Skrivuppgift 4: text av Färskpotatisen

Som ett glödgat rakblad. Fast behagligt. Så går ilen i mig när jag ser honom vid bordet. Mitt emellan Sanna och Jakob. Hans askblonda hår mot sommarbränd hy. Rislampans ljus uppifrån faller ner över hans ansikte. Skapar geometriska skuggformationer. Under kindbenen, ögonen. Hans svarta kontur. Som tecknad. Bakom honom en ekhylla med färgade bokryggar. Utanför fönstret till vänster om honom färgas himlen röd. Färgar hela sällskapet rött. Vid bordet. Jag biter mig i läppen. Är febrig. Svettig. Tar en klunk fördrink. Den har hunnit bli ljummen. Jag är sen. Alla är här. Jag vet inte ens vad han heter.
Just som Sanna vinkar blir jag plötsligt yr. Vänder om, snubblar över skor i hallen. Varm klibbig handflata. Krampaktiga fingrar runt handtaget. Kakel. Lutar min panna mot det kalla. Ögonen fokuserar. Det artificiella ljuset. Som blixtar när jag tänder. Vänder mig om. Ser mig i spegeln. Lirkar loss hårsnodden från min handled och samlar stressat håret till en tofs. Sköljer ansiktet. Händerna. Blåser ut luft.

De spelar jazz ute i salongen. Känner en hand på min axel

-Var har du varit?

Jag ser på hennes mun. Sannas läppar är blodröda.

– Blev-lite-sen-bara. Här.

Jag sträcker fram påsen jag burit på. Jordgubbarna som dinglat på styret hela vägen hemifrån. Oskadda. Hon tar emot påsen. Håller upp den. Tittar på den ur grodperspektiv.

-Jordgubbar?, säger hon och flinar.

– Ja, det är ju ändå midsommar.

Tittar ut på gården från sjunde våningen. Ingen midsommarstång där nere. Folk dansar bakom mig. Till jazz. Jag slänger en blick över axeln. Svarta konturer av kroppar i rörelse. Verkar som om alla glömt. Sig själva. Eller sverige. Svenska traditioner. Ikea.

Pratar med Lenny. Jakob. Maggan. Lotta. Hastiga kramar och olika parfymdofter. Mina fötter värker. Jag har inte ens dansat. Cider. Jag dansar. Öl. Ser på hans rygg. Vin. Sneglar. Ren sprit. Vågar se honom i ögonen. Det blir sent. Senare. Klockan är fyra på morgonen. Vi två är ensamma i köket. Tystnaden är plötslig . Abrupt. Öronen gör ont. En ringande ton som ett eko. Någon sover i salongen. På golvet. Många har gått hem. Sprungit barfota bort. Ljuset är vitt och milt. Strilar in som citronsoda över honom. Runt omkring. Han ser på mig genom springan i den askblonda luggen som fallit över hans panna. Vi säger ingenting. Han ler hemlighetsfullt.

Jag tittar ner i diskbänken. Pillar på jordgubbsförpackningen som står där. Den uppfläkta kanten. Fukten från jordgubbarna som trängt in. Bildat mönster i det vita. Det finns många jordgubbar kvar. Kanske tio. Hans tumme och pekfinger landar på en utav dem. Jag stirrar på hans tumnagel. Rundad och vit som en halvmåne. Hans andra hand tar tag i min haka. Vänder mitt ansikte mot honom. Hårt. Det drar till i nackmuskeln. Han har fräknar. Kanske 501 stycken. Ett födelsemärke vid höger näsvinge. Ögonen glänser. Kindbenen. Rakbladsvassa. Han gapar och nickar mot mig. Jag tvekar. Särar på läpparna. Långsamt. Han för jordgubben in i min mun. Jag tar en tunga. Tugga. Menar jag. Flimrar. Hjärtat dunkar. Ut i fingerspetsarna. Känner jag pulsen. Han ler en rad vita tänder. Färgas rosa av jordgubbsbiten som är kvar. Fnissar. Jag bubblar. Skrattar. Han lägger fingret mot sina läppar. Shh.

Står på Sannas balkong. Ser solen gå upp i ögonvrån. Han låser upp sin cykel. Låset slår mot ramen. Det ekar. Han lutar sig över styret. Tänder en cigarett. Sparkar ifrån. Börjar cykla. Nerför gatan. Hans gestalt blir mindre. Glöden osynlig. Jag vet inte ens vad han heter.

Skriven av: Färskpotatisen

Tags: ,

  1. Älskar de första meningarna.

    ”Som ett glödgat rakblad. Fast behagligt.”

    Det känns lite i hjärtat när man läser det där. Väldigt effektfullt sätt att inleda på, gör så att man vill läsa vidare.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *