Skrivuppgift 8: text av Bratislava

Ingen av mina fröjder och ingen av de många vedermödor jag genomled
under min långa vistelse i Östra Sibirien kan mäta sig mot att vara
bymästare i grankamp. Då få utlänningar bjudits in att delta och
evenemanget dessutom omges av flera missförstånd ska jag göra vad jag
kan för att beskriva upplevelsen.

Grankamp utkämpas vid midsommartid varje år, när den sibiriska
sommaren är som hetast. Eftersom skörden mognar sent ägnas några
sommarveckor åt intensivt skogsarbete. När hälften av denna tid gått
är det tid att kora det bästa arbetslaget.

Arbetslagen samlas, går upp i skogen och utser varsin gran. Hur stor
den är beror på gruppens storlek. Vanligast är att laget har 6-7
medlemmar och väljer en ett träd på ca 10 meter. Femtonmannalag och
tjugometersgranar lär förekomma och uppskattas alltid av publiken men
storlek är inte en odiskutabel fördel i denna tävlan.

Träden fälls och putsas något av praktiska skäl, men det anses
hedersamt att skära av så få kvistar som möjligt. Stammarna förs sedan
under sång till en gräsbevuxen allmänning i närheten där lagen ställer
upp sig. Karlarna fördelar sig utefter trädkroppen och lyfter denne
under höger arm. För att kunna behålla greppet används allehanda trick
såsom att smörja in delar av den bara överkroppen med beck eller tjära
och att binda fast handen i bältet.

Jag placerades på plats nummer två framifrån, vilket måste anses vara
mycket hedersamt för en tillfällig gäst. Nummer ett är lagkapten -ofta
en gänglig, snabbfotad man – vars uppdrag ställer lägre krav på fysisk
styrka – toppen är ju den lättaste delen av trädet – men desto mer på
kvickhet och smidighet eftersom det oftast är toppen som gör de stora
rörelserna. Undantag finns- jag hörde många berättelser om ett
ryktbart lag för några år sedan som hade en ovanligt snabb rotkarl
vilket gav förmågan att utdela förfärliga stötar med den tyngsta änden
– men de är just undantag.

När man lottat vilka två lag som ska börja genom att låta rotkarlarnas
mödrar spotta i kapp ställer man upp sig topp mot topp med ca tjugofem
meters avstånd. Efter en inledande sång och några kringcirklande
rörelser -alltför komplicerade för att komma till sin rätt i denna
redogörelse – ger båda lagen upp ett hiskeligt stridstjut och stormar
mot varandra. Vinner gör det lag som först får det andra att falla
över stocken. Detta kan ske genom nedpetning av frontmannen men det är
en svår och obehaglig metod. I regel passerar lagen varann på vänster
sida så att träden hålls på ytterkanten varpå de kan knuffa varann.
Detta försvåras av barren som utgör ett svidande hinder och dessutom
skymmer sikten. Om de andra laget viker undan är risken påtaglig att
falla med trädet över sig. Vår första dust undgick vi nätt och jämt
detta medan våra motståndare föll till marken med ett vrål.

Efter segern går laget åt sidan för att beskåda resten av omgången.
Byns flickor kommer med brännvin och uppmuntrande ord, vilket kan
behövas eftersom granen inte sätts ned mellan omgångarna. En dust
varar i normalfallet inte längre än ett par minuter och därför är
väntan åtminstone inte lång.

Vår andra match gick mot ett samling män med påfallande grov
kroppsbyggnad och vår lagledare beslöt därför att satsa på rörlighet.
Vi gick upp på vänster sida även denna gång men när vi var nästan
jämsides sänkte rotkarlen sin ände så att den fixerade motståndarnas
grantopp mot marken. Därefter svängde hela laget runt -här gällde det
att vara snabb i fötterna och ha gott taktsinne, jag förstod vilket
förtroende min placering var ett tecken på – och brakade in i
motståndarlaget från andra sidan. Visserligen föll laget på fel sida
men eftersom de flesta lag tappar stridslusten av att klämmas under en
gran var det enkel sak att vina den andra omgången.

Kvarstod finalen. Trots att vi tillhörde de allra mest framgångsrika
var nu bringor och ansikten fulla av skrapsår och revor.

Våra sista motståndare drog iväg tvärt åt sidan när de märkte att vi
istället för att springa mot dem sprang förbi dem långt ut på höger
sida för att vända och komma upp jämsides. Med ett gemensamt skrik
stack vi ut våra ben för att sätta krokben för männen vid sidan av oss
– en riskabel metod eftersom dessa hade en viss möjlighet att ta stöd
mot vår gran och att detta skulle kunna leda till oavgjort.
Tillräckligt många lyckades dock för att våra opponenter några
ögonblick senare bara skulle vara en svärande hög granris på marken.

Som segrare var vi huvudpersoner under kvällens fest och behandlades
mycket hedersamt. Det är däremot förtal att vinnare har rätten att
under hela det kommande året sodomisera de besegrade – samtliga jag
talade med tillbakavisade denna vanliga föreställning med avsmak. Det
är inte heller korrekt att vinnarna har tillgång till förlorarnas
kvinnor under det gångna året. Denna myt är dock mer begriplig
eftersom få saker anses lika attraktiva som en segrare i granfäktning.

Jag kände mig inte som någon vacker syn när jag satt på stockbänken
under den stekande solnedgången. Jag hade stick och sår över hela
kroppen och bara lyckats få bort ungefär hälften av den tjära jag
smort min högerarm med. Men en av byns döttrar – en sjuttonårig
vitblond skönhet som talade med sådan entusiasm att den fylliga barmen
var nära att pösa över – gjorde vad hon kunde för att övertala mig om
motsatsen.
Kära vän, sade hon, när hon lyckats krypa in under den rena av mina
armar. Ni måste skriva om detta. Ni märker ju att Sibirien inte bara
är köld och svält, att här också finns värme, styrka och passion!
Jag kunde bara få fram ett
Da.

Skriven av: Bratislava

Tags: ,

  1. Det känns som du upplevt det här på riktigt, själva tävlingen och kulturen bakom är klockrent beskriven. När du ändå valde att göra en så pass lång berättelse av det ( förstår att det blir det, för att läsaren skall förstå ). Så kunde du lagt in lite mer av aktion och dråplighet i berättelsen som krydda. Om nu sebirisk grankamp verkligen existerar, så kan jag tänka mig att det finns mycket av det. Hade räckt med några korta grejer.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *