augusti 2011

You are currently browsing the monthly archive for augusti 2011.

Nu är det snart exakt tio år sedan 9/11 och innan vi börjar översköljas av minnesbilder på TV, i radio och tidningar – så tänkte vi köra en skrivuppgift baserad på terrorattacken mot World Trade Center.

Nu är ju vi bakom Pennfajten lite känsliga själar och vi vill kanske inte riktigt kasta oss in i en skrivuppgift som får oss att gråta hysteriskt i en vecka, så vi tänkte att vi alla får välja en av tre varianter. Hur du väljer att lösa uppgiften är upp till dig; prosa, poem, dialog, humor, drama, tårar, realism, påhittat, fantasifullt … skriv uppgiften i vilken form du vill. Men du ska försöka sätta dig in i den personen du skildrar och skriva i jag-form.

Variant 1. Du befinner dig på våning 105 i WTC:s norra torn och American Airlines flight 11 har precis kraschat på våningarna under dig. Du inser att du inte kommer att kunna ta dig ut via hiss eller trappor. Dofter, ljud, synintryck … vad är det som händer? Vad gör du? Vad tänker du? Hur försöker du lösa din situation? Kommer du hoppa genom ett fönster och störta mot marken? Tar du dig upp på skyskrapans tak?

Variant 2. Du är USA:s president och du har fått besked om att flygplan har kapats och flugits in i World Trade Center på Manhattan. Var befinner du dig? Vad känner du? Vad tänker du? Vad gör du? Vad fattar du för beslut? Agerar du som i en Hollywood-rulle eller är du som Bush och sitter kvar i klassrummet på skolan du besöker innan du sedan startar ett oändligt krig mot terrorismen?

Variant 3. Du har en anhörig som jobbar i WTC (eller så är du anhörig till någon av räddningsmanskapet som jobbade med att ta sig in och rädda folk). Du hör om terrorattacken (eller ser den med egna ögon?) via media. Var är du någonstans? Hör du av din anhörige? Kommer denna person hem igen eller inte? Hur mår du medan du väntar? Vad gör du? Vad tänker du? Hur tar du emot din anhörige när hen kommer hem? Hur tar du emot beskedet när du får veta att hen inte kommer hem igen?

Lycka till!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 31 augusti till onsdag 7 september

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med WTC

Veckans pseudonym kommer att bli gator på Manhattan
Veckans tag på texterna blir WTC

Tags: ,

Solen hade gått upp och de brännande strålarna letade sig in i en dröm
om en gymnastiklektion. Gymnastikfröken Ingrid, i knallturkos
plyschoverall, ljusrosa läppstift och med en cigarett i mungipan, inte
likt henne alls för övrigt, cyklade efter mig runt, runt på en
löparbana som straff för att jag hade glömt mina gymnastikshorts
hemma. Nu tvingade hon mig att springa i bara trosorna i den stekande
solen och struntade fullkomligt i mina böner om att få stanna och
dricka vatten. På läktaren satt mina klasskamrater och fnissade.

Här någonstans vaknade jag. Mitt hår klibbade mot pannan och lakanet
var blött av svett. Jag kastade av mig täcket och tumlade ur sängen
för att öppna fönstret. Smått klaustrofobisk slet jag av mig
nattlinnet och torkade mig med det i ansiktet, i nacken och på insidan
av benen. När jag skulle hänga det över ryggen på skrivbordsstolen såg
jag en ny färg bland de små blåa blommorna. Blod. Jag såg ner över min
kropp och av de intorkade spåren på insidan av mina lår förstod jag
snart var det kom ifrån. Jag hade fått mens, min första i livet . Tolv
år gammal och först med allt hela jävla tiden, jävla skit.

Nu kan man ju tycka att det inte borde vara så farligt att upptäcka
att man fått mens, en del flickor i klassen skulle säkert ha dött av
stolthet och varit noga med att se till att paketet med bindor stack
fram ur ryggsäcken. Men är man tolv år gammal, har haft bh sedan man
var tio, är 1,71 lång och har 41 i skor, då har man haft sin beskärda
del av tidig utveckling. Har man sedan femte klass fått utstå blickar
och kommentarer bakom ryggen i skolans korridorer, från pubertetsvilda
pojkar, manliga lärare och jämnåriga flickor, då vill man mycket
hellre kunna ha vita tajts med spetskant nertill och se gullig ut i
stället för att bli kallad för tjackhora. Det ligger så jävla mycket
högre upp på önskelistan än att ”bli kvinna”.

Men det blev förstås värre. När jag tittade mot sängen fick jag syn på
blodfläcken mitt på lakanet. Just då tyckte jag fläcken var formad som
ett hånfullt flinande ansikte. Jag slet bort lakanet, knölade ihop det
under sängen och började dra madrassen mot badrummet där jag
frenetiskt gnuggade på fläcken med min systers rosafluffiga
tvättsvamp. Självklart kom hon in i badrummet just då. Min ett år
äldre syster som är precis lagom lång, lagom söt, har lagom putiga
trettonåringsbröst och är lagom smart.

– Vad gör du, har du fått mens?! ropade hon.
Jag svarade inte utan gnuggade ännu hårdare på fläcken. Då uppenbarade
sig min pappa i dörröppningen. Han flinade.
– Åh fan, tur att det inte var en tempurmadrass.
– Kom och kolla, Lisa har fått mens!, ropade min syster ut i trappen
medan fläcken på madrassen inte försvann av mitt förtvivlade gnuggande
utan i stället spred sig som ett brunrött utslag och blev ännu större
och äckligare än förut. I trappan kunde jag höra mina tre andra
systrar och min mamma på väg upp. Pappa försvann, bara för att komma
tillbaka med kameran.
– Klart man måste föreviga när lillflickan blev stor, kom vi går ut i
trädgården.

Jag kommer nog aldrig förlåta min pappa för den där bilden, som sitter
i familjealbumet som om det vore ett trevligt minne precis som resan
till Kanarieöarna och julafton hos farmor. På bilden är jag lång,
kutryggig och obekväm och varje gång jag ser fotot minns jag precis
hur ful och äcklig jag kände mig den dagen, och hela högstadiet.

Skriven av: Madame Bovary

Tags: ,

Det finns inte så mycket att göra här på hemmet idag. Bingolotto på Söndagar, melodikrysset på Lördagar. Jag får väl titta lite i mina gamla fotoalbum.

Den här bilden betyder något speciellt för mig. Åh fan, tur det inte var en tempurmadrass, står det under, det är mitt barnbarn som skrivit det efter att min dotter blev arg på henne för att hon hade hällt ut en hel cola i hennes säng. Men det är länge sedan och sådana madrasser fanns inte då.

Sommaren 1943 Det är jag som står längst till vänster, sen har vi Britta på bruket, Nelly på näset, Moa på mon, Märtha på myren och under Brittas blodiga madrass tittar Gudrun i gropen ut. Det är högsommar, varmt ute och alla vi flickor är glada och lyckliga, nu är alla borta utom jag.  Den här historien börjar några veckor tidigare.

Det var afton, vi hade alla flickorna varit nere vid ån och tvättat vår byk. På grusvägen som gick upp till Direktörsvillan såg vi någon som kom cyklande så det bildades ett dammoln bakom honom. Han kom närmare, det var en ung gårdfarihandlare, vacker var han, med små blonda lockar i pannan. Han stannade till och vi blev alla intresserade eftersom allt karlfolk låg inne under beredskapen, det var ont om unga män på bruket den sommaren, man hade blivit tvungna att stänga av halva dansbanan.
” Vad är det i det där stora platta paketet du har på pakethållaren” frågade Moa på mon.
”En säng som jag försöker sälja” svarade han.
Vi borde förstått det eftersom det låg en madrass hoprullad ovanpå paketet. När han klev av cykeln ramlade det ur en bok ur hans ränsel, som han snabbt tog upp och stoppade tillbaka.
”Var inte det där Mein Kampf” frågade jag.
”Nej,” svarade han förläget, ”den ligger hemma, det är Kamp Rad.”
”Jag behöver faktiskt en ny säng” började Britta, ”hur mycket kostar den ?”
”Trettionio kronor” svarade han.
”Det var billigt, tyvärr har jag bara trettiofyra kronor hemma, men om du får sova över hos mig så slipper du höskullen.”
Solen var på väg ned, han accepterade, tillsammans gick dom bort mot konsumbutiken där Britta hade ett rum i våningen ovanför affären. Vi andra flickor stod kvar på vägen, i våra tunna bomullsklänningar som fladdrade i den milda kvällsbrisen. Vi hade köpt dom tillsammans på postorder från Åhléns, för att spara på frakten.

Morgonen efter kom hon gående bort mot bruket och jag mötte henne. Hon såg så lycklig ut.
”Sängen var trasig log hon, när jag öppnade paketet så hade alla delar ramlat isär. Men det gjorde inget vi sov på madrassen på golvet och hade tjo fadderittan.”
”Hade du tjo fadderittan med honom första kvällen” utbrast jag, ”det kan man få barn av har jag hört.”
”Oj då, vi är ju inte gifta kan man få det i alla fall. Nu blev jag orolig.”
”Vad sa han när han åkte, ska ni träffas igen ?”
”Han sa bara använd nyckeln,” hon höll fram en konstig nyckel med sex kanter. ”Jag har prövat den i vedboden, ytterdörren och kistan med linnet, men den passade ingenstans” Sen tog hon upp boken, ”han glömde den här”

Vi tittade bägge i Kamp-Rad, den påminde om Åhléns postorderkatalog, men innehöll möbler som kom från fjärran länder och gått sönder i kartongerna.

”Sicken toker” utbrast hon ”borde inte bokhyllan heta Fritz.”
Den här sommaren trodde vi fortfarande Hitler skulle vinna, ingen trodde på Engelsmännen.

Hon fick aldrig återse sin gårdfarihandlare, men hon glömde honom aldrig. För ett par år sedan, bara några veckor innan hon gick bort, skulle vi köpa ett par handdukar. Vi satt och drack kaffe på IKEA.
”Undrar vad han blev av”frågade hon. ”Jag har aldrig kunnat glömma dom där vackra lockarna i pannan.”

Men den där högsommardagen några veckor senare, när Britta kom släpande på sin blodiga madrass, ner mot ån var hon så lycklig.
”Titta” sa hon, ”det blev inga barn fast vi hade tjo fadderittan”
Dom smidiga gravtesterna fanns inte på apoteken, på den tiden, men en madrass fungerade ju lika bra.

”Klart det inte blev barn” påpekade Nelly på näset, ”det var ju det jag sa, ni är ju inte gifta.”
Tillsammans gick vi i våra tunna sommarklänningar inköpta på Åhléns postorder skrattande ner mot ån. Vi hjälpte Britta att tvätta hennes madrass ihop med vår egen byk.

Skriven av: Jane Eyre

Tags: ,

Eva-Lena log mot kameran, precis som den unge mannen med det slängiga
håret  och baskern sagt åt dem.
”Vad är det som tar bort alla fläckar?” ropade han.
”Surf!” skrek kvinnorna och dansade runt madrassen.
”Och det är inte vilken fläck som helst”, sa Eva-Lena, ”helt enligt manus.”
”Surf tar bort gräs, läppstift och kaffe”, sa någon annan.
Fotografen såg nöjd ut och viftade fram nästa replik med handen,
samtidigt som han stod kvar bakom kameran.
”Blodet”, ropar Eva-Lena, ”till och med blodet från min man, som jag
nyss slaktat i en uppgörelse, bortom orden, i den spegel som var jag.
Till och med det blodet tvättas bort av – Surf.”

”Bryt”, ropade den unge mannen bakom kameran och andades ut.
Det hade känts bra. Det hade funnits energi. Det gav mersmak. Han
anade att reklamfilmsbolaget inte skulle gilla den. Kanske skulle de
avsky den, de hade inte varit förtjusta i idén. Men så var de futtiga
byråkrater utan visioner. Men han fick åtminstone stå bakom en kamera.
”Ingmar?” ropade Eva- Lena, ”Är vi klara?”
Han skakade på huvudet. Det hade bara börjat.

Skriven av: Pippi Långstrump

Tags: ,

–       Shit alltså, den har inte bleknat ett dugg. Du sa den skulle bli
snygg om den bara fick hänga i solen en stund.
–       Skyll inte på mig. Det var åtminstone inte jag som lämnade en hel
flaska vin liggande.
–       Gud alltså, det här var sista gången jag låter någon av er ens hålla
i en flaska. Nu får ni börja dricka ur tvålkoppar och tandborstfodral
igen.
–       Håll käft, hade du tagit vitt vin istället hade det här inte gjort något.
–       Så himla onödigt. Här har vi klätt oss vintage och tränat in en
massa käcka fraser för att verka som reko töser och så ska Bea paja
det på en sån här grej.
–       Asså Andersson blir inte glad. Vi kommer aldrig få låna stugan igen
när han begriper att vi dricker.
–       Är det ingen som kommer på nåt? Hur fasen gjorde de förr? Hårolja?
–       Jag vet! Vi lägger en kudde över! Sen kan han tro att det var nån annan!
–       Lägg av, den är för liten.
–       Det är den inte alls.
–       Det är den visst!
–       Det är den inte all.. okej det är den tydligen.
–       Kan vi ta två kuddar?
–       Tror du inte det ser konstigt ut med två kuddar som ligger på längden?
–       Fan, tänk nu. Vi ska lämna nycklarna om tio minuter.
–       Kan vi pudra över alltihop?
–       Via direkt?
–       Alltså, det skulle vi tänkt på innan vi gömde våra telefoner i
bilen. Jag har ju bara den här åttiotalsklumpen. Inte en chans att den
klarar att sitta i telefonkö.
–       Du grabbar!
–       Käften Bea. Du har gjort tillräckligt.
–       Joj, vet ni vad jag har kommit på?
–       Nej.
–       Jo, vinet har inte gått igenom hela vägen och madrassen har likadana
knappar på undersidan. Så vi vänder på åbäket helt enkelt. Så är det
bara att gå och hämta sjaletterna, flickor så går vi ned och tackar
gubben och säger att det har varit alla tiders.

Vi stod alldeles tysta. Sedan öppnade Cecilia munnen och sa långsamt:
–       Åh fan. Tur att det inte var en tempurmadrass.

Skriven av: Mrs Dalloway

Tags: ,

Vi gjorde skrivövningar på mellanstadiet – och det var riktigt intressant att se hur olika klasskamraterna tänkte när vi skulle lösa uppgiften. Vi fick nämligen alla se samma bild (urklippt ur Året Runt) och med utgångspunkt från bilden fick vi sedan skriva en historia.

Några brukade vara fantasifulla och hittade på historier om hemliga agenter, bomber och granater. Andra tolkade bilden bokstavligt och beskrev bara vad de såg. Någon skrev en dikt på rim. Någon berättade om oss i klassen och lät oss åka till en spännande exotisk plats. Och allt detta med inspiration utifrån en och samma bild.

Därför tänkte vi att denna vecka ska vi inspireras utav följande bild och hitta på en berättelse utifrån den – prosa eller poem, the choice is yours.

Följande regler gäller dock:

  • Texten ska vara skriven i dåtid (eller imperfekt som vi fick lära oss att det hette i skolan)
  • Däremot behöver inte handlingen utspela sig i dåtid bara för att bilden är något antik.
  • Berättelsen måste någonstans innehålla följande replik/mening: ”Åh, fan. Tur att det inte var en tempurmadrass.” (om du bestämmer dig för att t ex skriva en limerick kan du skriva om meningen så att den passar formatet)

För dig som känner dig blockerad och inte vet hur du ska börja! Här är tre tips:

  • Hellre kort och kärnfullt än långt och svävande.
  • Välj en av töserna på bilden och försök känna vad hon funderade på precis när bilden blev tagen. Hur kändes hennes kläder mot huden, vad för slags väder var det, vad åt hon till frukost just den här dagen, och vad skulle hon göra en timme senare?
  • Bolla några olika idéer i huvudet medan du duschar/åker buss/sover och när du sedan ska bestämma dig för att skriva väljer du den idé som får dig att fnittra mest.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 24 augusti till onsdag 31 augusti

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Madrass

Veckans pseudonym kommer att bli kända litterära damer
Veckans tag på texterna blir madrass

(PS! Om du är nyfiken och vill se andra konstiga, gamla bilder från samma samling så är det här länken för dig)

 

Tags: ,

Farah fick syn på Allie i korridoren. Hon stelnade till men fortsatte bestämt framåt. Hon skulle inte få henne att hoppa undan och gömma sig i korridoren. Hon vägrade ge henne den tillfredsställelsen, så hon fortsatte framåt och låtsades som att hon inte såg henne istället.

Då de gick förbi varandra i det trånga utrymmet mellan klassrummen och skåpen snuddade de vid varandra. Det kändes som en elektrisk chockvåg gick genom hons kropp. Allie stannade till ungefär samtidigt som Farah. Hon vände sig mot henne.

”Så du tänker bara gå förbi som om inget hänt?” Hennes röst saknade den värme hon alltid tidigare hört där och var istället fullt av en iskall kyla.

”Vad pratar du om?”

”Du vet precis vad jag menar, gå förbi mig som om vi inte känner varandra.”

”Jag är osäker på ifall jag faktiskt känner dig längre. Eller någonsin gjort, för den delen.”

”Sluta nu.” Hon lät plötsligt sårad och Farah kände någon form av tillfredsställelse. Hon kunde fortfarande påverka henne och på något plan kände hon att hon förtjänade det.

”Jag säger bara sanningen.”

”Kan vi prata om det här någon annanstans?”

”Det var du som började.”

”Där har vi problemet!” skrek hon. Folk i korridoren hade stannat och börjat titta på dem men hon verkade ha slutat bry sig. ”Du fattar aldrig att det kan finnas annat som händer än bara det som sägs rent ut!”

”Vad pratar du om? Det är ju inte mitt fel att jag inte är någon jävla tankeläsare!” Farah började också bli arg nu.

”Tankeläsare,” Allies röst var full av förakt nu. ”Det är samma visa med dig hela tiden. Det handlar inte om tankeläsare, utan om att tänka efter lite. Vara lite jävla lyhörd och inse att det handlar om mer än att bara aktivt säga precis allting ordagrant. ’Tankeläsning’? Du vågar skylla på mig för att du inte har någon som helst jävla social kompetens?”

”Vänta lite nu,” började Farah, men Allie lät henne inte fortsätta.

”Nej, jag tänker fan inte vänta. Jag har väntat hela vårt förhållande. Väntat på att du skulle lära känna mig och börja förstå lite grann i alla fall. Varför tror du att jag knullade Samantha för? Ja, ni hörde rätt. Jag knullade Samantha. Och det var skönt. Skriv upp det i era jävla bloggar.” Det sista sade hon till den nu ganska stora skaran åhörare innan hon vände sig tillbaka mot Farah.

”Det var för att jag tröttnade på att vänta, och för att hon faktiskt förstod mig och inte betedde sig som iskallt jävla as mot mig hela tiden. Hon verkade faktiskt bry sig.”

Allie tystnade flämtande. Hon var helt röd i ansiktet av ansträngningen. Farah sa ingenting. Varenda ord sved i henne, brände outhärdligt någonstans djupt inne i maggropen. Innan hon visste vad hon gjorde hade hon tagit ett steg framåt och slagit till Allie över ansiktet med öppen hand. Allie ropade till av förvåning och tog sig för kinden. Hon stirrade sårat och chockat in i Farahs ögon innan hon svalde och tyst sa:

”Det här är precis varför det blev som det blev.”

Skriven av: Bond. James Bond.

Tags: ,

Det hade varit en lugn eftermiddag. De flesta eftermiddagar är det.
Visserligen finns det många som sympatiserar med våra insamlingsmål
men deras behov av udda assietter och begagnade gardiner är ganska
litet. Jag hade sålt en soffgrupp på förmiddagen, fått in några
pocketböcker och sålt några andra. Nu var butiken tomt, sånärsompå det
här paret. De var lite äldre, jag skulle gissa att de nyligen gått i
pension. De hade vandrat varvet runt butiken och nu stannade kvinnan –
som hade brunt hår som uppenbart var färgat – vid lådan med begagnade
VHS-filmer.

– Titta, de har ”Askungen”. Ska vi köpa den? Det kan ju vara roligt
för barnbarnen i helgen.
– Nej, sån smörja. Låt den stå.

Mannen hade glasögon och en keps av matt blått tyg. Jag antar att han
hade den för att dölja flinten. Han såg ut som en sådan som säger åt
skolbarn att ta av sig mössan inomhus.

– Jag tror Tindra skulle bli glad. De har ju sett de där minuterna på
julafton och det kunde ju vara roligt för dem att se hela filmen.
– Det är väl inga ungar som bryr sig om det där längre? Det är bara
vuxna som ser på Kalle Anka nuförtiden.
– Dom tittar visst! Och så är det en bra film också. Det är bra musik.
One day my prince will come..
– Du vet ju ingenting! Det där är ju Snövit. Sätt ned den där nu.
– Ja, jag kanske tänkte fel men det en bra film iallafall. Det är så
mycket skräp på tv nuförtiden.
– Det är väl ingenting mot den där gamla dyngan. Askungen är ju den
värsta av alla de här stillsamma, tålmodiga, snälla hjältinnorna som
bara går och väntar på att bli räddade. Tjejer ska inte se sånt.
– Det är hon väl inte alls! Det är ju hon som sköter om det där
jättestora huset. Hon tar ansvar och hjälper människor och djur och
sedan får hon sin belöning.
– Hon är ju en gammal ungmö! En sådan där som skulle bo kvar och sköta
om föräldrarna förr och som inte fick ha något eget liv. Och så är hon
ju rätt tråkig också.
– Det är det som är felet va? Hon är inte lika snygg som Snövit och
Törnrosa! Det är det du tycker är tråkigt!
– Lägg av!
– Men det är ju ett stort fel med de här filmerna och det är att de
lurar i småflickorna att de kommer att få gifta sig med en prins!

De talade mycket högre nu fast de stod närmare varandra. Såpasss nära
att han fick hennes saliv i ansiktet.

– Vad de här filmerna lär ut är ju att om du bara är en snäll och tyst
och omhändertagande liten flicka så kommer dina problem att lösa sig.
Och de fattar inte att det kommer vara någon annan som löser dem men
inte så att det är bra för dem.
– Lägg av. Du begriper inte sånt här.
– Alltså, hade du bara inte låtit Sandra titta på så mycket sådan här
dynga när hon var liten så hade hon kanske kommit någonstans istället
för att gå och dra i hemtjänsten. Och nu ska du förstöra en generation
till.
– Verkligheten med vissa kanske inte är så rolig alla gånger. Det
finns en del man måste drömma sig bort ifrån. Och vad har du gjort åt
det egentligen? Din förbannade hycklare!

Nu var det så nära mellan deras ansikten att han nog inte skulle haft
några problem med att räkna hennes kindtänder om de inte varit så
upptagna av att stirra varandra i ögonen. Han öppnade munnen igen men
det kom bara en tung, väsande utandning. Så grep han tag om hennes
axlar och knuffade henne ifrån sig. Hon landade i en noppig gulbrun
soffa vi haft stående i flera månader. Hon var uppe igen så snabbt att
hon verkade studsa tillbaka och i handen hade hon en tunn glasvas som
hade stått på soffbordet. Den drämde hon över mannens ansikte så att
han föll till golvet. Hon stirrade ett ögonblick på vasen. Sedan slog
hon av dess botten mot en stereobänk så att hon kom att hålla en lång
vass skärva.

– Nu jävlar, sade hon och såg på mannen som låg hopkrupen på golvet.

Jag kände att jag nog borde bryta in.

– Kan jag hjälpa till med något?

Kvinnan såg upp och log vänligt.

– Nej tack, vi tittar bara.

Mannen tog sig upp bredvid henne och nickade vänligt mot mig. Han höll
en begagnad bordlöpare mot sin blödande näsa.

– Så vi ställer till! Du får ursäkta oss för att vi är så klumpiga.

Hennes leende var charmerande och det var troligen hans också, även om
det inte syntes lika bra. De envisades med att betala för vasen och
löparen och avrundade ett par kronor uppåt för att de stökat till.
Sedan tackade de och gick. Det var först när jag dammsugit upp
glassplittret och höll på att stänga som jag insåg att de råkat få med
sig videofilmen.

Skriven av: Schwarzenegger

Tags: ,

”Det skall vara sex också,” fortsatte hon, ”jag skall knulla.”

Åke tittade ned i sitt skrivbord, och snurrade på en penna med fingertopparna, han var inte som han brukade vara när jag tittar över med en påse färska bullar från Statoil.
”Du menar i boken” svarade han.

Frågan var nog lite överdriven. Äke är över femtio, saknar hår på huvudet och går alltid klädd i en grå skrynklig kostym. Att han skulle vara föremål för några sexuella anspelningar, från den hemska människa som satt bredvid mig, i ett svindyrt rött fodral och högklackade skor var knappast troligt. Då återstod jag, men hon var knappast lesbisk, hade hon varit det, så hade hon valsat runt i medierna hur många gånger som helst med det, för att få uppmärksamhet.

”Jag skall knulla Mikael Persbrandt” fortsatte hon.

Åke var inte den glada förläggare som han brukar, när vi träffas på hans kontor. Kanske för att hon fyllde ut rummet. Inte med sin fantastiska personlighet, utan med sina korkade åsikter och oförutsägbara infall.

Själv satt jag och undrade vad jag gjorde där, min senaste roman hade sålt dåligt och jag behövde pengarna. Visst var det snällt av Åke att föreslå mig till jobbet som spökskrivare, men den här människan slog ju allt.

Jag hade gjort en research, hon var uppväxt i en svensk småstad. Flyttade till Stockholm och började jobba i en boutique efter att hon gått ur gymnasiet med ofullständiga betyg. Hennes stora lycka, kom med den där dockusåpan för några år sedan. Sen fortsatte det med blogg på Stureplan.se. En urusel diskohit, som var helt söndermixad för att dölja att hon inte kan sjunga. Programledare för något jävla lekprogram i en kanal vars namn lät som ”TV-tvåsiffrigt” ungefär. Sen bilderna i Slitz naturligtvis.

En typisk medievannabe i det ytliga 2000-talet som blivit någon marknadsföringsplattform för en massa skit, utan att kunna ett skit. Hennes senaste projekt var en kurs i drejning på Medborgarskolan och nu hade hon under sommaren haft utställning på Österlen. Ständigt påhejad av fjäskande kändisjournalister.

Jag och Åke hade nu artigt lyssnat på hennes åsikter om den svenska avundsjukan, Jantelagen, hennes entrepenörskap och att i USA så såg man minsann upp till folk med talang.

Själv hade jag noga valts ut för detta uppdrag, jag hade fått provskriva i hennes blogg. Ett inlägg om när hon var på semester i Monaco, jag skulle lägga text till en bild där hon stod på hotellrummets balkong med ett glas champagne.

Bilden var tagen i Lanzarote, men jag försökte ändå göra något stilistiskt om hur hon såg ut över kasinot och Medelhavet av skiten.

Man kan inte skriva så svarade Åke nervöst. Han såg ut som han föreställde sig Persbrandt komma in på hans kontor i Gunvald Larsontrenchen och ge honom en rak höger bakom skrivbordet.
Nu kastade hon tillbaka sitt långa blonda hår, lutade sig bakåt och lät händernas fingertoppar med dom orangea naglarna nudda varandra, sen vände sig mot mig.

I det här projektet, mina memoarer alltså, skall jag knulla Persbrandt, är det förstått. Men vi skriver ju inte namnet utan folk skall liksom förstå det. Sen dementerar jag så alla tror att det var han i alla fall.

Medan jag kände hur jag tänjde min sociala kompetens till bristningsgränsen, över en tjej som inte fyllt 30, som skulle ge ut sina memoarer utan att skriva dom själv. Jag lyckades kväva en suck och svarade.

”Jag kan kanske bygga en story på det.”
”Du skall bara veta en sak,” fortsatte hon bestämt och fingrade på ett brett guldarmband med den ena handens hemska naglar. ”Jag har kollat hur du beskriver sex och jag gillar det inte, för lite snusk och för omständligt.”
”För mig är sex något fint mellan två människor som jag inte vill bara göra kladd av. Utan beskriva två personer med nerverna utanpå kroppen” snäste jag av. Nu började jag känna hur ilskan rann till.
”Lilla du, det är min bok och det är jag som bestämmer” svarade hon överlägset.

Jag började inse att jag aldrig skulle jobba som spökskrivare, skulle få psykbryt efter ett kapitel. ”Har en ide,” svarade jag och försökte prata med en mjuk stämma, för att chocka henne ordentligt. ”Om du tar reda på var Persbrandt brukar festa så går jag dit, raggar upp honom och knullar honom, sen skriver jag ett kapitel om hur det var. Du fixar nog inte att knulla honom heller så jag kan ju vara din spökknullare också.”

Den väntade reaktionen uteblev, istället för att gå i taket drog hon upp sin stora Burberryväska och tog upp en cigarett med darrande fingrar. Hon tände den tyst, jag hade fått henne ur balans. Men Åke var redan uppstressad och nu började han få svårt att andas.
”Släck den där giftpinnen” skrek jag, ”Åke har ju astma för fan.”

Hon svarade inte men verkade nöjd med att jag blev provocerad. Nu formades hennes restylade stela läppar till ett o och blåste cigarettröken rakt i ansiktet på mig. Jag tappade behärskningen totalt, for upp ur stolen och gav henne en örfil, så cigaretten for tvärs över bordet och landade mellan Åkes ben. Han hoppade instinktivt upp och försökte borsta av sig den glöd som redan låg och brände sönder den bruna mattan.

”Jag skall anmäla dig för misshandel” kved hon medan dom orangea naglarna åkte upp mot den röda kinden.
”Gör det, gör det, anmäl din egen spökskrivare för misshandel, låt hela jävla kändispressen få veta att du inte fixar att skriva din egen jävla bok, sen kan du ta ditt patetiska entrepenörskap och trycka upp det i arslet !”

Svaret kom blixtsnabbt , hon svingade Burberryväskan med full kraft rätt i ansiktet på mig. Jag ramlade tillbaka i stolen som tippade, rullade över den bruna mattan ett par varv, medan väskans innehåll i form av nagellack parfymflaskor kajalpennor och andra lösa föremål regnande över mig.
Reste mig upp, kände hur blodet rann från pannan efter en trasig parfymflaska. Sved av parfymen gjorde det också, så in i helvete. Tydligen såg jag skräckinjagande ut, med mitt röda hår som stod åt alla håll, fast hon var ett halvt huvud längre än mig, ryggade hon tillbaka. Blodig, Chanel no 5 stinkande och frustande av aggression lyfte jag upp väskan från golvet och tryckte den över huvudet på henne. Sen skrek jag:

”Jag skiter i dina memoarer men du skall få ditt jävla Persbradtknullarkapitel gratis av mig. Så här skall jag skriva:”

”Han hängde av sig Gunvald Larsontrenchen på stolen och tog av sig den välpressade mörka kostymen. Sen öppnade han min Burberryväska med sina sexiga kraftiga händer. Efter det drog han den över huvudet på mig, så han slapp lyssna på mitt hjärndöda svammel när han satte på mig”

”Kort och tydligt va?”

Hon valde att ha väskan på sig och jag hörde snyftningar inifrån den. Åke hade återfått färgen i ansiktet och riktigt mös med en varm blick, som sa att jag inte alls behövde byta förläggare. Jag log tillbaka och lämnade rummet.
Jag skall nog ringa till mitt gamla vårdjobb och kolla om dom behöver timvikarier, totalt oflashigt, men folk är i alla fall normala.

Skriven av: Conan Barbaren

Tags: ,

Dags att lämna förra skrivuppgiftens barnsliga gullegull (även om vi tyckte jetemyket om det!) och kasta oss rakt in i ett våldsamt gräl. När du skriver denna text får du själv bestämma hur grälet tar sin början, om det är ett stort och allvarligt meningsutbyte, eller om det handlar om en vardaglig petitess.

Du kan hålla dig i hemmamiljö eller på någon annan plats som du känner till. Du kan också vara i EU-Domstolen, hemma hos paret Reinfeldt eller på Titantic medan skeppet sjunker.

Försök bygga upp dramaturgin i grälet, låt det eskalera och tänk på att vara tydlig med vem som säger vad om du skriver en dialog eller replikskifte. Som hjälp när du skriver din text kan du försöka tänka filmiskt – när man skildrar en scen mellan två bråkiga karaktärer på film, så växlar man mellan närbild, halvbild och helbild.

I närbilden ser vi karaktärernas enskilda uttryck. I halvbilden hur de förhåller sig till varandra. I helbilden hur de förhåller sig i rummet. Titta på olika grälscener på TV och film om du behöver inspiration. Glöm inte bort kroppsspråket!

Veckans enda regel är – grälet ska sluta i handgemäng. Slå inte ihjäl någon karaktär, men vi vill ha slagsmål, knytnävar, stekpannor och/eller örfilar. Du väljer vilket slags handgemäng! Uppfattat?

Uppgiften sträcker sig från onsdag 17 augusti till onsdag 24 augusti

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Adrenalin

Veckans pseudonym kommer att bli kända actionhjältar
Veckans tag på texterna blir adrenalin

Tags: ,

När jag fick månadspeng åkte jag till London på sommarlov.
I London har dom jättehöga bussar och jättestora affärer som säljer gummistövlar det står Hunter på. Alla som bor där måste ha sådana för det regnar så mycket.
På hotellet såg jag att jag glömt mitt gossedjur hemma.
Men jag hade köpt nya Hunterstövlar som betyder jägarstövlar så var jag jägare och kunde jaga nya gossedjur som var farbröder på puben.
På puben fanns stora farbröder, små farbröder, tjocka farbröder och smala farbröder. Men jag tyckte alla farbröderna var äckliga.
Då fick jag dricka hur mycket godis jag ville och det kändes som man åkte karusell i huvudet.
Sen började alla farbröderna jaga mig.
Då sprang jag ut och ställde mig mitt i en vattenpöl så farbröderna inte kom åt mig.
Sen hoppade jag så jag stänkte ned alla farbröderna.
Alla äckliga farbröder blev ledsna och gick in på puben igen och drack godis.
Sen satt jag på bussen fast överst.
Sen kom en ny farbror som inte var så äcklig.
Han var en jätterolig farbror vi lekte mamma pappa gör barn.
Nu har jag nya stövlar och ett gossedjur.
Sen åker jag hem.
Jag tycker London är lika roligt som åka karusell.

Skriven av: Björksätraskolan

Tags: ,

Mitt somarlov

I somar har jag pratat mycket med min farmor. Farmor bor i himmlen nu men jag pratar med henne ändå. Ibland pratar jag högt och ibland tänker jag hårt. Farmor och jag har pratat om sylt och farfar och att sommaren har en skäl. Egentligen är det mest djur och andra personer som har en skäl. Men farmor säger att somaren också har en. En skäl kan man inte ta på och man kan inte se den. Ändå måste du ha en skäl för annars är man bara luft. Jag sa till farmor att somaren är varm luft. Men då sa hon att den också är drömar och andra fina tankar. Så nu vet du det och min farmor är ganska smart.

Skriven av: Bulltoftaskolan

Tags: ,

Mitt sommarlov

Nu ska jag berätta om mitt sommarlov. Mitt sommarlov var jätteroligt. Jag ska få en ifån i höst.  Då kommer det en ny. Det regnade jättemycket. Vi lärde oss spela bridge. Jag var arg ibland. Och så såg jag Harry Potter. Den var jättebra. Fast Hermione har blivit mesig. Vi grillade korv. Det var jättegott. Nu ska jag berätta mer om mitt sommarlov. Vi var i Sverige för det kostar jättemycket pengar att åka till Solen. Jag menar inte solen i rymden, för där är det jättevarmt, utan dit man kan sola varje dag. Men jag gillar inte att sola. Men det hade varit skönt om det var varmt. På sommaren. Det var varmt i slutet. Det var jätteskönt. Jag hoppas jag får en bättre sommar nästa gång. Det var allt jag hade att berätta om mitt sommarlov.

Skriven av: Källtorpskolan

Tags: ,

Mit såmmarlåv

I juni sat jag hema en massa. Det var skoj. Jag spelade dataspel och lekte med kåmpisar. Vi drak vuxendrika och det var roligt. Jag var åxå i Stockholm och hälsade på hoss minna föräldar och träfade kåmpisar där med som jag inte sätt på veldigt lenge. Vi drack åxå vuxendrika.

I juli var jag bara hema. Jag hade ej råd att göra anat eftersom att mitt studiemedel inte komer på såmmaren. Det var ej trokigt eftersom att jag hade kåmpisar som var hema åxå. Men jag gjorde inte så myket mer.

I augusti gick jag på Pride och gick runt en masa på åmrådet och titade och lysnade på spänande föräläsningar. Sedan gick jag i paraden och träfade folk jag inte sett på 5 år. Det var roligt.

Jag har ej gjårt myket mer.

Hejdå

Skriven av: Igelbäcksskolan

Tags: ,

Mitt sommarlov
Den här sommaren har jag mest suttit på jobbet. Det var varmt, lite
roligt och lite tråkigt.
Jag har varit och paddlat på Vänern. Jag har badat två gånger. Den
första gången badade jag i Vänern. Det är Sveriges största sjö. Andra
gången badade jag i Vättern. Det är Sveriges näst största sjö. Sedan
har jag inte badat någon mer gång för jag kom aldrig till Mälaren.
Jag har läst en jättetjock bok om superhjältar och varit på en ort där
det fanns en brunn som folk brukade dricka för att bli friska förr.
Och så har min fru börjat bli tjock under sommaren. Det beror på att
hon har ett litet barn som simmar i hennes mage. Jag vet inte riktigt
hur vi fick det att komma dit men jag tror det var lite äkligt och
ganska onödigt.

Skriven av: Hornavanskolan

Tags: ,

Går det bra med veckans skrivuppgift? Ja? Nej? Du behöver inte räcka upp handen, men skriv gärna en text om ditt sommarlov och skicka till pennfajten snabel-a gmail (ni vet hur ni gör när ni skickar in!) asap.

Lite nya texter har kommit in också! Dels till förra veckans skrivuppgift där vi skulle skriva en reseberättelse från ett ställe vi aldrig varit på tidigare – finns att läsa här.

Men vi har också fått bidrag till vår allra första skrivuppgift, då vi skulle presentera oss som en karaktär i en tv-serie eller film – du kan läsa nya och gamla texter här.

Det går alltså bra att skriva och skicka in gamla skrivuppgifter … när som helst. Bara du kommer ihåg att skriva rätt subjectrad i mailet, så att vi adminnare kan spara, sortera och lägga upp på rätt ställe.

Och till sist kan vi hinta om att nästa skrivuppgift kommer väcka adrenalinet i oss!

Tags: ,

Det här är ju den givna skrivuppgiften när det snart är dags för skolstart, eller hur? Och det är med viss fasa man minns hur man tog sig an uppgiften sittandes i sin skolbänk … hur man skulle försöka få sommaren att verka mer spännande än den var och man skulle fylla hela pappret och ungefär halvvägs fick man ont i handen av att hålla pennan för hårt.

Åh, ack dessa skoldagar vi har tragglat oss igenom!

Det här är reglerna för veckans övning:

  • Du ska skriva en text om ditt sommarlov. Inte någon annans sommarlov.
  • Du ska skriva den som om du precis har lärt dig att skriva, dvs som om du är åtta år gammal.
  • Fast du ska fortfarande beskriva din sommar 2011.

Uppgiften sträcker sig från onsdag 10 augusti till onsdag 17 augusti

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Mitt sommarlov

Veckans pseudonym kommer att bli skolnamn
Veckans tag på texterna blir mittsommarlov

Tags: ,

Med nervösa händer packar jag ned det sista i mitt handbagage. Eller, det jobbiga med att packa för en resa är ju att jag aldrig vet om det är det sista. Jag glömmer alltid något. Gör jag inte det så känns det bara som att jag har det, hela resan. Nu har jag dessutom inga föräldrar att fråga om allt går snett eller om jag glömmer det allra viktigaste. Det är helt och hållet upp till mig. Skönt, eller enbart så in i helvete läskigt? Återkommer med svar.

Som alltid när jag är i färd med att göra något nytt, är jag livrädd och ångrar mig, önskar att jag stannade hemma i tryggheten och tristessen, när jag kliver ut från flygplatsen och efter en bussresa, ut på Dublins gator. Jag ser mig omkring, som om det skulle få mig att förstå var jag var, och åt vilket håll jag skulle, men allt är helt nytt och att ta in hur det ser ut ner för gatorna hjälper mig inte att navigera.

Med ett grepp om min stora resväska (som ändå inte kändes så värst stor när jag packade, med tanke på att jag ska klara mig på innehållet hela sommaren) började jag gå, rakt fram. Jag visste inte om det var åt rätt håll. Men, har jag kommit såhär långt på impulsbeslut och en enkel flygbiljett kan ju inte ännu ett oansvarigt och osäkert beslut skada.

Jag behövde inte ta upp mobilen och titta på mina anteckningar, jag visste namnet på puben jag skulle till. Så fort jag ser någon som varken ser läskig ut eller ser ut som en turist, så frågar jag åt vilket håll jag ska. Jag vandrade i några minuter, försökte ta in allt som kändes så nytt. Undrade om detta en dag skulle vara familjärt för mig, om jag i slutet av sommaren skulle hitta överallt här. Om jag stannar så länge… vem vet?

Jag stannade en dam i femtioårsåldern och frågade om vägen och fick svar med så bred irländsk dialekt att jag nästan inte hörde vad hon sa. Men jag fortsatte i den riktning hon pekade, och till min stora förvåning när jag kastade en blick ner för en tvärgata, så såg jag namnet på skylten, som jag kände igen så väl.

Med en nervös klump i magen så stor att jag trodde att jag tog upp hela gatan, snabbade jag på mina steg och gick in genom dörren, stora väskan, stora nervösa klumpen i magen, och allt. Eftersom det var tidig eftermiddag var det inte så mycket folk, jag behövde inte vänta innan jag började prata med den smått skräckinjagande skäggige mannen bakom baren. På darrig engelska presenterade jag mig, förklarade att jag var hon som hade skickat mejl och blivit lovad jobb och bostad under sommaren.

”I suppose your correspondence was with that idiot Darren? Unfortunately he promised a lot of people a lot of things. And he doesn’t work here anymore. So I can’t help you, sorry.” sa han utan att låta speciellt sorry. Jag tappade hakan helt och hållet, och med ännu osäkrare röst ville jag försäkra mig om vad jag hört.

Tre minuter senare gick jag ut ur dörren igen. Nervös-klumpen ersatt med en tusen gånger större klump i magen av växande panik. Jag har alltså ingen bostad och inget jobb. Jag är i en stad där jag inte känner en enda själ. Jag börjar gå ner för gatan igen, inser att jag inte har någon jävla stans att ta vägen. Jag stannar, tar stöd vid en vägg och lutar mig mot den. Inser att det vore helt onödigt att ens försöka kämpa mot tårarna och låter dem rinna fritt. Jag inser min situation mer och mer för varje minut, min stora spännande resa som redan blivit något helt misslyckat.

Gråten tar över mer och mer och jag orkar inte ens bry mig om att jag står och gråter häftigt mitt på en trottoar. Jag känner ingen ändå. Jag vet inte hur länge jag står där, kan ha varit en kvart, kan ha varit en minut, när jag ser ett par svarta lågklackade skor med svullna anklar stanna framför mig, genom tårarna.

”Are you alright, love?” En gammal dam tittar på mig med sympati och lite nyfikenhet. ”Mina söner säger att jag inte borde prata med främlingar, att jag litar för mycket på okända människor. Men inte kan man bara gå förbi en gråtande flicka på gatan! Har du blivit utkastad?” Babblade hon, och verkade ändå bry sig. Jag blev någonstans i min panik rörd av att någon brydde sig.

”Inte precis. Jag har precis kommit hit, men innan jag började blev jag kickad från mitt jobb och jag har ingenstans att bo!” hickade jag. Det hade ju varit tämligen onödigt att låtsas att jag var okej, även om den här damen var både blind och döv med en släng av demens hade hon ju insett att okej var det sista jag var.

”Oh dear.. Det här skulle mina barn inte heller tycka om att jag gjorde, men du verkar så snäll. Du vill inte komma in för lite te?”

Skriven av: Libreville

Tags: ,

För blotta ögat var Lars en god familjefar med sunda värderingar och en god moral. Vardagarna spenderades som alltid i storkyrkan där han höll sina regelbundna gudstjänster. Då och då lät han även hålla avskräckande föreläsningar på det lokala högstadiet om knark och gatuvåld. Veckoslutet bjöd allt som ofta på den traditionsenliga fredagstacosen varpå helgen spenderades med nära vänner och familj. Som ordförande i kommunfullmäktige hade han även gjort sig känd för sitt engagemang inom bygdens socialpolitik liksom bevarandet av naturområdet vid sjön. Lars var även en man av rutiner och liksom alla andra gånger sedan 1987 så begav han sig vid den här tidpunkten på året på solsemester.

Idag var en sådan dag och resmålet liksom alla andra gånger var Sydafrikas djupaste djungler där han freebase:ade kokain och stöpte lokalluder i skumraskkvarter. Där sköt han också med raketgevär på lokalbefolkningens boskap för en mindre summa pengar liksom han brukade köpa en större kartong med piratkopierade DVD-filmer för att saluföra på närmaste annonssite. Ibland gav han även ett handtag till byns människosmugglare där han lät byta lovord om en bättre framtid mot kapital.

Plötsligt ringde hans mobiltelefon. Det var hans dotter Susanne som grät ut efter att ha råkat glömma bort att betala för tuggummina i handelsboden.

– Alla gör vi våra misstag Susanne. Alla gör vi våra misstag, svarade Lars i god ton.

Skriven av: Valetta

Tags: ,

Ingen av mina fröjder och ingen av de många vedermödor jag genomled
under min långa vistelse i Östra Sibirien kan mäta sig mot att vara
bymästare i grankamp. Då få utlänningar bjudits in att delta och
evenemanget dessutom omges av flera missförstånd ska jag göra vad jag
kan för att beskriva upplevelsen.

Grankamp utkämpas vid midsommartid varje år, när den sibiriska
sommaren är som hetast. Eftersom skörden mognar sent ägnas några
sommarveckor åt intensivt skogsarbete. När hälften av denna tid gått
är det tid att kora det bästa arbetslaget.

Arbetslagen samlas, går upp i skogen och utser varsin gran. Hur stor
den är beror på gruppens storlek. Vanligast är att laget har 6-7
medlemmar och väljer en ett träd på ca 10 meter. Femtonmannalag och
tjugometersgranar lär förekomma och uppskattas alltid av publiken men
storlek är inte en odiskutabel fördel i denna tävlan.

Träden fälls och putsas något av praktiska skäl, men det anses
hedersamt att skära av så få kvistar som möjligt. Stammarna förs sedan
under sång till en gräsbevuxen allmänning i närheten där lagen ställer
upp sig. Karlarna fördelar sig utefter trädkroppen och lyfter denne
under höger arm. För att kunna behålla greppet används allehanda trick
såsom att smörja in delar av den bara överkroppen med beck eller tjära
och att binda fast handen i bältet.

Jag placerades på plats nummer två framifrån, vilket måste anses vara
mycket hedersamt för en tillfällig gäst. Nummer ett är lagkapten -ofta
en gänglig, snabbfotad man – vars uppdrag ställer lägre krav på fysisk
styrka – toppen är ju den lättaste delen av trädet – men desto mer på
kvickhet och smidighet eftersom det oftast är toppen som gör de stora
rörelserna. Undantag finns- jag hörde många berättelser om ett
ryktbart lag för några år sedan som hade en ovanligt snabb rotkarl
vilket gav förmågan att utdela förfärliga stötar med den tyngsta änden
– men de är just undantag.

När man lottat vilka två lag som ska börja genom att låta rotkarlarnas
mödrar spotta i kapp ställer man upp sig topp mot topp med ca tjugofem
meters avstånd. Efter en inledande sång och några kringcirklande
rörelser -alltför komplicerade för att komma till sin rätt i denna
redogörelse – ger båda lagen upp ett hiskeligt stridstjut och stormar
mot varandra. Vinner gör det lag som först får det andra att falla
över stocken. Detta kan ske genom nedpetning av frontmannen men det är
en svår och obehaglig metod. I regel passerar lagen varann på vänster
sida så att träden hålls på ytterkanten varpå de kan knuffa varann.
Detta försvåras av barren som utgör ett svidande hinder och dessutom
skymmer sikten. Om de andra laget viker undan är risken påtaglig att
falla med trädet över sig. Vår första dust undgick vi nätt och jämt
detta medan våra motståndare föll till marken med ett vrål.

Efter segern går laget åt sidan för att beskåda resten av omgången.
Byns flickor kommer med brännvin och uppmuntrande ord, vilket kan
behövas eftersom granen inte sätts ned mellan omgångarna. En dust
varar i normalfallet inte längre än ett par minuter och därför är
väntan åtminstone inte lång.

Vår andra match gick mot ett samling män med påfallande grov
kroppsbyggnad och vår lagledare beslöt därför att satsa på rörlighet.
Vi gick upp på vänster sida även denna gång men när vi var nästan
jämsides sänkte rotkarlen sin ände så att den fixerade motståndarnas
grantopp mot marken. Därefter svängde hela laget runt -här gällde det
att vara snabb i fötterna och ha gott taktsinne, jag förstod vilket
förtroende min placering var ett tecken på – och brakade in i
motståndarlaget från andra sidan. Visserligen föll laget på fel sida
men eftersom de flesta lag tappar stridslusten av att klämmas under en
gran var det enkel sak att vina den andra omgången.

Kvarstod finalen. Trots att vi tillhörde de allra mest framgångsrika
var nu bringor och ansikten fulla av skrapsår och revor.

Våra sista motståndare drog iväg tvärt åt sidan när de märkte att vi
istället för att springa mot dem sprang förbi dem långt ut på höger
sida för att vända och komma upp jämsides. Med ett gemensamt skrik
stack vi ut våra ben för att sätta krokben för männen vid sidan av oss
– en riskabel metod eftersom dessa hade en viss möjlighet att ta stöd
mot vår gran och att detta skulle kunna leda till oavgjort.
Tillräckligt många lyckades dock för att våra opponenter några
ögonblick senare bara skulle vara en svärande hög granris på marken.

Som segrare var vi huvudpersoner under kvällens fest och behandlades
mycket hedersamt. Det är däremot förtal att vinnare har rätten att
under hela det kommande året sodomisera de besegrade – samtliga jag
talade med tillbakavisade denna vanliga föreställning med avsmak. Det
är inte heller korrekt att vinnarna har tillgång till förlorarnas
kvinnor under det gångna året. Denna myt är dock mer begriplig
eftersom få saker anses lika attraktiva som en segrare i granfäktning.

Jag kände mig inte som någon vacker syn när jag satt på stockbänken
under den stekande solnedgången. Jag hade stick och sår över hela
kroppen och bara lyckats få bort ungefär hälften av den tjära jag
smort min högerarm med. Men en av byns döttrar – en sjuttonårig
vitblond skönhet som talade med sådan entusiasm att den fylliga barmen
var nära att pösa över – gjorde vad hon kunde för att övertala mig om
motsatsen.
Kära vän, sade hon, när hon lyckats krypa in under den rena av mina
armar. Ni måste skriva om detta. Ni märker ju att Sibirien inte bara
är köld och svält, att här också finns värme, styrka och passion!
Jag kunde bara få fram ett
Da.

Skriven av: Bratislava

Tags: ,

Så hade jag och min kompis Marie äntligen gjort det, åkt till San Fransisco. En stad som med sina trähus och höga kullar skiljer sig rätt mycket från andra storstäder i USA. Vi var inne på andra dagen på den här vistelsen. Hade promenerat efter bukten med utsikt över Alcatraz och Golden Gatebron, dessutom hunnit åka med deras berömda spårvagnar.

Idag skulle vi titta på Chinatown. New Yorks Chinatown lär vara större, men San Francisco har nog den mest kända. Vi irrade runt lite där inne och konstaterade att det nog stämmer som många säger. När många människor från samma land slår ned sina bopålar på samma ställe utomlands, så håller dom mer på traditioner än dom som bor kvar i hemlandet. Chinatown såg så där överdrivet kinesisk ut.
Efter att vi tittat på byggnader med underliga tak och konstaterat att det bodde säkert lika många drakar som människor där inne, så började vi upptäcka att vi var hungriga. Vi stod på en bakgata, som inte var lika turistanpassad, ett par små butiker med skyltar bara på kinesiska och en restaurang.

”Jag börjar bli hungrig” sa Marie, ”lite kinamat kanske?”
Jag höll med, började längta efter friterade räkor i sötsur sås, så vi gick in på restaurangen. Vi blev anvisade ett bord, fick varsin meny och började studera den.
”Friterade räkor i sötsur sås” började jag.
”Blev sugen på samma sak” svarade Marie, ”men den här menyn är ju på kinesiska och engelska med det kinesiska namnet, kan du hitta något som kan vara det.”
”Det där tecknet ser ju ut som en räka ungefär, innan man gjort frityrboll av den”
”Här” utbrast Marie, ”ser du Shrimp är ju räka på engelska. Shrimp won ton ton måste ju vara det.
Jag höll med efter alla besök på kinesrestauranger i Stockholm och all kinamat vi köpt i papplådor, var vi helt övertygade om att meddetsamma en kines kommer över en räka så gör han en frityrboll av den och häller sötsur sås över. Det här måste bara vara rätt.
”Two Shrimp won ton ton please” sa jag till servitören som nickade och försvann in i köket.
Marie tittade stolt på mig och sa, tänk, nu vet vi vad friterade räkor i sötsur sås heter på kinesiska. Vi kan ju gå in på en kinesrestaurang i Kina och världsvant säga Won ton ton, tänk vad mycket man lär sig utomlands.

Det var nu jag märkte att det var något som inte stämde, vi var dom enda ickekineserna i hela restaurangen Folk åt saker som jag inte visste fanns och sånt som jag absolut inte visste att man kunde äta. Vid bordet bredvid satt en kinesisk familj och kalasade på en stor grön slemmig fisk, som nästan var uppäten , det som återstod var det illgröna huvudet och det illgröna ryggbenet. Jag studerade borden runt mig och det var ingen som åt biff med bambuskott, eller kyckling med cashewnötter.

”Tur vi tog friterade räkor” viskade Marie och stirrade på den gröna fisken, ”man vet ju inte om vissa av maträtterna på borden här lever fortfarande.”

Nu kom servitören bärande två soppskålar med porslinsskedar.

”Vad trevligt” log Marie ”får vi soppa innan.”
Det var nu jag insåg att vi var två virriga turister som hamnat helt fel och satt på en icke svenskanpassad riktig kinesrestaurang. Soppan bestod av en tunn buljong i vilken det simmade två räkor och ett icke identifierbart grönsaksblad. Tyvärr blev jag tvungen att berätta sanningen för Marie, som just nu sörplade i sig denna totalt smaklösa anrättning som aptitretare i väntan på räkbollarna.

”Du jag tror det här är Shrimp Won ton ton.”
”Va, varför det ?”
”Jag har två räkor i min har inte du det också?”
”Jo, du har rätt, shit vad pinsamt, vi låtsas som det regnar äter upp och betalar.”
Vi satt där sörplande Shrimp won ton ton och låtsades att vi var riktiga kinesmatsgourmeer, det var nu jag gjorde mitt stora misstag.
”Marie, vi kan ju äta någon annanstans sen, men jag är törstig, jag tar in en cola”
”Gör det”
”One coke please” servitören stirrade på mig och försvann.
”Kajsa, såg du vad konstig han såg ut”
”Ja, han verkade irriterad, tur jag bara beställde en cola”
Nu hände det, dörren till köket slogs upp, servitören kom ut igen, gick med raska steg fram till bordet, dängde en tekanna i det så det ekade i lokalen, nästan kastade en tekopp som landade framför mig, gav mig en mordisk blick fnös och gick därifrån.
Jag hade skämt ut mig totalt, beställt in någon för honom amerikaniserad kommersiell kemikalie på han äkta kinesrestaurang. Det blev knäpptyst i lokalen. Nu uppstod den där känslan att man var iakttagen av alla som tittade åt ett annat håll.
Vi åt snabbt upp Won ton tonnen, jag smakade på teet som var lika grönt som fisken, sen lade vi upp pengar på bordet och smög ut därifrån.
”Mexikanskt kanske” föreslog Marie.
”Utmärkt ide” svarade jag.
”Vi fick ju i alla fall uppleva lite kinesisk kultur, undrar hur efterrätterna såg ut”
”Vill vi nog inte veta” skrattade jag, ”tror inte dom hade friterad bana med glass.”

Skriven av: Pretoria

Tags: ,

Jag väcktes tidigt på morgonen av pensionatets ägarinna, en gammal kvinna i grått hår, proper och korrekt men varm och vänligt. En äkta britt, med andra ord. Första gången jag träffade henne, då jag precis kommit fram, var det första hon gjorde att erbjuda mig en kopp té. Jag trodde knappt mina öron men det kändes rätt.

Men tillbaka till morgonen. Jag klädde mig snabbt och begav mig ned till frukostsalen där de andra gästerna redan satt och kalasade på té och rostat bröd. Jag satte mig ned i en bekväm stol bredvid en äldre herre i morgonrock och en ung kille som såg ut att ha tillbringat kvällen på den lokala puben. Likväl var de alla här, tidigt, och åt frukost tillsammans.

”Pass me the butter, mate?” sa den unga killen bredvid mig utan att egentligen uttala t:na i ”butter”. Jag skickade vidare smöret och fick ett tack till svar. Artig baksmällan till trots, och jag blev kär i den engelska landsbyggden.

Skriven av: Minsk

Tags: ,

En brunögd flicka från Skansen,
ville i djungeln få chansen.
Hon smet in på ett plan
och blev kvar hela dan
tills hon blev fångad i svansen.

Skriven av: Islamabad

Tags: ,

Nä, hörni! Dags att vi rycker upp oss nu (både adminnar och alla andra pennfajtare) och sätter igång med skrivandet efter sommarslappa dagar.

Vi bestämde oss för att låta skrivuppgift 8 dra ut på två veckor istället för en, så deadline för den är i morgon onsdag, den 10e augusti. Inte försent att skicka in något! Det går bra med mycket korta texter också som ni vet! Som kortast tweet-längd på 140 tecken.

Bidragen till skrivuppgift 7 blev inte så många, men så var det ju högsommar och tragedi i Norge och allmänt dålig wifi. Det är dock värt att läsa de bidrag som kom in – kommentera gärna! Här.

Vi hörs mer framöver! Via twitter får ni senaste info (om ni inte redan har lagt till oss – se i högerspalt).

Om ni har önskningar om vad för slags saker ni vill öva att skriva på – kommentera gärna nedan. Vi har lösa planer för hösten, massa roliga uppslag, ge gärna input.

Tags: , ,