Skrivuppgift 4: text av ValsPåBryggan

Ensamheten svepte genom min kropp som en frostig söndag i november – kall, rå och lika ihärdig som bilturen vi brukade färdas ner till oskuldsfulla och folkkära västkusten. Inte för att jag inte hade fattat tyckte om den kust som vetter mot Amerika, utan för att det innebar nitton timmar sittandes i ett trångt och obekvämt baksäte på en rostig Saab med några år på nacken. Under årens gång hade dock upplevelserna lärt mig att en lång och hemsk biltur kunde vara mödan värd.

Jag älskade att tillbringa de småkyliga och oftast regniga midsomrarna sittandes på den lite trasiga bryggan tillsammans med mamma, en vän eller pojkvän och att få doppa tårna i havet. År efter år som vi lämnat Norrland och midnattssolen bakom oss, för att få fira in sommaren tillsammans med släkt och vänner i de mysiga sjöbodarna precis vid havskanten. Att vara kvar i det kyliga landskapet var ingenting i jämförelse med vad som kunde upplevas i den sydvästra delen av Sverige, trots den stora midsommarfest som arrangerades årligen och pågick i samma stund inne i staden.

Midsommarafton brukade vara det finaste jag visste, med tidiga morgnar, plockandet av blommor, bindandet av kransar, matens förberedelser och slutligen den långvariga och mycket stämningsfulla middagen ute i trädgården som aldrig varit vackrare. För att när kvällen nådde sitt slut få krypa ner i den något hårda, knarriga sängen med sju olika sorters blommor under den mönstrade huvudkudden, i hopp om att drömma något vackert, eller någon vacker.

Att de lämnat mig och mitt sommarjobb kvar hemma det här året kändes vemodigt där jag satt vid köksbordet av ek och blickade ut över gården som sträckte sig långt bort innan den nådde skogsbrynet. Jag såg de små, knubbiga islandshästarna som stod utspridda i hagen och blundade och njöt av lugnet. Jag försökte också njuta av det lugn som infann sig i det stora huset, det pampiga vardagsrum och romantiska sovrum som blivit lämnat av en annars så livlig och högljudd familj.

Klockan i keramik tickade alldeles bakom mig och jag blickade upp på den där den satt på den grönrandiga tapeten. Tjugo över nio stod de kringliga, guldiga visarna på och det här kunde ha varit den långsammaste kvällen jag någonsin upplevt, sekunderna gick inte i samma takt som de vanligen brukade. Ändå kunde varken min kropp eller mitt sinne njuta av fridfullheten utan tankarna drogs iväg som en svag stock drogs med längs en fors, långt bort svävade de iväg, de vandrade söderut. Jag undrade om han satt i sin somriga skjorta och avklippta jeansshorts och tänkte på mig, på bryggan där vi brukade sitta, så som jag tänkte på honom, just nu.

Skriven av: ValsPåBryggan

Tags: ,

  1. vilken fin text i Charlotte Brontë stil! språket flyter verkligen – och jag gillade särskilt två beskrivningar, som får mig att stanna upp och känna och tänka lite:

    ”För att när kvällen nådde sitt slut få krypa ner i den något hårda, knarriga sängen med sju olika sorters blommor under den mönstrade huvudkudden, i hopp om att drömma något vackert, eller någon vacker.”

    ”tankarna drogs iväg som en svag stock drogs med längs en fors, långt bort svävade de iväg, de vandrade söderut.”

    Svara

  2. Tack så mycket! Vad roligt att höra!

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *