Skrivtips saxat ur kommentarerna

I mån av tid tänkte vi samla ihop en del av de skrivtips som dyker upp bland kommentarerna! Det är svårt att hänga med bland alla kommentarer och synd om smarta råd försvinner utmed uppdateringsvägen, tänkte vi.

Det blir lite osorterat, men det får ni leva med!

* * *

Så här gör jag när jag vet med mig att jag kanske har petat in saker i en text som är malplacerade (ströord som inte behövs, onödiga bisatser, syftningsfel):

Steg 1 Jag låter texten vila ett tag innan jag tar tag i den igen = med fräscha ögon. Om du har en deadline, försök skriva texten så att du kan sova på den och läsa med minst 12 timmars tid sedan du skrev klart den (låter som en obvious sak, men man glömmer alltför ofta bort det!).

Steg 2 Jag läser texten HÖGT för mig själv.

Det är så pinigt att liksom sitta och läsa sin egen text högt att du då också lättare börjar se saker som inte funkar. Du hör meningar där ordföljden blivit knas. Du upptäcker syftningsfel som kastar omkull hela innebörden.

Läs texten högt en gång. Ändra det du spontant tycker känns mest fel (eller mest pinigt), sedan läser du igen och ändrar. Och så kan du hålla på tills du känner att det här duger att läsa högt i en ekande jättestor kyrka! DÅ vet du att rott texten i land.

* * *

Jag gillade den här texten, den gav en känsla av att jag vill läsa mer. Nu vill jag veta hur det ska gå för Steve. I hans rörelsemönster har du lyckats gestalta någon slags intressant inre konflikt mellan arrogans och tålamod och det skapar en fördjupad karaktär. Och sådana gillar jag.

En sak tänker jag att du skulle kunna jobba med och det är balansen mellan hur mycket du skriver ut och hur mycket du inte skriver ut. Det goda med det ”problemet” är att din revideringsprocess inte behöver bli så svår – det handlar mer om att stryka än att skriva om. Jag tycker alltid sådant är svårbedömt, men till exempel: ”Steve bestämde sig för att lugna sig och tog några djupa andetag.” Det hade nog gått lika bra med ”Steve tog några djupa andetag.”

* * *

Åh! Det är ALLTID det som är det svåraste med att skriva tycker jag: när är man otydlig – när är man tydlig – när är man övertydlig.

Det känns ibland som att halka omkring på blankis för det är så lätt att glida mellan de tre olika områdena. Man blir bättre genom att öva, jobba upp skrivsjälvförtroende och sitt eget öga för hur texterna flyter. Men allra bäst är att försöka hitta folk runtomkring dig (vi pennfajtare kanske?) som är bra på att läsa!

Med bra på att läsa menar jag personer som inte dödar ens texter på en gång (det är en konst att vara uppmuntrande och ge kritik samtidigt) och som kan hjälpa dig att se när det är otydligt-tydligt-övertydligt. Du kanske också lär dig att ställa icke ledande frågor om de partier som du är mest osäker kring! Jag brukar säga så här till exempel:

* * *

Jag funderar på skillnaden mellan förstärkning som levandegör och skapar engagemang och upprepning som får läsarens intresse att mattas av.

Jag tycker att du lyckas utmärkt med en levandegörande förstärkning på slutet: ”Snabbt tittar jag ner i bordet igen. Ikväll kommer inte vara kvällen som jag pratar med en tjej. Absolut inte.”

Här lever jag mig in Steves rädsla och känner riktigt hur han biter ihop tänderna och slår ner blicken utan att du behöver skriva ett ord om det, skickligt tycker jag!

Däremot tycker jag du förtar effekten av den utmärkta (!) repliken och meningen:
”Det där är väl manligt gjort?” Tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.

Eftersom jag som läsare förstod vad han gjorde behöver du inte skriva ut det både innan
”….öppnar den nyinköpta ölen med hjälp av kindtänderna.”
och efter:
”Öppna ölen med tänderna är det väl inte alla som kan?”

Kanske kan du dra ihop texten typ:

Jag bestämmer mig för att titta ner i bordskivan och öppna den nyinköpta ölen. ”Det där var väl manligt gjort?” tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.
Det slår mig att jag häromdagen såg en tjej göra samma grej på Kilkennys så det kanske inte räknas som manlighet utan mer som ganska osexigt. För då hade det sett ut som om tjejen skulle bli tandlös på sekunden. Antagligen blir hon det snart också om hon håller på så.
Jag bestämmer mig för att inte öppna ölen mer med tänderna. I alla fall offentligt.

* * *

Egentligen har jag inga invändningar till din text alls, mer än en tanke om just att skriva humor (vilket jag tycker att du gör väl):

I humorskrivandet handlar allt om tajming (om igen något som jag tycker du uppvisar) – och det jag saknar är att se hur desperationen ökar ännu mer konsekvent i din text … nu har du byggt upp det så att Steve går ut ganska löst i sin kontaktannons, och sedan blir han alltmer crazy i sin önskan om Fröken Rätt – jag tror att humorn hade vridits ytterligare något varv om du börjat ännu lite mer försiktigt och steppat upp det ytterligare något mot slutet. En ännu mer genomarbetad dramatisk kurva helt enkelt.

* * *

Intressant att du skriver det där om hur att du tycker om historier där huvudpersonen förändras. Har du läst någon bok om filmdramaturgi? Gör det! Du kan kolla vilken skolbok om film som helst på bibblan. Själva grunderna i filmdramaturgi är ganska enkla. Eller jag kanske ska skriva ”enkla”, för de är svåra att inkorporera på ett bra sätt i en filmhandling!

Hur som helst, i en film enligt klassisk dramaturgi, så ska huvudpersonen (samt en av bilrollerna) gå från 0 till 100. Det vill säga ha en utveckling från hjälplös till hjälte, från sorgsen till glad, från ensamhet till tvåsamhet. Och parallellt med huvudpersonen i filmen, ska även då en biroll (någon karaktär nära huvudpersonen) också gå från 0 till 100.

Så ett tips! Läs lite om filmdramaturgi (räcker med att läsa om grunderna) och titta sedan på några riktiga Hollywoodrullar (de är ju mest klyschiga) och se om du kan hitta den där utvecklingen från 0 till 100. Den finns överallt i film! Och även ofta i böcker såklart. Det är ett av dramaturgins stilgrepp.

* * *

Ses i kommentarsfälten!

Tags: , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *