Skrivuppgift 4: text av SmåGrodorna

”Glad fittsommar”, säger den långe polisen. Snett flin. Två andra tätt
bakom. Tre grisar med tjurnackar. Tre mot en i det trånga
förhörsrummet.
”Är det så här ni behandlar oskyldiga medborgare”, hade jag sagt till
den som skrev in mig. Jag sket i att dra samma drapa för det här
gänget. De ser inte ut att vara de lyssnande typerna.

Grå väggar. Papperskorg. Ingen ventilation. Vridbar lampa. Snart ska
den lysa in i mina trötta ögon. Inga fönster. Bruna prickar på vägg,
bord, stol. Mest på golvet: Blodstänk från de som varit här förut.
Under bordet, intill min stol: ett par aluminumfärgade kryckor.
Ungefär nu serveras den första sillen. Kall öl. Immiga glas.

”Vi pratar Handelsbanken”, säger den förste grisen; lång med ett fult
ärr som lyste genom hans hår. Andra grisen fet. Tänder som pekar rakt
ut. Tredje grisen kort, men hans biceps får skjortan att se tre nummer
för liten ut.
”Ska vi spöa dig före eller efter du berättar?”
”Jag har inte…”
Blodsmaken i munnen är skarp. Den långe dansar runt som om han är nån
jävla unge som fått första tjing på pinatan.
Jag spottar ut blod och en tand på golvet. Det där kommer göra ont som
fan i morgon.
”Gör lite motstånd”, säger den korte. ”Det blir så jävla tråkigt annars.”
Jag blir sönderslagen. Ny strategi: ”Jag är för trött”, säger jag.
”Efter att rövknullat din söta polisfru hela natten. Men lite pasta
säger jag inte nej till.”

Pang. Ny smäll. Hårdare. Kunde gått illa om han träffat ögat. Svullnar snabbt.
”Ni har ett problem”, säger jag och flinar rött. Rinner blod runt mina
tänder. ”Ni måste säga att jag gjorde motstånd, för att komma undan
med det här. Men jag slår inte tillbaka.”
”Min tur nu”, säger den tjocke. ”Snälla.”
”Du försökte slå tillbaka, men du lyckades inte”, säger den långe.
”BEEP”, säger jag. ”Fel svar. Jag har svart bälte. Hade jag slagit
tillbaka, pratar vi åtminstone en blåtira och ett brutet revben på nån
av er.”
Den långe glor på mig. Han tittar på mina armar och mina ben.
När han sedan klipper till, så är det med kraft. Kras låter det när
han drämmer den fete kollegan i revbenet. Fettot viker ihop sig. Unh.
Samtidigt smäller det över hans öga.
”Vad i helv…”
Den långe polisen sparkar till den fete som ligger och spyr på golvet. ”Upp.”
Den fete kommer på fötter. Håller sig för sidan. Ögat igenmurat.
Jag tänker på den kalla snapsen som antagligen går laget runt. Nu
dansar de snart små grodorna. Jag sitter här med tre grisar.
”Sluta snora”, säger den långe. ”Ta för dig istället.”
Fettot rättar till sin ljusblå skjorta. Sidan där revbenet fått en
smäll är stel.
Lax, tänker jag. Gravlax med nån vit romsås. Det vill jag ha. Inte det här.

Ny strategi: ”Polio”, säger jag.
”Han snackar fanimej hela jävla tiden”, säger polisen med bicepsen.
”Börja med fejset. Radera ut skiten.”
”Jag kan inte gå”, säger jag och sträcker mig efter kryckorna på
golvet. ”Ingen känsel alls. Vet inte ens varför ni gav mig kryckor.
Rullstol. Så åker jag genom livet.”
”Men ditt svarta ….”
”Han ljuger. Han ljuger som fan.”
Sparken landar på mitt knä. Kraschen måste ha hörts ut genom
celldörren, förbi receptionen och ut på gatan. Stolen under mig går
sönder. Jag faller till marken. Ligger kvar. Rör inte en min. Käkarna
värker. Svetten rinner längs ryggen. Utom synhåll.
Trion blänger på mig. Häpet. För första gången har jag övertaget. Om
jag är nåt jävla miffo som de slagit sönder: Andra regler.
Undersökning. Rubriker. Avstängning.
”Jag hämtar pappren”, säger den långe. ”Stanna här”, säger han till den fete.
Ståldörren går igen.
En minut senare står den fete mitt emot mig. Jag ligger kvar. Hans hat
i blicken. Lyfter kängan. En minut och trettio sekunder senare ligger
den fete på golvet. Käken ur led. Och om det där revbenet inte var
brutet förut, så är det det nu.
Jag rycker av honom passerkort och vapen. Inte för att det behövs. Det
bästa med midsommar: Inte en polis kvar inne på stationen. Alla ute
och sätter handfängsel på Svenne fyllskalle som fått nog av
kärringtjat.
Jag vet inte hur man firar midsommar på Bahamas, om man har femtio
nystulna mille på kontot.
Det vet jag om ett dygn.

Skriven av: SmåGrodorna

Tags: ,

  1. Gillar dom korta meningarna och det snabba språket. Däremot tycker jag själva Midsommartemat blir lite påklistrat, även om jag gillar den oväntade upplösningen.

    Svara

  2. Jag har läst en del James Ellroy. Inte mycket. Men tillräckligt för
    att verkligen uppskatta denna text, som ligger ömsint nära originalet.
    Eller kanske brutalt nära originalet?

    Svara

  3. Drogs verkligen med och blev inne i texten! Mycket bra! Och slutet är fantastiskt, för en stund hinner man tro att – nu är det slut, så får allting en vändning och man känner en lättnad.

    Svara

  4. Tack för kommentarer. @midsommarstång – ja, jag kanske borde ha gett midsommaren mer utrymme. Kanske låtit poliserna säga något om det förutom sin första replik.
    Glad att ni gillade slutet.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *