Skrivuppgift 11: text av Madame Bovary

Solen hade gått upp och de brännande strålarna letade sig in i en dröm
om en gymnastiklektion. Gymnastikfröken Ingrid, i knallturkos
plyschoverall, ljusrosa läppstift och med en cigarett i mungipan, inte
likt henne alls för övrigt, cyklade efter mig runt, runt på en
löparbana som straff för att jag hade glömt mina gymnastikshorts
hemma. Nu tvingade hon mig att springa i bara trosorna i den stekande
solen och struntade fullkomligt i mina böner om att få stanna och
dricka vatten. På läktaren satt mina klasskamrater och fnissade.

Här någonstans vaknade jag. Mitt hår klibbade mot pannan och lakanet
var blött av svett. Jag kastade av mig täcket och tumlade ur sängen
för att öppna fönstret. Smått klaustrofobisk slet jag av mig
nattlinnet och torkade mig med det i ansiktet, i nacken och på insidan
av benen. När jag skulle hänga det över ryggen på skrivbordsstolen såg
jag en ny färg bland de små blåa blommorna. Blod. Jag såg ner över min
kropp och av de intorkade spåren på insidan av mina lår förstod jag
snart var det kom ifrån. Jag hade fått mens, min första i livet . Tolv
år gammal och först med allt hela jävla tiden, jävla skit.

Nu kan man ju tycka att det inte borde vara så farligt att upptäcka
att man fått mens, en del flickor i klassen skulle säkert ha dött av
stolthet och varit noga med att se till att paketet med bindor stack
fram ur ryggsäcken. Men är man tolv år gammal, har haft bh sedan man
var tio, är 1,71 lång och har 41 i skor, då har man haft sin beskärda
del av tidig utveckling. Har man sedan femte klass fått utstå blickar
och kommentarer bakom ryggen i skolans korridorer, från pubertetsvilda
pojkar, manliga lärare och jämnåriga flickor, då vill man mycket
hellre kunna ha vita tajts med spetskant nertill och se gullig ut i
stället för att bli kallad för tjackhora. Det ligger så jävla mycket
högre upp på önskelistan än att ”bli kvinna”.

Men det blev förstås värre. När jag tittade mot sängen fick jag syn på
blodfläcken mitt på lakanet. Just då tyckte jag fläcken var formad som
ett hånfullt flinande ansikte. Jag slet bort lakanet, knölade ihop det
under sängen och började dra madrassen mot badrummet där jag
frenetiskt gnuggade på fläcken med min systers rosafluffiga
tvättsvamp. Självklart kom hon in i badrummet just då. Min ett år
äldre syster som är precis lagom lång, lagom söt, har lagom putiga
trettonåringsbröst och är lagom smart.

– Vad gör du, har du fått mens?! ropade hon.
Jag svarade inte utan gnuggade ännu hårdare på fläcken. Då uppenbarade
sig min pappa i dörröppningen. Han flinade.
– Åh fan, tur att det inte var en tempurmadrass.
– Kom och kolla, Lisa har fått mens!, ropade min syster ut i trappen
medan fläcken på madrassen inte försvann av mitt förtvivlade gnuggande
utan i stället spred sig som ett brunrött utslag och blev ännu större
och äckligare än förut. I trappan kunde jag höra mina tre andra
systrar och min mamma på väg upp. Pappa försvann, bara för att komma
tillbaka med kameran.
– Klart man måste föreviga när lillflickan blev stor, kom vi går ut i
trädgården.

Jag kommer nog aldrig förlåta min pappa för den där bilden, som sitter
i familjealbumet som om det vore ett trevligt minne precis som resan
till Kanarieöarna och julafton hos farmor. På bilden är jag lång,
kutryggig och obekväm och varje gång jag ser fotot minns jag precis
hur ful och äcklig jag kände mig den dagen, och hela högstadiet.

Skriven av: Madame Bovary

Tags: ,

  1. ”Men är man tolv år gammal, har haft bh sedan man
    var tio, är 1,71 lång och har 41 i skor, då har man haft sin beskärda
    del av tidig utveckling.”

    Det här tyckte jag var en utmärkt bit. Den innehåller en tydlig bitterhet, även om den är återhållen.

    Det du däremot gör, det är att du säger samma sak en gång tidigare – stryk det, tycker jag:

    ”Tolv år gammal och först med allt hela jävla tiden, jävla skit.”

    Sen är det faktiskt väldigt roligt, tragikomiskt med pappans uppenbara glädje och fullständiga okänslighet. Du skruvar upp humorn, först genom pappans repliker och sedan när vi får veta att han klistrade in fotografiet i familjealbumet. Roligt.

    Det är en kliché att starta en berättelse i en något som senare visar sig vara en dröm. Här har du, gissar jag, gjort det medvetet, eftersom den första mensen inträffar just under drömmen. Det som ändå stör mig är att du introducerar en person, Ingrid, som senare visar sig sakna betydelse. Jag tycker generellt att man ska försöka undvika att introducera personer (särskilt om man gör det bra, som du gjorde med Ingrid) som inte kommer tillbaka. Som läsare förväntar jag mig att Ingrid ska spela en roll, stor eller liten, någon mer stans i berättelsen. Skulle jag putsa på historien skulle jag peta in något om Ingrid i slutet, eller så skulle jag skippa henne och börja i ”Mitt hår klibbade och lakanet var blött av svett”
    Kul pennfajt.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *