Skrivuppgift 4: text av Matjesillen

Kjolen klibbade vid låren, samtidigt rann det en svettdroppe över hennes gyllene rygg och groddansen var slut i samma stund som solen kröp fram bakom molnen och kastade sina varma strålar på sjön.

Hon hade dansat, slängt med sitt långa hår, som om vinden hade fångat det och lekt tafatt. Halvhjärtat hade han dansat runt den lutande stången, all sin koncentration riktad mot henne, hennes rörelser, hennes hår och hennes leende. Vid ett ögonblick hade deras händer snuddat. Hennes, hand varm och len och hans, fuktig och nervös. Hans hjärta hade slagit volter, medan hon hade försvunnit, dansandes bort, med kjolen vajande runt benen, omedveten om den eufori och salighet hon lämnat efter sig.

Människorna omkring honom befann sig i periferin, bland fågelsång, öns lummiga famn och det fuktiga gräset. De åt, skrattade och drack, omedvetna om att de befann sig mitt i en förvandling. Att det just nu pågick någonting magiskt, som strålande från henne och rakt in i honom.

Hon såg inte på honom där hon stod vid det uppdukade bordet, fyllt med midsommarläckerheter och snapsglas. Hon behövde inte se på honom, hennes ansikte sa allt. De små rynkorna runt ögonen talade till honom, viskade: ”Det är du och jag nu”. Hennes hand som i en långsam rörelse förde ölen till munnen, lovade att smeka honom och ingen annan. Lovade att älska honom, smyga iväg med honom när natten faller på. Bort mot ängen där ingen kunde hitta dem, älskandes bland ängsblommor och syrsornas ljuva klagan.

Han stod där, mitt bland flickor med midsommarkransar i håret, bland berusade, bland hoppfulla och bland sorgsna. Omedveten om världen och hennes känslor till honom. Omedveten om sommaren, grönskan och ljuset. Omedveten om allt.

Förutom kärleken.

Skriven av: Matjesillen

Tags: ,

  1. Vilken härlig text tyckte jag. Den kunde ha slagit över och blivit en parodi på sig själv men du lyckas hålla balansen och trovärdigheten. Särskilt bra tycker jag om hur du lyckas beskriva både det som försiggår inom dem, deras känslor, och hur deras omgivning ser ut, men du tappar aldrig fokus- på det inre, kärleken. Det andra är precis som du skriver i ”periferin”

    (Om jag saknar något så är det att personerna inte heter något. Många romaner börjar med ett ”Hon” eller ”Han”, men jag har lite svårt att hänga med om jag inte kan hänga upp berättelsen på namn.
    Jag fick också lite svårt med ur vems perspektiv det berättas, jag tappar t ex tråden lite när jag läste ”De små rynkorna runt ögonen talade till honom, viskade: ”Det är du och jag nu”. ” och sedan slutet ”Omedveten om världen och hennes känslor till honom.”
    Jag tänkte hela vägen tills slutet att de kommunicerade ordlöst och då är han ju medveten om hennes känslor. Men för mig känns detta som småsaker, drömskt och förtrollande var det att läsa.)

    Svara

  2. Hej Matjesill,
    Den här texten innehåller några riktigt fina saker:

    * Bilden ”Kjolen klibbade vid låren”. En bra bild som har en svag sexuell laddning, ger oss en föraning om vart vi är på väg.

    * Fin rytm i flera meningar. Till exempel : ”Hon hade dansat, slängt med sitt långa hår, som om vinden hade fångat det och lekt tafatt.”

    * Det finns en kluvenhet i texten som jag tycker om, men som jag upptäckte först vid den andra läsningen (återkommer till det). Jag tolkar historien som att det (i bästa fall) är oklart om hon ens har uppmärksammat honom. Det känns som om hela historien är hans dagdröm, eller hans förhoppning. Kanske är det så att han har uppfångat något som ingen annan ser, eller så är han en creepy person som ifrån sitt inspärrade liv på psyket kommer att skicka brev till henne om att hon är hans ”riktiga fru”… Det är hursomhelst en fin dynamik och skapar en obehaglig spänning.

    * Jag skrev att det var först vid andra läsningen som jag tror att jag ”fattade” texten. Och sen läste jag kommentaren ovan och insåg att det inte bara var jag som tappat tråden. Och jag tror kommentatorn ovan har rätt – du har möjligtvis trasslat till det med perspektivet: Vem är det som berättar historien för oss?
    Om min teori om den obesvarade kärleken är korrekt så borde det vara han som berättar historien för oss. Och i så fall finns det några saker som kommer ifrån ett annat perspektiv och det stökar till det för läsaren:

    – ”Kjolen klibbade vid låren” – det känns som att det är svårt för en utomstående att se detta och jag tror att det här får läsaren att tro att det är hon som berättar. Enkelt att fixa: ”Han såg att hennes kjol klibbade vid låren, samtidigt rann det…”

    – ”(…)hon hade försvunnit (…) omedveten om den eufori och salighet hon lämnat efter sig”. Här är perspektivbytet till en allvetande berättare eller åtminstone inne i hennes huvud. Det strider mot logiken att ”han” förstår att hon är omedveten. Han tror att hon älskar honom. Också lätt att fixa ”Hon kunde inte varit omedveten om den eufori och salighet hon lämnat efter sig.”

    Bra pennfajtat och bra läsning.
    /Augustin

    Svara

    1. Hej Sju sorters blommor och Augustin!
      (Svarar er samtidigt i och med att ni hade liknande kommentarer.)

      Först och främst tack så jättemycket för de jättefina kommentarerna och den konstruktiva feedbacken. Jag blev verkligen glad av att läsa dem i och med att detta var ett helt nytt skrivsätt för mig.

      Jag skrev texten utifrån tankegången att det är hans huvud vi är inne i. Att både vi och han är omedvetna om hennes känslor till honom. Sedan i slutet så var tanken att det zoomas ut från honom till en allvetande berättare. Jag ser dock precis vad ni menar att perspektiven blandas nu när ni anmärkte på det. Ska helt klart tänka på det i framtiden.

      Jag är väldigt glad över att du, Augustin anmärkte på att textens ”obehaglighet” och att du, Sju sorters blommor tyckte att den var förtrollande och drömsk att läsa. Det var precis dit jag ville komma så tack, tack, tack =)

      Svara

    2. Åh, vilken härlig känsla man får av den här texten! Jag älskar den! Inledning var mycket bra och även slutet var fint.
      De här två meningarna gillade jag lite extra mycket:
      ”Bort mot ängen där ingen kunde hitta dem, älskandes bland ängsblommor och syrsornas ljuva klagan.”
      ”Hans hjärta hade slagit volter, medan hon hade försvunnit, dansandes bort, med kjolen vajande runt benen, omedveten om den eufori och salighet hon lämnat efter sig.”

      Svara

      1. Hej Jennifer!

        Tack så jättemycket!!! Blir väldigt glad över att du gillade min text. Den var både svår och tog tid att skriva så dina ord värmer jättemycket!

        Svara

Reply to Jennifer Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *