oktober 2011

You are currently browsing the monthly archive for oktober 2011.

Okej, så är det då dags för det sista steget i vår tre-stegs-sagoraket. Är ni redo?
Det är här ni ska svara Pennfajtare är alltid redo.

Vi summerar oktober på följande sätt:
Vecka 1 – Vi skrev sagor.
Vecka 2 – Vi kommenterade varandras sagor.

Vecka 3 – Du ska nu gå tillbaka till din saga och läsa kommentarerna noga (en gång till). Sedan är den nya skrivuppgiften att du ska skriva om din saga. Du ska alltså arbeta om din text utifrån de kommentarer du har fått. Oavsett om du håller med eller inte, så ska du försöka se till den konstruktiva kritik du har fått och sedan jobba om texten på allra bästa sätt.

Vi vet! Att jobba om sina texter är ett kapitel för sig (pun intended). Det kan vara långtråkigt, dötrist, tråkigt … och alldeles, alldeles underbart. Vi ger dig följande tre gyllene tips att ta med dig i ränseln på din sagovandring:

  • Våga stryka saker som du själv gillar, men som du är osäker på om de verkligen passar in i slutliga texten.
  • Läs texten högt! Om du t ex har en telefon med inspelningsfunktion, så kan du till och med spela in dig själv när du läser och när du sedan lyssnar på din uppläsning lär du ganska klart och tydligt höra vad som inte funkar.
  • Ibland är det svårt att ta till sig konstruktiv kritik och införliva det i sin text. Sandra ger följande exempel: ”En gång sa en redaktör ’kan du byta all första person till tredje person, jag tror det skulle lyfta texten’. Då ville jag ju svara ’skit ner dig’, men innan jag kunde säga så gick jag hem och provade om texten blev bättre. Det kostar ju aldrig att prova, eller hur?” (nej, det byttes till slut inte från första till tredje person, men kunskapen och insikten från att vända och vrida på texten så mycket var ovärderlig!)

Viktigt! Om du hoppar in i skrivuppgiften nu – och inte har fått en saga kommenterad, så går det alldeles utmärkt att gå tillbaka till originaluppgiften och skriva din saga från scratch! Du kan även spana in första omgången sagor och även ta del av de kommentarer som har kommit på dem!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 26 oktober till onsdag 2 november

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Revisited

Veckans pseudonym kommer att bli samma sagonamn som tidigare (givetvis nytt namn om någon av er skriver en ny saga)
Veckans tag på texterna blir grimm2

Tags: , ,

Eftersom vi har fått kommenterar om kommentarerna så tycker vi att det är dags att vi kör en skrivuppgift med inriktning på just kommentarer. Vår tanke är en slags Pennfajtens trestegsraket:

  1. Vi har nu ägnat en vecka åt att skriva sagor.
  2. Vi kommer nu kommentera sagorna i en vecka.
  3. Förbered er på en tredje vecka med sagotema – with a twist!

Vi vill alltså att ni under veckan som följer skriver kommentarer på minst tre texter (eftersom tre är ett magiskt sago-tal) och att ni innan ni sätter igång påminner er om hur vi försöker att kommentera här på Pennfajten. Ni vet, det där om att vi börjar med det positiva, att vi gärna vill höra analysen om varför något funkade bra, och att vi har mer av det positiva än det negativa.

Här är vårt grundtänk på kommenterande. Bara att surfa in och fräscha upp minnet lite.

Här är ett inlägg från början på sommaren, med lite pepp och ytterligare förklaringar.

Viktig kom-ihåg: Det kan komma in texter i efterhand. Håll utkik på sajten efter nya och okommenterade texter! Vi vill ju inte att någon saga uppmärksammas mindre än de andra. Vi är snälla här på Pennfajten!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 19 oktober till onsdag 26 oktober

Angående veckans pseudonymer: hitta på en alldeles egen!

PS! Även om du inte skrivit en text till denna vecka så får du jättegärna vara med och kommentera. Det är bara roligt – och givande – för alla parter!

PS2! Om du hittar någon annan Pennfajtstext (än veckans texter) som du vill kommentera, så är du alltid välkommen att göra det.

Tags: ,

Det var en gång en sjö som var hem till tre väldigt olika varelser. I
vassen vid stranden lurade gäddan. Hon tog det mest lugnt nuförtiden
och hennes stora gap med de vassa tänderna användes mest till att
gäspa. Ovanför svävade trollsländan, med sin långa smala kropp som
skimrade i rött och guld. Hon älskade att flyga och var dessutom
nyfiket lagd, ofta var hon ute och spanade i grannskapet. Mitt i sjön,
i det mörka djupet, bodde ålen. Han var ännu ung och tyckte om att
simma blixtsnabbt genom sjögräset på botten och virvla upp dyn.
De tre brydde sig inte så mycket om varandra, det fanns nog att
sysselsätta sig med och deras vägar korsades inte så ofta. Tills en
dag då något fruktansvärt hände.
Den unga ålen lekte sina vanliga lekar när han plötsligt höll på att
simma rakt in i gäddan.
– Vad gör du ända här ute, frågade ålen, som tyckte att gäddan var en
butter och tråkig tant.
– Något har hänt. Jag kan inte andas på det grundare vattnet, svarade gäddan.
– Vadå inte andas, sa ålen och himlade med ögonen.
– Prova själv, det är något fel på vattnet, sa gäddan irriterat.
Ålen fnös och satte av mot stranden. Vad har den där gamla surgäddan
fått för sig nu, tänkte han. Men där sjön grundade upp märkte han
plötsligt något. Det knöt sig liksom i hans långa hals och det började
svartna för ögonen på honom. Så fort han kunde simmade han upp mot
ytan och kippade efter luft.
– Hallå där, hur är det fatt? hördes en röst ovanför honom.
Ålen tittade upp och såg trollsländan som med sina fyra vingar
bekymmerslöst hängde nästan stilla i luften.
– Det är något med vattnet, sa han. Vi kan inte andas.
– Det måste vara de stora plåttunnorna på bondgården, sa trollsländan.
Dom kom i morse och sen har de sprutat hela dagen, jag kände att det
stack i ögonen när jag flög förbi. Och det rinner en bäck från åkern
ner i sjön.
Ålen trodde inte sina öron. Hällde de galna bönderna ut gift i hans sjö?
– Jag har en idé, sa trollsländan. Hämta gäddan och kom med så ska vi
allt visa bondlurkarna.
Ålen tog ett djupt andetag och simmade allt vad han orkade ner i
djupet där gäddan väntade. Sedan mötte de trollsländan i vassen i
andra änden av sjön, precis som de hade kommit överens om.
– Här mynnar avloppsröret ut, visade trollsländan. Följ det så kommer
ni upp till gården.
Ålen och gäddan gjorde som trollsländan föreslagit och simmade in i
det mörka röret. Efter ett tag kom de fram till ett nät som satte
stopp för deras färd. Men gäddan använde sina vassa tänder för att
gnaga ett hål i nätet och de kunde ta sig vidare. Efter en lång stund
smalnade röret och blev för trångt för att gäddan skulle kunna röra
sina fenor.
– Bit dig fast i min svans sa ålen.
Gäddan högg försiktigt tag i ålens stjärt och förundrades över hur
elegant den andre kunde röra sig i det trånga utrymmet. De susade
framåt och uppåt tills det plötsligt tog tvärstopp.
– Vi är framme sa ålen, nu måste vi bara komma förbi proppen som
trollsländan berättade om. Ta spjärn med stjärten mot väggen så
trycker vi på båda två.
Sagt och gjort, de två pressade sig allt vad de orkade mot hindret i
deras väg tills ett ”plopp” hördes och de kunde simma vidare.
– Fort, vi måste sätta i proppen bakom oss, ropade gäddan.
Ålen nappade snabbt tag i proppen som var på väg upp mot ytan och
gäddan tryckte den på plats i hålet med sin kroppstyngd. De var i
säkerhet.
Runt omkring dem tornade vita porslinsväggar upp sig och ovanför ytan
såg de trollsländan sväva in genom ett öppet fönster. De simmade upp
och mötte henne.
– Nå vad tycker ni? sa trollsländan. Inte illa va.
– Ålen och gäddan skrattade förtjust. Badkaret de befann sig i var
onekligen något helt annat än deras sjö, även om de hade svårt att
förstå charmen med allt det hårda vita och bristen på sand och
sjögräs. Men de såg verkligen fram emot när bonden, lerig efter en dag
på åkern, skulle krypa ner i badkaret. Han skulle allt få sig en
överraskning, som kanske kunde få honom att tänka om innan han hällde
ut gift i deras sjö igen.
Snipp snapp snut …

Skriven av: Grodkungen

Tags: ,

Det var en gång en prinsessa, som var äldst i en syskonskara på tre. Deras föräldrar – kungen och drottningen var så lyckliga över sina barn och hade gett dem riktigt vackra sagonamn att lystra till; Blanka, Kunigunda och lilla prins Hatt. Blanka kände sig ofta ensam och utanför, då hennes syskon inte alls delade hennes intresse för sagoläsning. Hon kunde bli så less på dem när de gnällde över att sagorna var tråkiga att hon skrek åt dem att de var dumma och tröga och även om hon alltid ångrade sig kunde hon inte låta bli att kalla lillebror Hatt för miffo när han tappade hennes älsklingsbok i vällingskålen en kväll när hon visade honom de fina bilderna.

En dag när hon kom in i biblioteket satt där en underligt klädd kvinna och bläddrade i en bok. Hon bligade mot Blanka och sa: ”Den här boken bär svar på dina frågor. ” Blanka han inte svara förrän gumman var borta men kvar på bordet låg boken. Det var inte alls så att Blanka brukade välja bok efter omslaget, nej, inte alls, men den här boken såg bara gammal och tråkig ut med sina slitna och smutsiga boksidor. Dock tog hon gummans ord till sig och började att läsa. Den första berättelsen handlade om en kung och en drottning som inte kunde få barn och om hur feerna i landet övertalade storken att hämta ett barn från landet Östan om sol och västan om måne. Den andra berättade om en kung och en drottning som hade en älskad dotter men också om hur rädda de var att mista henne då hon ju var en bortbyting. Den tredje berättelsen handlade om en bortbyting som tog sig före med att ta reda på sina riktiga föräldrar. Blanka förstod inte vad hon hade med det hon just läst att göra men rätt vad det var hade hon ändå formulera en fråga högt: ”Tänk om jag är en bortbyting?” Och strax såg hon hur några av orden i boken ändrade färg: ”Du är en bortbyting.”

Blanka hade aldrig tänkt de tankarna trots att hon var ljushyllt med gyllene hår och resten av familjen hade det korpsvartaste hår man kunde tänka sig men hon blev ändå så illa berörd att hon drog efter andan och vips hade hon uttalat ännu en fråga: ”Men varifrån kommer jag då?” På boksidan var det ett vimmel av ord som började att glöda: ”Det vet bara storken, han om hämtade dig när feerna bad honom välsigna drottningen med den dotter hon så längtat efter.” ”Storken, kom jag med storken? Och hur får jag tag på honom?” På boksidorna utkristalliserades de glödande orden: ”Han finns i den hemliga trädgården.” ”Och var ligger den?”, utbrast prinsessan Blanka i förtvivlan, för hon hade aldrig hört talas om en hemlig trädgård. Men boksidorna levde inte längre och när hon insåg att hon precis som i sagoböckerna hade kunnat ställa tre frågor, slog hon igen boken, satte den på plats och tog fram en gammal kartbok. I namnregistret hittade hon strax Den hemliga trädgården och insåg att den låg alldeles utanför slottsmuren, mot floden.

Hon kunde inte förmå sig att sitta kvar i biblioteket utan gav sig ut för att leta reda på storken i Den hemliga trädgården men när hon kom fram till porten bakom vilken trädgården skulle finnas, var den låst. Hon böjde sig ner och tittade genom nyckelhålet och såg där en ovanligt långbent och ståtlig stork beta i vasskanten. Hon ropade: ”Herr Stork, kom och hjälp mig att komma in till dig.” ”Och vad är ditt ärende?” ”Jag vill veta mitt ursprung och varifrån du hämtade mig.” Hon hörde honom sucka och sedan kom han upp mot porten, drog undan regeln och bjöd henne välkommen i Den hemliga trädgården.

”Jaså, vem är det som berättat? Låt mig gissa … Det är din elaka styvmor som varit framme!” ”Men jag har ingen elak styvmor …” Blankas tankar gick till hennes rara mamma och hon förstod ingenting. ”Du hade en elak styvmor och det var från henne jag rövade dig när du blott var två veckor, men din mor och far såg ingen skillnad på dig och den nyfödda vars död jag skyndsamt undanröjde. Därefter lade jag dit dig i vaggan och då började kärleken flöda över dig.”

”Menar du att den gamla gumman var min styvmor?” ”Ja det menar jag och hon är den ökända barnarövaren Rappanuk, som tog dina biologiska föräldrars liv och antog din mors skepnad bara för att få åtnjuta känslan av makt när hon tvingade in grodynglen i din söta rosenmun. Hade inte jag funnit dig hade du blivit en häxa likt Rapanuk – elak och full av misstro. Men om du uttalar hennes namn tre gånger uppe i biblioteket ska du förgöra henne för evigt och hon ska aldrig kunna röva och mörda mera och mina tjänster kommer aldrig mera att behövas.”

Blanka rös av vämjelse och sprang tillbaka in i slottet men när hon närmade sig biblioteket och på nytt såg den gamla gumman kände hon ändå ett styng av skuld för det hon precis skulle göra. Med darrande stämma började hon uttala namnet hon nyss fått reda på: ”Rappanuk, Rappanuk, Rappanuk.” Först hände ingenting men helt plötsligt började gumman klia sig vilt och skrika medan ord flög hejvilt genom rummet och in i gummans mun. Blanka såg hur hon svällde och svällde och här och var kunde hon uppfatta ord som ”dumma”, ”missfoster”, ”elak”, ”hatar” och trots att gumman gjorde allt för att orden inte skulle finna sin väg in blev hon strax stor som ett hus och så sprack hon och alla de hemska orden försvann med henne.

Konstigt nog försvann Blankas rädsla när hon märkte vad som hände och hon hade minsann hjälpt till att tömma böckerna på elakorden. Konstigt nog kände hon sig sällsamt befriad och lätt om hjärtat och sprang ner för att berätta allt för sina syskon och mamma drottningen och pappa kungen och när de fick veta vad hon varit med om gick de genast ner till Den hemliga trädgården, tog bort porten och beställde en underbart vacker staty i guld av storken och prinsessan Blanka och när den skulle invigas ställde de till med den största picknicken någonsin och alla var inbjudna och alla beundrade statyn som stod där mitt i Prinsessan Blankas trädgård.

Och snipp, snapp snut, så var den sagan slut men om du hittar till trädgården mellan slottsmuren och floden kommer du att veta att du kommit rätt när du ser guldstatyn över storken och prinsessan Blanka.

Skriven av: Tre små grisar

Tags: ,

Det var en gång en kung. Kungen bodde i ett stort slott med sin drottning, en prinsessa, en prins och en till prinsessa fast hon bodde i New York, vad hon nu gjorde det för.
Utanför slottet bodde kungens tre små vänner i sina pampiga sekelskiftesvåningar. Totte Dodde och Noppe.
En dag begav sig kungen och dom tre små vännerna ut i sjumilaskogen, som låg bakom slottet. Drottningen hade varnat dom för att gå in i sjumilaskogen, för där bodde hemska väsen. Häxor med vårtor på näsan, elaka gamla troll, eldsprutande drakar och juggemaffian.
Men eftersom kungen aldrig fick gå ensam någonstans utan män i mörka kostymer, solglasögon och headset, så blev han nyfiken och följde en stig långt in i skogen.
Dom gick länge och tillslut så började solen gå ned. Det blev kallare och mörkare, kungen och hans tre små vänner började frysa. Då kom dom fram till en glänta, där solens sista strålar träffade ett litet hus som var gjort av svarta klubbor.
Kungen och dom tre små vännerna började genast slicka på huset, för nu var dom hungriga.
”Vem är det som slickar på mitt hus” hörde dom en röst mullra så marken skakade. Ett gammalt troll tittade ut genom dörren.
”Det är bara vi, kungen och hans tre små vänner” svarade han.
”Då kommer jag och äter upp er, nej förresten, vill ni ha kaffe”
Kungen och dom tre små vännerna ville gärna värma sig med en kopp kaffe och gick in i det lilla huset. Trollet som hette Mille, hade tjocka silverkedjor runt handleder och hals, träningsoverallsbyxor, ett fårat ansikte och gav ett allmänt kriminellt intryck. Kungen och hans tre små vänner började dricka ur dom spruckna omaka kaffekopparna. Trollet Mille försvann ut och kom in igen med en stor säck över ryggen.
”Vad har du i säcken” frågade Totte.
”Flickor” svarade trollet. ”Vill ni ha flickor till kaffet.”
”Ja det vill vi ha” utropade alla fyra. Trollet lyfte ned säcken som landade med en duns på golvet.
Ur säcken hoppade det fram lättklädda flickor i en ickepassande ålder, Kungen och hans tre små vänner drack kaffe och lekte med flickorna. Efter ett tag hörde kungen någon som jämrade sig utanför huset.
Han gick ut och hittade en flicka med långt svart hår som låg och jämrade sig på en bädd av granris.
”Varför ligger du här”, frågade kungen.
”Jag är prinsessa och var tidigare med i kärleksarmen” svarade hon. ”Men trollet har förvandlat mig till uteliggare.”
”År du en riktig prinsessa” frågade kungen.
”Klart jag är, varför tror du att jag ligger och jämrar mig över att det är så obekvämt ovanpå allt det här granriset ?”
Kungen lyfte på granriset och hittade en kotte. Han var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder, han tog bort kotten.
”Tack,” log hon, ”kan du inte kyssa mig så förtrollningen bryts?”
Kungen kysste henne på munnen, men i samma stund så blixtrade det till framför ögonen. Trollet Mille stod där med en kamera. ”Nu fick jag dig allt” skrockade han elakt.
Kungen blev jätterädd, ropade på sina tre små vänner och tillsammans flydde dom genom skogen hem till slottet.

Ett par månader senare satt kungen och dom tre små vännerna framför brasan i slottet. Dom var fullt upptagna med att planera för höstens jakt och prövade löjliga slipsar till detta, när det bankade på porten. Kungen och dom tre små vännerna gick och öppnade.
Utanför stod en trollkarl med en stor slokhatt, jag har något till er sa han och tog av sig hatten. Kungen kunde nu se att han inte hade något hår på huvudet och ett par jättelika glasögon med svarta plastbågar.
”Vilka stora glasögon du har” utbrast kungen häpet.
”Det är för att jag jobbar inom media” svarade han och trollade fram en tjock bok ur hatten. ”Du kan få det här förhandsexemplaret, den släpps i morgon” Sen tog han ett sju mil långt steg i sina minimalistiskt designade boots och var borta.
Kungen började bläddra i boken, oj där var bilden på honom och uteliggarprinsessan, nu blir inte drottningen glad sa han till dom tre små vännerna.
”Vad skall vi göra” frågade dom tre små vännerna i mun på varandra, ”titta kungen är ju naken.”
Kungen var ju inte så intelligent, men ibland hade han sina ljusa stunder.
”Vi vänder blad” sa han, ”så syns inte bilden.”
Så lärde sig kungen och dom tre små vännerna att det man inte ser mår man inte illa av.
Snipp snapp snut så var sagan slut.

Skriven av: Rapunzel

Tags: ,

Det var en gång en svinaherde som hade hand om sju svarta grisar åt
byns Storbonde. Varje morgon gick herden upp före alla andra, väckte
grisarna och drev dem framför sig till en äng utanför den lilla byn.
Där bökade grisarna runt och åt vad de hittade under marken, och
svinaherden täljde på en träpipa.

Om kvällen vallade svinaherden sina grisar hemåt och så gick han själv
och lade sig på loftet.

En morgon, när svinaherden vallade sina grisar mot ängen, så blev en
gris skrämd av en fågel och satte av i vild galopp in i skogen.
Svinaherden sprang efter, men när han märkte att träden blev högre och
högre och stod tätare och tätare, så vände han om, för han var rädd
att gå vilse och att grisarna skulle fara illa om han var borta för
länge.

Hela dagen väntade han på att den sjunde grisen skulle komma tillbaka,
men om kvällen fick svinaherden med tunga steg gå upp till Storbonden
och berätta vad som hade hänt.  Storbonden satt vid sitt dignande
matbord, och fastän han skrek åt svinaherden, så hade han utrymme i
munnen att stoppa in mer mat.

”Kom inte tillbaka förrän du har hittat min gris”, sa Storbonden och
slängde ut svinaherden i världen utan så mycket som en krona på
fickan. Han fick inte ens säga adjö till grisarna.

Nu har jag inget arbete, sa han till sig själv. Så nu behöver jag
finna mig en annan sysselsättning. Han gick förbi ängen, in i skogen
och vandrade dit träden stod så högt och så tätt att fastän det hunnit
bli ljusan dag, så var det mörkt som skymning där han for fram.

Mitt i den mörkaste delen av skogen mötte han en liten myra. ”Vart är
du på väg, lille man”, sa myran.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa myran vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte längs stigen och mötte snart en grå varg, med vassa ögon
och kraftfull ragg. ”Vart är du på väg, lille man”, sa vargen med hes
basröst.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Du bör nog vända om”, sa vargen vänligt, ”för i den här delen av
skogen bor ett ludet troll, som äter både grisar och annat som råkar
komma i dess väg.”
”Tack för omtanken”, sa svinaherden och bockade artigt, ”Men jag har
inget att vända åter till.”

Han fortsatte på stigen och nu hade han blivit så hungrig att han
nästan såg i kors. Han tittade sig omkring efter bär eller frukter
eller kanske någon svamp att äta, och han märkte inte, förrän det var
försent, att det stod en varelse mitt i hans väg.

Det var det stora ludna trollet och det var så stort och hiskeligt att
Svinaherden började darra.
”Vart är du på väg, lille man”, brölade trollet.
”Jag ska finna mig ett arbete, och om jag inte gör det, så hoppas jag
finna på den gris som rymde från mig igår.”
”Grisen kommer du aldrig hitta, men du kan få arbeta hos mig.”

Svinaherden kunde inte förstå sig vad trollet behövde hjälp med, men
han tänkte att nog behövde han ett arbete och om han arbetade så
kanske han skulle finna på råd under tiden.

Trollet gav svinaherden mat och nästa dag visade han ut honom till ett
högt och stort träd.
”Jag är för tung för att klättra upp i trädet, men du är lätt nog.
Högst upp i trädet häckar de stora fåglarna. Ta ner några ägg till
mig.”

Svinaherden klättrade och klättrade och när han kom till toppen på
trädet såg han boet. Han sträckte försiktigt upp handen och fick med
sig fyra ägg, som han snabbt stoppade i fickan. Innan några fåglar
syntes till var Svinaherden nere på marken och räckte över de fyra
äggen till trollet.
”Tack”, sa trollet, ”men jag behöver bara tre, så det fjärde kan du få
som lön för ditt arbete. Farväl.” Och innan Svinaherden hann säga
något var trollet borta.

Svinaherden tänkte att det var en klen lön för ett så riskabelt
arbete, men han stoppade ägget i sin ränsel och tröstade sig med att
han faktiskt klarat livhanken.

Han gick nu vidare i skogen och snart upptäckte han att träden blev
korta och stod glesare. Snart var han ute i ur skogen och kom till en
liten bäck. Han beslöt att bada sig ren, för han hade inte badat på
många veckor. Han tog av alla sina kläder, gömde ränseln under några
buskar och tvagde sig och sina kläder rena.

När han klev upp ur vattnet kände han sig som en ny människa. Medan
han väntade på att kläderna skulle torka blev han hungrig och beslöt
sig för att äta upp det där ägget som han fått av trollet.

Han öppnade ränseln och plockade fram ägget, men när han tittade på
det kunde han inte tro sina ögon. Ägget var av rent guld och
svinaherden förstod att hans svårigheter nu var över.

Han gick in till staden och letade upp den bäste juveleraren och sålde
ägget.  För pengarna köpte han en egen lantgård, lika stor som
Storbondens och när han ägde en så stor gård, dröjde det inte länge
förrän han blev både gift och fick barn.

Två saker gjorde han aldrig under återstoden av sitt långa liv. Han
gick aldrig tillbaka till stora skogen och han berättade aldrig för
någon om trollet och guldäggen.

Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut

Skriven av: Askungen

Tags: ,

Det var en gång ett minifolk som hette minimorjerna. De bodde i en stor stubbe som var genomborrad av tunnlar, rum, salar och gångar. Bredvid stubben fanns en myrstack. Minimorjerna använde myrorna som drag- och riddjur. Mat fick de från blåbärsfälten.

Det var ett styvt jobb att samla in tillräckligt med bär för att föda hela samhället. De minimorjer som jobbade på fälten kallades arbetare och hade låg status i stubben. En av dem hette Felix. Han var inte någon speciellt framstående arbetare men han knogade på efter bästa förmåga. Idag hade han haft en otrolig tur. Han fick jobba tillsammans med Victoria.

Victoria var dotter till självaste kungen och hon behövde inte alls slita på blåbärsfälten. När någon frågade henne varför hon var där svarade hon att hon ville ta aktiv del i samhällets försörjning och att det var orättvist att vissa kunde ligga på soffan hela dagarna och ändå skörda frukterna av arbetarnas slit. Victoria var unik, ingen hade någonsin hört talas om någon annan minimorj som tänkte och handlade som hon gjorde. Felix kunde inte fatta hur han haft en sådan tur.

Nu gick han där och släpade blåbär tillsammans med den vackra och intelligenta prinsessan. Han var väldigt
nervös och rädd för att göra något fel. Victoria var minsann inte rädd för att ta i. Hon bar minst lika tunga lass som
Felix. Till slut var vagnen fullastad.
– Jaha, då åker vi tillbaka då, sa Victoria glatt.
– Ja, det är bäst att vi skyndar oss, det börjar snart skymma, svarade Felix med en blick på solen.

De satte sig bredvid varandra på kuskbocken och smackade för att få fart på sina två dragmyror.
– Vi tar vägen genom rävsvansskogen, föreslog Victoria när de åkt en bit.
– Nja, det är egentligen inte tillåtet och dessutom hittar jag inte så bra där, svarade Felix.
– Äsch, hur svårt kan det vara? Dessutom är det ju mycket närmare, kom det genast från Victoria.
Hon manade på myrorna och de slog in på en liten stig in bland rävsvansarna. Efter bara en kort en stund hade skogen slutit sig tätt runt dem och de såg ingenting annat än en grön massa.

– Hur bor du egentligen? frågade Victoria.
– Jag bor tillsammans med min familj i ett ganska litet hål långt ner i stubben.
– Inga fönster?
– Nej, inga arbetare får bo med fönster.
– Det är inte rätt, varför ska ni ha det sämre för?
Så där brukade Victoria ofta resonera. Själv hade hon vuxit upp i ett fantastikt gemak högt upp i stubben med utsikt åt alla håll. Hon hade aldrig behövt sakna något, men hon hade förstått att de fanns de som nästan aldrig fick äta sig mätta.

Felix hade aldrig tänkt så mycket på sånt här. Han visste att han var fattig och att han skulle fortsätta vara det. Han var nöjd om han fick något att äta ibland. De åkte vidare genom den täta skogen och pratade om alla möjliga saker. Victoria berättade om hur fel hon tyckte att saker och ting var och Felix berättade hur stor familj han kom ifrån och hur mycket han arbetade. De tänkte inte mycket på åt vilket håll de egentligen åkte; Victoria för att hon var upptagen med att uppröras över sakernas tillstånd och Felix för att han var så fascinerad av Victoria. Plötsligt stannade myrorna.

– Varför stannar vi, och borde vi inte varit hemma för länge sen? utbrast Victoria.
– Jag äh vet inte riktigt, stammade Felix fram.
Myrorna var helt enkelt trötta, de hade gått långt och nu tänkte inte dra den här vagnen längre om de inte fick vila, äta och dricka först. Hur Victoria och Felix än försökte rörde sig inte myrorna ur fläcken.

– Ja det här var ljusblått, vilse bland rävsvansarna utan mat och vatten, Felix suckade.
– Äh, ryck upp dig det kommer snart någon och letar efter oss.
– Efter dig kommer de nog och letar, om det bara var mig det handlade om skulle det då inte komma någon.
– Vad menar du, det är klart att de skulle leta.
– Nej, det försvinner minimorjer varje vecka och det är ingen som letar efter dem. Fast de skulle kanske leta efter vagnen.
– Efter vagnen!?! Det är väl ändå viktigare att vi tar hand om varandra än bekymrar oss om vagnar!
– Hur som helst utan mat är vi ju inte, vi har hela vagnen full med blåbär, påpekade Victoria.
– Men, de får vi ju inte äta, svarade Felix förskräckt.
– Dumma dig inte, nu tar vi ett blåbär och väntar på att de ska hitta oss.
Så kom det sig att de satt där och delade på ett blåbär medan solen gick ner. De tyckte båda att det var ganska angenämnt ändå på det hela taget. När bäret var slut kände de sig både trötta och mätta och somnade tätt intill varandra. En timme senare vaknade de av att de frös. Solen hade gått ner och kylan kom krypande.
– De gör sig då ingen brådska med att komma och hitta oss, anmärkte Felix.
– Nej här kan vi inte sitta, sa victoria.
– Det dumma är bara att vi inte vet åt vilket håll vi ska. Den som ändå hade en kompass.
– Jag har en kompass, sa Felix plötsligt.
– Har du?! Och det säger du först nu! Fram med den vet jag!

Felix fiskade upp sin lilla kompass ur fickan. Victoria funderade en stund och ritade sedan en liten karta på marken.
– Här är stubben, här är blåbärsfälten och här är rävsvansskogen. Vi tänkte gå så här men vi kom fel på något sätt. Hmm vi borde komma ut på rätt sida av skogen bara vi går åt väster, sa hon till slut.
– Jo visst, men jag tror inte vi kan ta oss fram till fots speciellt snabbt, invände Felix.
– Vem har pratat om att gå till fots?

Victoria selade av myrorna från vagnen och satt upp på den ena.
– Kom loss nu så rider vi!
Felix kravalde sig skräckslagen upp på den andra myran. Det här hade han aldrig gjort förut. Till slut satt han i alla fall grensle över myran. Victoria tog ut en kurs och så satte de sig i rörelse.

Hemma i stubben hade det faktum att en vagn inte komit tillbaka orsakat en del bekymmer. Föreståndaren vid vagnslidret var mycket upprörd.
– Var håller egentligen den där Felix hus! Var det någon med honom, röt han åt uppsyningsmannen som var tillbaka från fältet.
– Ja, Victoria var med honom.
– Åh nej, då kan de vara var som helst, vem vet vad hon hittat på den här gången.
I samma stund kom en hovlakej och sökte uppsyningsmannen.
– Kungen undrar varför hans dotter inte kommit tillbaka.

Hemma hos Felix konstaterades det också att han inte kommit tillbaka.
– Tror ni han är död? frågade Felix yngre bror.
– En mun mindre att mätta är en mun mindre att mätta, mumlade Felix mor.
I samma ögonblick kom en arg uppsyningsman in genom dörren.
– Har ni sett Felix? dundrade han.
– Felix har inte kommit hem och vi vet inte var han är, svarade Felix pappa med så myndig stämma han kunde uppbåda.
– Du, du och du får gå ut och leta efter honom, röt uppsysningsmannen.

Knotande och klagande gick tre av Felix syskon genom stubben. De hörde hur det tisslades och tasslades ifrån de andra hålorna. Uppdraget var enkelt; gå ut och hitta vagnen, prinsessan och Felix, gärna i den ordningen. Uppsyningsmannen hade uppenbarligen svårast att acceptera att en av vagnarna var borta. Prinsessan tyckte han mest var till besvär och Felix brydde han sig inte ett smack om. Efter en del förhalande och omständligt tändande av lampor gav sig den lilla patrullen iväg ut i den mörka natten för att söka. De muttrade över de orättvisa i att just de skulle behöva gå ut och försökte påpeka att vagnen säkert skulle komma tillrätta ändå. Myrorna brukade alltid hitta hem för eller senare.

Uppsyningsmannen lät sig inte övertalas utan skickade iväg dem med orden:
– Och se till att inte ta så lång tid på er. Jag vill hinna sova också.
De dividerade ett tag om vilken väg de skulle gå men enades till slut om att gå till blåbärsfälten och tillbaka. Hade de gjort det borde de slippa mer letande i natt i alla fall. Plötsligt stannade syskonen, de hörde något komma emot dem.
– Vem där? ropade den äldste av dem.
– Där ser du de letar faktiskt efter oss, hördes Victorias glada röst.
– Vänta nu, vad vill det här säga, rider ni på myrorna och var är vagnen?
– Strunt i vagnen det viktiga är väl ändå att vi hittat hem, vi ses vid stubben!
Victoria och Felix styrde sina myror runt den lilla sökpatrullen, som förvirrat började lomma hemåt.
– Såg ni, Felix red på en myra!
– Och ingen vagn, tror ni vi måste gå ut igen?

Väl framme vid stubben togs de emot av en arg uppsysningsman, en arg föreståndare och en orolig hovlakej.
– Ah där är ju prinsessan, det var då en välsignad tur.
– Vad menar ni med att rida på myrorna? Det får bara soldaterna göra!
– Och vart har vagnen tagit vägen om jag får fråga?
Victoria tittade föraktfullt på de tre männen. Hon satt av och vände sig mot Felix.
– Vet du jag har faktiskt fått nog av det här. Jag tycker vi ger oss av. Packa det du vill ta med dig. Vi ses här om en kvart.
Med dem orden försvann hon in i stubben utan att förära ”välkomstkommittén” ett ord. De stod förstummade och tittade efter henne. Felix funderade på vad han skulle ta med sig. Han hade inte speciellt många ägodelar. Kompassen var hans skatt och den hade de ju redan. Han bestämde sig för att bara vänta på henne. Han undrade lite över vad hon tänkte att de skulle ta sig till. Nu hade emellertid chocken släppt och uppsyningsmannen och föreståndaren ansatte honom med frågor om var de varit och varför inte vagnen var med.

Han gjorde sitt bästa för att förklara att de kommit vilse och att vagnen stod i rävsvansskogen. De besked han gav ökade bara på männens ilska och de började utmåla vilken typ av straff de tyckte var lämpliga för Felix. I detsamma kom Victoria tillbaka med två hastigt packade ryggsäckar.
– Ta den här, sa hon i det hon slängde över den ena till Felix.
– Kom så går vi och hämtar ett par myror!
Nu kom självaste kungen skyndande.
– Victoria! Vänta Victoria, vi måste kunna prata om det här.
– Det finns inget mer att säga! Jag lämnar det här dekadenta samhället där du och dina gelikar skor er på arbetarnas bekostnad. Där det försvinner minimorjer vaje vecka utan att någon bryr sig om det. Jag vill inte ha mer med er att göra!
– Men, men, men…

Victoria och Felix var redan uppe på var sin myra och på väg bort. Då dök Felix tre syskon upp.
– Hej då, hälsa de andra att jag gett mig av tillsammans med Victoria.
Felix och Victoria red bort i natten för att söka ett bättre liv någon annanstans. Långt bort från orättvisorna i stubben. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Skriven av: Stora Stygga Vargen

Tags: ,

Det var en gång sex systrar. De hade blont hår, söta små uppnäsor och
slät ljus hy. De tyckte om vackra tyger och plymer och det bästa de
visste var att promenera under sina parasoller på stadens avenyer och
byta förstulna blickar med de unga herremän som spatserade där.

Och så var det den sjunde. Hennes hår var inte blont som de andras
eller svart som de exotiska skönheter som ibland besökte staden utan
snarare råttfärgat. Det var tjockt som tagel och kunde inte formas
till andra frisyrer än en tofs eller grov fläta i nacken. Hennes grå
ögon plirade ovanför en -enligt systrarna – beklagligt ordinär
potatisnäsa.

Den här flickan använde inte parasoll -hon var mer road
av att rida, ro och simma så hon var solbränd och fräknig -och hon bar
tjocka grå kläder ty även om hennes far var en man med viss ställning
– han var andre vice kontrollant vid Tabellverket – så hade han inte
råd att hålla dem alla sju med ständigt nya sidentoaletter.

Under den mörka årstiden när de sex bläddrade i modekataloger
förkovrade sig den yngsta i de nya vetenskaperna och blev även ganska
skicklig på att skriva vers. Varje kväll spelade hela familjen
skrapnos men de äldre systrarna klagade eftersom den yngre alltid vann
och någon av dem brukade få gå till sängs alldeles rödnäst.
Eftersom den yngsta nu var som hon var och troligen skulle bli svår
att få gift bestämdes det att det skulle bli hon som bodde kvar och
tog hand om föräldrarna på deras ålders höst. Av den anledningen blev
hon även uppskattad av systrarna som därmed blev betydligt säkrare på
sin egen lycka.

Det år hon fyllde femton år kom ett bud att kronprinsen sökte en maka.
Alla unga kvinnor i landsänden som inte var förlovade skulle bege sig
till slottet för att bli besedda. Systrarna blev alldeles till sig,
satte på sig sina bästa kläder och skyndade iväg. Tre av dem var
visserligen redan förlovade men det kunde nog gå att slå upp om det
skulle komma ett bättre anbud.

Den yngsta lommade efter. Hon visste givetvis att prinsen inte skulle vilja gifta sig med henne men hon skulle få böta om hon inte kunde uppvisa kvitto på att hon besökt slottet och det vore genant för en ämbetsmannafamilj. Hur det var kom hon sent iväg och passade på att göra några ärenden på vägen och när hon kom fram stod redan alla andra hoppfulla där i en rad som räckte ut genom porten och tre varv runt vallgraven. De hade alla ljust långt och lockigt hår – hade de det inte sedan tidigare hade de kvickt färgat det eller skaffat en peruk – och långa sidenklänningar i klara färger. Det blev en lång väntan.

Inne i tronsalen satt prinsen och såg raden passera. Ibland ställde
han någon fråga till någon av dem men de var så många att han oftast
fick nöja sig med att ge dem varsin nådig nick och ibland höja på
ögonbrynen mot hovmarskalken till tecken att denna frökens namn skulle
antecknas så att man kunde skicka en ny inbjudan till henne vid ett
annat tillfälle. I början hade han höjt på ögonbrynen gång på gång för
de var alla så vackra men när han väl började förstå hur många de var
blev det alltmer sällan.

När den yngsta systern kom in hade han nickat hela dagen och var utmattad.
– Nu kan ers majestät snart gå och vila för jag är den sista sade hon
och såg sig om efter den skrivare som skulle ge henne kvittot på att
hon visat sig. (Hon hittade honom inte för han satt i kabinettet
bredvid, den väg fröknarna tog ut.)

Prinsen klev ned från tronen och såg fascinerat på henne. En sådan
flicka hade han aldrig sett förut. Hennes hår hade samma lyster som en
av hans älsklingshästar och det var nära att han sträckte ut handen
för att röra vid det men han hejdade sig för han visste att mänskor i
enkla kläder kunde ha loppor. Han kastade en forskande blick på
hovmarskalken. Såhär kunde väl inte en blivande drottning se ut? Nej,
det kunde hon nog inte.

Flickan å sin sida gav honom ett nyfiket ögonkast. Han var så slät och
blek att han påminde henne om en porslinsdocka och därför blev hon
nästan full i skratt när hans ögon rörde sig mellan henne och mannen i
livré. Håret var så blont att det nästan var vitt och hans näsa var
inte större än hennes lillfingerknoge.

Hon började bli orolig att hon varit borta länge och neg.
– Om ers majestät har tittat klart måste jag gå hem nu. Min familj
sitter hemma vid skrapnosspelet och undrar var jag blivit av.
– Är du skicklig i det spelet?
– Jag har inte förlorat på flera år. De andra flickorna ers majestät
sett idag är säkert bättre på att tala om ifall hattvecken ska bäras
framåt eller bakåt men jag lovar att ingen av de är en lika god
skrapnosspelerska som jag.
– Du kan ändå inte vara skickligare än jag. Vill du vara så snäll och
stanna kvar på ett parti?

Han lät mjuk och trevlig på rösten och man kan ju knappast neka en prins en så enkel begäran så flickan nickade. Hovmarskalken bar in det kungliga spelet och spred ut pinnarna.

Prinsen var en skicklig spelare, det var inte tal om annat, men det
märktes att han framförallt spelat med hovmän och andra som var mer
intresserade av att hålla honom på gott humör än att vinna. Han gjorde
sina drag utan tanke på hur de förändrade det taktiska läget och
verkade emellanåt förvånad över att hon tog de pinnar som gav högre
poäng. Det dröjde inte lång tid innan hon hade besegrat honom. Utan
att tänka på vem hon spelade mot tog hon upp den lilla sågen för att
ge honom skrapan på näsan och sade: Nu är jag rädd att jag måste gå hem.

Prinsen – som aldrig blivit skrapad av en främling förut – höjde
armarna till försvar och bad henne om en ny chans. Om hon lät bli att
skrapa och spela igen och vann skulle hon få halva kungariket. (Jo,
det var mycket lovat, även från prinsen som sällan brukade spela om
större ting än tennsoldater men han var pressad av det oväntade
bakslaget och nu skulle han visa den här jäntan att han minsann också
kunde spela för att ta poäng om det nu var så viktigt.)

Efter att ha förvissat sig om vilken del av kungariket som avsågs
gjorde hovmarskalken en anteckning om detta och lade sedan ut spelet
på nytt.

Den här gången gick det bättre för prinsen till en början men flickan
darrade inte en hårsmån på handen och när hon apropå den landsände de
spelade om råkade nämna att hon vid ett tillfälle under en ridtur
skrämt upp en hare så att de ställde till oreda i ett jaktsällskap med
följd att tre unga herremän föll i floden frustade han till så att han
tappade räfsan han just höll på att plocka upp. Även denna gång stod
flickan som segrare. Antingen började prinsen tycka att det hade varit
lite förhastat att bli av med en landsända på det sättet eller också
retade det honom för mycket att han tappat behärskningen. Vilket det
än var bad han henne om ytterligare ett parti och möjlighet att vinna
resten av landet ifall han fick chansen att vinna tillbaka den
förlorade hälften.

När pinnarna lades ut denna gång föll de så att de mest värdefulla
hamnade i botten och de flesta piggar hamnade dessutom på prinsens
sida. Flickan fick därför ägna en stor del av partiet åt att rensa
bort enkla stickor medan prinsen kunde ta in större fångst. En tid
ledde han men när de kommit ned till bottenskiktet var det lika och
flickan stod än en gång som segrare. Hon hjälpte till att lägga ihop
spelet och gjorde sig redo att gå medan hon stilla funderade på vad
andre vice kontrollanten vid Tabellverket skulle säga när hon kom hem
med hela kungariket.

Prinsen satt stilla och såg länge på henne. Sedan sade han:
– Vi spelar en gång till. Om jag vinner får jag tillbaka mitt land. Om
du vinner får du mig.
Hon nickade.
– Men om du förlorar, fortsatte han, måste du dö. Ingen får göra såhär
mot mig och leva.
Hon nickade igen. Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och spelet
lades upp igen.

De spelade länge och under tystnad. Flickan tog räfsan, häcklan och
yxan. Prinsen fångade upp släggan, hackan och slagan. De andades
mycket försiktigt. Först när endast tre stickor återstod var det klart
att flickan skulle vinna igen. När hon samlat dem alla tog hon åter
upp sågen och lutade sig fram emot honom. Han försökte hejda henne.
– Ånej, inte skrapar du väl din egen prins?

Hon skrattade, drog honom lätt över näsan med sågen och gav honom
sedan en snabb kyss för hon visste att han förlorat med flit. I mitten
av partiet hade han ställts mellan att välja harven och plogen. Han
hade valt plogen trots att harven gav högre poäng och skulle ha
försatt henne i en svårare befintlighet.

Hovmarskalken gjorde ännu en anteckning och bockade. Sedan skickade
han bud till flickans hem att man inte kunde vänta henne men att man
istället var välkomna på bröllop nästkommande lördag.

Se det var väl en saga det. Och snipp, snapp, snut – nu var den slut.

Skriven av: Rumpelstiltskin

Tags: ,

Nu när mörkret börjar fylla alla skrymslen och vrår och man helst vill krypa upp under en filt med en kopp varm choklad och en god historia – så tycker vi att det har blivit dags att skriva en saga.

Du får skriva din saga hur kort eller lång som helst, och låta den utspela sig var som helst och när som helst, men den ska helst ha drag av en klassisk saga. Med drag menar vi att du får leka med sagobegreppen hur du vill, men vi vill gärna läsa en text med schysst sago-feeling.

Och som vanligt har vi några regler. De är som följer:

  • Du måste börja din saga med ”Det var en gång …”
  • Du måste avsluta din saga med antingen ”Snipp snapp snut så var denna saga slut” eller ”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar”
  • I sagor använder man ofta talet 3 eller 7 – de sju vida haven, sju små dvärgar, tre små grisar, tre olika gåtor att lösa. Även du ska på något sätt använda dig av 3 eller 7
  • Sagor har också ofta någon slags moral; du behöver inte servera värsta moralkakan, men tänk på vad ditt buskap är
  • Diskbänksrealism går fetbort

Följande saker kan du använda som inspiration (vänd gärna på begreppen om du vill, det är ändå 2011):

  • Vackra häxor med korpsvart hår
  • Elaka styvmödrar
  • Väna prinsessor som alla ömmar för
  • Prinsar utan humor men som rider bra
  • Menlösa drottningar
  • Kungar som lovar halva sitt kungarike om deras dotter förs tillbaka från draknästet
  • Talande djur
  • Magi
  • Fattiga barn som råkar illa ut – och kanske räddas, men också kanske till och med dör
  • Mystiska och mytiska väsen (tänk: svenska folksagor)
  • Skogen

Du kan alltid göra lite research om du vill – det var ju inte bara Bröderna Grimm som skrev sagor (som Disney gjort filmer av). Kom även ihåg namn som August Strindberg, Zacharias Topelius, Tusen och en natt, HC Andersen, Tage Danielsson och även Astrid Lindgren har författat mer sagolika berättelser.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 12 oktober till onsdag 19 oktober

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Bröderna Grimm, c’est moi!

Veckans pseudonym kommer att bli kända sagofigurer
Veckans tag på texterna blir grimm

Tags: , ,

Vinterdofter av
Jasmin, tomillo, apelsiner
jag längtar snöfall.

Tags: ,

snälla stäng fönstret
för allra första gången
det är kallt ute

Tags: ,

Vid jordfästningen
läser jag Tranströmers dikt
och pappa vilar

Tags: ,

kylan bär dofter
den parfymen bär minnen
följer hennes steg

Tags: ,

Glömde hundbajspåsarna
Skogens gulrödbruna täcken förlåter mig
Snart kommer snön

Tags: ,

Fimp och glasspinne
försvinner från asfalten
med samma lövblås.

Tags: ,

vid busshållplatsen
sprids en doft av metangas
jag kniper igen

Tags: ,

I skogen med barnen, hittar
trattkantareller
tas hem till tacksam hustru

Tags: ,

Guld som möter guld
möter mörkret som faller
nerifrån och upp

Tags: ,

Årets svensk är inte någon bollsparkare eller pengasnubbe … utan en poet! Och inte vilken poet som helst, utan en poet som kan den svåra konsten att uttrycka sig kortfattat och koncist. Och nej, han är inte på twitter även om han passar där.

Tranströmer skriver inte bara vanlig poesi, han är också en mästare på den japanska diktformen haiku.

Haiku är sodoku för oss författare, det finns nämligen en massa sköna regler (som den händige givetvis får bryta mot).

Alla är heller inte överens om alla regler, och vill du vara hardcore läser du instruktionerna på Svenska Haikusällskapets hemsida.

Vill du köra lightversionen så kommer den här:

1. Försök att ha med ett årtidsord (snöigt, höstlöv eller något annat som gör att man vet vilken årstid det är – t ex rosévin).
2. Använda inga metaforer.
3. Använd enkla ord.
4. Gärna tre rader
5. Ungefär två bilder.
6. Du kan använda stavelserytmen 5-7-5.

När du skriver haiku så hjälper det ofta att gå en promenad i naturen med extra öppna ögon.
Haiku brukar handla om något av detta:

– Något man sett
– Något man hört
– Något man luktat
– En fysisk förnimmelse
– Något man gjort
– Någon förändring
– Ett sinnestillstånd.

Många skriver haiku hela livet utan att skriva en enda lyckad, så känn ingen press.

Av upphovsrättsskäl vill pennfajten inte lägga ut någon annans Haiku, så de två exemplen som kommer här är skrivna av Augustin.

Här en klassisk (5-7-5):

solgult på vatten
i gryningen öppnar sig
näckrosblommorna

Här en lite friare:

han tömmer
hela flaskan rosévin –
kravmärkt

Din uppgift: Ta en promenad och se dig omkring. Skriv en haiku under din promenad.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 5 oktober till onsdag 12 oktober

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Äntligen!

Veckans pseudonym kommer att bli nobelpristagare i litteratur
Veckans tag på texterna blir äntligen

Tags: ,

No more dreaming about tomorrow
Forget the loneliness and the sorrow
– Kylie & Jason

Så länge jag har sökt, men ej funnit. Med vidöppna ögon har jag rest i livet, men kanske hjärtat har haft stängt. Oändliga timmar pendeltågsresor, årstiderna byts utanför fönstret. På andra sidan perrongen går tåget mot Södertälje, när jag åker mot Märsta. Kanske har du sett mot mitt fönster, men imman och Metro har skiljt oss åt. Nu har jag nått den åldern, då den vita springaren tagits till veterinären. Jag drömmer inte längre om morgondagen, och därmed är jag heller inte ensam och ledsen.

Skriven av: Bildproducenten

Tags: ,

One day, I found a big book buried deep in the ground
I opened it, but all the pages were blank
– Björk

Hey, förresten, du Peter! Jag måste berätta en sak för dig! Jag mötte Natalie förra veckan, ja precis, Natalie från gymnasiet. Anyway, vi hamnade mittemot varandra på tunnelbanan och hade redan suttit ett tag när jag plötsligt hör ett skratt och hon säger, ”Men Gud, Olle, visst är det du! Jag kände knappt igen dig! Det är ju hur länge som helst! Haha, kommer du ihåg, inte? Det var festen hemma hos Markus, strax innan vi tog studenten. Shit, så bisarrt, han skickade mig ett mail bara i förra veckan. Vänta så ska jag ta fram det på mobilen. Ah. Vänta. Ja, här, jag läser: Hej Natalie! Jag vet inte om du kommer ihåg mig, vi gick i parallellklasser i högstadiet och hade samma franska och matte. Du visste inte vem jag var då, men jag såg alltid till att sitta så jag såg dig. Jag var rätt så kär i dig , sådär som man är när man är 15 typ. Jag tänkte alltid att jag skulle säga något, men så hamnade vi på olika gymnasieskolor och enda andra gången vi sågs var på min fest innan studenten och då hade du pojkvän. Hursomhelst. Av någon anledning så satt jag och pratade med min vän Linn om gamla kärlekar, och rätt som det är så säger hon “Markus, du är ju inte över henne! Vet du något om henne idag, har du kollat facebook? Inte, men du har hennes mail? Här. Nu öppnar du laptopen och skriver exakt så här.”

Skriven av: Hallåan

Tags: ,

Jamie got a gun
Jamie got a gun…

Texten från låten for runt i hennes huvud, nej hon hette inte Jamie utan något helt annat, men resten stämde.
Hon mindes videon, hur gammal kunde hon varit, sex eller sju kanske. Hon stod i vardagsrummet och sjöng medan hennes älskade pappa filmade henne. Men det var då, medan han fortfarande fanns, på den tiden hon hörde bilen och sprang ut på garageuppfarten, för att krama honom välkommen hem från jobbet.
Den lyckliga barndomen, då han var en riktig pappa och hade ett jobb. Några år innan han tog med sig mamma och henne på resan ned i helvetet. Det helvete som stavades kokain och han hade suttit i förarsätet. Mammas skrik, slagen, misshandeln, bortförklaringarna när polisen dök upp för att grannarna ringt. Nej mamma hade bara ramlat i trappan, eller skurit sig på en flaska eller …. Till slut blev hon utsatt själv, knuffad in i bokhyllan, hennes ärr i pannan efter att hon landat i glasbordet i vardagsrummet.
Det var inte samma pappa längre, vredesutbrotten kom oftare, för ett halvår sedan fick han sparken från jobbet, hade tydligen slagit en kollega på käften. Men fasaden skulle upprätthållas till varje pris, på med försäljarkostymen och ut i bilen varje morgon. Grannarna i den typiska amerikanska medelklassförorten skulle inte misstänka något. Men hela familjen var trasig och dom hade lämnat den amerikanska drömmen bakom sig.
Två saker gjorde att hon stod här mellan godsvagnarna och såg ut i duggregnet över den stora godsbangården, två händelser som hade lett fram till hennes beslut.
Hon hade varit i skolan i förra veckan, en tjej som av hennes klasskamrater uppfattades som tuff och streetsmart, men av lärarna som bråkig och besvärlig. Hon hade mått dåligt, fått feber och sagt åt läraren att hon skulle gå hem, därefter ringt mamma. När hon går över skolgården får hon plötsligt se sin pappas svarta SUV komma åkande på gatan utanför. Hade mamma ringt honom, kom han för att hämta henne, hoppet tändes, brydde han sig, klart han gjorde, hon var ju ändå hans älskade dotter.
Två killar i hennes klass springer ut på gatan, han bromsar in och vevar ned rutan. På avstånd kan hon se hur några skrynkliga dollarsedlar, byts mot ett par påsar vitt pulver. Ena killen stoppar snabbt ner påsarna i fickan, bilen rivstartar och dom går in på skolgården igen.
Hon gick hela vägen hem, hon grät hela vägen hem.

Senare samma vecka, hon ligger ensam hemma i influensa, hennes mamma är på sitt kvällspass på hamburgerkedjan. Pengarna räcker inte till mycket men dom kan äta sig mätta. Dörren slås upp, han står i dörröppningen och verkar frånvarande, med sig har han en äcklig gubbe hon aldrig sett tidigare. Hennes pappa sätter sig i soffan och gapskrattar, gubben som verkar lika påtänd går fram till henne, håller fast henne och trycker ned sin äckliga skitiga hand innanför hennes trosor. Hon skriker på hjälp, men ingen hör henne, det enda svar hon får är ett tomt gapskratt från soffan.

Hon hade inga tankar på hämnd, hon tänkte bara på befrielse, skulle befria sig själv och mamma, det handlade bara om att kunna överleva. Hon hade studerat hans rutiner, det var här nere han köpte kokainet av sin langare, hans slitna armyjacka hade hängt framme, det var signalen. Han klädde ner sig när han skulle hit, däremot tog han aldrig med revolvern som låg i lådan i sängbordet. Den hade hon nu gömd under jackan.

Två skuggor dyker upp bara några meter framför henne, hon kan nästan höra prasslet från sedlarna som byter ägare. Den ena skuggan rör sig bortåt, ett slamrande godståg skiljer skuggorna åt. Skuggan som står kvar bär en armyjacka. Läget är perfekt framför honom rullar tåget sakta fram, i samma hastighet som dimbankarna rör sig över bangården. Hon lyfter upp vapnet som är alldeles för stort för en liten 16-årig tjej, men tillräckligt kraftigt för att slita sänder det mesta i en människokropp, även om man inte träffar perfekt. Hon håller revolvern så stadigt hon kan med bägge händerna.
Första skottet missar, han vänder sig om och ser förvånat på sin dotter.
Andra skottet träffar i bröstkorgen han vinglar till.
Tredje skottet går in precis mellan ögonen och han faller framåt.
Nu känner hon rädslan komma, innan var det som i en dröm. Utgångshålet i nacken gör att hon knappast behöver känna någon tvekan över att han är död. Men nu börjar paniken komma, hon skjuter tre skott i ryggen på honom, sen är magasinet tomt.
Lugnet återkommer, medan dom sista godsvagnarna långsamt rasslar förbi, torkar hon av kolven mot den fuktiga jackan och slänger upp revolvern på en liten plattform på sista vagnen. Den är tillräckligt stor för att den skall ligga kvar i den här hastigheten och tillräckligt liten för att den skall ramla av långt borta i ödemarken, för att sen rosta bort någonstans där ute i ingenting.

En lodis med fickorna fulla av kokain, vem kommer att bry sig, en intern uppgörelse, fallet kommer att läggas ned. Hon känner sig helt lugn nu, en känsla hon inte haft på många år. Hennes mamma är befriad, hon är befriad och hennes en gång älskade pappa är befriad från den hemska kropp vars överdel snart är täckt med en blandning av blod utspätt av regnet.
En skugga försvinner sakta bort och bangården blir åter tyst och stilla.

Skriven av: Vädermannen

Tags: ,

Leave me now, return tonight
The tide will show you the way
– Björk

Rösten studsade mellan ravinens väggar och försvann i klanger upp i
atmosfären. Han visste så väl vem som talade och just därför kunde det
inte vara på riktigt. Han måste ha inbillat sig.

Klippavsatsen skar i handflatorna. Joshua tog ett djupt andetag,
hämtade krafter från en källa bortom hans medvetande. Med ett vrål
hävde han sig uppåt, vek kroppen över klippan, fällde över ett ben och
rullade utmattad ner på den fasta marken. Ravinen flimrade i ögonvrån
och i rännan allra längst ner störtade en flod fram. Hade han hört en
röst där nere?

”Snyggt! Det blir dagens sista tagning” kameraansvarige Bruce gjorde
tummen upp och bet provocerande i en flottig burgare.
Joshua kände adrenalinet pumpa. Det var tredje inspelningsveckan av
”Vildmarksträning” och Joshua demonstrerade klättring i
olika miljöer. Han borstade av talken från händerna och började
stretcha. Kvällssolen värmde fortfarande, snart skulle den försvinna.

”Vi tänkte åka ner till stan och ta en öl senare” Amir lastade upp en
slev potatismos på tallriken ”Du kan väl hänga med? Det är vackert
här, men fan det finns inte mycket att göra. Vi har nog redan druckit
för lokalpubens årsomsättning.”
Det var lågsäsong i den svåråtkomliga ravinen, en spricka som skapats
när kontinentplattorna glidit isär för miljontals år sen. Joshua
funderade en stund men tackade sedan nej till inbjudan. Rösten ville
inte lämna honom. Efter middagen drog han sig undan till sitt rum på
det lilla hotellet.

Trots succén med sin träningsblogg och nu ett eget teve-program var
han ändå obeskrivligt tom. Det värkte i själen som en gymnasiepoet
skulle sagt. Om han inte grälat den kvällen då hade Cornelia inte
rusat iväg i raseri och kört iväg. Om han hade
missat bussen som han brukade hade han inte kommit hem och upptäckt
vad hon höll på med och inget hade hänt. Detta om jagade honom.
Huvudet och musklerna smärtade. Solen hade mörknat hans bara armar. I
ett svep svalde Joshua två alvedon, släckte lampan och hoppades på en
någorlunda sömn. Imorgon behövde han som tur var inte klättra det var
vilodag och rekning inför nästa avsnitt, forsränningen.

Ögonlocken var tunga, tankarna började sväva bort när något fick honom
att sätta sig klarvaken i sängen. Det luktade starkt.
Joshua sprang fram till fönstret, parkering utanför låg öde. Nu
luktade det igen. Liljekonvalj. Cornelias parfym. Han yrade. Det
måste vara sömnbristen. Men nu hörde han rösten igen. ”…kom tillbaka
ikväll. Tidvattnet visar dig vägen” Joshua stirrade maktlöst
ut genom fönstret, försökte rensa huvudet. Då såg han hur ljust det
var ute, trots att det var midnatt. Månen lyste hel och gul. Precis
som den gjort den natten Cornelia kört iväg i ilska, väjt för ett
rådjur och sladdat ner i vattnet. Hade det varit ebb hade hon
överlevt.

Han tittade ner på floden nere i ravinen. Joshua ville bli ett med
Cornelia. Följa med tidvattnet ut och bort. Han hade vågat klättra
upp,
då skulle han väl våga klättra ner? Pulsen dunkade i tinningarna. Han
kände en hand på axeln och hoppade till. Bruce flinade mot honom, han
luktade öl. Resten av fimteamet stod bakom honom.
”Fan du är ett geni Joshua! Vi såg dig när vi svängde runt krönet”
Bruce började montera upp kamera och mikrofon. Amir drog sladdar.
”Vi ska ju göra ett nattavsnitt! Du ser ut som en gud i det här
månskenet. Dina muskler spelar Chopin. Mmmm!”
Joshua proteseterade lamt. Han stoppade impulsen att berätta om
rösten. Hade han drömt? Blicken for på Bruce, på Amir och han kände
sin kropp. Kände varje ben och muskelfiber tala till honom. Ett djupt
skratt undslapp honom. Han insåg att det är livet var här och nu. Det
var dags att släppa skuldkänslorna kring Cornelia. Hon hade smygsupit
och kört berusad. Han levde här och nu. Han spände musklerna och log
stort. Kameran rullade.

Skriven av: Nyhetspresentatören

Tags: ,

One day, I found a big book buried deep in the ground
– Björk

En gång fann jag en tjock bok begravd i marken under en yvig gran. Redan innan jag vänt på den anade jag vad den innehöll men jag la ner den igen och sprang och hämtade min bästa vän Monika för att kunna dela fyndet med någon annan. Hon blev lika ivrig som jag och vi gav oss av för att titta på innehållet. Vi höll andan och äcklades samtidigt lite när vi tittade på sida efter sida av tanter och farbröder som var nästan nakna. De var aldrig helt nakna; visade de framstjärten hade de behån eller en hatt på sig över tuttarna och visade en farbror sin stora pille – hade han också någon kroppsdel dold eller så vände han helt sonika bort ansiktet så att man inte såg vem det var. Hu, sa vi! vad är det här för äckligt. Vem har grävt ner den?

Vi bestämde oss snabbt för att boken var vår skatt och först tänkte vi ta hem den men vid närmare eftertanke var det ingen av oss som vågade ha den hemma. Men vi kunde ju lägga den i en låda för att skydda den och för att göra den till en riktig skatt. Det blev en skokartong som min lillebrors nya sandaler legat i. På den skrev vi omsorgsfullt att skatten tillhörde Maja och Monika. Vi kände oss fulla av pirr när vi såg på lådan och tänkte på vad den innehöll. Varje dag blev det en ritual att gå upp i skogen och sitta och dricka choklad och titta i vår skatt och ju mera vi tittade desto mera började vi undra vems den var och av alla som bodde i husen på vår gata trodde vi till sist att det var polisens bok och vi fantiserade om hur ful hans fru var, och arg, och att hon aldrig skulle tillåta honom att ha den boken.

Vi tyckte oss förstå att ingen mamma skulle vilja ha en man som hade den här boken hemma hos sig och vi förstod absolut varför. Nakna tanter var det näst värsta som fanns och nakna farbröder hade vi aldrig sett, bortsett från jag som ofta såg min pappa strutta omkring naken mellan sovrummet och toaletten men det vågade jag inte säga, för det var så pinsamt. Och ändå kunde vi inte sluta titta i skatten. Den liksom sög oss in och ville inte släppa taget och vi funderade mycket över att de hade låtit någon annan vara med när de lät någon sticka in en pille i kussan. Tänk när killarna gjorde rusningar in i omklädningsrummet på gympan. Vad vi skrek och var arga och skylde oss och tänk då om någon skulle fotografera oss! Gud vilka konstiga tanter det fanns.

Ju mer vi tittade desto mera ville vi se och till sist ville vi verkligen veta vems bok det var och Kalle Blomkvisten i oss vaknade. Ett visste vi och det var att vi inte hade sett en enda person i närheten av gömstället under den tid vi känt till det och vi tänkte också att det borde vara så att den som gick hit för att titta eller hämta boken visste att det var ganska säkert oavsett tid på dagen. Precis när vi lagt upp ett vaktschema såg vi någon närma sig och vi slängde oss ner bakom stenen vi suttit på. Ingen av oss vågade kika på vem det var för vi hade förstått så mycket att det inte var något bra att titta i boken och att den som kom nog skulle bli ursinnig på oss. Nerfallna grenar knakade under stegen som närmade sig och våra hjärtan pickade som ivriga gråsparvar. Jag höll andan så gott det gick när vi hörde spadtaget i jorden och ett förvånat utrop. Just ja, den låg ju fortfarande i skolådan! Den hade vi tänkt ta bort när vi skulle spana men inte hunnit.

”Är det någon här?” hördes en mansröst säga. Jag höll på att svara nej men såg desperationen i Monikas ögon samtidigt som jag kände igen hennes pappas röst. Vi sa inget till varandra om saken men några dagar senare berättade hon att de skulle flytta för att hennes pappa hade fått ett nytt jobb. Flyttlasset gick två veckor senare.

Skriven av: Kameramannen

Tags: ,

One day, I found a big book buried deep in the ground
– Björk

– Så det här så här de ser ut.

Jag har aldrig sett en förut. Efter timmar av grävande i björkskogen har jag hittat den, omsorgsfullt inslagen i vaxduk. Det känns väldigt rätt att den är inslagen i ett så ålderdomligt material.

Jag har aldrig träffat någon av dem som håller liv i böckerna, och jag har heller aldrig förstått hur jag skulle orka lyssna på någon som ur minnet återger en så lång berättelse. Efter vad jag förstår tog det åtskilliga timmar att läsa en bok. Trots det har jag alltid kännt en enorm lockelse att någon gång få göra det. Kanske är det bara det förbjudna som lockar, jag vet inte. När jag fick höra talas om att det skulle finnas en gömma här började jag i alla fall genast planera för hur jag skulle kunna komma hit och leta efter den.

Jag har lyckats slå i myndigheterna jag letar efter en metallåder. Tillgången på sällsynta jordartsmetaller är så löjligt låg och efterfrågan lika löjligt hög att bara lösa rykten gör att man kan få ett prospekteringstillstånd. Annars är det inte lätt att få ett utresevisum beviljat. Att det är så svårt ses av många som det yttersta beviset på att det faktiskt finns andra människor utanför de enorma stadsstaterna. Den officiella linjen är annars att här bara finns vilda djur, farligt avfall och patrullerande robotar.

Efter att ha hittat boken är jag beredd att tro på historierna om små kolonier av fria människor som gömmer sig i vildmarken. Jag har velat tro att de finns så länge jag kan minnas men inte riktigt vågat hoppas. Den gamle mannen jag träffat på en bar sent en kväll som talat om en bokgömma hade på något sätt övertygat mig. I alla fall så mycket att jag letade igenom alla källor jag kunde hitta om böcker och vad som hänt när de förbjöds. Jag snubblade över en gammal inspelning som någon måste ha glömt att radera där det berättades om vad som hänt; hur en del hade tagit sina älsklingsböcker med sig och flytt ut från städerna. Det talades om gömmorna också och hur några hade placerat ut ledtrådar för att det skulle gå att hitta böckerna.

Till slut hade jag bestämt mig för att resa till koordinaterna som mannen gett mig. När jag kom hit förstod jag att resan inte varit förgäves eftersom jag hittade en sten med en bokstav inristad. Det är lite märkligt kan man tycka, att det aldrig varit förbjudet att läsa eller skriva. Det är bara böcker som ansetts för farliga för att få finnas. Avsikten bakom påstås vara att mängden tankar och idéer som ryms i en bok är för stor. Det ska leda till någon sorts berusning att översköljas av så mycket tankegods på en gång.

Själv tycker jag det låter för bra för att vara sant. Den ultimata drogen helt enkelt. Det är märkligt att de lyckats upprätthålla förbudet. Någon borde ju ha kunnat skapa en elektronisk text med samma informationsinnehåll som i en bok. De automatiska system som utvecklats för att detta skall bli i princip omöjligt anses vara vår tids största ingenjörsbedrift. Fast en ingenjör jag pratade med en gång spottade när jag nämnde det. Han hävdade att riktig ingenjörskonst handlar om att skapa saker, inte hindra andra från att skapa.

Utmattad efter allt grävande, ovan som jag är har jag dessutom fått blåsor i händerna, fumlar jag med tältet och spritköket. Till slut lyckas jag få ihop en dålig ursäkt för middag, som jag äter med glupande aptit. Det är något märkligt tillfredställande med att vara så här trött och sliten. Plötsligt prasslar det någonstans i närheten, jag rycker till och vrider mig fram och tillbaka för att se vad det är. Jag ser inget och just som jag tänker sätta mig till rätta kommer ljudet igen, fast från ett annat håll och närmare. Jag springer upp och ropar: ”Vem där?”

Inget svar. Jag går ett varv runt mitt lilla läger och försöker se något i skymningen. När jag är tillbaka där jag började står två kvinnor framför mig. De är smala, lätt muskulösa och har något vilt över sig.

– Vem är du? frågar den ene.
– Äh, vilka är ni och vad vill ni mig?
– Vi vill dig inget illa. Det är bara det att…
– Att vadå?
– Ja alltså, det är inte ofta det kommer någon hit.
– Så, vi undrar varför du är här.
– Letar du efter något?
– Ja, det kan man kanske säga, hurså?
– Vi, tror att det kanske finns något värt att leta efter här.
– Varför tror ni det?
– Tja, det pratas en del.
– Pratas, men betyder det att det finns fler människor här i närheten?
– Du är från staden va?
– Ja, jo.
– Hur slapp du ut?
– Jag, eh, sa att jag skulle leta metaller.
– Ha, ha, och det gick de på?
– Bor ni här ute?
– Ja, visst.
– Fantastiskt, kan jag få stanna hos er?
– Det går säkert att ordna, följ med till vår by vet jag.
– OK

Jag fattar inte vad som händer. Här dyker det upp två amazoner och jag ska bara följa med dem. Jag har inte känt mig så här levande, på jag vet inte hur länge. Jag samlar ihop mina ägodelar och gör mig reda att följa dem.

-Klar? Bra, kom då!

Vi vandrar en halvtimme under tystnad. Sedan uppenbarar sig några hyddor i en glänta. Enstaka människor sticker ut sina huvuden och stirrar nyfiket på mig. Vi stannar på en öppen plats framför hyddorna. En högrest man närmar sig.

– Varför har ni tagit hit honom? frågar han mina följeslagare.
– Han har grävt i björkskogen, vi tror att han hittat något.
– Har du hittat något? frågar mannen mig med en blandning av iver och nyfikenhet.
Jag tvekar ett ögonblick och sväljer: – Ja, den här.

Jag tar fram paketet jag hittat och vecklar försiktigt upp vaxduken. Mannen visslar svagt och ett upphetsat mummel hörs från den lilla folksamling som bildats runt omkring oss.

– Du hittade den här i björkskogen?
– Ja, just det, nedgrävd, ganska djupt.
– Fantastiskt, efter all denna tid…
– Eh, hur menar du?
– Vi har sökt efter den här boken, vi visste att den skulle finnas gömd här någonstans. Äntligen kan vi få läsa en.
– Ni har alltså inga andra böcker?
– Nej, tråkigt nog.
– Det påstås att det ska finnas de som minns hela böcker.
– Jo, det påstås många saker. Jag har då aldrig träffat någon sådan människa. Eftersom du hittat boken är det inte mer än rätt att du börjar läsa. Läs högt så alla kan höra!

Det har samlats ett femtontal människor runt omkring mig. De är alla smala men ser välmående ut. Nu tittar de förväntansfullt på mig. Jag känner mig lite nervös när jag öppnar boken, den enda boken någon av oss har sett, och börjar läsa:

– Det var ett nöje att bränna. Det var en speciell glädje att se saker ätas, att se saker svärtade och förändrade.

Skriven av: Programledaren

Tags: ,

Run away, run away from the pain
– Aerosmith

Precis som i låten var det alltid hennes första tanke. Run away from the pain var en utopi för hur sprang man bort från sig själv? Om det fanns en möjlighet hade hon mer än gärna satt det långa framför det korta. Snabbaste skorna på, upp och iväg. Det var att springa ifrån sin smärta. En omöjlighet. En dröm.

Hon hade nog försökt om hon bara hade lite mer ork, men tröttheten var överväldigande. Den åt på henne. Tärde, slet och drog, som ett vilt djur försökte den förgöra henne. I kombination med den eviga smärtan orkade hon knappt tänka än mindre springa. Ibland ville hon ingenting annat än att ge upp.

Fast det var nog inte bokstavligt talat. To run away from the pain. Det fanns andra sätt att springa på. Att fly. Hon försökte förgäves stänga ute. Blunda. Låta bli att se det mörka och onda som hela tiden gnagde henne i bakhuvudet och hotade med att övermanna henne i vilket ögonblick som helst. Hon försökte inbilla sig att allt var bra. Tänka bra tankar. Alla sa alltid åt henne att tänka på de bra sakerna i livet. De förstod aldrig att hon inte säkert visste vilka de bra sakerna i livet var. Korrelationen mellan tankar och känslor var rubbad. Svart kunde kännas som vitt. Lycka kunde bli smärta och ångest. Precis som tankar på de hemskaste av saker kunde te sig saliga och vackra. Himmelska.

Hon suckade djupt och kom på sig själv med att varken se eller blunda. Världen kom tillbaka till henne som en olycksalig blandning av glädje och oro. Bitter Sweet. Hon tog upp sin mp3-spelare och letade snabbt fram en annan låt. Tryckte på play och höjde ljudet i en handvändning.

’Cause it’s a bittersweet symphony this life…

Skriven av: Scriptan

Tags: ,

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
– Aerosmith

”Janie har ett vapen! Janie har ett vapen!”
Hans röst lät ansträngd, som om han hade sprungit och nu ansträngde
sig för att inte flämta i luren. Som om han var rädd att bli upptäckt.
”Hon förlorade hela sin värld när hon stirrade rakt mot solen”, sa jag
med lugn och pedagogisk röst.
Det är ett välkänt faktum att man bör undvika att stirra rakt mot
solen eftersom man riskerar att förstöra synen, vilket drabbade Janie.
Och nu hade hon tydligen, sin dåliga syn till trots, beväpnat sig.
Inte att undra på att hennes omgivning blev nervös. Blind och beväpnad
är en dålig kombination.
”Vad gjorde hennes farsa?” hördes det från luren. Han verkade prata
med ytterligare någon i närheten. Jag tyckte inte om sättet de pratade
om hennes far. Ja, jag vet att han var slarvig med att låsa
vapenskåpet, men just nu var det väl den blinda kvinnan med vapnet som
var problemet.
”Vad har han gjort dig?” sa jag. Det hördes prassel och ljud som om de
i andra änden av telefonen reste sig ur en lövhög.
”De säger att Janie är häktad.”

Skriven av: Ljudteknikern

Tags: ,