Skrivuppgift 5: text av Hassan

Det var låten Release me av Oh Laura, som både betyder mycket för mig och ger mig otroligt många minnen. Och jag är säker på att jag inte är ensam om det.

Pojken ser nästan förvirrad ut jämt. Ändå har han världens finaste ögon. Han velar lite när han går och har alltid mobilen i handen. Osäkerheten kanske har överröstat modet. En vinterdag när vi möts i skolkorridoren inser jag hur fin han är. Kanske den finaste jag har sett. Jag ler och tittar lite på avstånd ett bra tag innan jag vågar ta kontakt. Innan jag med skakande händer skriver HEJ på den värdelösa facebook chatten gick rykten lös om tjejen före. Jag lyssnar med ett halvt öra på allt skvaller om hur han lurat henne. Berättelser om att han, den finaste, bara är ute efter fel sak och inte kan hantera kärlek. Jag lyssnar inte och fortsätter att bli förälskad på avstånd. Tjejen som senare blev tjejerna är kära. Jag är förälskad. Hon och senare de kallar honom för svin. Jag vill att hjärtat som bultar extra hårt när han är i närheten talar sanning. Jag målar upp en vacker bild av oss. Vi ska berätta hemligheter som ingen annan fått höra förut. Vi ska gå hand i hand mitt bland folkmassan men ändå bara ögonen för varandra. Vi ska tillhöra varandra. Det är som ett slag i ansiktet att se att tjej nummer tre är kärare än mig. Och ännu värre att han, den finaste, är kär han med. Men inte mig. Utan i tjejen som är lite vackrare, snällare, socialare och bättre. Jag faller ljudlöst och tänker att jag nog inte hade någon chans ändå. Men hur kan jag veta det utan ett allvarligt försök? Jag avskyr mitt fega jag som aldrig erkände fjärilarna i magen och som aldrig var lagom klängig och pratsam. Det går någon vecka och jag inser att jag måste glömma när deras lycka nästan går att vidröra. Jag måste kunna gå utan omvägar och le utav vilja och inte av rädsla. Månader senare när snön och känslan är försvunnen går jag med huvudet högt och söker blygt efter en ännu finare pojke. En sommarnatt när jag blickar ut över folkhavet stannar plötsligt all rörelse. Han är här. Han är full och talar med mig för första gången. Det blir bara fel och jag vill skrika, slå, vara förtvivlad och varför säger han så nu. Varför visar han åtminstone lite intresse när jag lyckats glömma och tjejen står i andra hörnet. Jag springer så långt bort jag kan och tankarna snurrar fortare än vad en tonårshjärna klarar av. Jag sätter mig ner, smyggråter och begriper att jag inte längre tror på kärlek.

Skriven av: Hassan

Tags: ,

  1. Kärlek , ett ämne jag aldrig verkar tröttna på att lyssna och läsa om. Finstämd tyckte jag om denna, vissa avsnitt har en väldigt vacker rytm ex:

    ”Månader senare när snön och känslan är försvunnen går jag med huvudet högt och söker blygt efter en ännu finare pojke.”

    Jag kan inte beskriva vad som gör en vacker rytm i en text, men jag antar att det handlar om ordningen i en mening och antalet subjet o predikat och kommatecken…eller är det kanske att författarens själ glimmrar mellan orden?

    Svara

  2. Jag tycker om rytmen i det här. Och ”faller ljudlöst” var fint.
    Det här hade absolut gjort sig som en del i ett ”riktigt” sommarprogram.
    Väl fajtat.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *