Skrivuppgift 12: text av Wall Street

Skälvningen när det som en gång var världens högsta byggnad rammades
av ett fyrmotorigt passagerarplan. Det skärande ljudet av stål mot
stål, den svarta kväljande röken från explosionen och så – tystnaden.
Jag är en i grunden olycklig människa. Det är en lång historia, men
låt oss sammanfatta det med att jag, trots att jag anses vara den
vackraste mäklaren på Stein&Son, trots att jag har den högsta lönen på
mitt våningsplan, varje dag funderar på att ta livet av mig. Mina
terapeuter, (ja, fattiga människor går i gruppterapi, jag har en
_grupp_ terapeuter istället), säger att jag har post-traumatiskt
stressyndrom, men inte efter en runda i Irak, utan efter att ha växt
upp i helvetet.

Därför lever jag i ett tillstånd av ständig kris, därför kan jag
aldrig slappna av och därför är jag, enligt min senaste analytiker,
hypersensitiv. Jag ser och uppfattar alla sinnesintryck, även små,
betydligt starkare än andra människor. Därför behöver jag mindre
information än andra för att fatta korrekta beslut, därför handlar jag
aktier bättre än datorer. Det var därför jag, när mina kollegor tomt
stirrade på sina strömlösa skärmar, genast visste vad jag skulle göra.
De andra rörde sig långsammare, som man gör när man är chockad; jag
rörde mig fortare. För den som lever i panik är det en välsignelse när
verkligheten bjuder på en äkta kris. Plötsligt är rädslan, skärpan och
adrenalinet på den nivå som känns naturlig.

Medan de andra fortfarande klickade på sina döda datormöss hade jag
ryckt ut den översta byrålådan i mitt skrivbord, där jag förvarade
repet, och var redan på väg mot det bortersta hörnet av vårt
våningsplan.

Jag kunde inte veta om planet var fulltankat, men jag visste att
bensin brinner med fruktansvärd hastighet och att temperaturerna snart
skulle nå extrema nivåer just ovanför planet. Det är sällan hettan som
dödar, det är röken och jag kunde se på molnen åt vilket håll det
blåste.

Jag slet upp den låsta nödutgångsdörren och grå giftig rök svepte upp.
Jag började krypa neråt längs trapporna, under röken, och för varje
trappsteg tänkte jag: ”Era jävlar, det är jag som bestämmer när det är
slut. Inte ni.”

Skriven av: Wall Street

Tags: ,

  1. Den här gillar jag verkligen, du lyckas vända perspektivet. Bland alla som kämpar för att överleva finns en som vill dö. Hennes dödslängtan förvandlas till en överlevnadsstrategi. Den enda invändningen jag har är att du kunde spaltat upp alla trots som egna meningar med egna stycken. Det hade mer gett effekten av den framgångsrika personen som trots att hon har allt inte är lycklig och måste kämpa mot sina egna demoner

    Svara

  2. Tack, det värmde. Precis så hade jag tänkt.
    Wall Street

    Svara

  3. Tack för den här texten! Jag gillade den massor, och gillar också att man faktiskt inte egentligen VET om hen klarar sig eller inte. Intressant att jag som läsare genast TROR att den här personen kommer att klara sig, bara för att hen uppvisar handlingskraft. Starkt dramaturgiskt grepp!

    Fråga till Avenue C: om man hade spaltat upp texten med ”trots” som egna meningar/stycken, hade det då inte blivit som en ganska typiskt Aftonbladet-krönika? (det är så jag ser ditt förslag framför mig!) Typ så gör ju Per Bjurman och de andra jämt när de ska beskriva lite starkare känslor. Exempel på typisk kvälliskrönika:

    ”Tornet skakar till.
    Alla ser upp från sina datorer.
    De inser inte ännu att deras sista stund är kommen.
    Röken.
    Elden.
    Järnet smälter.
    Rasar ihop som ett korthus.”

    Är kanske egentligen bara nyfiken på hur du gillar ett sånt grepp i en mer skönlitterär text?? Det är så sönderanvänt av dessa krönikörer, SYND! Det kan ju vara riktigt effektivt och bra också.

    Svara

  4. Skrivintresserad: Ja, visst är det intressant. Trots att vi alla är överens om att h*n inte ska klara sig är det svårt att acceptera det när h*n visar upp egenskapen handlingskraft. Som om det gick att styra vår värld med viljan.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *