Skrivuppgift 5: text av Trädgårdsdags

Det var ”So far gone (that it seems like home)” med Jack Lukeman,
irländaren som är världsberömd överallt utom i Sverige. Och visst kan
man ibland känna sig så långt borta att det faktiskt är lika märkligt
som hemma…

Livet tar oss till konstiga ställen. Det insåg jag en augustidag då
jag stod i fallande blötsnö på södra Island och höll på med att känna
lamm i skrevet. Hittade jag något – om det var en bagge alltså –
skulle den till slaktfållan. Annars fick den en chans till. Och det
var ändå inte lika konstigt som säljakten…
Episoden inträffade ett år tidigare när jag arbetade med
torrfisktillverkning på västra Grönland. Det hade pratats lite löst om
möjligheten att jaga säl – helst sälungar, de är godast – och steka
dem på en sprakande brasa av den torra ljung som växte på stränderna.
Och en dag var tydligen vädret tillräckligt bra och det fanns
tillräckligt lite att göra. Min danske kamrat ställdes i fören på
båten – en vit skorv, någon meter längre än plastbåtarna i en vanlig
svensk insjö men med dubbla skrov och en tjock grå durk som såg ut som
cement – och sedan bar det av.
Modern grönländsk säljakt är mer avancerad än isländsk. Islänningen
väntar tills sälen gått upp på land. Grönländaren jagar till havs,
gärna i isfält, sicksackande mellan små och mellanstora flak så att
man kan komma nära inpå utan att märkas.
Vi irrade runt en bra stund. Plötsligt. Ett svart huvud med spretiga
mustascher som sticker upp ur vattnet. Knallen från skottet. Lutningen
när chefen trampar gasen i botten. Hans fru skriker ”Skut ijen, Skut
ijen”. Men sälen var borta. Vi irrade i tjugo minuter till och fick
plötsligt se en stor brun kropp som låg och solade på ett isflak. Min
kamrat påstod efteråt att han sett blodstänk men vi andra ansåg att
det var sälen som bajsat på isen innan den gled tillbaka ned i
vattnet.
Det blev ingen säl den dagen. Vi såg ingen mer och när det blev min
tur att stå i fören med geväret kändes det mest sömnigt. Som att stå
post i lumpen ungefär.
Varför gjorde jag det här? Jag kan inte förneka att jag ville inleda
ett kapitel i mina memoarer med orden:

Den första vilda säl jag såg i mitt liv överlevde mötet. Vi skrek instruktioner
men min kamrat sköt för lågt och skottet tog i vattnet. Även den andra kom
undan. Den tredje sköt jag mitt mellan de stora ögonen.

Man möter ibland folk som hävdar att litteratur och erfarenheter gör
oss till bättre människor. De har i regel inte frågat sig vad vi är
beredda att göra för litteraturens och erfarenheternas skull.

Skriven av: Trädgårdsdags

Tags: ,

  1. Gillade storyn och slutklämmen. Vem vill inte låta som Jack London i sina memoarer. Texten ger på sätt och vis en känsla av att det här är självupplevt av författaren och inte bara påhittat. Varför vet jag inte riktigt, men jag upplever det så. Däremot tycker jag inte att bindestrecken du lägger in tillför något. det stoppar upp flytet i texten.

    Svara

  2. Hej och tack för kommentaren. Kul att du gillar storyn.
    Ja, det är till stora delar självupplevt, de flesta ändrade detaljerna blev nog dessutom strukna av utrymmesbrist. Men det spelar ju egentligen ingen roll i den här uppgiften. Tycker ni att det hade varit rätt att låta stycket sluta med träff så borde jag gjort det – eller skrivit om texten så att det passade bättre.

    Är ditt problem med bindestreck en allmän invändning mot inskjutna satser? Dvs gäller det även om jag använt kommatecken, parenteser etc? Den här texten ska ju egentligen höras. En avvägningsfråga antar jag. Man får säkert inte ha inskjutna satser i Aftonbladets radionyheter men jag tror man skulle kunna få igenom dem i P1.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *