Skrivuppgift 1: text av Mozzarella

Min man hade två veckor tidigare rest i förväg med flyttlasset. James
hade berättat att kvinnorna i området hade en tendens att vara lite
påträngande men ville väl. Undrar om jag skulle kunna börja skriva
igen.

En ny start är bra för dig Sofie, hade James sagt efter olyckan. Orden
ekade i mitt huvud då jag rullade upp med taxin på vår nya infart till
det stora vackra huset. Det såg precis ut så som James hade beskrivit
det, med vackra fönster, mossgrön färg och stor välkomnande dörr. Jag
kände en pirrande känsla i magen av förväntan. En känsla jag inte haft
på flera månader.

Då jag körde bilen runt hörnet fastnade blicken på fyra kvinnor som
kom gående mot mig.

En smal kvinna med klarrött hår, blek hy, bar på en korg i famnen.
Bredvid henne gick en kortare kvinna, det såg ut som om hon var på väg
till någon finare tillställning men hamnat fel. Hennes ansikte var
mjukt och hennes bruna ögon granskade mig men det fanns ett leende på
de välmålade läpparna.

Jag viste att jag borde bytt om efter jag landat. Hade jag vetat att
de skulle dyka över mig på en gång hade jag i minst dragit en kam
genom håret. Nu stog jag där i min slitna men sköna velourdress,
lortigt hår, glasögon och sneakers. Inte alls som jag ville se ut då
dessa fyra, välklädda hemmafruarna träffade mig för första gången.

En utav kvinnorna bar på ett litet barn, genast högg det till i
bröstet och jag fick anstränga mig för att inte tappa leendet. Hon
hade en blond page, precis som jag dock såg hennes mycket bättre ut än
min just nu.

Kvinna som gick sist bar jeans och t-shirt, tur att någon klär sig som
jag själv brukar tänkte jag.
Hennes leende var större än alla andras och hon tittade på mig med
inget annat än glädje i blicken.

>>Välkommen!<< sa den rödhåriga kvinnan.

>>Mitt namn är Bree van DeCamp och med mig har jag Gabby Solis<< kvinnan pekade med hela handen åt den välklädda söta kvinnan som nickade och log.

>>Susan Delfino<< sa Bree och gjorde en gest åt kvinnan i jeans och t-shirt.

>>Hej<< sa hon och log ännu mer.

>>Och sist men inte minst Lynette Scavo<< sa Bree och log. >>Jag har bakat lite kakor<< hon räckte fram korgen och doften av nybakat slog emot mig.

>>Tack<< svarade jag. >>Mitt namn är Sofie. Har ni träffat min man James?<< Jag visste att de redan hade hälsat och troligen frågat ut honom om oss. Alla kvinnorna nickade till svar. >>Vill ni komma med in på kaffe?<< frågar jag medan jag tittar ner på alla resväskorna som taxin lämnat bakom sig då den åkte.

>>Hej damer! Hur mår ni?<< säger en välbekant röst bakom mig från huset.

Jag vänder mig om, ser James gå ner för trappan, går fram till honom
och kramar om honom hårt och viskar: >>Jag har saknat dig<<.

>>Och jag dig smulan<<

James bär in resväskorna i huset och jag börjar gå upp för den lilla trappan.

>>Kom nu<< säger jag till kvinnorna och höjer korgen.

>>Vi måste ju smaka på kakorna<< jag ler mot den rödhåriga kvinnan. Bree tar första steget fram mot trappan och sedan följer de alla mig genom dörren till vårt nya hus på Wisteria Lane.

Skriven av: Mozzarella

Tags: ,

  1. * Jag gillar att du tidigt etablerar olyckan. Här blev jag nyfiken. Vilken olycka? Men det behöver jag inte få veta – ännu. Karaktärer blir intressantare om de bär på hemligheter.

    * Jag gillar detaljen med mossgrön färg på fönstren.

    * Fina detaljerade bilder av hemmafruarna. ”klarrött hår, blek hy”, ”hon såg ut som om hon var på väg mot en finare tillställning men hamnat fel”.

    * Bra med kontrastverkan mellan din ”slitna, men sköna velourdress” och de fyra uppklädda hemmafruarna. Skapar en självklar konflikt.

    * Vi får fler ledtrådar till olyckan när hon ser barnet. Subtilt, men fint. Vi anar vad som har hänt.

    Allt som är verkligt tycker jag du har beskrivit fint – dig själv och hemmafruarna. Det som jag gissar att du ”hittat på” saknar samma beskrivningar, huset, dörrarna, fönstren, James: Istället har du använt generaliserande beskrivningar. Jag vill veta: Hur är en välkomnande dörr? Hur är ett vackert fönster? Hur är ett vackert hus? Hur ser James ut?
    T ex ”Dörren var i mörkt trä, där ådringen vittnade om husets ålder. Det här huset var inget nybygge som de andra husen, det här huset hade stått i hundra år. Träet i dörren måste ha varit uthålligt, för att ha överlevt, och jag visste redan att jag varje gång jag skulle öppna och stänga den här dörren, så skulle jag stjäla till mig en kort beröring, och stryka med mina fingertoppar längs träets lena, solvarma yta.”

    Fint pennfajtat.
    /Augustin

    Svara

  2. Jag har bara sett något enstaka avsnitt av Desperate Housewife och har därför ingen djupare koll på alla karaktärer, men jag gissade ändå ganska snart vilken serie det handlade om. Detta tyckte jag var väldigt bra gjort av dig, det känns aldrig överdrivet hintande om vilken serie det rör sig om, samtidigt som det går att gissa sig till även för den (som jag) icke-Desperte Housewifes vana tittaren.

    Texten är rolig och ganska charmig tycker jag, jag läste hela tiden med ett igenkännande småleende på läpparna. Jag tror alla har befunnit sig i en liknande situation som Sofie där man inte känt sig som sitt bästa jag när man som mest viljat det. (När de nya grannarna är perfekt presentabla och man själv sitter där nedklädd och med lite slarvigt yttre.) Jag tycker att du fångade och beskrev den här känslan väldigt bra, utan att det blev någon smärre nedstämd läsning också.)

    Jag tycker att hela texten har väldigt målande beskrivningar av det om händer och det är därför lätt att se allting framför sig utan ansträngning. Det är en skön och lätt läsning och jag hade gärna viljat läsa mer om hur det gick för Sofie i det nya området och hur hon tacklar hemmafruarna!

    Jag tyckte att meningen: ”Hon
    hade en blond page, precis som jag dock såg hennes mycket bättre ut än
    min just nu.” var lite konstigt formulerad. Jag behövde läsa om den några gånger innan jag fullt förstod vad som menades. Jag tror att det enda som behövs där egentligen är att flytta fram kommatecknet till framför dock (Hon hade en blond page precis som jag, dock såg hennes mycket bättre ut än min just nu.)

    Annars, en än gång, texten är mycket härlig och underhållande läsning. Bra jobbat!

    Svara

  3. Tack för er kritik, det ska jag ta med mig till nästa övning:) Övning ger färdighet och snart pennfajtas jag med en lite vassare spets.

    Svara

  4. Jag tycker om att de möter henne redan när hon kommer åkande med bilen. Det är egentligen inte vidare realistiskt men det ger tempo och det passar till serien.

    Och så gillar jag principen med ”hon tittade på mig med inget annat än glädje i blicken”. Det antyder att det finns något reserverat, inställsamt och hycklande hos de andra. Jag skulle kanske gjort ett annat ordval (oförfalskad glädje?) eftersom det blir lite av en anglicism men det passar bra ihop med hur de pratar i den här serien/texten så varför inte.

    Ordet hemmafruar är väl möjligen mest med som referens till serien? Susan Delfino är väl egentligen snarare kulturarbetare, men det skadar ju inte att veta att de har hela dagarna på sig att intrigera.

    Den här serien har jag lite koll på och det uppstår en rolig effekt i skallen när man begriper var man är.

    Vid sidan av påpekar jag gärna att jag tycker namnet ”Wisteria Lane” är fantastiskt eftersom det ligger så nära både ordet ”mysterium” och ordet ”hysteri”.

    U.J.

    Svara

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *