Skrivtips ur kommentarerna – del två

Här kommer lite fler bra skrivtips hämtade ur den senaste skörden kommentarer:

* * *

Angående en mening som blev övertydlig när texten väl var klar:

Intressant att du skrev den där biten först. Det har jag varit med om själv. Först har jag skrivit det som är idén eller ”själen i stycket” och sedan, när texten växt fram ur idén, har jag inte fattat att jag kan stryka ursprunget. Det behövdes för att texten skulle skrivas, men inte när den skulle läsas.

* * *

Om att beskriva på mer kreativt sätt:

Det är väldigt fint med temperaturangivelsen ”30 grader i fågelskiten på fönsterblecket”. Det skapar en helt annan relief med än bara ”det var hett”. Orignellt. Och dessutom som anar man att det också luktar illa.

Jag gillar eufemismen. Istället för att skriva att du blev kissnödig så skriver du ”starkt vätskedrivande” – det ger en humoristisk ton till stycket.

Bra med beskrivningen av på vilket sätt fåtöljen var skön. Istället för att skriva ”Det var en skön fåtölj” så förklarar du: ”lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen” Det gör att jag fysiskt kan känna fåtöljens stöd.

* * *

Ur kommentar: Jag tyckte det var en svår uppgift, att egentligen inte kunna berätta en historia. Det fick mig att minnas fioletyderna, skalövningarna utan melodi som jag tragglade med under uppväxten.

Kommentar på kommentaren: Intressant jämförelse med etyderna, tycker jag. De bästa etyderna är melodiska, så att de har ett egnvärde.
Som du märkt på flera av de andra fåglarna har de hittat en historia, antingen är den bara en tunn tråd, eller så dominerar den.
Var inte rädd för att ta uppgiften och vrida den tills den får liv.
Den här skrivuppgiften är en variant på Raymond Quenaus charmiga lilla bok ”Excercises de style” där han berättar samma, ganska triviala historia, 99 gånger, fast på olika sätt.
Själv är jag förtjust i den filmiska motsvarigheten ”Groundhog Day” som har en ramhandling fastlåst, men där varje ”ny” dag är oväntade varianter inom de låsta ramarna.

* * *

Ur texten: Två dörrar bort från lunchrummet har killarna på lagret lämnat radion på. Den spelar julmusik på låg volym. I huvudet sjunger du ofrivilligt med, ”jingle bell jingle bell jingle bell rock”.

Ur kommentaren: Nu fick du mig att humma ”jingle bell jingle bell jingle bell rock” LAGOM TILL MIDSOMMAR!

* * *

Ur kommentar: Jag tycker att det är en fin kontrast med de höga kängorna som mosar allt i sin väg och hans försiktighet för att han inte vill skada maskarna.

Ur svar på kommentar: Roligt att det fungerade med daggmasken. Jag tycker att det är svårt att sätta karaktärsdrag snabbt, samtidigt som jag vet att det är grunden för att läsaren ska vilja komma vidare. En liten, meningslös, ”act of kindness”, tog upp en halv rad: ”Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn”, men gör att Andreas fick lite sympatier.

* * *

Om en vacker, poetiskt skriven text: jag blir nyfiken på att se vad som händer om du i den nya skrivövningen typ skulle testa att skriva ”James Ellroyskt”! Med dina snyggt fångade poetiska bilder, i en form som är mer hårdkokt. Kan ju bli ballt!

* * *

Jag har en generell fundering kring din text: För att du ska få flyt i läsningen och rycka med dig läsaren så behöver läsaren känna att du vet vart du är på väg och att allting som du skriver har ett syfte. Under själva skrivandet är det helt okej att du söker dig fram, men sen, när du reviderar texten behöver du ta bort sökandet och behålla det som visar vart du är på väg (såvida du inte tänker syssla med en svårtillgänglig och konstnärlig text där själva sökandet är meningen med texten). Som det ser ut nu tycker jag både sökandet och att du inte har bestämt dig skiner igenom texten – du får logiska hopp och konstruktionen lyser igenom.

”Han närmar sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.”

Här har du skapat en konstruktion för att få fram spänning – du har bestämt att det är femtio avgörande meter, gränsen mellan stad och land som avgör. Och du skriver att han har alla sinnen på helspänn. Men rent tekniskt är det enda han ska göra att ta en titt på vädret. Det behöver han inte gå någonstans för att göra, det räcker att sticka ut huvudet utanför ytterdörren.

För att få driv i berättelser skiljer vi vanligtvis på vad som är karaktärsdrivet eller händelsedrivet berättande.
Om berättelsen är karaktärsdriven är det människors agerande och viljor som driver fram händelserna – typ ”Farligt begär” där otroheten sätter igång en kedja av händelser.
Om berättelsen är händelsedriven är det något som sätter igång människors agerande – typ ”Volcano” där en vulkan tvingar människor att agera (här är det ett grälande par som tvingas samarbete).

Om konstruktionen tar överhanden tappar berättelsen kraft och berättaren tvingas till logiska hopp eftersom det är konstruktionen som tvingar karaktärerna att bete sig på vissa sätt, istället för deras inre drivkrafter.

Jag tycker att den senaste Harry Potter-filmen var ett exempel på när konstruktionen tar över. Harry är ena ögonblicket en superkrigare, men i nästa ögonblick så blir han lätt tillfångatagen. Ologiskt, men konstruktionen vill att han ska bli fånge så att det kan bli lite spännande och han kan ta sig fri.

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *