Skrivuppgift 8: text av Libreville

Med nervösa händer packar jag ned det sista i mitt handbagage. Eller, det jobbiga med att packa för en resa är ju att jag aldrig vet om det är det sista. Jag glömmer alltid något. Gör jag inte det så känns det bara som att jag har det, hela resan. Nu har jag dessutom inga föräldrar att fråga om allt går snett eller om jag glömmer det allra viktigaste. Det är helt och hållet upp till mig. Skönt, eller enbart så in i helvete läskigt? Återkommer med svar.

Som alltid när jag är i färd med att göra något nytt, är jag livrädd och ångrar mig, önskar att jag stannade hemma i tryggheten och tristessen, när jag kliver ut från flygplatsen och efter en bussresa, ut på Dublins gator. Jag ser mig omkring, som om det skulle få mig att förstå var jag var, och åt vilket håll jag skulle, men allt är helt nytt och att ta in hur det ser ut ner för gatorna hjälper mig inte att navigera.

Med ett grepp om min stora resväska (som ändå inte kändes så värst stor när jag packade, med tanke på att jag ska klara mig på innehållet hela sommaren) började jag gå, rakt fram. Jag visste inte om det var åt rätt håll. Men, har jag kommit såhär långt på impulsbeslut och en enkel flygbiljett kan ju inte ännu ett oansvarigt och osäkert beslut skada.

Jag behövde inte ta upp mobilen och titta på mina anteckningar, jag visste namnet på puben jag skulle till. Så fort jag ser någon som varken ser läskig ut eller ser ut som en turist, så frågar jag åt vilket håll jag ska. Jag vandrade i några minuter, försökte ta in allt som kändes så nytt. Undrade om detta en dag skulle vara familjärt för mig, om jag i slutet av sommaren skulle hitta överallt här. Om jag stannar så länge… vem vet?

Jag stannade en dam i femtioårsåldern och frågade om vägen och fick svar med så bred irländsk dialekt att jag nästan inte hörde vad hon sa. Men jag fortsatte i den riktning hon pekade, och till min stora förvåning när jag kastade en blick ner för en tvärgata, så såg jag namnet på skylten, som jag kände igen så väl.

Med en nervös klump i magen så stor att jag trodde att jag tog upp hela gatan, snabbade jag på mina steg och gick in genom dörren, stora väskan, stora nervösa klumpen i magen, och allt. Eftersom det var tidig eftermiddag var det inte så mycket folk, jag behövde inte vänta innan jag började prata med den smått skräckinjagande skäggige mannen bakom baren. På darrig engelska presenterade jag mig, förklarade att jag var hon som hade skickat mejl och blivit lovad jobb och bostad under sommaren.

”I suppose your correspondence was with that idiot Darren? Unfortunately he promised a lot of people a lot of things. And he doesn’t work here anymore. So I can’t help you, sorry.” sa han utan att låta speciellt sorry. Jag tappade hakan helt och hållet, och med ännu osäkrare röst ville jag försäkra mig om vad jag hört.

Tre minuter senare gick jag ut ur dörren igen. Nervös-klumpen ersatt med en tusen gånger större klump i magen av växande panik. Jag har alltså ingen bostad och inget jobb. Jag är i en stad där jag inte känner en enda själ. Jag börjar gå ner för gatan igen, inser att jag inte har någon jävla stans att ta vägen. Jag stannar, tar stöd vid en vägg och lutar mig mot den. Inser att det vore helt onödigt att ens försöka kämpa mot tårarna och låter dem rinna fritt. Jag inser min situation mer och mer för varje minut, min stora spännande resa som redan blivit något helt misslyckat.

Gråten tar över mer och mer och jag orkar inte ens bry mig om att jag står och gråter häftigt mitt på en trottoar. Jag känner ingen ändå. Jag vet inte hur länge jag står där, kan ha varit en kvart, kan ha varit en minut, när jag ser ett par svarta lågklackade skor med svullna anklar stanna framför mig, genom tårarna.

”Are you alright, love?” En gammal dam tittar på mig med sympati och lite nyfikenhet. ”Mina söner säger att jag inte borde prata med främlingar, att jag litar för mycket på okända människor. Men inte kan man bara gå förbi en gråtande flicka på gatan! Har du blivit utkastad?” Babblade hon, och verkade ändå bry sig. Jag blev någonstans i min panik rörd av att någon brydde sig.

”Inte precis. Jag har precis kommit hit, men innan jag började blev jag kickad från mitt jobb och jag har ingenstans att bo!” hickade jag. Det hade ju varit tämligen onödigt att låtsas att jag var okej, även om den här damen var både blind och döv med en släng av demens hade hon ju insett att okej var det sista jag var.

”Oh dear.. Det här skulle mina barn inte heller tycka om att jag gjorde, men du verkar så snäll. Du vill inte komma in för lite te?”

Skriven av: Libreville

Tags: ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *