Skrivuppgift 10: text av Conan Barbaren

”Det skall vara sex också,” fortsatte hon, ”jag skall knulla.”

Åke tittade ned i sitt skrivbord, och snurrade på en penna med fingertopparna, han var inte som han brukade vara när jag tittar över med en påse färska bullar från Statoil.
”Du menar i boken” svarade han.

Frågan var nog lite överdriven. Äke är över femtio, saknar hår på huvudet och går alltid klädd i en grå skrynklig kostym. Att han skulle vara föremål för några sexuella anspelningar, från den hemska människa som satt bredvid mig, i ett svindyrt rött fodral och högklackade skor var knappast troligt. Då återstod jag, men hon var knappast lesbisk, hade hon varit det, så hade hon valsat runt i medierna hur många gånger som helst med det, för att få uppmärksamhet.

”Jag skall knulla Mikael Persbrandt” fortsatte hon.

Åke var inte den glada förläggare som han brukar, när vi träffas på hans kontor. Kanske för att hon fyllde ut rummet. Inte med sin fantastiska personlighet, utan med sina korkade åsikter och oförutsägbara infall.

Själv satt jag och undrade vad jag gjorde där, min senaste roman hade sålt dåligt och jag behövde pengarna. Visst var det snällt av Åke att föreslå mig till jobbet som spökskrivare, men den här människan slog ju allt.

Jag hade gjort en research, hon var uppväxt i en svensk småstad. Flyttade till Stockholm och började jobba i en boutique efter att hon gått ur gymnasiet med ofullständiga betyg. Hennes stora lycka, kom med den där dockusåpan för några år sedan. Sen fortsatte det med blogg på Stureplan.se. En urusel diskohit, som var helt söndermixad för att dölja att hon inte kan sjunga. Programledare för något jävla lekprogram i en kanal vars namn lät som ”TV-tvåsiffrigt” ungefär. Sen bilderna i Slitz naturligtvis.

En typisk medievannabe i det ytliga 2000-talet som blivit någon marknadsföringsplattform för en massa skit, utan att kunna ett skit. Hennes senaste projekt var en kurs i drejning på Medborgarskolan och nu hade hon under sommaren haft utställning på Österlen. Ständigt påhejad av fjäskande kändisjournalister.

Jag och Åke hade nu artigt lyssnat på hennes åsikter om den svenska avundsjukan, Jantelagen, hennes entrepenörskap och att i USA så såg man minsann upp till folk med talang.

Själv hade jag noga valts ut för detta uppdrag, jag hade fått provskriva i hennes blogg. Ett inlägg om när hon var på semester i Monaco, jag skulle lägga text till en bild där hon stod på hotellrummets balkong med ett glas champagne.

Bilden var tagen i Lanzarote, men jag försökte ändå göra något stilistiskt om hur hon såg ut över kasinot och Medelhavet av skiten.

Man kan inte skriva så svarade Åke nervöst. Han såg ut som han föreställde sig Persbrandt komma in på hans kontor i Gunvald Larsontrenchen och ge honom en rak höger bakom skrivbordet.
Nu kastade hon tillbaka sitt långa blonda hår, lutade sig bakåt och lät händernas fingertoppar med dom orangea naglarna nudda varandra, sen vände sig mot mig.

I det här projektet, mina memoarer alltså, skall jag knulla Persbrandt, är det förstått. Men vi skriver ju inte namnet utan folk skall liksom förstå det. Sen dementerar jag så alla tror att det var han i alla fall.

Medan jag kände hur jag tänjde min sociala kompetens till bristningsgränsen, över en tjej som inte fyllt 30, som skulle ge ut sina memoarer utan att skriva dom själv. Jag lyckades kväva en suck och svarade.

”Jag kan kanske bygga en story på det.”
”Du skall bara veta en sak,” fortsatte hon bestämt och fingrade på ett brett guldarmband med den ena handens hemska naglar. ”Jag har kollat hur du beskriver sex och jag gillar det inte, för lite snusk och för omständligt.”
”För mig är sex något fint mellan två människor som jag inte vill bara göra kladd av. Utan beskriva två personer med nerverna utanpå kroppen” snäste jag av. Nu började jag känna hur ilskan rann till.
”Lilla du, det är min bok och det är jag som bestämmer” svarade hon överlägset.

Jag började inse att jag aldrig skulle jobba som spökskrivare, skulle få psykbryt efter ett kapitel. ”Har en ide,” svarade jag och försökte prata med en mjuk stämma, för att chocka henne ordentligt. ”Om du tar reda på var Persbrandt brukar festa så går jag dit, raggar upp honom och knullar honom, sen skriver jag ett kapitel om hur det var. Du fixar nog inte att knulla honom heller så jag kan ju vara din spökknullare också.”

Den väntade reaktionen uteblev, istället för att gå i taket drog hon upp sin stora Burberryväska och tog upp en cigarett med darrande fingrar. Hon tände den tyst, jag hade fått henne ur balans. Men Åke var redan uppstressad och nu började han få svårt att andas.
”Släck den där giftpinnen” skrek jag, ”Åke har ju astma för fan.”

Hon svarade inte men verkade nöjd med att jag blev provocerad. Nu formades hennes restylade stela läppar till ett o och blåste cigarettröken rakt i ansiktet på mig. Jag tappade behärskningen totalt, for upp ur stolen och gav henne en örfil, så cigaretten for tvärs över bordet och landade mellan Åkes ben. Han hoppade instinktivt upp och försökte borsta av sig den glöd som redan låg och brände sönder den bruna mattan.

”Jag skall anmäla dig för misshandel” kved hon medan dom orangea naglarna åkte upp mot den röda kinden.
”Gör det, gör det, anmäl din egen spökskrivare för misshandel, låt hela jävla kändispressen få veta att du inte fixar att skriva din egen jävla bok, sen kan du ta ditt patetiska entrepenörskap och trycka upp det i arslet !”

Svaret kom blixtsnabbt , hon svingade Burberryväskan med full kraft rätt i ansiktet på mig. Jag ramlade tillbaka i stolen som tippade, rullade över den bruna mattan ett par varv, medan väskans innehåll i form av nagellack parfymflaskor kajalpennor och andra lösa föremål regnande över mig.
Reste mig upp, kände hur blodet rann från pannan efter en trasig parfymflaska. Sved av parfymen gjorde det också, så in i helvete. Tydligen såg jag skräckinjagande ut, med mitt röda hår som stod åt alla håll, fast hon var ett halvt huvud längre än mig, ryggade hon tillbaka. Blodig, Chanel no 5 stinkande och frustande av aggression lyfte jag upp väskan från golvet och tryckte den över huvudet på henne. Sen skrek jag:

”Jag skiter i dina memoarer men du skall få ditt jävla Persbradtknullarkapitel gratis av mig. Så här skall jag skriva:”

”Han hängde av sig Gunvald Larsontrenchen på stolen och tog av sig den välpressade mörka kostymen. Sen öppnade han min Burberryväska med sina sexiga kraftiga händer. Efter det drog han den över huvudet på mig, så han slapp lyssna på mitt hjärndöda svammel när han satte på mig”

”Kort och tydligt va?”

Hon valde att ha väskan på sig och jag hörde snyftningar inifrån den. Åke hade återfått färgen i ansiktet och riktigt mös med en varm blick, som sa att jag inte alls behövde byta förläggare. Jag log tillbaka och lämnade rummet.
Jag skall nog ringa till mitt gamla vårdjobb och kolla om dom behöver timvikarier, totalt oflashigt, men folk är i alla fall normala.

Skriven av: Conan Barbaren

Tags: ,

  1. Bäste Conan Barbaren
    Jag tycker om att inledningsmeningen är effektiv och rakt på. Vi blir liksom lika paffa som de andra i rummet. Egentligen är ju meningen lite väl vulgär att börja en vanlig text med men detta är ju en rätt vulgär person.

    Jag tycker det är bra att du inte ”avslöjar” hennes namn. Texten kräver det inte då den är såpass kort och då kan vi spara ansträngningen att intala oss att det finns ett mediefenomen som heter ”Jesscia Sväärd” eller ”Samantha Nilsson” eller något åt det hållet. Dessutom har det ju en viss symbolisk betydelse att hon inte blir en individ i den meningen (vilket hon själv knappast skulle uppskatta).

    Och så tycker jag att det är roligt att man har prov-spökskrivare på sin blogg. Ett lite galet exempel som passar mycket bra.

    Och så delar jag hjältinnans iaktagelse om vilka det är som brukar gnälla högst på jante (lustigt nog ofta omstöpt som om det syftade på en person).

    Överlag tycker jag att det här är en rolig, fartfylld och läsvärd historia.

    Så var det några saker jag är mer fundersam kring.

    Första genomläsningen var jag skeptisk till drejningen. Medborgarskolan känns ganska ohippt men när jag läste om och såg framför mig hur kvinnan efter en genomgången femveckorskurs ansåg sig vara keramiker och gjorde en utställning med vernisage på Österlen (trippelkräk!) var det såpass roligt att jag nog skulle sparat det till version två. (Om än med viss tvekan. Keramik är medelklass-kredd. Fast jag antar att det står på ungefär samma kreddnivå som akryl och det har förekommit.)

    En sak man kanske kunde gjort mer på – om inte både vårt och hjältinnans tålamod med människan tagit slut – är vilka förväntningar hon egentligen har på sina memoarer. Det är ju rätt spännande att en självutnämnd fixstjärna på mediehimlen önskar sig ett mer spektakulärt sexliv i sina memoarer. Det är ju en sorts besvärjande av verkligheten som nästan blir… litteratur.

    Jag skulle nog försöka hitta ett annat ord för snusk. Vi vet att det är det kvinnan menar men jag har svårt att tänka mig att hon själv skulle beskriva sitt heta famntag med Micke P som ”snusk”. ”snaskigt?” ”hett?” ”kittlande?” Kan i och för sig gärna vara ett lite ”värre” ord än så men helst inte just ”snusk”.

    Grälet är rätt väl hanterat men det är ovanligt att folk grälar med blockcitat. Det skulle för den delen funka på film med rätt regi och där är ju själva grälet slut egentligen.

    Och så kommer vi till huvudämnet för min kommentar nämligen ”övertydlighet” eller som jag brukar kalla ”lagen om motsatt verkan”. (Jag har inte sett något skrivet om det på det sättet men det är en litterär konvention att när en författare påstår något tillräckligt bestämt ska man tro motsatsen.)
    Det kan vara så att du avsiktligt brutit detta eller att det mycket riktigt är en fråga om vilka perspektiv man ha så jag börjar med mitt grundantagande.
    Jag utgår från att läsarens perspektiv ska vara ungefär detsamma som berättarens perspektiv. Att det här mediefnasket är en mycket jobbig och osympatisk människa utan försonande drag som i någon mån får vad hon förtjänar. (Hon blir ju knappast av med sin karriär för detta, men det tillkämpade och dopade självförtroendet får nog en törn.) Isåfall tycker jag att du tar i för mycket. Inte i vad du säger och vad hon gör men i vilka adjektiv och adverb du använder.
    Skriver man att något är hemskt en gång tror läsaren det. Skriver ”hemskt” två gånger börjar man undra ”så hemskt är det väl ändå kanske inte?” och blir det tre hemskt börjar vi ana att perspektivet kanske är förvridet. (Eller också – om man är på mindre analytiskt humör – blir man bara trött.) Det krävs en viss grad av kyla för att pressa fram upprördhet hos läsaren. (Det där har jag snott från Peter Englunds gamla blogg.) Om man på första mötet instruerar någon och kallar denne ”Lilla du” behöver det kanske inte stå att det är ”överlägset”? Stryk under alla de tydligt värdeladdade orden och stryk sedan hälften av dem på riktigt.
    Att hon lever i symbios med media är nog intressant men måste det stå ”Ständigt påhejad av fjäskande kändisjournalister. ” Räcker det inte med ”ivrigt påhejad av media” eller om man vill bli mer detaljerad ”uppmuntrad av alla dessa journalister som ville ha ett snabbt stycke i vänsterspalten så de fick gå på lunch någon gång”.
    Det där med att folk iallafall är normala går åt samma håll. Skulle man kunna säga ”Att torka den där senildemente gamle översten i baken kändes plötsligt som en både trevlig och nyttig uppgift.”

    Okej, jag drar iväg lite kanske, men du förstår förhoppningsvis vad jag menar.

    Skillnad är ifall detta skulle återberättats i dialog där hjältinnan en halvtimme senare på ett fik berättar vad som hänt för en kompis. Då kan man kräma på med fler ”hemska idioter” men då kan man nog å andra sidan räkna med lite mindre engagemang från läsarens sida.

    Den här kommentaren börjar bli rätt lång men som du märker har den här texten både roat och engagerat mig. Tack för det.

    Svara

  2. Svar till Herrman Hedning.
    Tack för en så lång och genomgripande kritik, det finns mycket i den jag kan ta till mig. När det gäller drejkurs på Medborgarskolan, så var det meningen att det skulle låta Svenne Banan. Vad jag borde gjort var en passus där hon förklarade att det inte fick komma ut, utan att hon skulle framstå som en naturbegåvning.
    När det gäller sättet att beskriva hennes personlighet så är jag beredd att hålla med efter att jag fått lite distans till texten. Jag har själv använt mig av det du beskriver ibland i min blogg. Gjorde en berättelse om ett självmordsförsök med mycket samhällskritik där jag skrev krasst med kortfattade meningar. Effekten blev jättebra. Risken finns ju att det blir som i en splatterfilm, när blodet stängt på TV-rutan i en halvtimme är inte yxmördaren lika otäck längre.
    Med viss distans känns det lite som jag slarvade bort en bra story. Jag levde mig in i texten för mycket och sen borde den legat till sig någon vecka. Jag har även hittat andra fel i den som du missat. Men jag tror att skriver man rafflande så lägger läsarna till en del ord omedvetet som borde stått där.
    Slutsats: Jag skall bli bättre på korrekturläsning

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *