Skrivuppgift 11: text av Jane Eyre

Det finns inte så mycket att göra här på hemmet idag. Bingolotto på Söndagar, melodikrysset på Lördagar. Jag får väl titta lite i mina gamla fotoalbum.

Den här bilden betyder något speciellt för mig. Åh fan, tur det inte var en tempurmadrass, står det under, det är mitt barnbarn som skrivit det efter att min dotter blev arg på henne för att hon hade hällt ut en hel cola i hennes säng. Men det är länge sedan och sådana madrasser fanns inte då.

Sommaren 1943 Det är jag som står längst till vänster, sen har vi Britta på bruket, Nelly på näset, Moa på mon, Märtha på myren och under Brittas blodiga madrass tittar Gudrun i gropen ut. Det är högsommar, varmt ute och alla vi flickor är glada och lyckliga, nu är alla borta utom jag.  Den här historien börjar några veckor tidigare.

Det var afton, vi hade alla flickorna varit nere vid ån och tvättat vår byk. På grusvägen som gick upp till Direktörsvillan såg vi någon som kom cyklande så det bildades ett dammoln bakom honom. Han kom närmare, det var en ung gårdfarihandlare, vacker var han, med små blonda lockar i pannan. Han stannade till och vi blev alla intresserade eftersom allt karlfolk låg inne under beredskapen, det var ont om unga män på bruket den sommaren, man hade blivit tvungna att stänga av halva dansbanan.
” Vad är det i det där stora platta paketet du har på pakethållaren” frågade Moa på mon.
”En säng som jag försöker sälja” svarade han.
Vi borde förstått det eftersom det låg en madrass hoprullad ovanpå paketet. När han klev av cykeln ramlade det ur en bok ur hans ränsel, som han snabbt tog upp och stoppade tillbaka.
”Var inte det där Mein Kampf” frågade jag.
”Nej,” svarade han förläget, ”den ligger hemma, det är Kamp Rad.”
”Jag behöver faktiskt en ny säng” började Britta, ”hur mycket kostar den ?”
”Trettionio kronor” svarade han.
”Det var billigt, tyvärr har jag bara trettiofyra kronor hemma, men om du får sova över hos mig så slipper du höskullen.”
Solen var på väg ned, han accepterade, tillsammans gick dom bort mot konsumbutiken där Britta hade ett rum i våningen ovanför affären. Vi andra flickor stod kvar på vägen, i våra tunna bomullsklänningar som fladdrade i den milda kvällsbrisen. Vi hade köpt dom tillsammans på postorder från Åhléns, för att spara på frakten.

Morgonen efter kom hon gående bort mot bruket och jag mötte henne. Hon såg så lycklig ut.
”Sängen var trasig log hon, när jag öppnade paketet så hade alla delar ramlat isär. Men det gjorde inget vi sov på madrassen på golvet och hade tjo fadderittan.”
”Hade du tjo fadderittan med honom första kvällen” utbrast jag, ”det kan man få barn av har jag hört.”
”Oj då, vi är ju inte gifta kan man få det i alla fall. Nu blev jag orolig.”
”Vad sa han när han åkte, ska ni träffas igen ?”
”Han sa bara använd nyckeln,” hon höll fram en konstig nyckel med sex kanter. ”Jag har prövat den i vedboden, ytterdörren och kistan med linnet, men den passade ingenstans” Sen tog hon upp boken, ”han glömde den här”

Vi tittade bägge i Kamp-Rad, den påminde om Åhléns postorderkatalog, men innehöll möbler som kom från fjärran länder och gått sönder i kartongerna.

”Sicken toker” utbrast hon ”borde inte bokhyllan heta Fritz.”
Den här sommaren trodde vi fortfarande Hitler skulle vinna, ingen trodde på Engelsmännen.

Hon fick aldrig återse sin gårdfarihandlare, men hon glömde honom aldrig. För ett par år sedan, bara några veckor innan hon gick bort, skulle vi köpa ett par handdukar. Vi satt och drack kaffe på IKEA.
”Undrar vad han blev av”frågade hon. ”Jag har aldrig kunnat glömma dom där vackra lockarna i pannan.”

Men den där högsommardagen några veckor senare, när Britta kom släpande på sin blodiga madrass, ner mot ån var hon så lycklig.
”Titta” sa hon, ”det blev inga barn fast vi hade tjo fadderittan”
Dom smidiga gravtesterna fanns inte på apoteken, på den tiden, men en madrass fungerade ju lika bra.

”Klart det inte blev barn” påpekade Nelly på näset, ”det var ju det jag sa, ni är ju inte gifta.”
Tillsammans gick vi i våra tunna sommarklänningar inköpta på Åhléns postorder skrattande ner mot ån. Vi hjälpte Britta att tvätta hennes madrass ihop med vår egen byk.

Skriven av: Jane Eyre

Tags: ,

  1. Den här historien tyckte jag var jättefin. Du blandar två stilar och har dessutom en underliggande historia.
    På ytan handlar den här historien om kvinnorna vid bruket. Med små detaljer fångar du deras vardag. De säger ord som ”tjo faderittan” istället för att säga ”kn*%lla”, och bra beskrivningar som att gårdfarihandlaren hade lockar i pannan.
    Den andra historien som du berättar är om IKEA, det är roligt, tycker jag när en allmänt känd historia berättas i mellanrummen i huvudhistorien. Att det är dagsaktuellt gör det inte sämre.
    Att kunna berätta på det här sättet, samtidigt en ”riktig berättelse” som en satir, utan att satiren gör att berättelsen tappar nerv, är svårt, men det tyckte jag fungerade. Jag blev inte störd av satiren, utan, tvärtom, lyfte den svärtan i grundhistorien.
    Det jag tyckte allra bäst om är hur du så snabbt etablerar tonen i berättelsen. Det finns ett fint vemod i ”nu är alla borta” och att det inte händer så mycket på hemmet.
    Bra pennfajt!

    Svara

  2. Det här var en trevlig och välgjord text. Särskild eloge för den snygga lösningen av anakronismen med tempurmadrassen!
    Bykade man för hand 1943? Tvättvaggor borde väl åtminstone varit rätt vanliga? Fast varför inte, många delar av det gamla Sverige levde kvar långt in på 1900-talet. 1943 var det fortfarande mycket vanligt med utedass, ingen hade sett en televisionsapparat och TT använde fortfarande pluraländelser på verb i sina telegram. (Av typen ”Tyskarna gingo idag in i Polen..”)
    Kriget var väl dessutom på moderniseringsfronten ett steg bakåt som sedan raskt ledde till två steg framåt. I början av 40-talet ansågs det ju helt naturligt att driva sin bil med ved…

    Jag tycker du har en bra disposition i texten där du till synes slumpvis rör dig fram och tillbaka i förloppet samtidigt som det gör att poängerna landar där de ska och att vi avslutar med att åter vara tillbaka i bildens (i bakspegeln nota bene) idylliska byktvätt och postorderklänningar. Att vi vet att det är en förlorad tid och grupp gör att det klingar av vackert.

    Tack för det!

    Svara

  3. Två invändningar jag glömde: en specifik och en generell.

    Du använder allittererande namn (Britta på bruket, Nelly på näset, Moa på mon, Märtha på myren och Gudrun i Gropen). Det är ju för den delen ganska vanligt i vissa sorters populärkultur då det även kan gälla förnamn+ efternamn (Peter Parker, Clark Kent, Jonah J Jameson, Scott Summers, Matt Murdock). Det låter klämmigt men framförallt är det rätt lätt att hitta på.
    Och det kan man väl ha ett par om man tycker det är trevligt men jag tycker du går lite för långt här. Visst kan någon kallas ”Märtha på myren” för att det även i folkmun allittererar och är en ovanlig bostadsort men när man räknar upp fem sådana namn efter varann – och det sista namnet dessutom kan härledas ur personens position på bilden – börjar man ana att du lekt fram namnen samtidigt. Det börjar helt enkelt lukta hittepå.
    Det är ju dock ganska lätt åtgärdat: Det är bara att kasta runt dem och byta ut något epitet mot något helt annat. Behåll exempelvis Märtha på myren och ge hennes sällskap av Moa på näset, Gudrun på bruket, Britta i storgårn, Lill-Marit osv.

    Sedan en generell invändning som jag egentligen vill framföra mot alla som låtit fläcken bestå av blod. (De som korsläser alla kommentarer börjar möjligen räkna ut vilken text som är min nu men det har vi ändå kollrat bort till nästa vecka): Jag har visserligen aldrig menstruerat (Lilla Lotte är bara en maskeraddräkt om någon undrar) men om jag minns min sjukvårdsutbildning rätt bildar en liter blod (på marken nota bene) en ganska obetydlig pöl. Nu vet jag inte hur det sprider sig i en gammal madrass (eller en tempurmadrass) men min gissning är att en så stor fläck motsvarar kanske åtminstone 2-3 liter. En ganska ansenlig del av blodvolymen alltså, och betydligt mer än en normal menstruation.
    (Sedan beror det givetvis på hur mycket man gnor ut det också: Det blir väl en större fläck om man doppar en pensel i den och aktivt försöker sprida ut den…)
    Det är väl egentligen en ganska marginell invändning – jag tror inte heller min text lever upp till någon hyperrealism på den här punkten – men jag tycker ändå att det är lite intressant.

    Svara

  4. Svar till Lottchen. Det är exakt som du beskriver det, med namnen. Det var ett hittepå. Jag försökte skapa en satir i nutid uppblandad med tillbakablickande vemod. Namnen var bara ett sätt att skruva till det i början, för att ange tonen. Om det var lyckat överlåter jag till läsarna att bedöma. Tack för en fin kritik i alla fall 🙂 Jag känner på mig att jag redan kommenterat din.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *