Skrivuppgift 11: text av Mrs Dalloway

–       Shit alltså, den har inte bleknat ett dugg. Du sa den skulle bli
snygg om den bara fick hänga i solen en stund.
–       Skyll inte på mig. Det var åtminstone inte jag som lämnade en hel
flaska vin liggande.
–       Gud alltså, det här var sista gången jag låter någon av er ens hålla
i en flaska. Nu får ni börja dricka ur tvålkoppar och tandborstfodral
igen.
–       Håll käft, hade du tagit vitt vin istället hade det här inte gjort något.
–       Så himla onödigt. Här har vi klätt oss vintage och tränat in en
massa käcka fraser för att verka som reko töser och så ska Bea paja
det på en sån här grej.
–       Asså Andersson blir inte glad. Vi kommer aldrig få låna stugan igen
när han begriper att vi dricker.
–       Är det ingen som kommer på nåt? Hur fasen gjorde de förr? Hårolja?
–       Jag vet! Vi lägger en kudde över! Sen kan han tro att det var nån annan!
–       Lägg av, den är för liten.
–       Det är den inte alls.
–       Det är den visst!
–       Det är den inte all.. okej det är den tydligen.
–       Kan vi ta två kuddar?
–       Tror du inte det ser konstigt ut med två kuddar som ligger på längden?
–       Fan, tänk nu. Vi ska lämna nycklarna om tio minuter.
–       Kan vi pudra över alltihop?
–       Via direkt?
–       Alltså, det skulle vi tänkt på innan vi gömde våra telefoner i
bilen. Jag har ju bara den här åttiotalsklumpen. Inte en chans att den
klarar att sitta i telefonkö.
–       Du grabbar!
–       Käften Bea. Du har gjort tillräckligt.
–       Joj, vet ni vad jag har kommit på?
–       Nej.
–       Jo, vinet har inte gått igenom hela vägen och madrassen har likadana
knappar på undersidan. Så vi vänder på åbäket helt enkelt. Så är det
bara att gå och hämta sjaletterna, flickor så går vi ned och tackar
gubben och säger att det har varit alla tiders.

Vi stod alldeles tysta. Sedan öppnade Cecilia munnen och sa långsamt:
–       Åh fan. Tur att det inte var en tempurmadrass.

Skriven av: Mrs Dalloway

Tags: ,

  1. ”Det var inte jag som lämnade en flaska vin liggande” Jag gillar när meningar inte skriver på näsan. I den här meningen är det inbyggt att flaskan vin rann ut och på madrassen. Behövs inte förklaras tydligare än så, fint.
    Och herregud vad dialogbitarna är bra – man kan riktigt höra hur de pratar med varandra, ivriga, nästan i munnen på varandra. Du gör nästan inga av de klassiska misstagen: Du håller istället ögonen, nej öronen, på att varje individ har en egen agenda, en egen berättelse. Någon har bra förslag, någon har ett annat förslag, någon dissar förslag, någon bubblar över. Det finns inga ”Varför då?” sa hon. (Som ju bara är en ursäkt för att författaren ska få skriva ”För att warp-driften inte klarar den här sortens asteroidfält.”)
    Sen fick du in tempurmadrassen, så att det var fullständigt logiskt.
    Fin pennfajt

    Svara

  2. Gillar den här dialogen, lite stressad, man känner att det är några bakfulla människor som irriterat under tidspress försöker städa. Visst har man upplevt det där själv. Vintage, gör att du snyggt får in lite av bilden, däremot får man ingen förklaring till varför dom står uppställda, om nu man skall vara petig. Men jag tycker inte det gör så mycket, en kvick dialog som du passat in i temat bra.

    Svara

  3. Tack så mycket för era vänliga och tydliga kommentarer.

    Så efterklok som jag blivit hittills finns det väl två möjliga problem med den här texten.
    1. Med några undantag går det inte att ana vem som säger vad, vilka som har flera repliker etc. Jag tycker inte att det är ett stort problem i sådana här intensiva scener där det på sätt och viss ändå är kollektivet och dess konflikter det handlar om. Jag har åtminstone läst sådant i barnböcker utan att tycka att det blev dåligt.
    2. Det finns ingen vettig förklaring till att det fotograferats. (Uppställda är de ju liksom naturligt men varför vänder de sig och ser in i kameran?)
    När jag tänker på det nu hade det antagligen gått att fixa om man bara ansträngt sig lite till, och lagt till en person till i handlingen. Fast då hade jag fått släppa lite på punchlinen:

    ”Vi stod alldeles tysta och insåg att Bea hade rätt. Den gick att vända. Det skulle inte märkas. Det var en förbannad tur att det inte var en tempurmadrass.
    – Hallå tjejer!
    Vi vände oss om och just då klickade det till i kameran. Tindra hade smugit runt och nu hade hon en bild på alla oss andra och den förstörda madrassen. Vi vågade knappt tänka på vad hon skulle begära av oss för att hålla tyst.”

    Eller något åt det hållet. Jag tror jag helt enkelt att jag blev så glad att jag fick ihop det – som de flesta skrivuppgifter verkade denna från början helt omöjlig – att jag inte ville dra ut på det i onödan. (Dessutom antog jag att punchlinen skulle vara roligare för er som visste att den skulle komma och därför ville jag – åtminstone med det här upplägget – ha den på en tydlig plats.)

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *