Skrivuppgift 5: text av Glädjetåget

The Pains of Being Pure at Heart och låten Belong.

Tänker på det ibland. Vem jag är. Har alltid tänkt att jag är det jag gör. Inte så att vad jag lägger på min frukostmacka har med saken att göra. Inte heller att jag går ut och dansar. Jo, kanske att jag går ut och dansar. Men då handlar det om vem jag är i stunden. Men det finns något mer som är innan och efter just nu.

Vem är du? När jag får frågan vet jag inte hur jag ska svara. Jag har pratat i radio 27 år av mitt liv. Spelat musik. Turnerat med band. Gjort två album och sex singlar. Skrivit fem barnböcker. En roman. Debattartiklar har det också blivit. Diversearbetare?

Jag tycker att det hade varit roligare att säga att jag är en renässansman. Det låter i alla fall inte som om man är lagerarbetare ena dagen, vaktmästare en annan, för att sen vicka i kassan på Karlssons Livs.

Det borde finnas ett ord någonstans mitt emellan. Inte så planlöst som diversearbetare. Inte så pretentiöst som renässansman. En sak är säker. Min ombytlighet ser inte så bra ut på min CV. Arbetsgivare vet inte vad dom ska tänka om mig. Men jag vet vad jag är.

Jag är en berättare. Allt jag gör. Allt jag alltid har gjort är att försöka förmedla en tanke, skapa sammanhang och ta med så många som vill följa med från punkt a till punkt b.

Jag anar vad du tänker nu. Pratet förstår du. Skrivandet förstår du. Men musik, det är väl inget berättande? Inte mer än på ett abstrakt plan i alla fall. Men så är det inte för mig. En låt består inte bara av toner och rytm. För mig består den lika mycket av ord och riktigt bra låtar är mer än sina beståndsdelar. Jag vet inte om jag skrivit en bra låt eller en bra bok. Men jag vet att dom varit det jag velat att dom ska vara. Allt mitt berättande började i musiken. Jag gjorde låtar och på så sätt erövrade jag ett språk. Mitt språk.

Nu skulle vän av ordning säga att jag faktiskt är pappa också. Fem barn. Så visst är jag en pappa. Inte en särskilt bra pappa. Men det gör inget. Jag har väldigt bra barn. Allt det här är jag stolt över.

Det jag inte är stolt över är att jag är världens sämsta pojkvän. Tre olika mammor och lägg sen till fyra avslutade förhållanden på det. Har man en sån statistik så har man inte haft otur. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är jag som är orsak till haveriet. Men jag är bra vän till dom flesta av mina ex. Jag tror att det hänger ihop med att jag är den här berättaren. Jag blir för upptagen av det jag ska göra istället för att vara närvarande.

Jag är också en sökare. Jag söker just kärleken. Jag vet hur den ser ut. Hur den känns. Hur jag fångar den. Jag vet bara inte hur man håller fast vid den.

Skriven av: Glädjetåget

Tags: ,

  1. Den här mixen av självdistans och avsaknad av självdistans är rolig och intressant. Jag gillar att berättaren hela tiden försöker vrida till bilden av sig själv, men att vi ser hur han egentligen är. Svårt att göra, men jag tycker det funkar.
    Sen må jag vara analfabet, men jag vet inte vem det är som berättar.
    Fem barn? Skriver barnböcker? Skriver musik? Pratat i radio i 27 år?
    Och det var lite frustrerande, för jag tänker att texten är ännu roligare om jag fattat vem det var.

    Svara

  2. det sista stycket sitter mitt i prick. ”jag vet bara inte hur man håller fast vid den”- fenomenalt slut.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *