Skrivuppgift 4: text av Myggbettet

Jag sitter invirad i en mörkblå filt. 28 grader inuti filten. 8
utanför. Klockan är 22:05 och det regnar inte. En vit träsoffa på en
veranda i Småland. Tio tända ljus och en humleväxt som växer
okontrollerat. Fem vänner som envisats med att sitta ute fastän det är
idioti. Varmt i filten. Kallt utanför. En och annan mygga viftas bort,
och det känns som om vi vunnit kampen, men vi kommer märka i morgon
att myggen skrattar sist. Redan i natt kommer det där myggbettet
ovanför knölen på fotens insida att börja klia. Djävulskt. Någon av de
fem drar en anekdot om en väktare, en jultomte och en mördad småtjuv.
Det är ord. Bara ord. Jag lyckas inte skapa ett sammanhang. Skrattar
när man ska skratta. Vill inte verka distanserad. Vill inte att det
ska framstå som om jag tänker på någon annan, något annat, någon
annanstans. Tänker på någon annan. Något annat. Någon annanstans.
Sträcker ut min arm för att greppa den gröna glasflaskan på bordet.
Den är fortfarande kall. Det är inte så konstigt – den här verandan
känns lite som ett kylskåp. En vit, rektangulär inhägnad. Fylld med
mat och dryck. Det skulle väl vara myggen som är undantaget, om man nu
ska leta fel. Och vi fem. Sällan finner jag myggor eller människor i
vanliga kylskåp. Inte levande, åtminstone.

Jag andas in luften. Den får mig att känna mig levande. Det känns som
att varje hålrum i min hjärna fylls ut av juninattens luft. Juni är i
mig. Den här folktomma och överdrivet svenska småstaden med sina
tvåvåningsvillor av rött tegel och perfekta klippta gräsmattor är i
mig. Lukten av hägg är i mig. Nu är det ingen idé att verka
odistanserad längre. Det är häggens fel. Allt som är här, just i detta
nu, försvinner. Den mörkblå fleecefilten. Träsmaken som infinner sig
efter att man suttit på en och samma träsoffa på en veranda i Småland
i flera timmar. Alla andra sorters träsmaker som infinner sig på andra
träsoffor på andra verandor i andra delar av Sverige försvinner också.
Smaken av kyld mellanöl. Bilden av knott som cirkulerar ovanför ett
vinglas. Ljudet av en mygga som möter döden mellan en handflata och en
träplanka. Känslan av att ha dödat något och finna det
tillfredsställande.

Kvar finns bara den där häggen och ett minne av någon annan. Något
annat. Någon annanstans. Försöker döda tanken. Finner det
tillfredsställande och återkommer till kylskåpet.

“Nu går vi in”, säger en av oss fem. Jag vill protestera men märker
att alla andra redan är på väg in. Eller ut, beroende på hur man ser
det. Det är typiskt tänker jag. Jag som precis började vänja mig vid
kylan. Följer motvilligt efter de andra in. Stänger dörren. Böjer mig
ner och kliar mig på foten. Den må ha blivit mosad mellan en handlata
och en träplanka, den där myggan, men det verkar som om inte ens döden
hindrade den från att lämna kvar något hos mig. Otillfredsställande.

Skriven av: Myggbettet

Tags: ,

  1. Den här meningen kommer jag att minnas nästa gång jag sätter mig på verandan en ljummen sommarkväll:
    ”Ljudet av en mygga som möter döden mellan en handflata och en
    träplanka. Känslan av att ha dödat något och finna det
    tillfredsställande.”
    Det är meningar som uttrycker personens känslor och tankar indirekt, istället för att typ skriva att personen kände sig arg och frustrerad och ville ta ut det på någon eller något.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *