödan. Jag ville ha dem med för att skapa någon slags hinder för hjälten, men antingen behöver jag nog utarbeta hindren till mer än bara frågor. Eller så ska jag skippa dem.

    Jag ville, precis som Rapunzel skriver i sin kommentar, inte berätta ”allt” och det där är en jäkla balansgång.

    Mina favoritsagor innehåller ofta ett moment av att läsaren måste fortsätta att fundera på hur saker hände. En efterdialog – som Rapunzel välformulerat skriver. Och jag ville att efterdialogen skulle handla om två saker – varför behövde trollet bara tre ägg (och inte fyra) och varför återvände inte Svinaherden och hämnades på den girige och elake storbonden.

    Vi tar det så självklart att hämnd får oss att må bättre. Men här får vi ett slut där det inte blir så. Hur känns det?

    Vi tar det också självklart att alla hela tiden vill ha allt som går att få. Det var därför jag tyckte att trollet som bara tar tre guldägg, är en intressant karaktär. Ska vi inte försöka roffa åt oss alla pengar vi kan? Fråga Occupy Wall street.

    Ytterligare en sak som jag försökte göra var att hitta ett mer tillfredsställande slut. Det skulle inte vara abrupt, utan läsaren skulle redan veta att det hade gått bra en bit innan slutet och bara kunna ”njuta” av de sista raderna. ”förstod att hans svårigheter nu var över.” Efter det blir läsaren lugn och kan segla i land. Hoppades jag.
    Tack än en gång för bra synpunkter.
    Askungen

    Svara

  4. Det här kändes som en klassisk saga. Framförallt upprepningen av ”Vart är du på väg lille vän?” tyckte jag fungerade bra. Skildringen av den frossande storbonden – ”fastän han skrek åt svinaherden, så hade han utrymme i
    munnen att stoppa in mer mat” – är både rolig och träffande.

    Vad det gäller sjutalet så tycker jag inte att det fyller någon egentlig funktion här. Det kunde lika gärna ha varit en flock grisar, eller ett dussin, eller ett tjog. Rent allmänt verkar det svårt att använda sjutalet på ett sätt som driver berättelsen framåt, i alla fall att döma av dem sagor vi skrivit ihop här.

    Användningen av tretalet tycker jag däremot fungerar bra i den här sagan. Det som är lite oklart är varför det dyker upp två talande djur (myra och varg) och varför de kallar honom för ”lille man”.

    Hursomhelst var det en trevlig saga att läsa.

    Svara

  5. Långa bra kommentarer här redan som täcker vad jag skulle sagt förutom en sak till och det är att jag också verkligen gillade den här sagan!

    Svara

  6. Det här var sannerligen en saga med allt vad en saga ska innehålla. De sju grisarna och sen de tre upprepningarna allteftersom han stöter på allt större figurer i skogen Och guldägget ovanpå det. Det är dessutom väldigt tjusigt skrivet, rakt på sak utan krångel och fint språkligt. Humorn gillar jag i meningen ”Storbonden satt vid sitt dignande matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han utrymme i munnen att stoppa in mer mat.” Den talar precis, och utan ett överflödigt ord, om vilket förhållande som råder mellan herden och storbonden. Herden finner sig sedan i sitt öde men är ändå modig och gör vad nöden kräver, för vad har han att förlora. Beskrivningen av trollet är också fin, så stort och hiskeligt att han började darra säger ju egentligen inte så mkt om hur trollet såg ut men ordvalet är så bra att räcker ändå.

    Om det är något jag saknar så är det storbondens återkomst i berättelsen på slutet. Kanske han köpte en ny gris till honom och tackade för att han tack vare att han hade blivit ivägkörd nu var ännu rikare än storbonden eller nåt sånt. Äh jag vet inte men jag gillade sagan i alla fall!

    Svara

  7. Nu läste jag lite i tidigare kommentarer och håller med om en sak som jag själv reflekterade över men inte kunde sätta ord på. Jag tycker inte heller att badscenen tillför något trots att den är fint skriven. Händelseförloppet i övrigt är såpass snabbt och enkelt att det skulle passa bättre att hålla sig till det för konsekvensens skull.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *