september 2011

You are currently browsing the monthly archive for september 2011.

Texten:

One day, I found a big book buried deep in the ground
I opened it, but all the pages were blank
And to my surprise, it started writing itself
One day, I found a big book buried deep in the ground

I’m a fountain of blood
In the shape of a girl
You’re the bird on the brim
Hypnotized by the whirl

Drink me, make me feel real
Wet your beak in the stream
The game we’re playing is life
Love is a two way dream

Leave me now, return tonight
The tide will show you the way
If you forget my name you will go astray
Like a killer whale trapped in a bay

I’m a path of cinders
Burning under your feet
You’re the one who walks me
I’m your one way street

I’m a whisper in water
A secret for you to hear
You are the one who grows distant
When i beckon you near

Leave me now, return tonight
The tide will show you the way
If you forget my name you will go astray
Like a killer whale trapped in a bay

Tags: ,

Texten:

(* Jason singing)
(+ both Kylie and Jason singing)

1a: Especially for you
I wanna let you know what I was going through
All the time we were apart I thought of you

You were in my heart
My love never changed
I still feel the same

1b: *Especially for you
*I wanna tell you I was feeling that way too
*And if dreams were wings, you know
*I would have flown to you
*To be where you are
No matter how far
+And now that I’m next to you

1c: *No more dreaming about tomorrow
*Forget the loneliness and the sorrow
I’ve got to say
+It’s all because of you

CHORUS: +And now we’re back together, together
+I wanna show you my heart is oh so true
+And all the love I have is +Especially for you

2: Especially for you
I wanna tell you, you mean all the world to me
*How I’m certain that our love was meant to be
*You changed my life
You showed me the way
+And now that I’m next to you

*I’ve waited long enough to find you
*I wanna put all the hurt behind you Oh,
+And I wanna bring out all the love inside you, +Oh

CHORUS

You were in my heart
My love never changed

1c: CHORUS: (repeat & fade)

Tags: ,

Texten:

Dum, dum, dum, honey what have you done?
Dum, dum, dum it’s the sound of my gun.
Dum, dum, dum, honey what have you done?
Dum, dum, dum it’s the sound

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her whole world’s come undone
From lookin’ straight at the sun
What did her daddy do?
What did he put you through?
They said when Janie was arrested
they found him underneath a train
But man, he had it comin’ Now that Janie’s got a gun
she ain’t never gonna be the same.

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
Tell me now it’s untrue.
What did her daddy do?
He jacked a little bitty baby
The man has got to be insane
They say the spell that he was under the lightning and the
thunder knew that someone had to stop the rain

Run away, run away from the pain yeah, yeah yeah yeah
Run away run away from the pain yeah yeah
yeah yeah yeah yeah yeah
Run away, run away, run, run away

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
What did her daddy do?
It’s Janie’s last I.O.U.
She had to take him down easy and put a bullet in his brain
She said ’cause nobody believes me. The man was such a sleeze.
He ain’t never gonna be the same.

Run away, run away from the pain yeah, yeah
yeah yeah yeah
Run away run away from the pain yeah yeah
yeah yeah yeah yeah yeah
Run away, run away, run, run away

Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Everybody is on the run

Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
Because Janie’s got a gun
Janie’s got a gun
Her dog day’s just begun
Now everybody is on the run
Janie’s got a gun

Tags: ,

Denna vecka blir det en blandning av både stränga regler och helt fritt skrivande. Inspirationen till veckans uppgift får du hämta från en av tre musikvideor/låtar (se länkar nedan).

Du är fri att skriva precis vad du vill – dikt, prosa, tweet, vad som helst. Du får inspireras av antingen det du ser i musikvideon, hela texten, en eller två textrader. Inspireras du av artisternas kläder? Storyn i videon? De första fem sekunderna? De sista fem sekunderna? Det är helt och hållet upp till dig.

Den stränga regeln är att du ska börja din text med en strof ur texten till den video/låt du skriver om. Denna strof kommer vi att kursivera, precis som i en flådig roman, och det blir starten på din text. Förstår du hur vi menar? Inte! Så här:

You were in my heart.
Kylie&Jason

Jag hade längtat efter det hela livet, och nu hade det äntligen hänt. Jag måste erkänna att det faktiskt inte var helt obekvämt, även om det gav mig några extra kilon att bära omkring på dig i mitt hjärta.

Och här är videorna. Hoppas nu att det finns något i någon av dem som kickar igång skrivlusten!

PS! Om du känner att din engelska är knackig så kan du översätta texten via Google Translate och inspireras av vad helst som dyker upp i översättningen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 28 september till onsdag 5 oktober

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med MTV

Veckans pseudonym kommer att bli olika yrken som finns på TV
Veckans tag på texterna blir MTV

Tags: ,

Står i badrummet. Tänker: Det är för hans skull, det är för fan för hans skull.

Kaklet är kallt. Golvvärmen är avstängd. Spar el med avstängd golvvärme. Kaklet var kallt mot knäna första tiden. Ja, för fan, för hans skull.

Tror inte jag vill det här. Har aldrig velat. Men velar nu. Skrattar till. Gör en grimas. Ser ner på magen. Fy fan. Ett monster.

Tvångstankarna kommer. Förut var det ögonen. Att jag skulle plocka ut mina ögonglober. Ta tag i ögat och dra ut det. Gröpa ur med sked. Nu tänker jag på Charles Mason. Skära upp som Sharon Tate. Har alltid tänkt på det. Sedan jag var liten. Men speciellt nu. Varje natt kallt kakel under fötterna och då tänker jag: Här inne är det lätt att städa upp sedan.

Det är inte logiskt. Hur ska fostret annars komma ut. Det är inte logiskt att samma smala slida som svider när tampongen hamnar snett ska öppna upp sig för ett huvud. Axlar. Knä och tå. Knä och tå.

Fy fan. Han sover. Trynar. Jag tänker: För hans skull vankar jag på kallt kakel.

Skriven av: Alexander

Tags: ,

För länge sedan – det var kanske fyra eller fem månader sedan – hade
Jon tyckt att gravida kvinnor var det sexigaste som fanns. Han mindes
hur han som trettonåring smygläst familjens sex- och samlevnadsböcker
och oftast bläddrat förbi de där sidorna om olika samlagspositioner
för att istället stanna och vila blicken på illustrationen av den
gravida kvinnans utveckling. Fem likadana nakna kvinnor bredvid
varandra i ”havandeskapets olika stadier”. Den första av dem var
ganska oansenlig. Den femte var gudomlig.

När han hade blivit äldre hade han sett dem oftare på riktigt. De hade
förstås kläder på sig men det gjorde inte så mycket. De var gudinnor i
alla fall.

Jon var en snäll och väluppfostrad pojke. Han skulle aldrig antasta en
gravid kvinna, men han hade ibland fantiserat om att bli uppraggad av
och en och han tänkte mycket på att han kanske skulle leva med en – en
vacker dag.

När så varelserna kom och tog honom, körde honom genom sina mäkliga
maskiner och inseminerade honom tyckte han faktiskt – åtminstone en
del av honom – att det var spännande.

Det varade tyvärr inte länge. Han delade bur med fyra andra nyblivna kvinnor. De hade alla fått
samma behandling men vid olika tidpunkter och därför var de olika långt gångna. Själv kunde han nätt och jämt se att det var en större putning mellan bikinins över- och underdel. De hade inte vidare säker tidsuppfattning men var överens om att Matti borde föda vilken dag som helst. Han kunde helt enkelt inte bli större.

Jon verkade komma lindrigt undan. Han hade ännu inte kräkts, vilket
William gjorde varje morgon, trots att han låg minst en månad efter.
Bortsett från lite yrsel vållad av järnbrist och att han kände att
brösten blivit tyngre mådde han ungefär som tidigare.

De var alla goda väninnor. De pratade och skämtade om att Abdi –som
ursprungligen kom från Somalia – hade blivit den blondaste av dem.
William fick dem att vika sig av fnitter när han berättade hur han
alltid brukade säga att kvinnor skulle stå vid spisen och föda barn.

– Men, sade han i vad situationen förädlade till en punchline, här
finns ingen spis! Win!

Om någon av dem kände sig hängig hjälptes de åt att ge honom massage.
Sedan kramades de och fnissade åt sin gamla uppfattning att tjejer
alltid nakenkramades i smyg när de kom åt.

Livet i buren var verkligen inte obehagligt. Maten var mycket god och
förmodligen nyttig. När de väl stigit upp ur sängen, dragit på sig
sina toppar och ordnat till frisyrerna fanns det gott om spel och
underhållning, både från jorden och främmande, fantastiska
upplevelser.

Jon tänkte allt oftare att allt nog var som det skulle. Han kunde se
framför sig hur hans livmoder skulle bli allt större och han hade
börjat längta efter att känna den första sparken. Han förstod att han
snart skulle få mer bekymmer med ryggen och att brösten skulle
fortsätta spänna och börja läcka mjölk på nätterna. Och han visste att
han någon gång inom ett halvår skulle få lära sig vad smärta
egentligen var. Men ingenting hade kunnat förbereda honom på att livet
som blivande mor skulle vara så mördande långtråkigt.

Skriven av: Alice

Tags: ,

– Vad har du för nåt?
– Ursäkta?
– Vad ska det bli?
Flickan i kassan tittade uppfordrande på min mage. Jag tittade
tillbaka på hennes, som putade den också under den grå
butiksuniformen.
– Flicka, mumlade jag. Du då?
– Flicka. Sång, dans och smart som fan. Har dom lovat i alla fall, jag
tänkte att det skulle vara schyst om hon kan välja om hon vill bli
musikalartist eller typ advokat eller mäklare eller nåt sånt. Vilka
har du tagit?
Jag svarade inte. Slog min pinkod och började packa ner mina varor. På
väg hem med matkassarna som skavde i fingervecken malde tankarna. Hade
jag tagit fel beslut? Var jag naiv som trodde att jag skulle kunna
klara det här? Jag låste upp min ytterdörr och hittade ett brev på
hallmattan. ”Då det har kommit till vår kännedom att det föreligger en
graviditet men vi inte har några noteringar om att du har genomgått
behandling hos modifikationsmyndighetens klinik, ber vi dig kontakta
oss snarast för utredning.”
Jag visste vad utredning betydde. En kvinna i grannhuset blev utsatt
för påtryckningar under hela sin graviditet tills hon i sjunde månaden
inte orkade stå emot längre utan lät dem plocka ut det. Risken var för
stor sa de, det var bättre för alla så här. För modern, för samhället.
Men kunde de verkligen vara säkra på det? Någonstans i mig fanns en
isande skräck för vad som skulle hända när den modifierade
generationen växte upp, alla starka, friska och alla med egenskaper
som skulle ge dem bästa möjliga förutsättningar att lyckas i livet,
att bidra till samhället och undanröja alla behov av kostsamma
välfärdsinsatser. Men egenskaper som empati, generositet, omtanke? Det
fanns inga rutor att kryssa i för sådant. Eller humor och fantasi. Var
det egenskaper som skulle offras? Jag försökte hålla fast vid en
övertygelse om att mitt barn skulle klara sig ändå och hade rätt att
finnas, utan modifiering. Men det var riskabelt. Samtidigt som de blev
allt färre, var de omodifierade barn som föddes allt oftare svaga
numera, och det syntes allt tidigare i åldrarna. Det dåliga
immunförsvaret, inlärningssvårigheterna, sjukdomarna. Och ingenstans
fanns hjälpen. Eller toleransen. Världen var anpassad för de
modifierade nu.
– Hej älskling, jag hörde inte att du kom.
– Jag har handlat, kan du lägga in i frysen?
– Var det nån post?
– Nej. Bara reklam.
– Hur är det, mår du bra?
– Jadå, jag är lite trött bara.
– Lägg dig och vila ett tag då, jag lagar lite mat. Visst har du tid
på kliniken i morgon för uppföljning?
– Ja.
Han visste inte. Skulle inte få veta. Att vårt barn kanske varken
skulle bli en flicka, fysiskt uthållig eller litterärt begåvad. Inget
av det vi tillsammans hade kryssat i på formuläret som han trodde jag
hade tagit med mig till modifikationskliniken. Att jag aldrig hade
varit där och att han skulle få ett helt vanligt barn. Vårt barn. Jag
kunde bara hoppas att han skulle älska det så som jag visste att jag
skulle göra.

Skriven av: Hugo

Tags: ,

Det var Elins förslag att åka till Indien. Jag hade som mest åkt ner
till Medelhavet på en sommarveckas charter. Visst hade det varit skönt
att bada i turkost vatten och sippa fruktdrinkar i den varma
kvällsbrisen, men jag tyckte utlandet var överskattat. Det stod inget
i turistbroschyrerna om klibbande värme, påträngande strandförsäljare,
turistdiarre eller det som skulle hända mig.

Jag förstår inte varför Elin frågade just mig. Och det är ett ännu
större mysterium att jag sa ja.

”Det finns en vacker helgedom på en klippa bortom stranden. Om vi går
strandvägen slipper vi betala inträde” Elin highlightade en mening i
reseboken. Boken var full av färgglada postit-lappar som ropade
äventyr, kultur, mat, strand. Jag torkade mig i pannan, svettades
trots att jag nyss duschat. Receptionisten Nadir som visade sig vara
både vaktmästare, guide och skräddare på vandrarhemmet hade med ett
flin viftat bort min fråga om airconditioning.
”Om vi går på en gång hinner vi innan solen står som högst. Är du
klar?” Elin drog på sig en flätad hatt och hängde solglasögonen i
linnets urringning. Jag nickade, tog min vattenflaska och vi gick ut.

Det var fem dagar sedan vi lämnat Bombay i ett gnisslande tåg.
Färgerna chockade mig fortfarande, kontrasterna sved på näthinnan.
Elin gick före, zickzackade mellan matstånd, motorcyklar och människor
som om hon var en del i en välregisserad dans. Jag kunde inte
dansstegen och stötte hela tiden i axlar och trottoarkanter.

”Nä men lägg av” sa jag och tittade upp på den lodräta klippväggen.
Saften från mangon jag ätit på vägen klibbade i handflatan. Elin gick
runt, letade efter
något. Den ljusa tunikan lyste starkt mot hennes solbruna hud. Själv
var jag mest röd och huden fjällade och kliade. Händer och fötter hade
svullnat i värmen.
”Det ska finnas en ingång norr om, där det är lättare att klättra” hon
rundade klippan hojtade till några sekunder senare. Jag suckade och
följde efter. Det visade sig vara lättare än jag trott att ta sig upp
på toppen. Stenar var lagda som en trappa.

”Frisk luft” Elin satte sig på ett klippblock, kisade ut över havet
och drack ur vattenflaskan. Hon hade rätt, stadens avgaser och kryddor
nådde inte upp hit. Hon räckte mig vattenflaskan men stannade mitt i
rörelsen. Spärrade upp ögonen.
”Vad är det?” jag tittade bakom mig, men såg ingenting. Då såg jag att
hon stirrade på mig.
”Vad har hänt med din mage?”
Jag kände med handen över magen som var långt ifrån platt som jag
mindes den. Klänningen spände över kulan. Fan hade jag fått någon
tropisk sjukdom nu? Jävla skitland, jag skulle stannat hemma.
”Hur mår du?” hon la en hand på min axel. Det snurrade i huvudet.
Sedan spydde jag i en klippskreva. Jag hörde röster. Elin hade lyckats
vinka till sig ett gäng engelsmän som verkade tillhöra en turistbuss.
”My friend, she is not feeling well!”
Två snaggade män i rugbytröja drog upp mig i sittande ställning och
bar iväg mig till bussen. Min lama protest hördes inte utan jag
somnade när bussen skumpade iväg.

”Har ni druckit?”
”Nej vi har inte druckit!” svarade Elin irriterat. ”Hon har blivit
magsjuk, finns det nån doktor här eller?”
Jag blinkade, såg ett golv. Min kropp hängde över ett par orangea
plastsitsar som var monterade i golvet i en rad. Ett inhemskt barn
mittemot tittade storögt på mig. Huvudvärken var borta.
Jag kändde mig pigg, stark och glad. Glatt gick jag fram till disken
där Elin stod och grälade med en sköterska.
”Vad gör vi här?” frågade jag.
”Ja du.. du spydde och yrade..” Elin sneglade på sköterskan. ”Men
nu…ser du fantastisk ut! Din hy strålar.”
”Det hjälpte väl att spy…” försökte jag.
”Men din mage är fortfarande alldeles uppsvälld”
Då såg jag mig i spegeln vid ingången till väntrummet. Magen var
enorm. Sömmen på klänningens ena sida hade spruckit. En fladdrande
känsla for igenom mig, sedan en duns. Det var något som rörde sig där
inne.
”Jag tror jag kissar på mig” pep jag och tittade ner. Mina flipflops
badade i en liten vattenpöl. En smärta spreds från ländryggen ut i
kroppen. Sen övergick allt i en dimma.

”Du visste inte om att hon var gravid?” en kvinna i vit rock pratade med Elin.
”Det här fotot tog vi på stranden igår. Kan du se en antydan till
mage?” Elin höll upp sin digitalkamera. Vad hade hon sagt? Gravid? Jag
hörde hur ett ljud skar genom luften, ett bylte las på min mage. Sen
ett till.
”Grattis!” ett läkarteam stod runt omkring mig. ”Det blev tvillingar”

Skriven av: Julia

Tags: ,

Äntligen hände det mig också, efter 538 år blev jag gravid, dom andra två föräldrarna blev också jätteglada.
Tycker ni det låter underligt ?
Ja, jag förstår det, ni på Jorden är ju lite trångsynta. Typ ”Jag var i Thailand på semester, gud vad långt bort jag var.”

Jag är alltså Trian och bor i Andromedagalaxen på planeten fyra, ut från stjärnan G-12014-87.B8. Okej, den heter ju något helt annat, men jag tar det namnet era egna astronomer använder, så dom kan peka ut den åt er.

Nej, det är inget underlig med tre kön, i universum existerar alla varianter och läggningar parallellt. På grannplaneten har dom bara ett. Förr i tiden använde dom fingrarna när dom gjorde barn med sig själva, nu har dom batteridrivna lysande vibrerande stavar. Dom ser ut som Jeddariddarnas svärd i Starwars ungefär, men används bara i fredliga syften. Men nu pratar vi inte mer om dom , var där på semester förra året. Inåtvända och osociala varelser, sa knappt ett skit.

Tre kön alltså, män kvinnor och adaptinnor. Vi ser ut precis som er, men våra könsorgan är lite annorlunda. Om ni tänker er att ni åker från Sverige till London, tar in på ett hotell och upptäcker att ni behöver ladda mobilen, nej det går inte, två stift på laddaren och tre hål i väggen, ni måste alltså springa ned till receptionen och låna en adapter. Det är så det fungerar hos oss, det där med stiften och hålen var bara en metafor som skulle förklara sammanhanget. Verkligheten är vackrare och mer komplicerad.

Som adaptinna har jag levt ett underbart liv. Dom sista 459 åren har jag raggat ”one nights stands” på krogen nästan varje helg och på vår planet har vi tre helger i veckan. Bägge könen är ju beroende av mig, eftersom dom inte kan ha sex med varandra. Jag tar ett kön i veckan så jag kan köra säkert sex, släpa runt på två olika preventivmedel är bara jobbigt.

Att ha gravsex med två kön är det underbaraste en adaptinna kan uppleva. Har haft det en gång tidigare, men fick missfall. Jag hukade mig inte tillräckligt när jag skulle värpa, så ägget sprack när det slog i golvet. Men den här gången så hade jag bestämt mig för att stadga mig och göra det ordentligt.

Efter att jag nätdejtat en underbar man och en otroligt vacker kvinna så var det klart. Vi har stora kärleksnät på planeten, som man kan klättra runt i och leta efter partners. Vi stack hem till mig och drack te. Efter lite trekant så lade sig kvinnan på rygg i min säng, jag ovanpå och mannen överst. Bägge jobbade frenetiskt, jag låg still och bara njöt. Först kom mannen (precis som på er planet alltså), hans säd flöt in i mig som en varm lavaström, sen den rakbladsvassa känslan när kvinnan sköt in ägget från andra hållet. Jag flämtade skruvade på mig och bara njöt, men väntade på finalen.

Det här hade jag ju upplevt tre gånger i veckan i över 400 år, men en gång tidigare och den här gången som troligen skulle bli den sista i mitt liv skulle jag få uppleva något som slog allt.
Ägget och säden träffades i mig, det var som en explosion som fortplantade elektriska stötar ut i alla mina nervbanor, jag skrek, grät och skakade, efter att det svartnat för ögonen sjönk jag utmattad ihop.

Jag var öm i bägge könsorganen, låg kvar en stund och kände hur mannens sjönk ihop i mitt och hur mitt sjönk ihop i kvinnans. Något hårt blev mjukt och mysigt, varmt och behagligt. Kände hur pulsen på oss tre gick ned i hastighet, hennes dunkade hjärta mot min bröstkorg och mannens mot min rygg.

Jag känner nu hur ägget växer i mig och jag skall huka mig ordentligt den är gången. Mannen kommer att fortsätta gå till jobbet och kvinnan att ruva på ägget några månader. Min uppgift blir att förse det nyfödda barnet med näring, men jag kommer inte att amma. Tyvärr har denna enorma njutning ett pris.

Jag har satt mig själv på gödning i väntan på att bli uppäten.

Skriven av: William

Tags: ,

Solens första strålar silas genom lövverket. En ensam fågel kvittrar samtidigt som dagen börjar. Jag sträcker på mig för att få bort stelheten i kroppen. Det går inte så lätt som det brukar. Det kan inte dröja så länge till nu. Igår var det svårt att orka följa de andra, jag hoppas vi inte ska lika långt idag. Runt omkring mig prasslar det i buskarna när mina följeslagare mornar sig. Det finns lite mat kvar från igår, jag äter den hasigt innan någon annan hinner märka det.

Nu kallar han på oss. Det är dags att ge sig iväg. Vi måste förtsås gå, jag förstår det. Det är inte säkert här längre. Trots det tar det emot. Jag skulle hellre ligga stilla tills det är dags, men att bli ensam kvar är inte ett alternativ.

Längre och längre in i skogen går vi. En del av oss börjar tänka på mat, men han driver på. Vi måste längre bort. Snåren slår mot min spända mage. Undrar om det känns därinne. Snart kommer du ut och får lära känna skogen själv.

Plötsligt hörs ljudet igen. Ett entonigt hotande surrande. Alla sätter fart, skräcken håller på att gripa tag i oss. Jag kämpar för att inte bli efter. Jag får inte bli efter nu när det sparkar i magen och jag anar att jag snart måste föda. Jag kommer behöva de andra, måste följa. Då hörs två kraftiga knallar. Allt stannar upp, vi fryser fast där vi råkar stå. Så avtar det surrande ljudet, en fågel kvittrar och vi börjar försikigt gå igen.

Ingen förstår vad som har hänt, men jag är tacksam för den korta pausen. Skogen blir som vanligt igen. Skräckens ljud och lukter är borta. Vinden får träden att susa. Det doftar av ljung och skvattran. Jag hittar vatten och dricker ivrigt. De andra trängs runt mig för att komma åt vattnet. Alla är törstiga, men bara jag dricker för två.

Så hör vi ett nytt ljud; hundskall. Han skyndar på oss, vi måste bort. Vi springer igen. Det bränner inuti mig. Jag måste stanna. Det är dags. Till slut upptäcker han det och leder oss till en tät dunge. Äntligen får jag göra det. Skallen har tystnat. Vi är säkra. Smärtan är ohygglig. Jag förstår inte hur jag ska orka. Utröttad av flykten. Törstig. Måste.

– Ooooyyyl…

Jag slickar tacksamt min valp. Han står bredvid och ser uppskattande på flockens nya medlem.

Skriven av: Emma

Tags: ,

Han svor på att han var steril. Man tror ju att man ska vara luttrad
när man är fyrtio. Man tror att man har hört allt. Männen som säger
att de är impotenta, männen som säger att de kanske är bögar, männen
som säger att frun dött i cancer. Och allt de vill är ha sexuellt
umgänge med en kvinna. Konstigt att de tycker att de har rätt att
ljuga bara för att få sex. De skulle ju kunna få sex ändå, i alla fall
med mig, för jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Och så låter
jag ändå lura mig. Gravid. Med en lågutbildad man från socialgrupp
ett. Det här kommer att bli kostsamt för mig. Nu måste jag alltså åka
tillbaka i tiden, lägga en kondom på mitt nattygsbord, och skriva en
lapp att jag behöver använda den. Men jag ska inte klaga. Jag kan ju
faktiskt åka tillbaka och göra misstaget ogjort. Jag kan inte
föreställa mig hur det måste ha varit på den tiden då alla trodde att
inget kunde gå fortare än ljuset. Tänk att leva i en tid när
verkligheten och tiden bara går åt ett håll, framåt. Det måste ha
varit fruktansvärt.

Skriven av: Oscar

Tags: ,

Jag är med barn! Jag bara vet det. En rap tränger undan tankarna och jag försöker med alla krafter att trycka tillbaka kräkreflexen. Lyckas men istället rapar jag om och om igen. Varför, VARFÖR! Jag vill inte en gång till. Jävla kärringjävel som ordade vitt och brett om att man inte kunde bli med barn när man ammade och nu står jag här och får ta hand om frukten av hennes okunskap. Och min.

Fast jag anar en tanke som föddes redan när han tryckte upp mig mot väggen. Tänk om jag blir med barn! Men lika snabbt som den dök upp stuvade jag ner den till de bakre bänkraderna där den trivdes och mötte honom halvvägs och vilt. En enda gång i en trappuppgång på Söder och jag var med Mats barn och här ligger jag och mår pyrt med Peter i sängen bredvid och vi har definitivt inte haft sex.

Aldrig att jag kan berätta det för någon av dem. Men hur skulle jag kunna skyla över det faktum att jag är gravid – utan att Peter skulle misstänka något. Han skulle slå mig sönder och samman om han gjorde det. Det är jag fullt på det klara med. Vi är ett miserabelt par som är förenade av sorgen över vår döda son – inget annat. Vi har fått en dotter för sju månader sedan men Peters sorgkräfta växer sig bara starkare och han kan knappt se åt henne. Lena.

Minst tio gånger om dagen funderar jag på skilsmässa men jag vet ju hur det har gått när jag tar upp ämnet. Blåslagen och rädd för vad han skulle kunna ta sig till med Lena har jag bara lagt ner projektet. Trots att jag mindes hur han var innan – räcker inte det för att hålla undan för hatet och föraktet, som har ökat i mig i takt med övergreppen.

Mats är väl inget att hålla i handen när åskan går, eller det är han nog men han har en egen familj och egna problem och behöver knappast flera. Vi var snarare varandras ventiler och vi delar massor av värderingar och jobbar och skrattar bra ihop. Peter har slutat skratta och skulle han vetat om det lilla livet som växte i mig skulle han se till att vare sig jag eller det skulle kunna skratta – någonsin.

Ringer Huddinge och beställer tid för abort. Får komma redan på torsdag. Är trött på att vara en jävla frögurka som blir med barn så himla lätt. Ja sista gången är den enda gången jag har slarvat – men alla spiraler och piller till trots är detta elfte gången. Om jag hade levat för hundra år sedan hade jag varit elvabarnsmamma. Vilket öde! Kunde inte sörja det lilla livet som inte visste om sin existens men som själv helt vände upp och ner på min. Jo, kanske lite, lite.

Lena ligger i vagnen och sover bredvid mig när de spänner det gröna skynket rakt över magen och jag ber dem i vanlig ordning att ta bort det och precis som vanligt säger de att det är bättre för mig att inte se. Jag vill se, säger jag och rapar.

Skriven av: Lucas

Tags: ,

Det har varit tungt så länge att jag inte minns hur det var att ha
varit lätt. Har jag ens varit lätt? Jag har varit tyngre och tyngre
ända sedan den där dagen i mars, då den där rödhårige bondkatten, den
med de gröna ögonen, buffade omkull mig. Han luktade gott. Och nu
luktar jag annorlunda. Jag rör mig klumpigare. Inte för att jag
någonsin varit smidig. Det finns tydligen en film på ett av min min
ungdoms försök till hopp utlagt på Youtube. Min husse klappar på mig
mer än vanligt i dessa dagar. Jag går undan, precis som jag gjort
ikväll, för det är tungt och jag vet inte hur jag ska orka en dag
till. Kanske är det att jag äter för mycket, jag äter som om jag vore
en hund och inte en nätt siames. Men jag är ju inte nätt längre. Jag
vill inte vara här. Jag vill inte gå omkring. Inte vara still. Vart
tar man vägen om man inte vill vara någonstans? Jag går och gömmer mig
under sängen. Det känns som om jag behöver bajsa.

Skriven av: Maja

Tags: ,

På grund av feber och diverse annan dylik bizniz så är vi lite sena med den nya skrivuppgiften. Sorry! Nu kör vi!

Denna vecka ska vi leva oss in i en situation och skriva … ja, precis vad som helst (prosa, poesi, den vanliga valfriheten) utifrån det perspektivet. Du får själv välja om din karaktär är en kvinna, man, djur, virus, whatever – men situationen är som följer: du är gravid.

Du kan välja att skriva hur du upptäcker graviditeten.
Du kan välja att skriva om hur graviditeten är.
Du kan välja att skriva om förlossningen.

Du behöver alltså inte vara realistisk och skriva om en kvinna av människoart som föder en liten bebis efter nio månader. Fritt fram att fabulera! Men försök att sätta dig in i din karaktär och känna dig in i situationen.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 21 september till onsdag 28 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Jag är med barn!

Veckans pseudonym kommer att bli de mest populära flick- och pojknamnen
Veckans tag på texterna blir gravid

Tags: ,

randen83 Robin Anderson

Sjukt gott humör idag, tror jag drömde bra saker!
11 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Varför går alltid tanten som ha remsa och aldrig åker buss på först?
10 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Alltså, hon stod i en minut och frågade busscffrn om vägen i över en minut #redansenju
10 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Nån som vill luncha vid medis 12ish? #hungrig
7 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

Vafan, det är samma meny som senaste 20 åren. Bestäm dig innan du är vid kassan. #mcdonaldsidioter #hatar #hatar #hatar
5 hours ago

 

randen83 Robin Anderson

dumjäveln STANNAR efter rulltrappan, chockerad över att ”vara framme” och ingen aning vart han ska sen!!? surprise rulltrappan tog slut!?
3 minutes ago

 

randen83 Robin Anderson

A @laqaqlqqaqqqqaQpAApAaQQaAQAPAaaaaAaAAaAaaaaQaaAAAqaAAqaaQaAaAAAqAplqqqqQqaAAqApaqaAaAqqaqqaqqqqqa@aaaqQqaqaqaqa
2 minutes ago

 

Skriven av: Fingerknaket

Tags: ,

Okej, Pet peeves heter det, visste inte att jag led av det, men tydligen gör jag det. Har en alldeles egen. Ett beteende som andra bara rycker på axlarna åt, kan fullständigt få mig att gå i taket. Problemet är att när det inträffar, så tar ofta min sociala kompetens över och börjar föra en kamp med mitt temperament inombords. Vilket resulterar i att jag inte ångrar vad jag sa utan att jag inte sa det.

Mitt stora problem är besserwissrar, inte sådana i allmänhet, utan just den typen som är experter på vad andra skall göra, fast dom aldrig uträttat ett skit själva. Inspirationen hos dom brukar komma från något pysselprogram på TV som Ernst eller något annat. Sen hänvisar man till vad en granne, jobbarkompis, eller vad någon annan utnämnd förebild gjort.

Den här historien utspelar sig för några år sedan, jag hade bott i radhusområdet i ett år ungefär. Det var lördagsmorgon i Maj, knallblå himmel och lite småkylig luft. Jag var på väg till Morsan och Farsan för att låna en kratta.

När jag kom bort till dom, stod Farsan och målade nya vindskivor, som skulle upp på huset. Bredvid stod min Morbror Kjell.
”Du,” sa han till Farsan som är helfokuserad på sitt måleriarbete. ” Såg på Ernst i veckan, han fick till en vattenspegel av en rostig balja vore inte det något ?”
”Jasså”
”Sen skall du nog inte dra penseln åt det hållet, ser du ränderna, du vet när jag gick i slöjden fick vi lära oss att …. förresten jag har en kompis på jobbet, Sixten i Solna, han kan måla, du skulle se när han målade sin sommarstuga förra året.”
”Det flyter ut”
Jag sa hej, tog krattan och gick därifrån. Förstod inte hur Farsan kunde stå där helt lugn och bara lyssna på skiten. Morbror Kjell, som aldrig kommit närmare en målarburk än Martin Timells på TV, följde alltid samma mönster. Först hittade han ett fel, sen talade han om hur man skulle göra, sen dök Sixten i Solna upp, som säkert aldrig bett om att få vara förebild.

Kom hem igen, lagom till samfällighetens städning av allmänningen. Jag skulle försöka vara lite social och bli känd som något annat i än den där knäppa tjejen med den risigaste tomten i området . Nu skulle jag kratta löv, visserligen var jag med under den misslyckade lövkrattningen i höstas, som knappast var social. Jag hade stått med några andra tappra Michelingubbar i snöregnhaglet som kom på tvären, inkapslad i fleece med ett gult galonställ över och såg ut som någon jävla plastanka. Det enda som blev socialt var hon i nummer 46 som kom ut till oss med nybakade bullar och kaffe.

Men nu sken solen och arbetet var i full gång. Stod och pratade med granntanten när fru Fisförnäm i stövlar, grön Babourjacka och Burberryhalsduk dök upp.
”Här jobbas det” började hon, ”men hon i fyrtiosexan ser man inte till som vanligt.”
”Hon står där borta” svarade jag.
Fru Fisförnäm vände på stövelklackarna och gick därifrån.
”Skitkärring” mumlade grannen.
”Såg inte till henne i skitvädret när vi krattade i höstas” svarade jag.

Något annat tilldrog sig min uppmärksamhet, en bit därifrån låg en stor rund  betongrörsbit, en sådan  som man gräver  ned i gatan för avlopp. Ovanpå låg ett galler, den används bara till att grilla korv på av några dagistanter med ungar. Runt dom satt en grupp män på dom kluvna stockarna.
”Vad gör dom” frågade jag grannen.
”Jasså dom” suckade hon. ”Jag kallar dom för grillkommiten, dom sitter år efter år där och svamlar om hur dom skall snygga till grillplatsen. Men det hela utmynnar bara i en massa skryt över deras karriärer. Dom kunde ta mig fan hjälpa till och kratta istället så det blev något gjort.”

Jag blev nyfiken och krattade lite närmare för att kunna lyssna. En yngre näringlivswannabee hade en ide.
”Vi borde satsa på rostfritt, skitsnyggt. Jag var hembjuden till vår VD på jobbet i somras, stor villa på Lidingö, med sjöutsikt, bara jag och frugan alltså inga andra, han har en i rostfritt på altanen enormt stor. Men så har han ju hand om ett stort företag, sa jag förresten att det bara var jag och frugan som var bjudna.”

Efter att jag fått reda på att en av männen åkt hiss ihop med Riksbankschefen drog jag mig tillbaka. Nu var vårstädningen klar, partytälten hade rests med långbord under och det dök upp rostbiff, potatissallad bag i box och en plåttunna öl med lånad tappkran. Städkommiten i området fungerade i alla fall.

Jag satte mig vid bordet, armarna var som spagetti, men det var snyggt på allmänningen. Vi åt och drack och visst var det trevligt, ända tills näringslivswannabeen slog sig ned mitt emot mig. Det dröjde bara ett par minuter innan han var igång.
”Ni höll på att kratta såg jag, men ni har missat på en del ställen fast ni höll på så länge.”
Jag kände hur ilskan började rinna till, fan jag har ju krattat hela dagen, skall vi diskutera det också.
”Du vet, jag jobbar ju i det privata näringslivet, vi delar alltid in oss i små projektgrupper så vi kan ta tillvara på vår inhousekompetens, själv sitter jag ju rätt nära vår VD.”

Nu kokade jag inombords, skall det vara så svårt att bara säga kratta själv då din jävla idiot ifall du är så duktig, nej det bara låser sig.
”Det är ju ett stort företag, men vi kan ju se den här enkla frågan som en workshop. Först gäller det själva styrningen av projektet ………….”

Jag tog med mig en plastmugg vin när jag gick in och satte mig ensam i soffan. Det kändes jätteskönt, fast det låste sig och jag inte fick fram den där dräpande kommentaren. Tyvärr kommer jag nog att få fortsätta vara den där knäppa tjejen med den risiga radhustäppan, men jag såg att jag plockade rätt många poäng hos granntanten när jag hällde en stor stark över honom.

Skriven av: SchlagerEfterfestGrannen

Tags: ,

Lamporna knäppte när aulan återigen fylldes med ljus. Det sfäriska
taket fick applåderna att låta mångdubbelt mer än det hundratal
personer som satt i salen. Historieprofessorn bugade och meddelade att
hon signerade böcker vid södra utgången. Paul-Allan slet tag i sin
jacka och rusade dit, han tänkte vara först på plats. I famnen höll
han krampaktigt första utgåvan av ”Inkarikets gudar och helgedomar”,
en bok han kunde utantill vid det här laget.

”Jag fick den av min farfar. Ja det är han som skrivit ’till P-A
julafton 1996’ på försättsbladet” förklarade Paul-Allan när professorn
öppnade den tummade boken.
”Vad trevligt” svarade professorn ”Vill du att jag ska…”
Hennes rödmålade pekfingernagel strök över den tomma ytan på sidan.
”Ja, du får gärna signera under” Paul-Allan lutade sig fram och
visade. Hon luktade gott. Dyrt, gott och oåtkomligt.

Paul-Allan kände hur det hettade i kinderna. Historieprofessorn böjde
ner huvudet, sneglade up under en mustigt rostfärgad lugg och log. Med
en van snärt med handleden fyllde hon försättsbladet och gav tillbaka
boken till Paul-Allan. Han svalde, hon sög in underläppen. Det
klickade i Paul-Allans huvudet, han blinkade. Det blixtrade framför
ögonen på honom. Ljudet trängde in igen. Högre gällare. Skar genom
trumhinnan, fortplantade sig i hjärnloberna, klingade av ut i
tänderna. Han höll emot en skrikimpuls. Paul-Allan stirrade på hennes
högertumme som tryckte kulspetspennans topp ut och in och ut igen.
”Tack” mumlade Paul-Allan, tog boken och sprang därifrån.

”Är hon lika snygg i verkligheten?” Jonte hängde över bordet. Sög upp
hallonsoda i sugröret och petade upp bakelitbågarna från nästippen.
”Snyggare” Paul-Allan tänkte på hur de roströda lockarna böljat ner
för skulderbladen. ”Hon är smart också. Vet allt om Macchu Picchu. Hon
har vandrat Inka-leden 13 gånger, sista gången i mockasiner gjorda av
alpackeskinn.”
”Är hon gift?”
”Inte vet jag.”
”Jag tror inte hon är det” sa Jonte som svar på sin egna fråga. Han
studerade återigen författarbilden på föreläsningsbroschyren. ”Hon är
en sån män är rädda för. Ung, framgångsrik, snygg… rödhårig. En sån
man drömmer om men inte vågar bjuda ut”

”Har ni beställt?” en välkammad servitör hade glidit fram till deras
bord. Jonte beställde en dagens och servitörens penna for över
blocket.
Han knäppte av och på pennan på toppen. Paul-Allan vred på sig. Pulsen
och stresshormonerna ökade. Servitören väntade på hans beställning.
Knäppte pennan av och på. Det var det enda Paul-Allan kunde se. Hur
den blanka metalltoppen for ner och hoppade upp igen med det
ackompanjerande klickljudet. Paul-Allan räknade sakta till tio, tänkte
på en exotisk strand. En övning han läst om i ett självhjälpsmagasin.
”Han tar också en dagens, med extra aioli” sa Petter långt borta ch
servitören gick äntligen.
”Va fan håller du på med? Har hon förhäxat dig?” Jonte puttade lätt
till Paul-Allans axel. Det klickande ljudet fadeade bort. ”Ja om alla
snygga brudar står på knä grävandes i en gammal indianruin ska jag
sluta spela Nintendo och bli historiker. Jag kanske kan få låna
boken?”
Jonte drog till sig boken och öppnade den. Han höjde på ögonbrynen.
”Säg inte att du inte sett!” med ett snett leende räckte han boken
till Paul-Allan.

Med darrande fingrar slog han numret under de magiska orden, formade
med en snirklig och lätt handstil. Ring mig. Solguden måste ha sett
honom.
”Juliette” rösten i andra änden var ljus och lite hes. Han kunde
plötsligt känna hennes doft igen.
”Ja hej..” han harklade sig ”Jag heter Paul-Allan. Jag..”
”Jaha, så det är det P-A står för” avbröt hon honom. ”Ja P-A som det
stod i boken. Till P-A.”
Hon kom ihåg honom!
”Jag läste också den boken som ung” fortsatte hon ”Vill du ses och
prata om den någon dag?”
”Ja” Paul-Allan försökte att inte låta för entusiastisk.
”Det finns ett trevligt kafé vid rådhuset” föreslog den ljushesa
rösten ”Ska vi säga klockan fem på torsdag.”

Det brände till i huvudet på Paul-Allan. Det klickade igen. Vem fan
var det nu som klickade? Klickandet ökade i intensitet. Rösten i luren
och världen runt omkring försvann i en dimma. Bara klickandet hördes.
SLUTA! ville Paul-Allan skrika men fick inte fram ett ljud. Det var då
han såg att det var hans egna vänsterhand som höll i en kulspetspenna.
Tummen tryckte rytmiskt toppen upp och ner i en tvåtakt. Klick-klick,
klick-klick. Paul-Allan försökte slita pennan ur handen men vänsterhanden höll den i ett järngrepp och fintade bort alla försök. I ögonvrån såg han sin brevpress i marmor, mejslad till formen av en drake. Draken verkade hånle, vickade den inte sitt fula tryne i takt med klickandet?
”Hallå??” hördes det ur luren han släppt på golvet.
Tummen hade nu ökat takten på klickandet. Paul-Allan tog sats, höjde
marmordraken i luften och dunkade med all kraft ner den på
vänsterhanden. Blodet sprutade.

Han skrek, Klickandet stoppade. Han kände sig märkbart ren. Fri.

Skriven av: Slagsmålskatterna

Tags: ,

Joe torkade svetten och sanden ur pannan. Än en gång undrade han i sitt stilla sinne vad han hade här att göra. I fem månader, fem månader, hade han tjänstgjort i den här öknen. Redan efter en månad hade han förstått att det inte går att vinna över dessa satans bergsturkar i deras eget land. Men, det var ytterligare tretton månader kvar av deras kommendering så det var bara att bita ihop.

– Uppställning, marschfärdiga!
Det var sergeanten som försökte få fart på gruppen. De skulle ut på ännu en spaningstur runt basen. Joe och hans kamrater samlade ihop sin utrustning och klättrade in i sina två pansarbilar. Det sprakade till i radion i Joes bil

– OK grabbar, jag tror vi kan se fram emot ett lugn tur idag.
Sergeantens röst lät metallisk, nästan som en maskin. ”En lugn tur”, mumlade Joe sammanbitet. Han hatade när folk inte höll sig till grammatiken, men han hade slutat att rätta de andra hela tiden. Det hade blivit ohållbart till slut.

Bilarna rullade ut från basen. Vägarna var i bedrövligt skick så det bullrade och skumpade en hel del där de for fram. En och annan ur lokalbefolkningen använde vägen de också. De hade inga bilar utan gick själva eller åkte i åsnekärror. De två pansarbilarna körde förbi Afghanerna utan att slå av på farten och drog upp enorma dammoln. Plötsligt hördes en kraftig smäll och den första bilen, med sergeanten och halva gruppen i kastades upp i luften och landade på sidan.

”Se upp ett mina”, skrek Jack, som agerade flygspanare. ”En mina”, muttrade Joe ilsket samtidigt som han ställde sig på bromsen och slet i ratten för att få stopp på sin egen bil utan att köra in i den framförvarande.

-Pang, pang, pang
-Aahhggg…

Någon sköt på dem och Jack var träffad. Joe fick äntligen stopp på bilen. Han och Tom kastade sig ut samtidigt som de osäkrade vapnen.
-Var?
-Därborta, bakom sanddynerna!
-De andra?
-Döda eller sårade, jag ser ingen och de skjuter inte tillbaka.
-Skit!
Bortifrån sanddynerna hörde en röst förstärkt av megafon: ”Ge er, ni har inte ett chans!”
-Det heter EN chans! Hur svårt kan det vara?
Joe skrek samtidigt som han rusade mot fienden. Han sköt vilt omkring sig och slängde iväg två handgranter. Han hade aldrig kastat så långt tidigare. Tom ropade efter honom: ”Har du blivit tokig? Ducka för helvete!”

Joe stannade inte, han hade fått nog. Han förstod att kriget inte gick att vinna men han skulle i alla fall upprätthålla ett korrekt språkbruk.

Epilog:
-För att ha uppvisat ett stort mod och tagit ansvar långt utöver vad tjänsten påbjuder förärar vi idag menige Anderson denna förtjänsttecken.
-Kapten, för tusan…

Skriven av: Smackandet

Tags: ,

KollegaPåKontoret
Klockan är 7:30 och jag är den enda på jobbet! Hallå? Ska det vara så här varje dag eller?
9 hours ago

KollegaPåKontoret
Just completed a 5.10 km bike ride – Interval training. Och en lunchsallad på det! FTW! #RunKeeper
6 hours ago

KollegaPåKontoret
Efter en härlig dag, lite fotbollsträning med ungarna och mysstund med HSB (hon som bestämmer) ska jag nu knoppa tillsammans med Camilla Läckberg #änglamakerskan
4 minutes ago

kl 20:38 Unfollow

Skriven av: NaglarPåTavlan

Tags: ,

Vet ni vad pet peeve betyder? Vi har inte lyckats hitta någon svensk variant av det uttrycket, men saxat från engelska wikipedia så lyder den korta förklaringen:

A pet peeve (or pet hate) is a minor annoyance that an individual identifies as particularly annoying to him or her, to a greater degree than others may find it.

Helt enkelt, den där lilla grejen som du irriterar dig på och liksom hakar upp dig på, men som kanske ingen annan stör sig lika mycket på = pet peeve. Vi snackar om att verkligen irritera sig på den som står till höger i rulltrappan eller kanske vilka slå hen som uttalar ”intervju” som ”inte-vju” i huvudet eller att vilja kräkas på för långa naglar på män som spelar hobbygitarr som om de vore Slash.

Ja, ni fattar! Det är nästan som att ha en mycket, mycket enskild allergi, som får det att bara klia i hela kroppen. Och ja, det finns lika många pet peeves som det finns människor.

Så till nästa vecka är skrivuppgiften som följer:

  1. Vilken är din egen pet peeve? (Hitta på en om du blir blyg och inte vill erkänna din egen.)
  2. Skriv tre olika situationer som utspelar sig under en dag och där din fiktiva karaktär möter din egen personliga pet peeve.
  3. I den sista situationen ska din karaktär bli så galet irriterad på pet peeven att han/hon/den/det på något sätt går upp i atomer.
  4. Tolka ”gå upp i atomer” precis som du vill.

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 14 september till onsdag 21 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Pet peeve

Veckans pseudonym kommer att bli olika mycket irriterande ljud
Veckans tag på texterna blir petpeeve

Tags: ,

CAMERA 1: Johnny Carson sits at his desk. He turns his attention from the guest to talk straight into the camera.

– And the next guest is a young comedy star, about to make his first appearance with us here tonight! He is known from the fast lane of internet fame and the underground clubs of New York City. Will you welcome him please … Pumba! Welcome!

CAMERA 2: Pumba looks out from the golden curtains and struts up to the microphone while the audience welcomes him with enthusiastic cheers.

– Wow! Hey!

Pumba greets the audience with open paws.

– Good evening everybody … very happy to be here … very happy … especially since it was a close call today, I almost didn’t make it.

The audience goes ”ooh”.

– Yeah, apparently there is this thing called … circumcision? My master told me it’s a religious thing, but I think he just tried to sugar coat the fact that … well … my meowing will be an octave
hiiiIII-gher from now on.

– Oh, and when I say he’s my master, it’s not … I repeat NOT … some sort of sadomasochistic thing. I am not a dog, you know.

Skriven av: Scottish Folden

Tags: ,

Cassandra ”Cassie” Andersson satt i greenroom och svettades.
TV-skärmen visade en fet bulldog åka skateboard på scenen. Efter reklampausen var det hennes tur. Hon, den orangerandiga kattungen som inte kan hoppa. Sex sekunders agerande, för nog fan kunde hon hoppa hon var ju katt, hade lett henne hit till landets hetaste talkshow.

Det drog i tungan, hon ville slicka pälsen för att skingra
nervositeten men den glittriga rosetten skavde runt halsen. Dessutom hade makeupartisen sprayat pälsen med något som smakade oerhört illa. Nåväl, Cassie förstod att makeupartisten visste vad hon gjorde, husses solarieförstörda hy hade försvunnit i några magiska penseldrag.

”10 sekunder till sändning!” en kameraman med headset och sträv svettlukt vinkade in Cassie och husse. Hon tassade ut på scen så som husse lärt henne. Ena tassen framför den andra i en rak linje. Ljuset bländade henne, publikens applåder dånade genom kroppen, tiden stannade.

”Egentligen är det ett mirakel att Cassie överhuvudtaget lever. Berätta om ert första möte” programledaren tittade på dem med ett överspelat intresse. Den  smala vristen vickade på en sko med skyhöga klackar. Husses harklade sig, slet blicken från de perfekta benen och började berätta.

”Det var februaris kallaste dag…”
Cassie blundade, hon kunde den utantill. Husse hade övat i timmar framför spegeln och putsat till handlingen till oigenkännlighet. Som makeupartistens smink räddat husses hy hade vinklingarna räddat Cassies karriär. För klippet med katten som inte kan hoppa var bara startskottet. Folk ville ha mer.

”Och nu ska boken om Cassie även bli film!” programledaren log stort med publiken.
”Det är bra med något som betalar hyran” inflikade husse på sitt avspända sätt. Cassie lyfte på huvudet och publiken jublade. Tiden stannade igen, men denna gång när hon drunknade i ett par bruna ögon i kulisserna.

Han låg i ett hörn i greenroom. Husse hade totalt tappat bort sig när programledaren bjudit in honom på te i sin loge. Cassie kunde lätt avvika.
”Vill du åka med på en tur?” den feta bulldogen, puffade fram
skateboarden och log.

Skriven av: Huskatten

Tags: ,

”Jag orkar inte med det här längre” suckar jag efter ytterligare en inte så subtil referens till klippet som cementerade mina 15 minuter av fame. ”Jag drar nu.”

Jag hoppar upp ur stolen, upp på bordet, välter Lettermans vattenkopp. Jag ska visa dom. Nu ska jag visa dom. Jag är så trött på den här skiten. Publiken skrattar och applåderar och vrålar ”hoppa, hoppa, hoppa!”

Jag låtsas inte höra dom. Jag tar en rejäl sats, känner varenda muskel spänna sig i min kropp, laddar i en halvsekund och låter sedan allt explodera i en perfekt symfoni av rörelse och energi. Min kropp sträcker sig långt ut från bordskanten och jag lämnar allt bakom mig. Jag hoppar!

Jag flyger ut i studion, högt över publiken, alla ögon följer mig och alla skratt har tystnat. Jag känner mig lätt. Jag fortsätter upp mellan strålkastarna, svävar ut genom en port, ut ur byggnaden. Jag svävar högre och högre ner längs Broadway och snart är Manhattans skyline nedanför mig. Jag ler åt Frihetsgudinnan när jag passerar henne. Jag är fri, det är inte hon.

Under mig breder Atlanten ut sig hela vägen mot horisonten. Båtar ser ut som små prickar mot det mörka blå, runt omkring mig ser jag flygplan blinka rött och grönt. Snart är även dom långt nedanför mig. Jag lämnar atmosfären och jag lämnar planeten bakom mig.

Jag flyger förbi månen, Mars, Jupiter och Saturnus och vidare ut i universum.

Skriven av: Burmillan

Tags: ,

”Välkomna till kvällens Skavlan, dagens första gäst har gjort sig känd på nätet, genom sin blogg. Jag hälsar Katrin mer känd som Cathy The Bell välkommen.”

( Applåder. )

”Du Cathy, unga kattjejer som bloggar har ju varit rätt stort ett tag. Du är ju störst av dom, berätta lite om hur det startade.”

”Matte har ju alltid sagt att jag är envis och en typisk entreprenör. Började blogga som kattunge för ett tag sedan, det blev mest dagens outfit, rosetter, katthalsband och sånt. Sen har det gått vidare, jag har ju blivit en förebild också.”
”Var du namnet från?”
”Jag heter ju Katrin, Cathy alltså, sen har jag ju alltid den här guldbjällran runt halsen. Inköpt på Erikas Kattguld på Biblioteksgatan som har kampanj den här veckan med 10% rabatt på utvalt sortiment.”
”Du började alltså att lägga ut bilder på dig själv i din blogg med olika outfits.”
”Visst och kameran, en Canon EOS kommer från ……”
”Vi bryter här och går vidare. Du har ju fått många efterföljare, vad tycker du om dom.”
”Mest Copycats, ta kattögat till exempel, bara smink och glasögonbågar.”
”Men din största konkurrent på nätet Kisse, vad tycker du om henne, ni har ju haft lite bloggkrig, där hon påstår på sin blogg att du är fet.”
”Det där gillar jag inte alls, hon har ju sjuka ideal. Jag är mot anorexi och ätstörningar. ”
”Hur då ?”
”Vad då hur menar du ?”
”Ja, hur jobbar du med unga katters ätstörningar ”
”Jag är en förebild och väldigt mycket mot ätstörningar. ”
”Men du menar alltså att det finns dom som är för ätstörningar. ”
”?????????????”
”Okej jag ställer frågan igen, vad gör du aktivt för att hjälpa kattjejer med ätstörningar.”
”Aha, nu förstår jag hur du menar, dom kan ju egoboosta sig med mitt nya månadsmagasin, Cathyboost. Sen har jag lanserat en helt ny kattmat på burk. Cathy fish, Cathy chicken och det kommer en ny smak i månadsskiftet. Äter dom den så har dom ju inga ätstörningar och det gör dom för jag är en förebild.”
”Det är alltså så du jobbar med frågan.”
”Visst, den finns som torrfoder också.”
”En del påstår ju att du egentligen bara är ute efter publicitet och tjäna pengar.”
”Jag är inte bara en förebild, jag är en entreprenör också.”
”Suck, nu hälsar jag våra nästa gäster välkomna, Dog Lundgren och Gunde Svan. ”

(Applåder)

Skriven av: Persern

Tags: ,

– Klippet där kattmatsstjärnan Kitty Katt misslyckas med ett hopp från
ett köksbord har under den senaste veckan klickats på fler gånger än
någon annan film på Youtube. Nu säger hon att hon känner sig uthängd
av medierna och att hon har blivit berövad sitt privatliv. Välkommen
hit Kitty Katt.
– Tack.
– 150 miljoner gånger har Youtubeklippet visats, där du tar ett språng
från ett bord och, som det ser ut, inte landar där det är tänkt.
Filmen har blivit en snackis i sociala medier över hela världen och i
en tidningsintervju häromdagen sa du att ditt liv har blivit ett
helvete. På vilket sätt då?
– För det första kan jag inte gå utanför dörren utan att bli
trakasserad av fåglar eller ekorrar som vill att jag ska försöka jaga
dem, för att se om jag ramlar. Mina ungar bli retade och familjen jag
bodde hos vill inte veta av mig eftersom de skäms. Media följer varje
steg jag tar och sprider nya rykten dagligen. Mitt namn har blivit
kidnappat.
– Hur hamnade klippet på Youtube?
– Det lades upp av en person i min närhet, jag vill inte säga mer än så.
– Varför inte?
– Jag vill inte hänga ut någon.
– Visste du att du blev filmad?
– Det hör inte hit.
– Men du har ju gått med på att medverka i programmet, varför vill du
inte berätta hur du hamnade i en film på Youtube, om du nu säger att
det var mot din vilja?
– Jag gick med på att medverka i ditt program Karin för att jag mår
väldigt dåligt av den förvrängda bild av mig som sprids.
– Du har ju också fått massor av positiv uppmärksamhet, du har en
fansajt på facebook, du har blivit erbjuden nya reklamkontrakt och
många säger att du är en förebild eftersom du visar att alla katter
inte passar in i mallen som den där smidiga varelsen som alltid tar
perfekta språng.
– Jag har aldrig bett om att vara en förebild. Mina svaga bakben är
ett lyte jag har dragits med hela mitt liv och nu blir jag hånad över
hela världen för något som jag har fått utstå spott och spe för sedan
jag var kattunge. För mig är det här inte smickrande eller kul på
något sätt.
– Det har förekommit rykten som säger att du var drogpåverkad när
filmen spelades in.
– Det där tänker jag inte ens kommentera.
– Vi har talat med en undulat som säger att det var han som filmade,
och som hävdar att du hade tagit vitamintillskott för hästar.
– Det får stå för honom i så fall, jag vet vad jag har gjort och vad
jag inte har gjort och vill inte säga mer än så.
– Men kan du förstå att folk undrar?
– Att de undrar betyder inte att de har rätt att veta varenda detalj
om mitt privatliv.
– Du är sedan tidigare väldigt populär hos barn, för reklamfilmerna du
medverkat i. Har du som offentlig person inte ett ansvar?
– Att jag syns i en film på Youtube där jag tappar balansen gör mig
inte till en fara för barn.
– Alldeles nyss sa du att det var på grund av dina korta bakben som du
inte klarade språnget.
– Det är precis så här ni gör, ni journalister, ni förvränger varenda
ord jag säger och framställer mig som en katt som har något att dölja!
– Jag förvränger ingenting, du pratade om dina korta bakben, nu säger
du att du tappade balansen. Kan du förstå att det ger upphov till
spekulationer när du inte vill tala om vad som egentligen ligger bakom
filmen?
– Jag vill inte svara på fler frågor.
– Du vill inte svara på fler frågor.
– Nej.
– Varför inte?
– …
– Jag måste be dig sluta klösa på fåtöljen.

Skriven av: Cornish rexen

Tags: ,

”Pass på! 3… 2… 1… och vi är live. Ettan, därefter tvåan, nära den här gången!”

Bildproducentens röst i headsetet lät välbekant för alla de fyra tv-fotograferna. Det sista reklaminslaget för kvällens halvtimmesshow hade precis avverkats och nu var det dags för det återkommande inslaget ”Will it jump”. Tittares amatörmässigt filmade inslag var basen till ett av programmets roligaste inslag. Inte så mycket för filmklippen i sig, utan snarare för vad som hände när situationen återskapades inför en livepublik i studion och miljoner tittare bakom tv-kamerorna.

Ikväll var det kattungen Pumbas tur att visa framtassarna.

”Jag tänkte väl inte så mycket. Jag ville bara över till andra sidan räcket helt enkelt. Inte konstigare än så”, sa Pumba till den med åren allt mer lynnige programledaren Jimmy Stern.

”Och nu är du här för att försöka igen?”, sa Jimmy.

”Ja, jag måste få en chans att göra det igen. Att återupprätta min heder. Kattvännerna där hemma skrattar åt mig, och det är inte roligt att läsa alla kommentarer som klippet har fått på nätet. Jag vet att jag kan göra det. Jag har övat”, sa Pumba.

”Det här blir bra! Pass på nu, trean… vi räknar med att kattskrället inte sätter höjden utan landar i bassängen som vanligt. Förbered en slo-mo på när Pumba träffar vattenytan!”. Så här dags under showen brukade bildproducenten låta ganska uppjagad, men ikväll verkade hon extra exalterad. TV-fotograferna gjorde som de blev tillsagda. Det blev bäst så.

Jimmy Stern och Pumba gick fram till det bord och trappräcke som nu monterats upp i studion för att simulera samma situation som i videoklippet. Mellan de två fasta objekten stod en stor bassäng fylld med en illröd sörja av krossad is och färgmedel. Ganska kallt faktiskt.

”Katten Pumba återupprättar hedern, nu kör vi!” utbrast Jimmy Stern.

Pumba hoppade vigt upp på matsalsbordet mitt på studiogolvet och måttade avståndet. Så ryckte det till i pälsen och Pumba kastade sig dödsföraktande ut mot trappräcket.

Publiken skrek. Jimmy Stern skrockade. Kameramännen arbetade aktivt för att följa varje rörelse i hoppet.

Och förnedringen.

Pumba lyckades inte nå över räcket den här gången heller. En kattunge är ändå en kattunge, om än med revanschsug och hämndbegär.

”Så kan det gå. Det var allt för ikväll mina vänner. Se oss imorgon igen, då ska skateboardåkaren Scott försöka göra om tricket som kostade honom en bruten arm och två knäckta revben. Inte missa. Jag är Jimmy Stern, och det var inga nyheter för dig.”

Skriven av: Norska skogskatten

Tags: ,

”Jag hade inte medvetet tagit kokain. Och det är allt jag tänker säga om den saken.”

Skriven av: Bengalen

Tags: ,

– Såg du på Leno igår?
– Nä, missade jag nåt?
– Inte egentligen. Mest konstigt. De hade släpat dit någon kille som
påstod att hans katt inte kunde hoppa och som gjort ett youtubeklipp
med det som fått hundratusen klick. Säkert bara någon idiot som sitter
och kollar på det gång på gång av någon sjuk anledning.
– Var det inget kul?
– De visade det inte. De hade någon sorts tekniskt problem. Men Jay sa
att vi kan ju få se det på riktigt istället. Så de hade riggat upp ett
litet bord i studion de lade katten på så han skulle få hoppa
därifrån.
– Och det kunde han inte?
– Äh, katten somnade ju. Den ville inte hoppa. Och killen skrattade
nervöst hela tiden och försökte peta på den och gulla med den och
locka på den och det blev skitjobbigt. Till slut fick kattfan nog och
klöste honom så det bloade. Och då tyckte Jay att det var dags för
reklam och sen pratade de om något annat som var ungefär lika
spännande.
– Låter inget vidare.
– Det var helt värdo.

Skriven av: Heliga birman

Tags: ,

Musiken tonar ut och Skavlan ler sitt norska leende som han vet går hem i stugorna.
– Och nå kommer näste gäst som jeg tror att många av dere har sett massvis av gånger misslyckas med ett graciöst hopp på deres datorskärmar. En stor applåd för…
Det blir en liten paus när Skavlan förvirrat bläddrar bland sina kort.
-… Tuss!

Katten hoppar mjukt ner för trappstegen, stryker sig mot de övriga gästernas ben, och hoppar till slut upp i programledarens knä, lägger sig tillrätta och slickar sig förstrött om tassarna, allt under det att publiken entusiastiskt applåderar. Skavlan ser förvånad med nöjd ut. Tina Turner lutar sig fram och kliar katten under hakan.
– Well, aren’t you the sweetest little kitten.

Programledaren samlar ihop sig och när applåderna börjar avta tar han tillorda:
– Vi har allasamman sett henne pa YouTube, mange ganger, och de fleste de undrer; vad hende sedan?
Nu är hon här och vi kan alle se att det gick kjempebra. Jeg ma spöre dig vad tenkte du da när du förstod att du hade missat och hörte hur noen skrattade åt dig?

Katten vänder huvudet upp mot Skavlan och jamar förnöjsamt. Allmänt skratt utbryter i salongen.
– Ja, uppenbarligen var det ingen händelse som traumatiserte dig pa noet sett.
Tuss jäspar.
– Men, jeg har förstått att du har större ting framfor dig. Det påstås att du planerar att ta över verlden. Stämmer detta verkeligen?
Nu sträcker Tuss på sig, lägger sig ner igen och börjar spinna.
”Jeg må nog tolke det som ett ja ändå”, säger Skavlan småleende och vänder sig mot de övriga två gästerna.

– Vad tror du om dette Jan?
Jan Guillou lutar sig tillbaka och svarar med tillkämpad seriositet: ”Ja, det har ju genom historien dykt upp ett antal individer som har sett sig själva som tilltänkta världshärskare, och den absoluta majoritet bland dessa har ju senare visat sig vara ämnade för något helt annat. Jag skulle tro att Tuss här tillhör den gruppen. Hon verkar mest lämpad att ligga i någons knä och spinna och det är sannolikt inte ett lämpligt sätt att ta över makten i världen.”

Katten vrider sig runt och ligger nu på rygg i programledarens knä till synes helt oberörd av vad som sägs.
– Efter vad jeg fått veta skall detta övertagande ske via subliminal programering via dette YouTube klippet vi alle har sett.
Har du också tittat på dette Jan?

– Nja, jag använder ju inte någon sån där dator men ett av mina barnbarn visade det faktiskt för mig och det gör ju det hela ändå mera dråpligt. Jag menar, katten kan ju inte ens hoppa!
– Nå vad seger du Tuss, kommer du att kunna ta over verlden, du verker ju icke ha övertyget Jan Guillou än i alle fall?

Plötsligt kliver två poliser in i studion. En förtvivlad producent försöker förgäves hålla tillbaka dem.
”Vi har en arresteringsorder på en Jan Guillou här”, säger den ene med myndig stämma. Den andre har redan fått syn på Guillou och sätter på honom handbojor. En mycket förvånad och protesterande Guillou tvingas lämna studion mellan de båda poliserna. Det sista som hörs är den myndige polisens stämma; ”Gör nu inte saken värre!”.

Förvirringen är total. Tina Turner har inte förstått någonting och storskrattar i tron att det är någon sorts skämt, publiken tisslar och tasslar under stor förvirring, Skavlan letar bland sina kort efter något att säga.

Tuss spinner förnöjt och av någon anledning zoomar kameran in just henne samtidigt som producenten låter signaturmelodin dränka det förvirrade sorlet.

Skriven av: Siamesen

Tags: ,

Intresset för Pennfajten har varit stort sedan vi drog igång i början av sommaren – många har anmält sig, många har skrivit texter, många har kommenterat … och för detta är vi mycket, mycket glada!

Men nu tycker vi oss märka en liten avmattning i inskickade bidrag och vi vet med oss att vi adminnare själva haft svårt att komma igång efter sommarslackandet, men vi blir lite oroliga å våra pennfajtares vägnar! Vår oro grundar sig i att flera av er som anmält pennfajtsintresse har skrivit till oss att ni lider av prestationsångest! Att ni vill vara med och pennfajtas just för att ni då kanske äntligen kommer igång!

Vi måste hjälpas åt att göra något åt detta. Vi måste sparka prestationsångesten i rumpan och sätta igång med skrivandet. Men hur gör man det? Vi har inget givet 12-stegs-program … men vi vet att något som alltid funkar är YouTube-klipp på söta kattungar.

Därför! Titta noga på detta klipp. Gärna flera gånger om du vill.

Veckans skrivuppgift består i att låta denna katt besöka en talkshow och prata om sig själv. Du löser uppgiften precis hur du vill – mer realistiskt, surrealistiskt eller fantasifullt. Det är upp till dig. Här är några frågor du kan ställa dig innan du sätter igång och börjar skriva.

  • Kan katten tala? Har den mänskliga drag eller är den en verklig katt? Hur för den sig i TV? Har den något namn? Vad har den för personlighet?
  • Vad är det för talkshow katten besöker? Är det i TV eller radio? David Letterman, Hübinette, Filip&Fredrik, Hylands Hörna, vem är det som ställer frågorna?
  • Vad för slags frågor får katten? Vad är den där för att prata om? Är den där för att visa upp sin hoppkonst? Framföra en sång? Använd dig av de typiska talkshow-elementen och placera in katten där!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 7 september till onsdag 14 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Talkshow

Veckans pseudonym kommer att bli kattraser
Veckans tag på texterna blir talkshow

PS! Nästa vecka kanske vi kör en mer seriös och teknisk övning. Eller så får vi hitta något klipp på en minigris. Den som hänger med får se!

Tags: ,

Vad var det han sa? Något om flygplan? Tornen? Pentagon? Fan, inte nu.
Inte nu igen. Vi skulle ju sluta med sådant här. Nu kommer de aldrig
att acceptera det.

Vi borde veta hur det går nu. Varje årtionde är det någon som anfaller
oss, eller kanske inte oss men våra fruktbolag, våra oljeintressen,
vår symboliskt viktiga dominans över världens politiska system. Så då
krigar vi några veckor. Sedan kommer soldatmödrarna på att deras
pojkar dör. Nyheterna tar slut så tidningarna måste göra egna så då
kan de bara skriva om att vi fortfarande inte har vunnit. Så slutar vi
kriga. Vi hittar fiendens fiende istället och ger honom vapen och
dollar. Sedan går det 10-20 år och sedan är det han som anfaller oss
istället.

Vem är det nu? Har Saddam något kvar från 80-talet? Vad hände med alla
de där koranskolorna som vi sponsrade i Långt-bort-i-stan?
Kära amerikaner. Idag är vi alla sorgsna och trötta. Vi kämpar för att
rädda det vi kan. Sedan ska vi begråta våra döda. Kära amerikaner, jag
är kristen. Jag tror på den Gud som manar oss att vända andra kinden
till och säger att hämnden är Herrens. Vi skall inte hata. Vi skall
inte hämnas. Men för världens säkerhets skull skall vi hitta de som
gjorde detta och vi ska se till så att de aldrig kan göra det igen.
Så kan jag inte säga. De skulle aldrig acceptera det. Tusen
amerikaners blod ropar på oss. Fox ylar mot månen efter hämnd.

-Mr President
-Vi gör ett uttalande om fem minuter. Ge mig reservoirpennan och de PM
vi fått hittills.

Nu ska jag skriva ett tal om att slå tillbaka ondskan. Om att stå
starka tillsammans. Jag ska se rakt in i kameran. När kameran slocknat
ska jag ta en drink. Om jag lyckas låta bli att se tre hundra miljoner
amerikaner i ögonen och säga:

-Jag beklagar, men terroristerna vinner igen.

Skriven av: St Mark’s Place

Tags: ,

En morgon när jag på jobbet satt

trött efter en risig och sömnlös natt

skulle jag sova en snutt

när mitt hjärta tog ett skutt

och jag fick syn på något som gav mig fnatt.

 

För utanför mitt fönster kom det ett plan

som hade kapats av en galen afghan.

Där uppe i min skrapa

satt jag bara och gapa

medan folket sprang runt och skrek nere på stan.

 

Det kom mot mig snabbt och jag skrek

och min hy hade blivit alldeles blek

för nu skulle jag dö

utan att hinna ta adjö

om inte planet från kursen avvek.

 

Planet träffade skrapan som ett spjut

och jag kände att min sits var akut

när huset började rasa

till min stora fasa

var jag tvungen att försöka hinna ut.

 

Men trots min djupaste nöd

så kände jag ett märkligt stöd

för ett efterliv

blir nu min giv

ty nu är jag faktiskt död.

 

Skriven av: West 4th Street

Tags: ,

Allting handlar om perspektiv och härifrån ser A4-papperna ut som konfetti. Sådan konfetti som det tar en evighet att städa upp efter födelsedagskalaset. Och sådan tid det kommer ta att städa upp efter det här, tänker jag när det södra tornet faller i ett stort moln av damm och förvridet stål.

Men det är inte mitt problem, påminner jag mig och jag ler, för det är så skönt att det inte är mitt problem.

De andra har gått upp till taket. Vad vet jag, för att se bättre kanske, eller i hopp om att en helikopter ska hämta dem. Jag är ensam kvar på våningsplanet, en halvkilometer upp i luften, och de andra frågade om jag inte skulle med, men vad spelar det för roll, svarade jag och fick de vanliga minerna i utbyte.

Till och med i denna stund är de inställda på att hitta en lösning, att hoppas på ett optimistiskt slutmål, att tro. De har aldrig orkat med mig. En realist.

Nej, vänta, jag är inte ensam. Den där lite rultiga kärringen är kvar också. Hon sitter vid sitt skrivbord och skriver och gråter och vad är det hon skriver? Man kan inte skriva sina sista ord på ett konfettipapper som någon annan kommer städa bort tillsammans med det bråte som kommer vara vårt eftermäle. Kärringen tittar upp från sina papper och ser på mig. Sa jag det högt? Hon ger mig den vanliga minen.

Byggnaden svajar betänkligt, så som den gjort under höststormarna i alla år. Jag går fram till raden av fönster och tänker att man alltid har ett val. Att inte välja alls är också ett val. Antingen sitter man kvar vid sitt skrivbord och väntar på fallet, eller så väljer man själv. Jag öppnar fönstret.

De andra försökte ringa ut på trilskande telefonlinjer när de insåg att de inte kunde ta trapporna ner. Någon kom fram till en svarare och lämnade ett meddelande. Jag älskar dig.

Jag klättrar upp på fönsterblecket och tänker att jag inte har någon att ringa. Jag ler, för det är så skönt att tänka att jag nu vet hur det slutar, att jag har kontroll över mitt sista val, att jag för en gångs skull inte behöver ta ansvar för något mer.

Det singlar konfetti i luften.

Skriven av: Ludlow Street

Tags: ,

Det brinner överallt. Eller jag tror det brinner. Något exploderade och nu väller det upp svart rök överallt och det går inte att se någonting. Det går inte att andas längre.

Jag har alltid trott att jag skulle vara en av dom som klarade sig.

Skriven av: Park Avenue

Tags: ,

”Jim, du måste snygga till slipsknuten.”
”Tack Jenny, jag är jättenervös. Första dagen på nya jobbet, tänk dig, tjugonde våningen i World Trade Center, dessutom tiotusen dollar mer per år i lön. Vi behöver det nu när vi levt på en lön så länge.”
”Jim, jag skall träffa läkaren i morgon, han tror att jag börjar bli frisk och kan jobba snart.”
”Du tog väl nervtabletterna , du vet hur viktigt det är.”
”Klart jag har, jag minns ju hur hispig jag blev sist när jag slarvade, vill inte min underbara man skall få uppleva det igen. Speciellt inte idag, kommer du ihåg vad det är för dag.”
”Öhhh,va ?”
”Det är vår bröllopsdag dummer, den 11 September 1991, du kanske minns att vi gifte oss då, det är tio år sedan. Jag passar Kate idag, hon har feber och är hemma från skolan. Fixar lite god mat tills du kommer hem, kan du köpa med dig en flaska vin. ”
”Visst, men det kan bli sent.”
”Jag väntar älskling, åk iväg nu. ”

Den här förmiddagen verkar gå hur långsamt som helst, slår på TVn. Där är ju skyskrapan varför … nej, det är inte sant. Vad händer ? Måste ringa.

”Jim hör du mig ?”
”Ja, jag hör dig, sitter fast i hissen, skall ju ha ett möte om en timma, börjar bli bråttom.
”Jim, du måste …..”

Nej, det bröts, får kolla TVn, gud vilket av tornen skulle han jobba i, han sitter nog i det andra, det blev naturligtvis strömavbrott när planet kraschade, måste vara så, snälla Gud, se till att det är så, han får inte dö ……. Nej, inte det, bägge tornen brinner !

Ring

”Hej, det är jag igen älskling, sitter fortfarande fast i hissen, det börjar lukta rök och det är ett jävla oväsen, om en kvart börjar mötet, fan vilket liv det är här.”
”Jim, Jim, du måste ta dig ut, du får inte dö, kommer du ihåg den där filmen, luckan i taket på hissen, försök att få upp den.”
”Herregud, visst är mötet viktigt, men jag är inte Bruce Willis, tog du tabletterna i morse?”
”Jim skynda dig, du får inte dö ifrån mig, försök öppna luckan. Klättra ut medan du fortfarande har en chans.”
”Jenny, ta en tablett till, du får ta två, det sa läkaren. Sen lägger du dig på sängen en stund och ……”

Nej det bröts igen, Jim, skynda dig, du måste klara det här för min och Kates skull. Bara att vänta.
Herregud, nu rasar tornen, varför, varför, vad skall jag säga till Kate, jag klarar inte det här.

”Hallå, hallå, vem är det, Jim sitter fast i World Trade Center, hjälp honom.”
”Vad skriker du om ? Jag sitter i trafikkaoset nere på Manhattan, det brinner visst någonstans.”
” Jim lever du !”
”Varför skulle jag inte göra det, fastna i en hiss dör man väl inte av. Tyckte jag hade gott om tid och stack upp till gamla jobbet för att hämta några saker jag glömt. Tror du inte hissfan fastnar på vägen ned. Dom höll på att borra för bredband och borrade in i en kabel så det blev kortis, kabelbrand och hissen stannade. Men dom bara fortsatte borra, jävla hantverkare. Jag är lomhörd och kostymen luktar bränt gummi.”
”Jim kom hem till mig, jag mår inte bra, du kan ringa ditt gamla jobb i morgon, dom tar säkert tillbaks dig. Ditt nya jobb finns inte längre. ”
”Förstår det, har dom ringt, vi skulle träffa deras viktigaste kund på förmiddagen, vad fan hade jag på gamla stället att göra, några jävla pärmar.”
”Jim vänd och åk hem, jag och Kate älskar dig.”
”Jag ger upp, det är kört, redan eftermiddag, kommer så fort jag kan, försöker vända här. Men jag kan inte förstå att du älskar mig.”
”Men Jim, varför säger du så till mig?”
”Visst sure, karriär och The American Dream, Jag har ju bara otur och klantar till det.”

Skriven av: Avenue C

Tags: ,

Hon ringer inte på dörren. Hon kommer rakt in i köket där jag sitter. Vi har barn på samma skola, har precis skickat iväg dem. Låter ibland våra män sköta matlagningen vid barbecuen, medan vi står med våra aperitifs på verandan och låtsas att inte vara stolta över dem.

”Slå på teven”, säger hon.
”Fjärrkontrollen är där”, säger jag och sträcker mig efter apelsinjuicen. ”Vill du ha ett glas?”
”Nej, nej”, svarar hon samtidigt som bilden på köks-teven går igång.

Det är en vacker morgon. Klar luft har äntligen svept bort det sista av augustis tryckande grå och huvudvärksframkallande värme. Efter Labor Day lägger man undan sina vita kläder och börjar om på nytt. Idag är en ny dag efter vilken inget kommer vara som förut.

”Titta!” säger hon.

Vi ser på teve-skärmen och det är tyst. Bilden i rutan är utan kommentarer. En bil åker förbi på gatan utanför huset, fåglarna kvittrar, vardagen ljuder, och jag tänker att oj, jag hör New Jersey Turnpike hela vägen hit, eller är det bara öronen som susar, blodet som pumpar, ett tryck mot halsen, den snör ihop sig. Tungan känns torr och jag håller i glaset med juice och det kommer dröja innan jag kommer ihåg att dricka något.

”Ingen verkar veta vad som har hänt, helt plötsligt avbröts bara morgonprogrammen med breaking news”, säger hon.
”Är det en bomb? När hände det? Det är på riktigt … väl?” säger jag.
”De verkar spekulera i att det är ett flygplan som flugit in i det.”
”Av misstag? Men gud, hur har det gått med människorna ombord? Var det människor ombord? De måste ju ha dött!”

”Jag vet inte!” säger hon. ”Jag vet inte!”
”Och … det är ju människor där inne? Klart det är människor där i World Trade Center, det är ju kontorstid? De måste ju ha dött de också!”
”Janine”, säger hon och ser på mig. ”Det brinner.”

Vi ser på varandra. Vi är i köket. Jag sitter ner. Hon står upp. Barnen är i skolan. Min man är på sitt jobb. Vi vet vad det innebär.

Klockan slår jämna slag från en annan del av huset, vi vänder blicken tillbaka mot teven och ett par minuter senare ser vi ett litet flygplan åka in över Manhattans södra del. Det flyger lågt. Det flyger för nära hustaken. Det flyger rakt in i det andra tornet.

”Det där var inte av misstag”, säger jag.
”Du måste ringa Chris”, säger hon.

Jag tittar på henne. Han åkte in till jobbet igår kväll och gick på sitt pass. Han har sagt ett tag nu att han ska sluta, skola om sig till rörmokare, tänk om något händer, hur skulle barnen klara det, hur skulle jag klara det.

”Han ringer säkert om det är något”, säger jag. ”Han ringer alltid. Han hör alltid av sig.”

Tysta ser vi vidare på teve-utsändningen.

Skriven av: Broadway

Tags: ,

Det slutar skaka. Den akuta tystnaden som uppstår avbryts nästan direkt av sprinklersystemet som drar igång och vattnet strilar i perfekta strålar över allt det som för sekunder sedan var min vardag. När jag springer fram till fönstret tänker jag på förlusten av min nu vattenskadade dator som jag fick för bara två dagar sedan och hur hela situationen känns som en filmscen. Jag hoppas försäkringen täcker sprinklerhaveri.

Var är Annie? Det är min tredje tanke. Vi skildes åt för bara fem minuter sedan nere vid entrén till tornet. Jag springer fram till fönstret och tittar ut. Staden finns inte. Jag ser bara rök i hundra gråa nyanser bolma ut från våningarna under mig. Närmast huskroppen brinner det.

Annie sa att hon skulle åka direkt till kontoret. Kanske har hon hunnit undan? Från vad? Mina medarbetare befinner sig alla vid fönstren. Några skriker, andra står tysta. Ingen förstår något. Alla vet.

“Vi måste ner! Vi tar trapporna!”, skriker Meredyth. Hon finner alltid råd. Även nu.

Just när vi andra verkar bryta oss loss från den förlamande overklighetskänslan hör vi en kraftig explosion. Den känns nära. Men ingenting skakar den här gången. När jag återigen vänder blicken ut mot den nu helt askfyllda himlen ser jag vad som antagligen är en spegel av den situation vi befinner oss i. Mitt på det andra tornet har en bomb sprängts. Flera våningsplan är raderade och röken som sprids från huskroppen blandar sig med röken från vårt torn.

Det är nu paniken sveper in mig i ett töcken och jag låter mig bäras med av flyktkänslorna. Jag kastar mig mot dörren till ett av trapphusen för att försöka ta mig nedåt. När jag öppnar den möts jag av tjock rök och avlägsna skrik. Det går upp för mig att vi är fast här uppe.

Vi måste ut! Måste bort! Måste få tag i Annie. Mobilen har ingen signal. Tornet är strömlöst. Och jag måste bara vila lite.

Skriven av: 5th Avenue

Tags: ,

Today’s entry in the log book!!!!11!!

Idag var det roligt i skolan, eller ja, egentligen var det ju på jobbet. Jag gick upp jättetidigt och åkte till skolan där jag skulle vara idag och så fick jag sitta med dom andra eleverna och lyssna på en saga. Men då kom en som jag jobbar med och viskade något i mitt öra och då var det lite svårt att hänga med i sagan sen.

Det är liksom svårt att göra två saker samtidigt, liksom som att både lyssna och tänka, så det var ganska skönt när han som jag jobbar med kom och viskade i mitt öra igen och vi kunde säga åt dom i klassen att jag måste åka från skolan då. Jag är säker på att han som var där och fotade när jag lyssnade på saga fick några roliga bilder på mig där jag typ ser helt bäng ut! LOL! För jag satt ju liksom och försökte tänka ut vad jag skulle göra och säga sen när jag hade hört sagan, och så måste jag ju hänga med i sagan också.

I alla fall, sen åkte vi iväg till mitt flygplan och det är rätt så häftigt att ha ett flygplan och så, fast det var ganska trist sen att bara flyga omkring i luften och liksom inte landa på flera timmar. Dom sa att det var the procedure när det händer saker som kan vara farligt för mig på jobbet och då är det ju liksom inte mycket man kan säga emot på det.

Det kanske låter lite knäppt att jag tyckte att det var en rolig dag idag, men alltså, den här sommaren har varit så himla trist och typ ingenting har ju hänt! Jag har bara hängt en massa på ranchen och hållt på med korna och så har jag snackat en del med farsan. Han vet ju liksom en del smarta grejer och jag frågade honom bl a om det typ inte blir roligare än så här. Han sa att jag skulle bita ihop och bara vänta lite så skulle det nog bli lite roligare när jag blev varm i kläderna.

Så … jag antar att jag är varm i kläderna nu! LOL! Visst, lite trist att det var en del som dödde och så, men nu kommer det bli roligare på jobbet! Det är ju ändå där man är mesta delen av tiden nu när man är vuxen. Å nu kanske dom jag jobbar med kommer börja fatta att jag liksom har en hel del att säga till om också. Det är ju ändå jag som är the boss typ.

Okej, gotta go! Det är ju en dag imorrn också (även om det säkert inte händer lika mycket då som det gjorde idag).

Skriven av: 42nd Street

Tags: ,

Skälvningen när det som en gång var världens högsta byggnad rammades
av ett fyrmotorigt passagerarplan. Det skärande ljudet av stål mot
stål, den svarta kväljande röken från explosionen och så – tystnaden.
Jag är en i grunden olycklig människa. Det är en lång historia, men
låt oss sammanfatta det med att jag, trots att jag anses vara den
vackraste mäklaren på Stein&Son, trots att jag har den högsta lönen på
mitt våningsplan, varje dag funderar på att ta livet av mig. Mina
terapeuter, (ja, fattiga människor går i gruppterapi, jag har en
_grupp_ terapeuter istället), säger att jag har post-traumatiskt
stressyndrom, men inte efter en runda i Irak, utan efter att ha växt
upp i helvetet.

Därför lever jag i ett tillstånd av ständig kris, därför kan jag
aldrig slappna av och därför är jag, enligt min senaste analytiker,
hypersensitiv. Jag ser och uppfattar alla sinnesintryck, även små,
betydligt starkare än andra människor. Därför behöver jag mindre
information än andra för att fatta korrekta beslut, därför handlar jag
aktier bättre än datorer. Det var därför jag, när mina kollegor tomt
stirrade på sina strömlösa skärmar, genast visste vad jag skulle göra.
De andra rörde sig långsammare, som man gör när man är chockad; jag
rörde mig fortare. För den som lever i panik är det en välsignelse när
verkligheten bjuder på en äkta kris. Plötsligt är rädslan, skärpan och
adrenalinet på den nivå som känns naturlig.

Medan de andra fortfarande klickade på sina döda datormöss hade jag
ryckt ut den översta byrålådan i mitt skrivbord, där jag förvarade
repet, och var redan på väg mot det bortersta hörnet av vårt
våningsplan.

Jag kunde inte veta om planet var fulltankat, men jag visste att
bensin brinner med fruktansvärd hastighet och att temperaturerna snart
skulle nå extrema nivåer just ovanför planet. Det är sällan hettan som
dödar, det är röken och jag kunde se på molnen åt vilket håll det
blåste.

Jag slet upp den låsta nödutgångsdörren och grå giftig rök svepte upp.
Jag började krypa neråt längs trapporna, under röken, och för varje
trappsteg tänkte jag: ”Era jävlar, det är jag som bestämmer när det är
slut. Inte ni.”

Skriven av: Wall Street

Tags: ,