juni 2011

You are currently browsing the monthly archive for juni 2011.

Erkänn! Du har också drömt om det … att få sommarprata i Sveriges Radio P1. Därför slår vi till med en riktig önskedrömsskrivuppgift. Du ska få skriva en del av ditt eget sommarprat. Jippie!

Du vet vad det brukar handla om: rabblande av idrottsprestationer och några ljuva barndomsminnen. Prat om hur viktig Wagner är för din kreativitet och att du faktiskt älskar din 15 år yngre fru som du synts med i skvallerpressen det senaste året. Det hör också till vanligheterna att filosofera kring en viss specifik företeelse, dra en anekdot om när du sprang på Kungen utanför toaletterna i Stadshuset på Nobelbanketten och försöka få din politik att framstå som sexig.

Det där var lite inspiration för att få igång dig – du får välja precis vilket ämne du vill. Du behöver inte vara dig själv, du kan vara vilken annan person som helst, existerande eller fiktiv. Bara det framgår av ditt sommarprat.

Vi har dock några stenhårda regler att hålla oss till. För när man gör radio är varje sekund dyrbar och man får inte slarva med språket. (Ack, det är det många sommarpratare som gör – men vi Pennfajtare är inga radioamatörer!)

  • Din text ska inledas med en sk ava av en låt. Ava = man säger vilken låt som lyssnarna precis har fått höra. Ex: ”Det var Yesterday med Beatles, en låt som betyder mycket för mig och cirka en miljard andra människor på jordklotet.”
  • När du har avat din låt, så har du 2300 tecken på dig att berätta din historia.
  • Vi tar det igen: Alltså, exkluderat din ava får din text denna vecka absolut inte överstiga 2300 tecken (vill du skriva kortare än detta går det givetvis bra).
  • Språket får inte vara slarvigt. Det vill säga, när du bara har 2300 tecken på dig så måste du skriva koncentrerat; radiolyssnarna måste få sig till livs en historia som ska få dem att stanna upp där hemma vid radioapparaten. Du måste försöka fånga dina lyssnare med dina ord.
  • Sommarpraten har inga ljudeffekter. Det är en monolog. Det är inte ringa-in-radio. Det är inga intervjuer eller nyheter. Ja, det har förekommit såna program, men inte den här gången. Du är ensam med dina ord.

Ett tips inför veckans uppgift är att läsa texten högt många gånger – stryk alla onödiga ord om du måste korta texten. Nästan alltid när man skriver för radio så upptäcker man när man jobbar med texten att det allra första stycket är helt onödigt (faktiskt!). Om man kortar det första stycket drastiskt så kommer man oftare rakt på det viktiga, kom ihåg det när du redigerar! Det här är en övning i att fånga sin publik!

Lycka till nu då. Hörs i etern om en vecka!

Uppgiften sträcker sig från onsdag 29 juni till onsdag 6 juli.

När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Sommarprat

Veckans pseudonym kommer att bli radioprogram
Veckans tag på texterna blir sommarprat

Tags: ,

Det hade kunnat bli en sån där dag som man i efterhand inte riktigt skulle minnas. Vädret var intetsägande lagom, kanske skulle någon minnas ett kort duggregn strax efter långbordslunchen men de flesta av oss som varit närvarande kunde bara erinra sig en tveksam värme, flickorna frös i sina tunna sommarklänningar och koftor täckte de ivrigt fräkniga axlarna. Växlande molnighet, som väderhallåan berättat för oss lika engagerat som om hon beskrev sina halltapeter, hade hållit oss sällskap genom denna obetydliga fredag i juni ett decennium in på det nya millenniet. Obetydlig, om de inte varit för de pockande förväntningarna, det traditionsbundna tvånget att vara lycklig och fira och det osäkra men ändå beslutsamma hävandet av snapsar under krystad allsång som om man faktiskt trodde att de skulle befria en från vardagsångesten och den växlande molnigheten. Hade det inte varit för det så skulle denna fredag inte lämnat mycket spår efter sig, inte i våra medvetanden, inte i den snabbt tillfixade trädgården med sporadiskt upphängda papperslyktor i oengagerad färgsättning, och inte i den skälvande sommarbleka kropp som några av oss senare under natten skulle komma att hitta ihopkrupen som en räka bakom garaget i trädgården till huset i utkanten av den sydsvenska förort som vi hade tillbringat fredagen i. Och hade det inte varit för den dubbla mängd akvavit och hallandsfläder som av missförstånd införskaffats, så hade kanske någon av oss märk när hon försvann och inte kom tillbaka.

Nu blev det istället en sån där dag som ingen av oss riktigt ville minnas.

Skriven av: Sommarstugan

Tags: ,

Ensamheten svepte genom min kropp som en frostig söndag i november – kall, rå och lika ihärdig som bilturen vi brukade färdas ner till oskuldsfulla och folkkära västkusten. Inte för att jag inte hade fattat tyckte om den kust som vetter mot Amerika, utan för att det innebar nitton timmar sittandes i ett trångt och obekvämt baksäte på en rostig Saab med några år på nacken. Under årens gång hade dock upplevelserna lärt mig att en lång och hemsk biltur kunde vara mödan värd.

Jag älskade att tillbringa de småkyliga och oftast regniga midsomrarna sittandes på den lite trasiga bryggan tillsammans med mamma, en vän eller pojkvän och att få doppa tårna i havet. År efter år som vi lämnat Norrland och midnattssolen bakom oss, för att få fira in sommaren tillsammans med släkt och vänner i de mysiga sjöbodarna precis vid havskanten. Att vara kvar i det kyliga landskapet var ingenting i jämförelse med vad som kunde upplevas i den sydvästra delen av Sverige, trots den stora midsommarfest som arrangerades årligen och pågick i samma stund inne i staden.

Midsommarafton brukade vara det finaste jag visste, med tidiga morgnar, plockandet av blommor, bindandet av kransar, matens förberedelser och slutligen den långvariga och mycket stämningsfulla middagen ute i trädgården som aldrig varit vackrare. För att när kvällen nådde sitt slut få krypa ner i den något hårda, knarriga sängen med sju olika sorters blommor under den mönstrade huvudkudden, i hopp om att drömma något vackert, eller någon vacker.

Att de lämnat mig och mitt sommarjobb kvar hemma det här året kändes vemodigt där jag satt vid köksbordet av ek och blickade ut över gården som sträckte sig långt bort innan den nådde skogsbrynet. Jag såg de små, knubbiga islandshästarna som stod utspridda i hagen och blundade och njöt av lugnet. Jag försökte också njuta av det lugn som infann sig i det stora huset, det pampiga vardagsrum och romantiska sovrum som blivit lämnat av en annars så livlig och högljudd familj.

Klockan i keramik tickade alldeles bakom mig och jag blickade upp på den där den satt på den grönrandiga tapeten. Tjugo över nio stod de kringliga, guldiga visarna på och det här kunde ha varit den långsammaste kvällen jag någonsin upplevt, sekunderna gick inte i samma takt som de vanligen brukade. Ändå kunde varken min kropp eller mitt sinne njuta av fridfullheten utan tankarna drogs iväg som en svag stock drogs med längs en fors, långt bort svävade de iväg, de vandrade söderut. Jag undrade om han satt i sin somriga skjorta och avklippta jeansshorts och tänkte på mig, på bryggan där vi brukade sitta, så som jag tänkte på honom, just nu.

Skriven av: ValsPåBryggan

Tags: ,

Porslinet i toaletten var vitt och förvånansvärt rent reflekterade Sofia när hon stod med huvudet böjt över den. Sedan följde tre djupa kväljningar och efter det var porslinet inte lika vitt längre. Hon reste sig upp och vred om kranen i handfatet och tvättade sig om munnen. Hon kupade händerna under vattenstrålen och sköljde noggrant ur munnen. Därefter spolade hon. Två gånger. En tryckvåg av den senaste Lady Gaga-låten höll på att slå omkull henne när hon sedan öppnade dörren för att gå ut ifrån det lilla badrummet hon låst in sig på när spyorna började komma. Hon pausade framför spegeln utanför och synade sig själv noga. Hennes smårunda ansikte var lite rött och de blå ögonen såg lätt blodsprängda ut, men i övrigt syntes det inga spår av hennes senaste fadäs. Hon rättade till den blonda frisyren, nyfärgat för ikväll, och putade lite med läpparna. Jodå, hon såg fortfarande bra ut. Men hon mådde fortfarande lite illa.

Hon tryckte sig mot den vita väggen i hallen för att klämma sig förbi ett par killar som hon inte kände som stod och pratade om något fotbollslag i England. Deras samtal var djupt förtroligt med många ryggdunkar. De två killarna såg ut att vara ett par år äldre än hennes sexton och bägge hade sina mössor på sig trots att det säkert var trettio grader inne i etagelägenheten. De såg inte ut som den typen av människor som någonsin skulle ta av sig dem, inte ens för sex. Hon log lite åt tanken på att dra med sig en av dem upp på övervåningen och testa, men efter sitt toalettbesök var hon inte alls på humör. Istället gick hon ut i vardagsrummet där hon såg Mickan, hennes vän som slitit med henne på festen, med sitt tunna ansikte helt begravt i en annan kille som Sofia inte heller kände. Sofia lät paret hållas och tog sig istället ut på balkongen som för första gången på hela kvällen inte var belägrad av någon rökare. Hon tog ett par djupa andetag och tittade ut över förorten de befann sig i.

En stor väg gick utanför huset, men det körde inga bilar på den. Bortom den låg en högstadieskola. Sofia funderade över lämpligheten med att ha en väg som gick bredvid en skola, men hon gissade att förarna körde försiktigt. Bredvid skolan gick det fleravåningshus i stil med det hon själv befann sig i. Hon kunde nästan se hem till sig själv från balkongen, som befann sig på den femte och näst högsta våningen i huset. Den enda högre våningen tillhörde dock etageplanet i åtminstone lägenheten hon befann sig i, så hon tyckte att hon gott och väl kunde känna sig på toppen av huset.

När hon stod där fick hon plötsligt syn på en polisbil som körde upp på avfarten som ledde mot huset. Den parkerade och två poliser klev ur den. Sofia blev alldeles kall inombords och rusade in från balkongen.

”Snuten är här!” skrek hon. ”Hörni! Få undan spriten! Vi måste ut härifrån! Grannarna har ringt polisen!” Men ingen lyssnade. Sofia ryckte lite tafatt i Mickan som lutade sig upp från killen hon hånglade med och log ett lite berusat leende.

”Du är bara full, Sofia”, sade hon och började fnittra. Killen i vars knä hon satt blängde irriterat på Sofia och verkade inte ha uppskattat avbrottet. Han såg ut att vara minst fem år äldre än de två tjejerna, och hade både skägg och mustasch. Förmodligen var det han som köpt ut.

”Mickan, jag skämtar inte!” ropade Sofia. ”De har redan gått in i huset.” Men Mickan hade redan vänt sig tillbaka mot killen. Sofia sprang ut i köket och sade till dussinet människor som satt där, men ingen lyssnade där heller. Hon började känna sig lite som Kassandra, eller skulle ha gjort det ifall hon vetat vem den trojanska sierskan var. Istället för att göra den kopplingen sprang Sofia ut i hallen, satte på sig sina skor och slet med sig sin väska innan hon skyndade ut i trapphuset, svärandes tyst för sig själv. Hissen hade börjat åka upp så hon sprang istället ner för trapporna. Hon hade hunnit halvvägs ned när hon hörde hur dörren till lägenheten öppnades på nytt och en myndig stämma sa:

”Det här är polisen!”

Sofia fortsatte ned för trapporna och tog sig ut genom dörren, förbi den väntande polisbilen. Jävla skit-midsommar, tänkte hon.

Skriven av: SjuSortersBlommor

Tags: ,

Kjolen klibbade vid låren, samtidigt rann det en svettdroppe över hennes gyllene rygg och groddansen var slut i samma stund som solen kröp fram bakom molnen och kastade sina varma strålar på sjön.

Hon hade dansat, slängt med sitt långa hår, som om vinden hade fångat det och lekt tafatt. Halvhjärtat hade han dansat runt den lutande stången, all sin koncentration riktad mot henne, hennes rörelser, hennes hår och hennes leende. Vid ett ögonblick hade deras händer snuddat. Hennes, hand varm och len och hans, fuktig och nervös. Hans hjärta hade slagit volter, medan hon hade försvunnit, dansandes bort, med kjolen vajande runt benen, omedveten om den eufori och salighet hon lämnat efter sig.

Människorna omkring honom befann sig i periferin, bland fågelsång, öns lummiga famn och det fuktiga gräset. De åt, skrattade och drack, omedvetna om att de befann sig mitt i en förvandling. Att det just nu pågick någonting magiskt, som strålande från henne och rakt in i honom.

Hon såg inte på honom där hon stod vid det uppdukade bordet, fyllt med midsommarläckerheter och snapsglas. Hon behövde inte se på honom, hennes ansikte sa allt. De små rynkorna runt ögonen talade till honom, viskade: ”Det är du och jag nu”. Hennes hand som i en långsam rörelse förde ölen till munnen, lovade att smeka honom och ingen annan. Lovade att älska honom, smyga iväg med honom när natten faller på. Bort mot ängen där ingen kunde hitta dem, älskandes bland ängsblommor och syrsornas ljuva klagan.

Han stod där, mitt bland flickor med midsommarkransar i håret, bland berusade, bland hoppfulla och bland sorgsna. Omedveten om världen och hennes känslor till honom. Omedveten om sommaren, grönskan och ljuset. Omedveten om allt.

Förutom kärleken.

Skriven av: Matjesillen

Tags: ,

Det var en gång en mygga som var synnerligen missnöjd med livets lott.

”Nog åkte man allt på en nit när man återföddes som moskit!” surrade hon ilsket och därmed fick det vara nog på gruppanonymiteten. Hon tog sig namnet Benita Andersson och bestämde sig för att utforska världen så länge som hon nu hade hälsan (att vara mygga är ett s.k. högriskyrke).

Då hon inte hade så lång tid på sig – ty en genomsnittlig mygga hinner bli mormorsmormorsmor på en sommar – tänkte hon att det måste ju finnas en app för det här.

Det är med teknikalitetens under som det funkar nu för tiden, tänkte den ambitiösa Benita Andersson, och tittade på fågeln som satt där på sin gren och kvittra. ”Det är lika bra jag börjar twittra!”

Surrat och gjort, kontot var registrerat på ett litet klick och snart hade Benita Andersson hundratals followers. Som alla, likt Benita, vitsigt formulerade hastiga visdomar och som alla, likt Benita, glömde bort tiden när deras feeds uppdaterades i rasande fart.

”Glad midsommar <3 <3 <3 @benitaandersson" skrev en av hennes nya twittervänner. Benita Andersson stannade upp mitt i ett 140 teckensurr. Hon drog sig något till minnes, det var det här med blomster, ljusa sommarnätter och en jättelik fest med mycket årgångsrött att dricka. "Åh fan, javisst, vad trist! Jag tror jag lider av proteinbrist", twittrade Benita Andersson och dog, utan att ha blivit mormorsmormorsmor. Skriven av: Ösregnet

Tags: ,

Lennart rapar högt. Kall öl. I ett svep. Stoppar tillbaka löständerna.
Lättare att halsa utan. Får hostattack. Gult slem. Segt som attan.
Spottar mot fläckig näsduk. Missar. Slem i det vita skägget. Trycker
in snus. Spiller på noppig slipover. Syns inte. Svartbrunt mönster.
”Och så silljävlarna”, muttrar han.
Greppar burken. Kisar mot etiketten. Suddiga siffror under obestämbart klet.
Bäst före vaddå? Tjugohundrasju. Eller tio? Äh, va fan.
Locket sitter hårt. Händerna slinter. Sillbitar och lökslamsor flyger.
Över balkongräcket. Glas krossas mot betonggolvet.
Ingen reaktion från gården nedanför.
Ny hostattack. Spottar grönt.
Skit i fisken. Nubbedags. Småflaskor akvavit. Bränner skönt. Snodda
från grannjävlarna. Från deras löjliga förfest. Spriten lämnad på
loftgången. Alla är nere på gården. Bara att plocka på sig. Tack för
det. Jävla nyrika. Han kommer aldrig flytta. De får släpa ut honom.
Aldrig att han köper loss lyan. För en jävla miljon. Grannkärringen
gav upp i påskas. Nu är han ensam kvar. Hyresgäst. I en satans
snobbförening. De höjer hyran varje kvart. Nya staket. Nya gungor. Ny
bajsbrun entrématta. Dom kan gott bjussa på nubben. Till gårdsfesten
bjöds han inte. Endast för bostadsrättsföreningens medlemmar. Varmt
välkomna. Ha. Alla utom Lennart. Kunde lika gärna stått så. Hoppas
regnet sätter fart igen.
Sorlet på gården tystnar.
Vad nu? Jaha. Herr Viktigpetter ska hålla tal.
Lennart reser sig. Ryggen värker. Kämpar emot smärtan. Släpar ut
högtalarna på balkongen. Två stora. Helt svarta. Nål på plattan. Jussi
Björling. Till havs. Över hela gården. Över hela kvartershelvetet. Så
fönsterrutorna skallrar. Lennart ler. Första leendet den här
midsommaraftonen.

Skriven av: BäskaDroppar

Tags: ,

”Glad fittsommar”, säger den långe polisen. Snett flin. Två andra tätt
bakom. Tre grisar med tjurnackar. Tre mot en i det trånga
förhörsrummet.
”Är det så här ni behandlar oskyldiga medborgare”, hade jag sagt till
den som skrev in mig. Jag sket i att dra samma drapa för det här
gänget. De ser inte ut att vara de lyssnande typerna.

Grå väggar. Papperskorg. Ingen ventilation. Vridbar lampa. Snart ska
den lysa in i mina trötta ögon. Inga fönster. Bruna prickar på vägg,
bord, stol. Mest på golvet: Blodstänk från de som varit här förut.
Under bordet, intill min stol: ett par aluminumfärgade kryckor.
Ungefär nu serveras den första sillen. Kall öl. Immiga glas.

”Vi pratar Handelsbanken”, säger den förste grisen; lång med ett fult
ärr som lyste genom hans hår. Andra grisen fet. Tänder som pekar rakt
ut. Tredje grisen kort, men hans biceps får skjortan att se tre nummer
för liten ut.
”Ska vi spöa dig före eller efter du berättar?”
”Jag har inte…”
Blodsmaken i munnen är skarp. Den långe dansar runt som om han är nån
jävla unge som fått första tjing på pinatan.
Jag spottar ut blod och en tand på golvet. Det där kommer göra ont som
fan i morgon.
”Gör lite motstånd”, säger den korte. ”Det blir så jävla tråkigt annars.”
Jag blir sönderslagen. Ny strategi: ”Jag är för trött”, säger jag.
”Efter att rövknullat din söta polisfru hela natten. Men lite pasta
säger jag inte nej till.”

Pang. Ny smäll. Hårdare. Kunde gått illa om han träffat ögat. Svullnar snabbt.
”Ni har ett problem”, säger jag och flinar rött. Rinner blod runt mina
tänder. ”Ni måste säga att jag gjorde motstånd, för att komma undan
med det här. Men jag slår inte tillbaka.”
”Min tur nu”, säger den tjocke. ”Snälla.”
”Du försökte slå tillbaka, men du lyckades inte”, säger den långe.
”BEEP”, säger jag. ”Fel svar. Jag har svart bälte. Hade jag slagit
tillbaka, pratar vi åtminstone en blåtira och ett brutet revben på nån
av er.”
Den långe glor på mig. Han tittar på mina armar och mina ben.
När han sedan klipper till, så är det med kraft. Kras låter det när
han drämmer den fete kollegan i revbenet. Fettot viker ihop sig. Unh.
Samtidigt smäller det över hans öga.
”Vad i helv…”
Den långe polisen sparkar till den fete som ligger och spyr på golvet. ”Upp.”
Den fete kommer på fötter. Håller sig för sidan. Ögat igenmurat.
Jag tänker på den kalla snapsen som antagligen går laget runt. Nu
dansar de snart små grodorna. Jag sitter här med tre grisar.
”Sluta snora”, säger den långe. ”Ta för dig istället.”
Fettot rättar till sin ljusblå skjorta. Sidan där revbenet fått en
smäll är stel.
Lax, tänker jag. Gravlax med nån vit romsås. Det vill jag ha. Inte det här.

Ny strategi: ”Polio”, säger jag.
”Han snackar fanimej hela jävla tiden”, säger polisen med bicepsen.
”Börja med fejset. Radera ut skiten.”
”Jag kan inte gå”, säger jag och sträcker mig efter kryckorna på
golvet. ”Ingen känsel alls. Vet inte ens varför ni gav mig kryckor.
Rullstol. Så åker jag genom livet.”
”Men ditt svarta ….”
”Han ljuger. Han ljuger som fan.”
Sparken landar på mitt knä. Kraschen måste ha hörts ut genom
celldörren, förbi receptionen och ut på gatan. Stolen under mig går
sönder. Jag faller till marken. Ligger kvar. Rör inte en min. Käkarna
värker. Svetten rinner längs ryggen. Utom synhåll.
Trion blänger på mig. Häpet. För första gången har jag övertaget. Om
jag är nåt jävla miffo som de slagit sönder: Andra regler.
Undersökning. Rubriker. Avstängning.
”Jag hämtar pappren”, säger den långe. ”Stanna här”, säger han till den fete.
Ståldörren går igen.
En minut senare står den fete mitt emot mig. Jag ligger kvar. Hans hat
i blicken. Lyfter kängan. En minut och trettio sekunder senare ligger
den fete på golvet. Käken ur led. Och om det där revbenet inte var
brutet förut, så är det det nu.
Jag rycker av honom passerkort och vapen. Inte för att det behövs. Det
bästa med midsommar: Inte en polis kvar inne på stationen. Alla ute
och sätter handfängsel på Svenne fyllskalle som fått nog av
kärringtjat.
Jag vet inte hur man firar midsommar på Bahamas, om man har femtio
nystulna mille på kontot.
Det vet jag om ett dygn.

Skriven av: SmåGrodorna

Tags: ,

De är apor. Hon får en bestämd känsla av att de är apor. Barken lämnar
djupa fåror i hennes rygg, där hon stöttar sig mot eken i hörnet av
trädgården, solen filtreras genom lövverket och bildar mönster på det
alldeles för nyklippta gräset, hon drar ett bloss på sin cigarett,
suckar och kastar en blick mot den folksamling som hon avlägsnat sig
från.

Tjugo meter bort vid långbordet sitter, eller snarare står, ligger och
välter, det ett tjugotal personer, samtliga med lätt glansig blick och
majoriteten beväpnade med en burk öl i ena handen. Yviga frisyrer som
tidigare hade varit välkammade och sommarfina har nu fått ge vika för
festandets rufsiga flott, luggar ligger som trötta maskar, klistrade
mot pannor brända av sol, mittbenor är inte längre benor alls och
flätor och hästsvansar har lösts upp i kvällssolen. Där frisyrerna
tidigare låg som auror runt huvuden ligger de nu livlösa längst
sommarvarma halsar. En av männen har ett sår över kinden, det
koagulerade blodet står i skarp kontrast till hans runda drag och
nästan glättiga leende, det ser ut att vara resultatet av en alltför
vild dans med rosenbusken, men ingen kan veta säkert och imorgon har
även den runda mannen glömt.

Bordet, vilket vid kvällens början hade varit klätt i en optimistisk
gul duk i linnetyg, ser ut som ett slagfält, med högar av halvtomma
burkar av öl och cider, välta snapsflaskor, cigarettfimpar,
sillrester här och var – och nu är linnedukens färg otydlig, ett
myller. Plastmuggar med oidentifierbara matrester sprider en doft som
får henne att igen skrynkla ihop hela ansiktet av avsky, trots det
avstånd hon lagt mellan sig själv och festens nav.

Hon suckar igen, cigaretten brinner ut och hon tar sitt vattenglas och
för det till de röda läpparna, rakt, precist och utan så mycket som en
darrning på handen. Hennes frisyr är lika ordnad som den var vid
kvällens början och hennes blick lika klar. Hon drar långsamt, nästan
motsträvigt upp blicken ur glasets botten igen, fixerar en av männen,
hans för årstiden ovanligt gråa och bleka hud skimrar av svett, hans
läppar är för svullna och i kvällsljuset ter sig hans ansikte nästan
groteskt, som en parodi på den person han var när han kom. Han
balanserar tre ölburkar på den droppande pannan och brunetten han vill
imponera på skrattar ett skratt som får kvinnan vid trädet att rysa.
De är apor. Hon får en bestämd känsla av att de är apor.

Skriven av: Knäckebrödet

Tags: ,

Som ett glödgat rakblad. Fast behagligt. Så går ilen i mig när jag ser honom vid bordet. Mitt emellan Sanna och Jakob. Hans askblonda hår mot sommarbränd hy. Rislampans ljus uppifrån faller ner över hans ansikte. Skapar geometriska skuggformationer. Under kindbenen, ögonen. Hans svarta kontur. Som tecknad. Bakom honom en ekhylla med färgade bokryggar. Utanför fönstret till vänster om honom färgas himlen röd. Färgar hela sällskapet rött. Vid bordet. Jag biter mig i läppen. Är febrig. Svettig. Tar en klunk fördrink. Den har hunnit bli ljummen. Jag är sen. Alla är här. Jag vet inte ens vad han heter.
Just som Sanna vinkar blir jag plötsligt yr. Vänder om, snubblar över skor i hallen. Varm klibbig handflata. Krampaktiga fingrar runt handtaget. Kakel. Lutar min panna mot det kalla. Ögonen fokuserar. Det artificiella ljuset. Som blixtar när jag tänder. Vänder mig om. Ser mig i spegeln. Lirkar loss hårsnodden från min handled och samlar stressat håret till en tofs. Sköljer ansiktet. Händerna. Blåser ut luft.

De spelar jazz ute i salongen. Känner en hand på min axel

-Var har du varit?

Jag ser på hennes mun. Sannas läppar är blodröda.

– Blev-lite-sen-bara. Här.

Jag sträcker fram påsen jag burit på. Jordgubbarna som dinglat på styret hela vägen hemifrån. Oskadda. Hon tar emot påsen. Håller upp den. Tittar på den ur grodperspektiv.

-Jordgubbar?, säger hon och flinar.

– Ja, det är ju ändå midsommar.

Tittar ut på gården från sjunde våningen. Ingen midsommarstång där nere. Folk dansar bakom mig. Till jazz. Jag slänger en blick över axeln. Svarta konturer av kroppar i rörelse. Verkar som om alla glömt. Sig själva. Eller sverige. Svenska traditioner. Ikea.

Pratar med Lenny. Jakob. Maggan. Lotta. Hastiga kramar och olika parfymdofter. Mina fötter värker. Jag har inte ens dansat. Cider. Jag dansar. Öl. Ser på hans rygg. Vin. Sneglar. Ren sprit. Vågar se honom i ögonen. Det blir sent. Senare. Klockan är fyra på morgonen. Vi två är ensamma i köket. Tystnaden är plötslig . Abrupt. Öronen gör ont. En ringande ton som ett eko. Någon sover i salongen. På golvet. Många har gått hem. Sprungit barfota bort. Ljuset är vitt och milt. Strilar in som citronsoda över honom. Runt omkring. Han ser på mig genom springan i den askblonda luggen som fallit över hans panna. Vi säger ingenting. Han ler hemlighetsfullt.

Jag tittar ner i diskbänken. Pillar på jordgubbsförpackningen som står där. Den uppfläkta kanten. Fukten från jordgubbarna som trängt in. Bildat mönster i det vita. Det finns många jordgubbar kvar. Kanske tio. Hans tumme och pekfinger landar på en utav dem. Jag stirrar på hans tumnagel. Rundad och vit som en halvmåne. Hans andra hand tar tag i min haka. Vänder mitt ansikte mot honom. Hårt. Det drar till i nackmuskeln. Han har fräknar. Kanske 501 stycken. Ett födelsemärke vid höger näsvinge. Ögonen glänser. Kindbenen. Rakbladsvassa. Han gapar och nickar mot mig. Jag tvekar. Särar på läpparna. Långsamt. Han för jordgubben in i min mun. Jag tar en tunga. Tugga. Menar jag. Flimrar. Hjärtat dunkar. Ut i fingerspetsarna. Känner jag pulsen. Han ler en rad vita tänder. Färgas rosa av jordgubbsbiten som är kvar. Fnissar. Jag bubblar. Skrattar. Han lägger fingret mot sina läppar. Shh.

Står på Sannas balkong. Ser solen gå upp i ögonvrån. Han låser upp sin cykel. Låset slår mot ramen. Det ekar. Han lutar sig över styret. Tänder en cigarett. Sparkar ifrån. Börjar cykla. Nerför gatan. Hans gestalt blir mindre. Glöden osynlig. Jag vet inte ens vad han heter.

Skriven av: Färskpotatisen

Tags: ,

De ställde väskorna i hallen. Hissen stod kvar. De åkte ned. Affärerna
var stängda. De gick 250 meter. Till vänster låg en spansk restaurang.
Den var nästan tom. De frågade om stängningstiden. Det var en timme
kvar. De gick in och satte sig. De var helt ensamma i rummet.
Menyn låg på bordet. De beställde tapas. Spanska köttbullar till
honom. Gazpacho till henne. Vatten att dricka. De bad nästan om ursäkt
för det. Kyparen försvann igen. Högtalarna spelade spansk festmusik. I
övrigt var det tyst. De talade om resan. Om bilderna. Om hur våta
kläderna varit. Sedan teg de.
Maten kom. De tackade. Ute började det regna. Det var tomt ute på
gatan. Märkliga existenser strök förbi. De fanns alltid där men syntes
nu när de normala var borta.
Kyparen kom tillbaka. Smakade det bra? Ja tack. Nu ösregnade det ute.
Kyparen sade något om äkta midsommarväder. De log torrt.
De fortsatte måltiden. De talade om resor de inte kunde göra. Han åt
upp hennes gravade lax.
Kommande midsomrar blir annorlunda, sa han. Hon höll med. Hon lade
handen på magen när hon sa det.
Faten var tomma. De begärde in notan. Regnet hade avtagit. Kyparen
önskade dem en fortsatt trevlig midsommar. De tackade och gick.

Skriven av: Västerbottenpajen

Tags: ,

Jag sitter invirad i en mörkblå filt. 28 grader inuti filten. 8
utanför. Klockan är 22:05 och det regnar inte. En vit träsoffa på en
veranda i Småland. Tio tända ljus och en humleväxt som växer
okontrollerat. Fem vänner som envisats med att sitta ute fastän det är
idioti. Varmt i filten. Kallt utanför. En och annan mygga viftas bort,
och det känns som om vi vunnit kampen, men vi kommer märka i morgon
att myggen skrattar sist. Redan i natt kommer det där myggbettet
ovanför knölen på fotens insida att börja klia. Djävulskt. Någon av de
fem drar en anekdot om en väktare, en jultomte och en mördad småtjuv.
Det är ord. Bara ord. Jag lyckas inte skapa ett sammanhang. Skrattar
när man ska skratta. Vill inte verka distanserad. Vill inte att det
ska framstå som om jag tänker på någon annan, något annat, någon
annanstans. Tänker på någon annan. Något annat. Någon annanstans.
Sträcker ut min arm för att greppa den gröna glasflaskan på bordet.
Den är fortfarande kall. Det är inte så konstigt – den här verandan
känns lite som ett kylskåp. En vit, rektangulär inhägnad. Fylld med
mat och dryck. Det skulle väl vara myggen som är undantaget, om man nu
ska leta fel. Och vi fem. Sällan finner jag myggor eller människor i
vanliga kylskåp. Inte levande, åtminstone.

Jag andas in luften. Den får mig att känna mig levande. Det känns som
att varje hålrum i min hjärna fylls ut av juninattens luft. Juni är i
mig. Den här folktomma och överdrivet svenska småstaden med sina
tvåvåningsvillor av rött tegel och perfekta klippta gräsmattor är i
mig. Lukten av hägg är i mig. Nu är det ingen idé att verka
odistanserad längre. Det är häggens fel. Allt som är här, just i detta
nu, försvinner. Den mörkblå fleecefilten. Träsmaken som infinner sig
efter att man suttit på en och samma träsoffa på en veranda i Småland
i flera timmar. Alla andra sorters träsmaker som infinner sig på andra
träsoffor på andra verandor i andra delar av Sverige försvinner också.
Smaken av kyld mellanöl. Bilden av knott som cirkulerar ovanför ett
vinglas. Ljudet av en mygga som möter döden mellan en handflata och en
träplanka. Känslan av att ha dödat något och finna det
tillfredsställande.

Kvar finns bara den där häggen och ett minne av någon annan. Något
annat. Någon annanstans. Försöker döda tanken. Finner det
tillfredsställande och återkommer till kylskåpet.

“Nu går vi in”, säger en av oss fem. Jag vill protestera men märker
att alla andra redan är på väg in. Eller ut, beroende på hur man ser
det. Det är typiskt tänker jag. Jag som precis började vänja mig vid
kylan. Följer motvilligt efter de andra in. Stänger dörren. Böjer mig
ner och kliar mig på foten. Den må ha blivit mosad mellan en handlata
och en träplanka, den där myggan, men det verkar som om inte ens döden
hindrade den från att lämna kvar något hos mig. Otillfredsställande.

Skriven av: Myggbettet

Tags: ,

Jag hade tagit den skrynkliga trenchen över min blommiga sommarklänning och lämnat dom på verandan. Sa att jag behövde tid för mig själv. Stod inte ut med stämningen längre. Nu tar vi en snaps till sillen, skall vi sjunga tjejer.

Fyra singeltanter som desperat försökte hitta tillbaka till en svunnen tid. Skall vi skråla kärringar, what a fuck.
Kikade ut under hattbrättet på evighetsduggregnet, i fickorna på trenchen låg mina två enda riktiga vänner. Min platta bourbonflaska och min Smith & Wesson. Vattenpölarna på den smala grusvägen speglade bilstrålkastare från barnfamiljer som gett upp midsommarstången och tröttnat på frusna griniga ungar. Några naiva varelser som försökt fånga dagen på en lerig gräsmatta.

Vad hade hänt om jag satt kvar ? Hade Daisy föreslagit att vi skulle plocka sju sorters blommor och drömma om ……. Nej, ingen midsommarnattsdröm för mig. Det var när jag vaknade hos honom mardrömmen startade. Ju mer jag mindes, ju mer ville jag glömma. Efter en kväll, när han tittat för djupt i whiskyflaskan och vi gått lös på varandra med knytnävarna, så insåg jag mitt eget bästa. Jag ville förändras men först måste jag överleva och lämnade honom.

Ibland har jag ångrat mitt beslut. Jag borde stannat hos honom och blåst skallen av honom med min Smith & Wesson. Då hade ingen annan kvinna riskerat bli behandlad som jag blev.
Om ett par timmar skulle dansbanan öppna. Jag hade länge sökt kärlek men bara mött lustar och åtrå. Även om jag insåg detta, så tackade jag inte nej till att ett par ådriga underarmar höll mig i ett fast grepp och att jag fick något hårt mellan benen.

Stannade till, kollade min mejk. Tog upp sminkspegeln ur handväskan, kände den där känslan, du tittar i spegeln och allt du kan se är en främling. En kvinna som kastat bort sina bästa år på kärlek, patetiskt.
Jag fällde upp kragen på trenchen och körde ned händerna i rockfickorna. Kramade min bourbon med handen, den behövde värme för att drickas ljummen. Jag insåg redan på verandan att min lever ville ha annat en snaps.
Fortsatte grusvägen fram och kom in i sommarstugeområdets sämre delar. Bakom dom regnvåta faluröda fasaderna, dolde sig TV-licensskolkare CV-förfalskare och annat pack.

Nere vid den nästan övergivna festplatsen. Några galonklädda barn rullade runt i leran runt stången medan deras huttrande föräldrar tryckte sig in under taket på lottståndet. En fuktig dimma började växa upp genom marken. Jag hade hört knastret mot gruset bakom mig en stund, någon förföljde mig, jag kramade kolven på min Smith & Wesson och vände mig snabbt om.

Det var Daisy, med sitt blonderade hår och en grå rand högst upp på hjässan. När jag såg henne stående inlindad i en filt, så förstod jag varför hon ville vi skulle sjunga ”Ju mer vi är tillsammans”.
Hon kände sig som en tjej på balkongparty i en TV-reklam för bostadsrätter i Hammarby sjöstad. Något Daisy i sin miljonprogramstvåa, med nikotinfärgade väggar knappast levde upp till.
Egentligen levde hon inte upp till någonting alls.

”Vilken konstig klädsel på midsommar” påpekade hon och tände en ny cigarett.
”En del av jobbet, hurså ?”
”Brukar inte du vara extrainkallad och bära polisuniform på midsommarafton.”
”Jag har lämnat in brickan och tjänstevapnet, kör eget”
”Just nu ?”
”Det ligger en 40-fotare vid en brygga några kilometer bort. Ägd av en som saknar inkomst. En klient har blivit blåst, skall kolla i morgon.”
”Trivdes du inte hos polisen”
”I tryed to discower the truth, but some truth are to painfull to now.”
”Har det här något att göra med ditt spruckna förhållande ?”
”The more you now about yourself, unless you like the man.”
”Varför pratar du engelska”
”En del av min hårdkokta image.”
Nu var min bourbon lagom fickljummen, jag bjöd henne på ett par stadiga klunkar.

Det hördes ett brak bakom oss. Jag vände mig blixtsnabbt om, midsommarstången var borta och en skugga försvann genom dimman mot skogsbrynet. Vi gick fram genom det blöta gräset. Midsommarstången låg i en onaturlig ställning med kransarna rätt ut. Den hade lämnat den här världen.
Jag böjde mig ner, den var av precis vid marknivån. Med en kulspetspenna från innerfickan petade jag lite i flisorna. Ett snabbt hugg, den som gjort det här visste vad han gjorde.
Daisy vände sig om och kräktes i gräset, om det berodde på den avskyvärda synen av den uppspjälkade stongen eller på min taskiga bourbon fick jag aldrig veta.

”Vem vill en midsommarstång något ont grät hon.”
”You always look for old friends but your enemys will get you first” svarade jag torrt. ”Stick hem, jag kommer efter.”
Såg något liggande i gräset, en tändsticksask, den var torr så den kunde inte legat där länge. Jag stoppade den i fickan och tittade upp. Några män och en kvinna kom gående mot mig, kände igen kvinnan, Kommissarie Ohlson på våldet. Tydligen hade hon sommarstuga här ute, har aldrig tålt den kvinnan.
”Vad gör du här” frågade hon.
”Kollar runt lite” svarade jag, ”det har skett ett brott här.” och pekade på brottet på stången.
”Det här är något för samfällighetens festkommite” fortsatte hon argt, ”vi vill inte ha några privatsnokar här. Förresten såg du hur det gick till?”
”Nej, men skicka upp dina plattfötter i skogen och be dom leta efter en yxa,” hånlog jag tillbaka.”Men jag tvivlar på att dom hittar något, är säker på att det var ett proffs.”
Jag gick därifrån och tog några klunkar bourbon, för att stå ut med sällskapet på verandan. Sen tog jag upp tändsticksasken ur fickan. Det var en reklamask från en pizzeria i stan, som inte tillhörde dom bättre. Jag kände kände ett par ådriga underarmar som kavlade deg där.
Bestämde mig för att söka upp dom, bjuda på några drinkar och pumpa dom på lite information.
Dessutom ville jag ha något hårt mellan benen.

Skriven av: Midsommarstången

Tags: ,

Vi påminner om vad som står under fliken Så kommenterar du:

Här på Pennfajten är vi hårdare när det gäller kvalitén på kritiken än vi är med kvalitén på texterna.

Givetvis är du välkommen att bara göra tummen upp, och kort och gott skriva ”den här texten diggar jag! fortsätt så!” men vi vill hjärtans gärna att Pennfajten också ska bli den slags skrivgemenskap där vi alla vågar blotta våra tappra textförsök – och där vi är snälla och konstruktiva i vår kritik.

Hittills har det löst sig väldigt bra med anonymiteten både på texter och kommentarer. Alla gör lite olika med sina signaturer, och det har varit olika med texterna också; vi tar utvecklingen av Pennfajten allt eftersom! Vi ser vad som händer och kör på detta sätt tills vidare.

Vi har startat bra! Vi är nu inne på den fjärde skrivuppgiften och sammanlagt har vi över hundra kommentarer med finfin textkritik och hejarop. Osäker på hur du ska kommentera? Får du mer prestationsångest inför att kommentera än inför skrivuppgiften?

1) Tänk på hur glad du själv blir när någon kommenterar din text – så glad blir personen bakom texten som du kommenterar

2) Glöm inte att tacka för kommentarerna på din egen text!

Tackandet är viktigt dels för att det uppskattas av den som tagit sig tid att kommentera, dels bygger det upp känslan av Pennfajtsgemenskap, samt att det har börjat uppstå diskussioner om skrivande också (som vi försöker samla i särskilda inlägg under taggen tips).

Vi avslutar med ett fint kommentarsexmpel av signaturen Emelie hämtat från den första skrivuppgiften:

Jag gillar den spänning som skapas av att den främmande kvinnan är så mystisk av sig. Det är bra att detta framgår mycket i dialogerna (att hon där är väldigt fåordig av sig och inte gärna vill samtala med Shelley) och att detta inte påpekas rakt ut i texten.

Det är bra beskrivningar av miljön och den nya tjejen. De är ganska många, men det känns ändå naturligt eftersom de är alla de observationer som Shelley gör när hon uttråkad står bakom disken på jobbet.

Stycket med: ”- Det är lite tomt här idag. Shelley försökte hålla samtalet vid liv. ” kändes lite konstigt när det följdes av ”Hon var så uttråkad.” Jag upplevde den meningen som lite malplacerad och ett inte jätterelevant påpekande, eftersom jag tyckte att det framgick ganska bra i texten utan detta att Shelley inte hade så mycket annat att ägna sig åt just då. Jag hade nog tagit och skippat den istället.

PS! Även du som inte skriver texter för Pennfajten, kan vara med och pennfajtas genom att kommentera. Välkommen!

Tags: , ,

Här kommer lite fler bra skrivtips hämtade ur den senaste skörden kommentarer:

* * *

Angående en mening som blev övertydlig när texten väl var klar:

Intressant att du skrev den där biten först. Det har jag varit med om själv. Först har jag skrivit det som är idén eller ”själen i stycket” och sedan, när texten växt fram ur idén, har jag inte fattat att jag kan stryka ursprunget. Det behövdes för att texten skulle skrivas, men inte när den skulle läsas.

* * *

Om att beskriva på mer kreativt sätt:

Det är väldigt fint med temperaturangivelsen ”30 grader i fågelskiten på fönsterblecket”. Det skapar en helt annan relief med än bara ”det var hett”. Orignellt. Och dessutom som anar man att det också luktar illa.

Jag gillar eufemismen. Istället för att skriva att du blev kissnödig så skriver du ”starkt vätskedrivande” – det ger en humoristisk ton till stycket.

Bra med beskrivningen av på vilket sätt fåtöljen var skön. Istället för att skriva ”Det var en skön fåtölj” så förklarar du: ”lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen” Det gör att jag fysiskt kan känna fåtöljens stöd.

* * *

Ur kommentar: Jag tyckte det var en svår uppgift, att egentligen inte kunna berätta en historia. Det fick mig att minnas fioletyderna, skalövningarna utan melodi som jag tragglade med under uppväxten.

Kommentar på kommentaren: Intressant jämförelse med etyderna, tycker jag. De bästa etyderna är melodiska, så att de har ett egnvärde.
Som du märkt på flera av de andra fåglarna har de hittat en historia, antingen är den bara en tunn tråd, eller så dominerar den.
Var inte rädd för att ta uppgiften och vrida den tills den får liv.
Den här skrivuppgiften är en variant på Raymond Quenaus charmiga lilla bok ”Excercises de style” där han berättar samma, ganska triviala historia, 99 gånger, fast på olika sätt.
Själv är jag förtjust i den filmiska motsvarigheten ”Groundhog Day” som har en ramhandling fastlåst, men där varje ”ny” dag är oväntade varianter inom de låsta ramarna.

* * *

Ur texten: Två dörrar bort från lunchrummet har killarna på lagret lämnat radion på. Den spelar julmusik på låg volym. I huvudet sjunger du ofrivilligt med, ”jingle bell jingle bell jingle bell rock”.

Ur kommentaren: Nu fick du mig att humma ”jingle bell jingle bell jingle bell rock” LAGOM TILL MIDSOMMAR!

* * *

Ur kommentar: Jag tycker att det är en fin kontrast med de höga kängorna som mosar allt i sin väg och hans försiktighet för att han inte vill skada maskarna.

Ur svar på kommentar: Roligt att det fungerade med daggmasken. Jag tycker att det är svårt att sätta karaktärsdrag snabbt, samtidigt som jag vet att det är grunden för att läsaren ska vilja komma vidare. En liten, meningslös, ”act of kindness”, tog upp en halv rad: ”Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn”, men gör att Andreas fick lite sympatier.

* * *

Om en vacker, poetiskt skriven text: jag blir nyfiken på att se vad som händer om du i den nya skrivövningen typ skulle testa att skriva ”James Ellroyskt”! Med dina snyggt fångade poetiska bilder, i en form som är mer hårdkokt. Kan ju bli ballt!

* * *

Jag har en generell fundering kring din text: För att du ska få flyt i läsningen och rycka med dig läsaren så behöver läsaren känna att du vet vart du är på väg och att allting som du skriver har ett syfte. Under själva skrivandet är det helt okej att du söker dig fram, men sen, när du reviderar texten behöver du ta bort sökandet och behålla det som visar vart du är på väg (såvida du inte tänker syssla med en svårtillgänglig och konstnärlig text där själva sökandet är meningen med texten). Som det ser ut nu tycker jag både sökandet och att du inte har bestämt dig skiner igenom texten – du får logiska hopp och konstruktionen lyser igenom.

”Han närmar sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.”

Här har du skapat en konstruktion för att få fram spänning – du har bestämt att det är femtio avgörande meter, gränsen mellan stad och land som avgör. Och du skriver att han har alla sinnen på helspänn. Men rent tekniskt är det enda han ska göra att ta en titt på vädret. Det behöver han inte gå någonstans för att göra, det räcker att sticka ut huvudet utanför ytterdörren.

För att få driv i berättelser skiljer vi vanligtvis på vad som är karaktärsdrivet eller händelsedrivet berättande.
Om berättelsen är karaktärsdriven är det människors agerande och viljor som driver fram händelserna – typ ”Farligt begär” där otroheten sätter igång en kedja av händelser.
Om berättelsen är händelsedriven är det något som sätter igång människors agerande – typ ”Volcano” där en vulkan tvingar människor att agera (här är det ett grälande par som tvingas samarbete).

Om konstruktionen tar överhanden tappar berättelsen kraft och berättaren tvingas till logiska hopp eftersom det är konstruktionen som tvingar karaktärerna att bete sig på vissa sätt, istället för deras inre drivkrafter.

Jag tycker att den senaste Harry Potter-filmen var ett exempel på när konstruktionen tar över. Harry är ena ögonblicket en superkrigare, men i nästa ögonblick så blir han lätt tillfångatagen. Ologiskt, men konstruktionen vill att han ska bli fånge så att det kan bli lite spännande och han kan ta sig fri.

Tags: , , ,

Vi bygger vidare på den övning som vi påbörjade förra veckan och tar oss an det härliga ämnet miljöbeskrivningar. Denna vattendelare inom författandet. Antingen diggar man att skriva dem, eller så diggar man dem inte. Det verkar inte finnas något däremellan.

Uppgiften är som följer: beskriv en midsommarafton. Hur är festen? Eller är det ingen fest? Vad händer, hur ser det ut, vilka är där, vad äter man, är det trevligt, är det regnigt som fan. Fokusera på miljöbeskrivningarna.

Men! Det är bara halva uppgiften. Vi vill att du väljer en av följande litterära stilar för din midsommarmiljöbeskrivning. Du ska alltså försöka kopiera stilen och tekniken så gott du kan – men ja, det blir ju på ditt sätt. Tanken är inte att du ska skriva om samma saker som författarna nedan.

Notera: Du behöver inte ha läst författaren i fråga, det räcker med att läsa vår beskrivning och köra på därifrån. Och! Vi tycker givetvis att det är roligt om du försöker välja den stil som ligger längst bort från ditt eget sätt att skriva! Det är ju ändå en övning.

 

1) Charlotte Brontëskt – mycket kommatecken som delar upp stycket i ett typiskt 1800-tals flow; meningarna är långa och tyst iakttagande, ja det är detalj på detalj på detalj. Man sveps med och ser scenerna framför sig som en tavla. Här är ett stilexempel ur Jane Eyre:

    ”Där satt hon, tyst och lugn som vanligt, i sin bruna ylleklänning med rutigt förkläde och vit halsduk och mössa. Hon satt böjd över arbetet och föreföll helt koncentrerad på det. Hennes orörliga panna och alldagliga ansiktsdrag visade inga spår av den blekhet eller upprördhet som man skulle ha väntat sig att finna hos en kvinna som utfört ett mordförsök och som av det tilltänkta offret blivit spårad till sin kula och (enligt vad jag förutsatte) anklagad för det brott hon försökt begå. Jag var häpen, ja förbryllad. Hon tittade upp medan jag iakttog henne, utan att rycka till eller skifta färg på ett sätt som kunde tyda på upprördhet, skuldmedvetande eller rädsla för upptäckt.”

    2) James Ellroyskt – den hårdkokta LA-författaren. Han skriver korta meningar. Väldigt korta. Allt är rått. Ganska hemskt. Tänk dig en Aftonbladet-krönikör som är. Riktigt. Jävla. Trött på livet. Vi hittade ett utdrag ur James Ellroys bok Sextusen kalla på nätet:

      “Wayne knallade dit.
      Killen garvade. Killen slog sönder sin pava. Glas flög. Vin rann. Nunnan rabblade böner.
      Killen garvade. Jag har en skärare. Den har en papperspåse som skaft.
      Han gjorde ett utfall.
      Wayne steg bakåt. Wayne fjättrade hans arm. Wayne knäckte hans handled. Killen spydde. Killen släppte skäraren.
      Wayne fällde honom raklång med en knäspark. Wayne sparkade in tänderna på honom.”

      3) Tage Danielssonskt – underfundigt och en lek med ord. Lite kåseriaktigt och gärna med humor. Här är ett typiskt exempel ur Karl-Bertil Jonssons julafton:

        ”… och begav sig hem genom de tomma gatorna. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att ta från de rika och ge åt de fattiga, hamrade det rytmiskt.
        En sorgsen glädjeflicka flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han var för ung. En stackars sälle satt på trappan utanför en port och stirrade på honom med en krympling renat i blicken. En ung kvinna kved stilla på trottoaren med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En ungdomsbrottsling ven förbi som en sorgsen vindpust i en stulen Opel Kapitän.
        Julen var nära.”

         

        Uppgiften sträcker sig från onsdag 22 juni till onsdag 29 juni.

        När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Midsommar

        Veckans pseudonym kommer att bli typiska midsommarklichéer
        Veckans tag på texterna blir midsommar

        Tags: ,

        Vintern
        När blev hösten till vinter? Det var inte idag, trots att det var nu
        den första snön kom. Nej, i sina andetag har man kunnat känna kylan
        vara på väg veckor nu. Det var samma gråa himmel ett bra tag, samma
        blöta löv på marken, men i lungorna kunde man ändå veta att
        vinterluften osynligt smög sig fram. ”Snart blir det mörkt”, sade alla
        till varandra, ”snart blir det kallt”. Till så många som möjligt,
        tyst, och till sina närmaste ett par gånger till. Som en ritual innan
        mörkret kommer och ljusen tänds i fönstren. ”Snart blir det mörkt”,
        sade människorna till varandra. ”Nu är det mörkt”, säger de till
        varandra och håller hårt om varandra inne i stugorna.

        Och nu har snön till sist kommit och nu fryser det, köttet. Köttet
        komplicerar saker och ting. Köttet försvårar. Man måste hålla det
        varmt så att skelettet inte också skickar rysningar genom ådrorna och
        till huden. Så människorna tänder sina ljus och viskar till varandra,
        ”Nu är det mörkt, men snart blir det ljust”. Ser ut i dagen som blivit
        natt, tillsammans, och försöker stänga ute kylan så att köttet inte
        fryser fast. Och de virvlande vita flingor slår mot deras fönster,
        förvandlar världen till en vintervärld. Är det inte vackert, ändå, att
        se på? Det som kan få oss att frysa.

        Men en kvinna måste bege sig ut. Hon kastar en blick på de vita
        flingorna men registrerar dem knappt, stannar inte ens upp i sina
        rörelser. Köttet fryser, men ännu är det inte fruset. Man måste
        fortsätta, ibland, trots mörker. Skelettet klarar sig många gånger
        igenom det, det hinner oftast inte bli så kallt att vintervärlden
        aldrig får ett slut. Men bara oftast.

        Hösten
        Hon knyter sina skor och så ett par mindre på flickans fötter. De går
        genom det piskande regnet tillsammans, hand i hand. ”Världen är arg
        idag, mamma”, säger flickan och kramar om hennes hand lite hårdare.
        Ja, världen verkar verkligen arg. Arg på både människorna och de
        nyfallna, röda löven. Vattnet slår hårt mot allt som lever på jorden.

        Flickan får leka när mamman arbetar, så hon kan hållas under uppsikt
        och få nya vantar om de hon har på sig nu skulle bli för blöta. Hon
        vet ännu inte att man måste hålla sig varm. Men flickan vet, hon vet
        att man måste hålla sig varm. Bara inte hur eller varför. Men
        instinktivt vet hon att hon måste, det är ju därför hon gråter när hon
        ber om att få gå hem när hennes mamma inte ser att vantarna blivit
        blöta – för hon fryser ju. Hon vet bara inte hur eller varför.

        Sommaren
        ”Världen har vaknat.”

        Poolvattnet lyste. Lampor sken under ytan på dess turkosa väggar, ja
        det lyste starkare än månen. Hennes fingrar blev nästintill vita i
        vattnet där hon dök ner med dem. Skrynkliga var de redan, de var
        skrynkliga från badet, och hennes vita klänning var fortfarande våt.
        Men under vissa sommarnätter kan allting fortsätta om man håller sig
        vaken – ljuset stannar tystlåtet kvar liksom sorlet från våra röster
        och tankar – så snart skulle den torka som om det vore dag och
        värmande sol.

        ”Världen har vaknat.
        Kom nu.”

        Rådjuret tittade på henne från andra sidan gräsmatten med stora,
        svarta ögon. Här, var poolen och hennes föräldrars hus, och där var
        början till skogen som sträckte sig… ja, hur långt sträckte den sig
        egentligen? Det visste hon inte. Kanske rådjuret visste.

        ”Kom nu.”
        ”Men min klänning är fortfarande våt.”
        ”Den torkar snart. Det finns ingenting annat den kan göra.”

        Världen hade definitivt vaknat – det gröna havet som var skogen skulle
        aldrig kunna växa sig större, och blommorna omgavs av tusen små
        insekter som tyst flög genom sina korta liv. Så hon reste sig upp och
        gick genom den lätta sommarnatten fram till rådjuret som fortsatte att
        se upp på henne med sina stora, svarta ögon.

        Hon hade aldrig varit såhär nära ett rådjur förut. Om någon har? Hon
        ville sträcka ut sin hand och röra vid den sträva, men ändå mjuka
        pälsen, hon ville veta hur rådjurspäls kändes, en päls med ett
        dunkande hjärta under.

        Men rådjuret vände sig bara om och började gå in mot skogen.

        ”Kom nu.
        Världen har vaknat.”

        Och tillsammans gick de in, in i det evigt gröna där dagarna nu aldrig
        slutade, in i världen som nu hade vaknat.

        Våren
        Vad gör man, den första vårdagen, när man varken är vuxen eller barn?
        När man är fast i mellanlandet? Förr skulle jag greppat min krita,
        helst den rosa eller den blå, och ritat en fyrkantig bana på gatan. Då
        var det därför jag var glad över att dagarna blev längre. Då var det
        därför jag var glad över att jag kunde gå i kortärmat, även om man
        frös lite. Men det gör ju ingenting, om man fryser lite om våren, det
        verkar som om träden fryser lite också med de rosa knopparna längst ut
        på grenarna. Snart blir det ju sommar.

        Vore jag äldre skulle jag sitta med gamla vänner på en uteservering
        med en öl. Vara glad över att kvällarna är längre (för man kan ju inte
        sova när det är ljust ute, nej nej) så man har mer tid att sluta vara
        vuxen på. Inte jobba, inte sova, inte fixa, inte dona. Bara vara.

        Men fast i mellanlandet följer man inte riktigt årstiderna. Man bara
        väntar. Väntar med våren. Sitter i gräset medan allt annat växer.
        Ibland känns det som att hela livet bara kommer att bli till ett
        försök att aldrig hamna här igen.

        Skriven av: Berguv

        Tags: ,

        Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och barnen som gungar i den skriker i hissnande förtjusning. Solen ler varmt ned mot dem och mot de fåglarna som sjungit i träden hela morgonen och som nu givit sig ut för att söka mat till sina små. På samma sätt sitter föräldrarna till barnen redo omkring lekplatsen, redo med smörgåsar, saft och bananer till sina små då de blir hungriga. Föräldrarna som tagit ut handsfreen ur öronen och bytt latten mot lemonad, där de sträcker ut sig i gräset. De har semester. Äntligen.

        Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och de få barnen som är ute i sina galonbyxor och bygger vattenkanaler i sandlådan struntar helt i den. Sitsen är blöt av regnet som forsar ned från himlen. Förbi lekplatsen skyndar det förbi människor under sina paraplyer, pratande i mobiltelefoner, drickande kaffe och suckande över vädret. ”Om vi ändå kunde få lite sol” säger de och har totalt glömt bort solen som sken för bara några veckor sedan. Somliga är aldrig nöjda.

        Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och den är täckt av snö och ingen har gungat på den på flera veckor. Ingen leker på lekplatsen. Istället är barnen hemma och tittar på Disneydags eller Buffy & Vampyrerna med varm choklad och kakor i högsta hugg. Människorna som går förbi lekplatsen drar sina ytterrockar omkring sig och drömmer om solsemestrar i Thailand eller på Kanarieöarna. Men snart är det dags att baka pepparkakor och samla familjen för att klä granen. Alltid något.

        Det står en gunga på lekplatsen. Det står en gunga och den har precis väckts ur sin dvala av barnen som gungar i sina jackor. Knopparna har slagit ut på träden och fåglarna börjar skymtas igen på himlen. Än så länge håller de dock tyst. Förbi spatserar chica tjejer och coola killar i de senaste modena, med latte i handen och trängtan i blicken. Och ”snart” tänker de alla. ”Snart”.

        Skriven av: Talgoxe

        Tags: ,

        Tänk att alltid vara sjutton år och frälst av körsbärsblommorna. Att på väg till bussen plötsligt slås av innebörden av det så uttjatade Carpe Diem. Viljan att ta hela luften och bara ha den nära, det som är Nu. Det som finns, men som hela tiden håller sig på avstånd. En känsla av en doft att känna lätt innan den inte känns längre. Eller den känns, men inte på samma sätt. Inte lika påtagligt på huden. Det finns, utan att veta hur. Inte i luften men där luften borde ha varit. I mellanrummet i andetagen och virvlarna i bortglömda tankar. Som att titta på stjärnhimlen en klar natt, den hisnande känslan av att vilja stå kvar och springa på samma gång. När vinden blåser fast den inte är kall och allt, bara för en sekund, faktiskt går lite fortare. Ett plötsligt skratt för ingenting som brusar uppåt, uppåt.

        Inte ett hav, men en stor pöl av vitsippor och eftermiddagssol en bit ut i hagen mellan träden att ge sig själv att sitta bland. Bara ett ögonblick.

        Man tar bussen från stan som går nästan hela vägen ut. Egentligen vänder den några hållplatser tidigare på kvällarna, men man tittar med hundögonen och chauffören säger att han nog hinner ändå, han har ju tio minuters rast. Man tackar så mycket när man kliver av och börjar gå den dryga kilometern hem. I vanliga fall cyklar man på mammas gamla cykel som skramlar och skakar och knappt bromsar, men inte idag. Idag går man.

        Och man går ner, under bron med 125:an mot Habo, och man kommer ut på andra sidan och storknar av lukten. Nygödslat. Men när man har kommit upp för backen har man vant sig. Man hälsar på grannen som står och skrapar fönsterkarmar. Dags att måla om huset i år.

        Man stannar och klappar en annan grannes katt som är ute och ränner på vägen. Och så fortsätter man hem med fransk pianomusik i öronen, gödsel i näsan och ögonen uppfyllda av havet av gröna åkrar.

        På väg till bussen igen, bort härifrån. Jag visste väl hur det skulle bli. Att det skulle bli såhär. Alltid såhär. Löven gör inte minsta motstånd när jag banar min väg genom dem. Pulsar. Jag älskar hur följsamma de är, som att de ligger där bara för mig. Men så är de också de enda som gör det just nu. Friskheten som kom när luften slog om så där plötsligt som den alltid gör gjorde mig mer än vanligt rastlös. Måste röra på mig, och så gör jag. Katten som stått och spanat efter mig i backen varje eftermiddag är inte där längre. Den har väl också insett det fruktlösa i hela upplägget och bytt till nya jaktmarker. Finns väl något inneboende i det där, har man inget att skörda får man vandra. Jag vandrar. Skär genom luften som en kristall. Eller om det är luften som är kristall, jag vet inte. Det är väl det att det är så klart allting, måste vara det. Klarhet och rörelse. Bortåtrörelse.

        Det var längesen nu. Hon trampar den välkända vägen hemåt, på den sträckan har just ingenting förändrats. Samma gropar i samma kurvor, fast nu under ett fast täcke. Här ute kan man inte ha samma stuns i stegen som inne i stan, här får man gå nästan frågande för att kunna parera de hala fläckarna. Det lär väl dröja ett par veckor till innan de sandar här. Hon funderar på om mamma har kvar sparken, borde vara fint före om några dagar. Synd att den andra gick sönder, annars skulle de kunna ut och åka tillsammans när de kommit hem allihop. Hon kan inte hjälpa att hon ryser till av knarrandet under skosulorna, vissa saker är visst svårt att vänja sig av med. Är det inte märkligt att det ska vattnas i munnen? Uppe vid backkrönet biter vinden tag, får henne att huka där hon går. Krama ihop kappan i ett fåfängt försök att hålla kvar värmen så länge som möjligt. Hon borde tagit den klumpiga fula från Erikshjälpen istället, här är det ändå ingen som ser. Grannarna har väl åkt till släktingar. Om stormen de pratade om på radion kommer hit lär det bli strömlöst hela helgen. Blir till att satsa på kallskuret. Sista biten är alltid värst, stelfrusna fingrar (varför i hela friden lämnade hon vantarna) och kinderna har domnat. Hon ber en snabb bön att de har tänt i spisen.

        Skriven av: Björktrast

        Tags: ,

        Onsdag 14:13 – Sommar

        Kontorsluften står stilla. En kollega går förbi, svett och vitlök. En nyinköpt luftkonditionering för hemmabruk brummar meningslöst. Öppnar med stort besvär fönstret den tillåtna centimetern. En frisk doft av nyklippt gräs från motorgräsklipparen utanför kryper försiktigt in i värmen. ”Stäng fönstret, det låter förjävligt!”

        Onsdag 14:16 – Höst

        Byxorna klibbar stormvåta mot benen. Dom torkar inte, blir bara kallare och kallare. Luften är centralkyld och djupt nere i en källare någonstans står ett reglage fortfarande inställt på augusti. En isdroppe faller från håret ner i nacken. Du ryser. Fönstren dallrar av regn som smattrar mot rutan. Nespressomaskinen tystnar, en doft av kaffe fyller rummet. Myser.

        Onsdag 14:17 – Vinter

        Trött. Micron plingar till, det luktar makaroner och korvstroganoff fastän lunchlådan har en bit paj i sig. Det är helt mörkt utanför fönstret och tomaterna ovanpå pajen ser grå ut i lysrörsljuset. När pajen var ny igår var dom för alldeles för varma, det svider fortfarande på tungan. Två dörrar bort från lunchrummet har killarna på lagret lämnat radion på. Den spelar julmusik på låg volym. I huvudet sjunger du ofrivilligt med, ”jingle bell jingle bell jingle bell rock”.

        Onsdag 14:26 – Vår

        Den nya kollegan ler och luktar gott på ett obekant sätt. Det är klart du kan hjälpa till med excelarket.

        Skriven av: Tranan

        Tags: ,

        En ung kvinna skrittar sakta av en vältränad och svettig häst på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på sandbanan. Hästen har vitt slem som droppar från munnen. Det är disigt ute, fåglarna kvittrar, det är knoppar på träd och buskar och solen är på väg upp.

        Kvinnan är iklädd en tunn blå tygjacka med vita detaljer, hon bär en ridhjälm med rosa tygöverdrag och det blonda håret sticker ut i en toffs. I mörkblå jeans sitter hon avslappnad med långa tyglar på den bruna hästen. Hennes stövlar är av finaste svarta kalvskinn och benen dinglar längs sidorna på hästen. Hon har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

        Doften av björk, lera och häst fyller lungorna och den fuktiga dimman känns uppfriskade mot kinderna denna tidiga söndagsmorgon.
        Plötsligt rasslar det till i en buske till höger om dem och hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla i sig med händerna i hästens svarta man, hon kramar åt med sina benen men trillar ändå av. Landar på fötterna och lugnar den uppjagade hästen då hon klappar den på halsen och pratar med lugn stämma. Hon drar tyglarna över hästens huvud och fortsätter gå till fots mot stallet.

        ***

        En ung kvinna skrittar sakta av en vältränad och svettig häst på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på gräsbanan en bit bort. Hästen har vitt slem som droppar från munnen, vitt lödder under magen, på halsen och runt den lilla sadeln, lödder som skapats av svett och sommarvärme. Solen är redan uppe och det över tjugo grader varmt.

        Flickan är iklädd ett svart linne, en ridhjälm med rosa tygöverdrag och hon svettas, det rinner längs sidorna på hennes panna och linnet visar en rand där svetten tidigare runnit längs ryggen. Det blonda håret sticker ut från hjälmen i en fläta och i ljusblå jeans sitter hon avslappnad med långa tyglar på den bruna hästen. Hennes skor är av tyg med snörning och benen dinglar längs sidorna på hästen. Hon har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

        Doften av gräs, blommor, stall och svett fyller lungorna denna redan varma söndagsmorgon och värmen indikerar att dagen bara blir varmare. De söker skydd från solen i skuggan av skogen.
        Plötsligt rasslar det till i en buske till höger om dem och hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla i sig med händerna i hästens svarta man, hon kramar åt med sina benen men trillar ändå av. Landar på fötterna och lugnar den uppjagade hästen då hon klappar den på halsen och pratar med lugn stämma. Hon drar tyglarna över hästens huvud och går mot skogen där hon låter hästen beta i gräset innan de vandrar vidare upp emot stallet.

        ***

        En ung kvinna skrittar sakta av en vältränad och svettig hästen på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på sandbanan längre ner i området. Det regnar och det börjar bli kyligt ute. De flesta löven har trillat av träden, de som inte har gjort det börjar inta en brunaktig färg och är redo att blåsa bort med höstvinden.

        Flickan är iklädd en brun jacka, handskar och en ridhjälm med rosa tygöverdrag där det blonda håret sticker ut och hänger längs med ryggen. Hennes mörkblå regnbyxor är instoppade i svarta stövlar. Hon rider med långa tyglar och hon har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

        Doften av jord, fuktiga löv, stall och regn fyller lungorna denna tidiga söndagsmorgon.
        Plötsligt rasslar det till i skogen och hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla sig fast på hästen men klarar inte av att hålla sig kvar, hon trillar av. Landar på fötter och lugnar hästen då hon klappar den på halsen och pratar med lugn stämma. Hon drar tyglarna över hästens huvud och fortsätter gå till fots mot stallet.

        ***

        En ung kvinna skrittar sakta av en brun, vältränad och ångande varm häst på en grusväg genom skogen. De båda kommer från en snabb galopp på sandbanan längre ner i området. Hästens och kvinnans andetag syns som dimma i den kalla luften och hästen bär ett klargrönt filttäcke som täcker hästens bakdel. Det är snö och flera minusgrader ute.

        Kvinnan är iklädd en tjock dunjacka, vantar, på den rosa tygöverdragna hjälmens sidor har hon fäst ett par öronvärmare, hon sitter på en rosa sadelvärmare med svarta täckbyxor, avslappnad med långa tyglar. Hennes stövlar är fodrade men hon ser ändå ut att frysa där hon sitter, kvinnan har släppt stigbyglarna för att sträcka ut sina ben lite extra.

        Doften från hästen, hagen, och stallet sveper genom den kalla luften och fyller lungorna, ett moln kommer med varje andetar, det är mörkt och utan alla strålkastare skulle de inte kunna rida ut denna tidiga
        Plötsligt rasar det lite snö från ett träd till höger om dem, hästen hoppar kvickt åt sidan och framåt, kvinnan på ryggen försöker hålla i sig med händerna i hästens svarta man och kramar åt med benen men klarar inte av att hålla sig kvar, hon trillar av. Landar på fötter och lugnar hästen genom att klappa den på halsen och prata i lugn stämma. Hon förlänger stigbyglarna på ena sidan, håller hästen stilla och hoppar upp igen, hon låter hästen pulsa ensam genom snön upp till stallet.

        Skriven av: Morkulla

        Tags: ,

        Lina lade med en stigande förväntan bläcksvart mascara på fransarna samtidigt som hon med ett gladlynt nynnade med i en gammal Taylor Swift- låt. Got the radio on, my old blue jeans. And I’m wearing my heart on my sleeve. Feeling lucky today, got the sunshine. Could you tell me what more do I need… Hon log mot sin spegelbild åt hur perfekt raderna stämde in på ögonblicket, drog en tunn kofta över axlarna och klev ut genom dörren. En behaglig sensommarbris slog genast emot henne och förde mig sig lukten av otaliga blommor, varav många hon inte ens kunde placera, och daggigt gräs. Hon älskade känslan av att liksom omslutas av den lagom värmande vinden, av hur fåglarna kvittrade och lugnet som det förde med sig. Fem minuter innan bussen skulle gå –precis i lagom tid med andra ord- stod hon vid hållplatsen och väntade. Det var första dagen efter sommarlovet och hon klev med en spänd väntan på den kvalmiga bussen för att efter mer än två månader återgå till det vanliga vardagslunket.

        Med andan i halsen sminkade Lina sig för att sedan nära på kasta sig ut genom ytterdörren. I förbifarten drog hon åt sig handväskan och mobilen och gick med raska, bestämda steg mot bussen. Gången gjorde henne varm och tacksamt noterade hon att den annars så oktoberkyliga luften inte besvärade henne lika mycket idag. Det gjorde däremot regnet som hängde i luften och gav henne den vanliga konstiga känslan av begynnande huvudvärk. Vad detta kom sig av hade hon ingen aning om, men hon antog att det hade någonting med den typiska regntunga luften att göra. Vid de sista metrarna fick hon se bussen på avstånd och började andfått springa mot hållplasten. Hon hann precis i tid och möttes av den vänligt leende busschauffören som hälsade god morgon när hon med en klumpig handrörelse stämplade kortet.

        Lina studerade noga den blonda, påtagligt nervösa flickan som reflekterades tillbaka mot henne. Kanske lite mer rouge? funderade hon. Ansiktet såg blekt ut, kinderna kunde definitivt behöva lite mer färg. Hon duttade på ytterligare lite av den röda färgen och kammade med omsorgsfulla rörelser ut håret, tills det kändes alldeles silkesmjukt när hon med fingrarna drog genom det. Nöjt gav hon sig själv ett gillande leende och trädde på den otympliga jackan som gav en kvävande varm känsla inomhus. Den hela tiden underliggande pirrande känslan steg till trumvirvlar när hon klev ur ytterdörren och fick en kylig vind mot sig som tvingade henne att kippa efter andan. Hon uppskattade den ändå trots obehaget, det distraherade henne från tankarna på benen som nervöst skakade ju närmare hans hus hon kom. När hon nästan var framme skulle han komma ut och gå framför henne på avstånd hela vägen till hållplatsen. Men idag, hade Lina bestämt, skulle bli dagen då de gick från ett i förbigående leende till en faktisk konversation.

        Ljuset hade återvänt och fyllde morgnarna med glädje och kvitter. Lina anade en svag doft av blommar i de lätta brisar som försiktigt kom och gick och vände huvudet upp mot himlen för att låta solen värma det vinterkalla ansiktet. Hon njöt av den efterlängtade värmen och ljuset som lös mot ögonlocken, innan ett moln drog förbi och förde med sig en tidig vårkall kyla. Framme vid det blå huset ringde hon på dörrklockan och log när hon möttes av en morgontrött Linus som med en gigantisk gäsp öppnade. En ljuvlig doft av nymald kaffe slog emot henne från koppen han höll i handen och det välbekanta morgonljudet från tv: n hördes inifrån vardagsrummet. Jag är strax klar, lovande han med ett leende innan han försvann in i köket. Lina drog igen ytterdörren och följde efter.

        Skriven av: Ejder

        Tags: ,

        Hon vaknar tidigt på morgonen. Alldeles för tidigt. Hon ligger stilla
        i sängen för att inte väcka han som sover bredvid. Hon rynkar pannan
        och får en oroskänsla i magen, hon behöver sova ut, det är en lång dag
        som väntar. Hon vet inte vad som ryckte henne ur sömnen, men genom det
        öppna fönstret hör hon fåglarnas kvitter.

        Hon kan inte låta bli att le. Kvittret stiger till ett crescendo och
        sjunker sedan igen. En humla surrar, någonstans i huset susar ett
        vattenrör och solen letar sig in i rummet, smyger över golvet, tar sig
        upp i sängen och lägger sig över hennes ben.

        Hoppas det inte blir för varmt idag, tänker hon. Det är så jobbigt när
        strumpbyxorna känns som om de ska brännas fast i huden. Fast kanske
        jag kan gå barbent? Jag fyller ändå trettiofyra! Då borde man väl kunna
        strunta i konvenansen?

        Hon älskar att vara i sommarhuset på sin födelsedag. Hon älskar att
        veta att hela familjen är där. Hon älskar att han sover bredvid henne,
        att veta att han är hennes nu, det senaste året tillsammans har varit
        underbart.

        Hon sträcker lite på sig och vänder sig försiktigt mot hans rygg.
        Kryper ihop och lägger näsan mot honom, drar in hans lukt, snusar,
        somnar om.

        * * *

        En diskret knackning på dörren väcker henne. Alldeles för tidigt att
        gå upp, suckar hon för sig själv, men kliver genast ur sängen och drar
        en morgonrock över pyjamasen. Golvet är kallt och hon hör regnet mot
        fönstret, inte ens någon idé att dra upp rullgardinen och se ut.

        ”Jag är vaken”, säger hon i mörkret och fotsteg försvinner bort i
        hotellkorridoren.

        Precis just där och då saknar hon honom extra mycket, men ibland tar
        ju jobbet dem till olika platser, det är bara att acceptera. Hon ska
        ringa honom så fort hon har duschat, blåst håret, ätit, hittat rätt
        kläder, sminkat sig, pratat igenom dagen, kanske har hon en lucka
        någon gång vid lunch. Eller efter.

        En diskret knackning på dörren avbryter hennes tankar. Det är
        frukosten och morgontidningarna och dagens schema som anländer. Hon
        tar ett djupt andetag. Är det möjligt att känna doften av kaffe genom
        en stängd dörr? Hon stretchar nacken, höger och vänster, öppnar dörren
        och ler.

        * * *

        Hon vaknade av att mensen hade börjat. Den kommer alldeles för tidigt.
        Varför kommer den alls? Hon sitter vid sitt skrivbord, ännu inte
        påklädd, har inte lust att klä på sig, har inte lust med något. Just
        idag också, en av de viktigaste jobbdagarna på året. Typiskt. Det blir
        till att ta på the brave face hela dagen, sitta rak i ryggen i många
        timmar, skratta på beställning. Det finns ju alltid någon som ser och
        söker fel.

        Hon hör hur han duschar och hon tänker på hans nakna kropp under den
        varma vattenstrålen. Vältränad såklart, med det lilla ärret ovanför
        ljumsken som håller på att blekna bort. Det är väl inte så att hans
        hälsotillstånd är skälet varför det går så trögt för dem? Nej, det kan
        inte vara så! Läkarna har sagt att det kommer att hända, hon måste
        bara sluta stressa över det.

        Han är färdig i badrummet och kommer in arbetsrummet. Hon känner
        doften av både duschtvål och Aqua di Gio.
        ”Jag tror att det kanske kommer snö idag”, säger hon med ryggen mot
        honom och blickar ut genom glasrutan. Det handblåsta glaset gör att
        träden ser ut som förvrängda människosilhuetter. Eller så är det
        människor där utanför, i parken, i det stålgråa morgonljuset.

        Han går fram till fönstret, öppnar det på vid gavel och de känner hur
        kylan strömmar in i rummet.
        ”Jo, nog doftar det snö alltid”, säger han.
        ”Ja, ni från norr om Dalälven kan ju lukta er till sånt”, säger hon
        och båda ler.

        ”Vi försöker igen”, säger han. ”Ska vi stanna hemma idag och försöka
        hela dagen?”
        ”Dom skulle må då! Om dom visste om skälet till varför vi inte dyker
        upp”, skrattar hon.
        ”Jo, det förstås … och jag försöker ju fortfarande göra gott intryck
        på din mamma”, skrattar han. ”Kanske lika bra att vi går ändå?”
        ”Men tack för att du klurar på en alternativ plan”, säger hon och
        kysser honom på kinden, innan hon går in i badrummet.

        * * *

        Hon vaknar långt in på förmiddagen. Egentligen alldeles försent, men
        hon förtjänar en sovmorgon. Fåglarna har börjat sjunga igen, snön har
        smält bort, det knoppas, växer och gror. Hon stryker över sin mage och
        när ett försiktigt hopp om att det ska funka den här gången. Tänk att
        den beräknade dagen är samma som födelsedagen för några år äldre
        bryllingen i Danmark! Mitten på oktober.

        Hon går upp ur sängen och han har lämnat en lapp åt henne. Han är iväg
        med polarna, något event som hennes bror också är på. Han var så
        uppspelt och pratade om det igår när de åt middag. Hon tror det var
        något om Carrera Cup Scandinavia och en motor med massiva hästkrafter
        och hon skrattade åt honom. Med honom.

        Siktade en citronfjäril vid södra husgaveln, står det på lappen. Årets
        första fjäriln vingad har synts på Haga.

        Skriven av: Storspov

        Tags: ,

        Löven har ruttnat på skogsstigen som leder mot busshållsplatsen.
        Andreas höga kängor mosar lagren av blad mot gruset och glider längs
        den bruna smörjan. Han går långsamt så att han inte ska råka trampa på
        de daggmaskar som slingrar sig intill vattenpölarna från nattens regn.
        Molnen ovanför har sorgkanter som utlovar mer regn. Andreas drar
        kappan tätare intill sig och tänker: ”Det här leder ingenstans. Jag
        borde göra slut.”

        Nattmörkret har ännu inte släppt taget om morgonen. Det är stjärnklart
        mellan trädtopparna. Marken är vit av nyfallen snö, men mattan av de
        bruna sandkornen som följer stigens sträckning avslöjar att
        snöröjningen redan varit här. Kylan biter i Andreas nyrakade kinder,
        svidandet får rynkan i hans panna att kännas stelnad. Trots att
        motorvägen är nära hörs ljudet från bilarna svagt, den tjocka snön
        dämpar alla ljud. Men rösten i Andreas inre är tydlig och klar: ”Det
        här leder ingenstans. Jag borde göra slut.”

        Jackan med tre lager tyg släpper inte igenom något av den vinande
        vårvinden. Det smattrande regnet river honom i ansiktet; Andreas
        kniper ihop ögonen men lämnar en springa för att inte tappa
        orienteringen. Han går långsamt för att hans kängor inte ska skvätta
        upp svarta prickar på hans ljusa byxor. Av gårdagens förlåtande
        solsken är den nyss utslagna tussilagon vid vägkanten det enda
        beviset. Han halkar till på en av de återstående isfläckarna,
        återvinner balansen och stannar till, för att samla tankarna i nuet:
        ”Det här leder ingenstans. Jag borde göra slut.”

        Gräset i vägkanten har växt sig så högt att det lagt sig ner, och ser
        tovigt ut. Stenarna knastrar under de lätta skorna. Trots att
        skogsstigen ligger flera hundra meter från närmaste hus, så letar sig
        doften av nybakta kanelbullar hit; semestern har väckt lusten hos en
        granne att göra morgonen festligare. Och se, här kommer Andreas
        gående, som så många morgnar förut. Tunna moln far förbi, slingrar sig
        om varandra och lämnar vita spår i skyn. Andreas är inte ensam, han
        går bredvid henne: hon med skrattgroparna och den varma rösten.
        ”Förlåt”, säger Andreas. ”Förlåt att jag tvivlade på oss.”

        Text av: Sumpvipa

        Tags: ,

        Kapitel 1

        Det är fortfarande mörk ute klockan halv sex på morgonen när
        Bengt-Olof går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar
        sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för
        honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är
        här bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
        sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
        ett djupt andetag och smakar på den kyliga luften.

        Det är tyst och stilla runt omkring honom, dimman sluter sig runt
        gatlyktans sken och sprider ut ljuset i tusen droppar så att mörkret
        känns ännu kompaktare. Han mer förnimmer än ser träden runt omkring
        sig. Han tittar upp mot himlen men ser inte långt. Dimman är tät,
        riktigt tät, den gränsar mot nederbörd och kommer troligen inte att ge
        vika förrän vid niotiden. Han skrapar med högerfoten mot gångbanan men
        känner ingen asfalt, bara mjuka höstlöv. De har sugit åt sig fukten,
        är glatta och ligger omlott, i lager på lager.

        Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
        Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
        långt pass med många utrop om förseningar på grund av dimma och
        lövhalka.

        Kapitel 2

        Det är fortfarande mörk ute klockan halv sex på morgonen när
        Bengt-Olof går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar
        sig sakta de avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för
        honom om hans arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är
        här bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
        sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
        ett djupt andetag och smakar på den bitande kalla luften.

        Det är tyst och stilla runt omkring honom, de sista flingorna från
        nattens snöstorm dansar i gatlyktans sken och sprider ut ljuset i
        tusen skärvor så att mörkret aldrig riktigt får fäste. Han tittar upp
        mot himlen, svulstiga ljusgrå moln tyder på att snöfallet kommer sätta
        fart igen vid niotiden. De mörka trädstammarna runt honom lyses upp
        underifrån av snön som täcker marken och av snön som klamrar sig fast
        på grenarna. Han skrapar med högerfoten mot gångvägen men känner ingen
        asfalt, bara is, det är glatt och hårt av lager på lager av återfryst
        snö.

        Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
        Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
        långt pass med många utrop om förseningar på grund av frysta växlar
        och ishalka.

        Kapitel 3

        Det är redan ljust ute klockan halv sex på morgonen när Bengt-Olof går
        längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar sig sakta de
        avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans
        arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
        bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
        sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
        ett djupt andetag och smakar på den ljumma fuktiga luften.

        Det enda som hörs är morgontidiga fåglars kvitter, annars är det
        stilla runt omkring honom, ett lätt duggregn är allt som finns kvar av
        nattens skyfall och gatlyktans sken sprider ut ljuset i tusen droppar
        så att det blir frestande att leta efter en regnbåge. Han tittar upp
        mot himlen, svarta moln hänger hotfullt sida vid sida över honom och
        tyder på att regnet kommer sätta fart igen vid niotiden. Träden runt
        omkring syns tydligt i det skira morgonljuset, ett par knäckta grenar
        skvallrar om den stormiga natten. Han skrapar med högerfoten mot
        gångbanan, regnvatten täcker asfalten och rinner längs båda sidorna av
        vägen.

        Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
        Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
        långt pass med många utrop om förseningar på grund av nerfallna grenar
        och översvämningar.

        Kapitel 4

        Det är fullt dagsljus ute klockan halv sex på morgonen när Bengt-Olof
        går längs Torngatan i Hallsberg västra utkant. Han närmar sig sakta de
        avgörande femtio metrarna som kommer att berätta för honom om hans
        arbetspass kommer att bli ett helvete eller inte. Det är här
        bebyggelsen tar slut och vägen går igenom ett skogsparti. Med alla
        sinnen på helspänn stannar han under en flimrande gatlykta, tar ett
        ett djupt andetag och smakar på den varma klara luften.

        Enstaka fågelkvitter hörs, annars är det lugnt och stilla runt omkring
        honom, gatlyktans sken försvinner helt i solljuset. Han tittar upp mot
        himlen, den är klarblå utan tillstymmelse till molnslöjor vilket tyder
        på att solen kommer kännas brännhet redan vid niotiden. Träden runt
        honom ser hårda och torra ut. Han skrapar med högerfoten mot
        gångbanan, asfalten känns fortfarande mjuk efter de senaste dagarnas
        värmebölja.

        Den gamle trafikledaren går sakta vidare mot SJs driftscentral i
        Hallsberg. Han går med tunga steg och försöker stålsätta sig inför ett
        långt pass med många utrop om förseningar på grund av solkurvor och
        havererade ventilationssystem.

        Skriven av: Rödhake

        Tags: ,

        Där strosade han omkring, med några 5-öreskolor i fickan och vattenkammat hår. I Folkhemmets hoppfulla hage, bland grönbete, nyknoppad tussilago och flicka. I kölvattnet av semesterdagar och ATP, där frodades den aningslösa optimismen.

        Där gick han, med uppknäppt murarskjorta och pressade gabardinbyxor. På Gärdet, ackompanjerat av Träd, Gräs och Stenar liksom Solen Skiner. Till förgrunden av studentrevolter och dödsfallens Vietnam, där införlivades också viljestyrkan.

        Där lunkade han, med regnrock i galosch och döende fackla. I led av plakat vid nerfallna löv och liv, i närheten utav storbanker, Handels och bibliotek. I tider av politikermord och finanskriser, där drogs svångremmen utan pardon.

        Där pölsade han, med dunjacka och inpluggad, smart telefon. Bland stelfrusna betongkomplex och frostbitna Coca Cola-automater. Något var annorlunda från förr, i skuggan av funktionsprivatisering och främlingsfientlighet där udden riktades mot de svaga.

        Skriven av: Domherre

        Tags: ,

        Jag började läsa ”På spaning efter den tid som flytt” när jag avslutat första delkursen och upptäckt att jag behövde en bildning. Jag lånade hem första bandet och satte mig vid fönstret i mitt korridorsrum.

        Fåtöljen var en rutig historia i gult, brunt och ljusrött som gissningsvis köpts in på sjuttiotalet, glömts bort i ett lager, använts ett dussin terminer till av ren snålhet och nu levde kvar i hopp om att mönstret snart skulle bli modernt igen.

        När man väl satt i den och slapp se den var den påfallande skön med lagom höjd för nacken och rejäla armstöd som gjorde att boken låg väl i handen. Jag hade ställt stolen vid fönstret men det var mer av gammal vana än av praktisk nytta – eftersom mitt rum låg i markplan rådde full insyn och jag hade därför nästan alltid persiennerna neddragna. Ibland ställde jag dem så ett tunt ljus föll ned över boken men oftast fick jag ta hjälp av läslampan.

        På fönsterbrädan stod min blå vattenkokare som jag då och då fyllde på. På den tiden drack jag varmt vatten utan socker eller te – jag hade inget te hemma och ansåg ändå att en tepåse bara gav vattnet lite färg. Det smakade inte så illa men luktade som i tvättstugan och var starkt vätskedrivande.

        Ibland lånade jag hem klassisk musik för att överrösta sorlet från mina kamrater i krogkön utanför. Det var däremot ingen idé att spela musik efter klockan 22. Då var diskot på våningen under igång så att basgången kändes genom fötterna. Det var lite irriterande de första veckorna men jag vande mig snart.

        När snön kom hörde jag det inte ens, ändå visste jag att vibrationerna blivit starkare – uteserveringen var stängd och allt ljud gick nu upp genom huskroppen. Snön gjorde också att jag inte längre hörde trafiken utanför fönstret och jag växlade därför ner till mildare musik, ofta stråkkonserter och lugna pianostycken. Jag hade tröttnat på att pimpla varmvatten och hade köpt hem ett te med glöggsmak som var något kryddigare. Det var väl egentligen inte vidare märkvärdigt men jag gjorde vad jag kunde för att inbilla mig det och ransonerade dosen till en mugg per kväll som jag gjorde i ordning när läsningen gick in på sin andra timme.

        Däremot hade jag ingen ransonering på de billiga pepparkakshjärtan jag drog hem kilovis. Andra delen av andra bandet läste jag med smulor på fingrarna och fast jag försökta hindra det är jag säker på att det ligger kvar några i den boken än.  Det var mörkare nu men det gjorde insynen desto bättre. Jag fällde bara upp persiennerna när jag någon gång vädrade. Att kvällen kom märktes inte längre på ljuset utan på den stickiga cigarettröken som då och då letade sig in.

        Det var kallt ute nu – den kallaste vintern på länge – och krogbesökarna orkade inte längre gå så långt för att röka. Det var för den delen ganska kallt i rummet också. Jag lade en filt om axlarna, stoppade fötterna i grå yllesockar och fortsatte läsa.

        När jag påbörjade band fem blev det allt stimmigare utanför fönstret. Det var uteserveringen som öppnat. Jag vinklade upp persiennerna och såg blinkande på studenter i solglasögon som satt och drack öl och åt nygrillade hamburgare. Själv drack jag mest saft nu, det hade blivit för varmt för te. Oftast blev det en jordgubbslightdryck som lämnade en lite sur eftersmak. När stojet blev för besvärande hängde jag upp filten över gardinstången som extra isolering och spelade symfonier i cd-spelaren. Det gick bättre så, fast filten virvlade upp damm i luften.

        Den sista volymen läste jag under tystnad – de andra studenterna i huset hade rest hem. Det var trettio grader i fågelskiten på fönsterblecket utanför och jag aktade mig noga för att öppna fönstret annat än nattetid då jag kunde bli av med det värsta kvalmet.

        Jag behövde inte längre använda någon musik som avledning utan satt där i lugn och ro med min bok och ett stort glas persikoiste. Någon gång blev det en skål glass också, sådan där tresmak som egentligen mest smakar Ahlgrens bilar. Varmt blev det ändå. Handsvetten klibbade mot pärmarna. Fast den här boken var utgiven för många år sedan var den i nyskick. Ingen av bibliotekets besökare hade tydligen orkat lika långt som jag. Bladen var vitare än i de tidigare volymerna och det var som att varje sida gjorde lite motstånd när den vändes. Boken var helt enkelt inte van vid det, det kändes tydligt i fingrarna.

        Det sista kapitlet läste jag första veckan i augusti. Jag stängde boken med en stark känsla av att livet måste ha något mer än så att erbjuda.

        Skriven av: Fjällripa

        Tags: ,

        Allt går så snabbt idag, vi hinner aldrig stanna upp och reflektera. På stenåldern behövde man tre timmar om dagen för att jobba, alltså samla föda. Man pratade med ett mindre antal personer under hela livet än vi gör på en dag. När vi vill använda våra hjärnor för privat bruk, så har alla kraven mosat sönder dom.
        Eller är det så, att vi inte förstått att använda den där tiden på tunnelbanan, i bilkön eller i vårdcentralens väntrum till meditation, istället för irritation och låta vår tankar flöda fritt.

        Jag har funnit en plats där jag kan göra detta i min vardag, morsans busshållplats utan tak. Bakom trottoaren sticker det ut en bergskant, sen är det ett litet dike mellan berget och trottoaren. Det är så smalt att det bara får plats en stolpe och en soffa utan regnskydd.

        Dom morgnar när jag inte cyklar till jobbet, tar jag Lufsen för en tjugominuters morgonpromenad hem till morsan, eftersom vi har delad vårdnad om honom. För att det här skall fungera krävs vissa saker. När jag slår igen morsans dörr så skall jag höra det morrande ljudet från motorn i den buss jag just missat, då har jag tid på mig. Det skall vara ett riktigt skitväder, regn, åska, hagel, kyla, snöstorm eller vad nu årstiden kan bjuda på och jag skall vara rätt klädd för det. Står man där oskyddad dyngsur, fryser och förbannar SL för att dom inte har regnskydd på just den här busshållplatsen, medan man försöker få ett felvänt paraply att vända sig rätt i blåsten fungerar det inte alls.

        Det brukar vara en regnrock ned till fotknölarna eller en dunjacka och skalbyxor. Jag studerar ovädret genom det brevlådeinkast som blivit när jag dragit igen huvan, är helt ensam tidigt på morgonen och har ingen att prata med. Det är då jag filosoferar fram mina bästa blogginlägg.

        Jag har ofta undrat varför det blir så här, men jag har en teori. Många drömmer om författarskapet. Man har en vilseledd uppfattning om ett kravlöst liv, där man dricker vin i sitt hus i Provence och går runt med ett glas rött i olivlundarna för att få inspiration.

        Bullshit brukar jag kontra, titta vad engelsmännen (och kvinnorna) producerat mellan Shakespeare och Rawling. Regnet piskar mot rutorna, blåsten slår i takpannorna, in mer ved i brasan för att inte fingrarna skall stelna till. Skriva är ett hårt arbete och det finns ju inte så mycket flum att lägga sin tid på när det är skitväder.

        Mina kläder är alltså min skrivarlya och så här går det till.

        Höst

        Det har hunnit bli november, vintern syns inte till, den har regnat bort. Busshållplatsen är mörk, kall, blöt och stormbyarna drar fram efter dem tomma gatan. Diket bakom mig har förvandlats till en komposthög full med bruna löv, som är så våta att dom inte orkar flytta sig längre med vinden.

        Idag var morsan så där omedvetet elak. Hon kom springande i morgonrock med en badhandduk och sa: ”Nu skall vi torka av dig.” Efter att hon frågat sin dotter om Lufsen bajsat fortsatte hon, ”nu lägger vi oss i sängen ett par timmar.”

        Här står jag nu i ovädret, det är beckmörkt och regnet piskar på tvären. Vinden träffar rocken i sidan, så det låter som seglen på en båt som slår. Nästa gång skall jag ta av honom kopplet, så han stänker ned henne innan hon hinner fram med handduken.

        Nej, jag skall inte vara elak, egentligen är hon rätt snäll, som hönsmammar sin dotter och kollar att jag verkligen har den där tjocka tröjan, med hög polokrage som jag fick förra julen. Jag fick dra ned huvan för att övertyga henne och då påpekade hon hur vackert mitt röda hår föll över den höga svarta kragen på tröjan. Då fick jag lite extra värme i kroppen, som jag tänker förbruka nu när jag väntar på bussen i mörkret.

        Jag huttrar till lite, för det är svinkallt, hur kallt vill jag inte veta. Brevlådeinkastet jag ser ut genom blir lite mindre, hakan åker längre ned i den tjocka tröjkragen och dom stickade fingervantarna åker längre upp i ärmarna på rocken. Hoppar lite så vattnet stänker, rör på mig, vill inte frysa, vill inte bli blöt någonstans, jag vill filosofera.

        Kikar ut, på andra sidan gatan tömmer vinden äppelträden i trådgården på dom sista äpplena, som dunsar ned i vattenpölarna på trottoaren. Jag ser ned på mina gummistövlar, som tittar ut under kanten på rocken. Framför dom blåser det några tappra mörkbruna löv, som tillslut fått ge upp sina boplatser i trädkronorna. Andra löv som inte orkar flyga längre, simmar förbi i vattnet som vinden gör krusningar på. Jag längtar bort, Thailand kanske, en sandstrand och en kille med snygg kropp.

        Nu vet jag, den där fåniga reklamen med Mads Mickelsen ”alla dagarna” – jag flyttar handlingen till den här busshållplatsen med höststorm, fan vilket sjukt inlägg det blir.

        Hör ett gnisslande ljud, bussen bromsar in och skickar en kaskad med vatten över mig, känner hur det rinner iskallt vatten nedför nästippen. Skall jag skälla ut busschauffören? Nej, en blöt nästipp är väl inget att bråka om. Jag tar med mig vattnet in, behåller rocken på och blöter ned bussen istället, medan jag funderar över detaljerna i mitt blogginlägg.

        Dörren går upp, jag går in, lägger kortet på den blå plastlådan, jag drar ned huvan drar upp mitt röda hår ur den tjocka kragen och låter det falla ut. Busschauffören är snygg, ingen hunk men nästan.
        ”Godmorgon”, ler han mot mig med en överraskad blick, jag blir alldeles varm i hela kroppen.
        Den värmen behöver jag nu.

        Vinter

        ”Du har i alla fall klätt på dig ordentligt” säger morsan.
        ”Måste man när det är snöstorm och 15 grader kallt” svarar jag och lämnar över en hund med pälsen full av nysnö. ”Jag måste gå till bussen nu, kan inte vara inomhus jag svettas ihjäl.”

        Jag plogade en tårtbit när jag öppnade ytterdörren, när jag stänger den plogar jag in snö i hallen. Sen pulsar jag genom den oplogade backen till bussen. Om det är snöstorm, 15 grader kallt och till och med morsan tycker jag klätt på mig ordentligt, så då måste jag gjort det.

        Den tjocka dunjackan, skalbyxorna med underställsbyxor och fleecebyxor gör att jag knappt märker snöstormen. Känns lite overkligt, tittar ut genom ett hål, med pälskanten på den enorma huvan flaxande framför mig. Nej, jag är nog inte utomhus, den här januarimorgonen jag ser nog på TV.

        ”Stockholmsnyheterna, snöstormen lamslår kollektivtrafiken,” bilder från en busshållplats, en person som stretar mot vinden, stackars honom tänker man. Men jag ser ingen, jag är helt ensam och mig är det inte synd om.

        Känner inte igen mig, den vita snön formar om landskapet. Diket finns inte längre alla staket blir till vita åsar medan träsoffan blivit en liten vit kulle. Vad som kommer uppifrån och vad som blåser upp från marken går inte att avgöra. Äppelträdsskelettet på andra sidan gatan har små vita högar på sig och ser ut att frysa.

        En sån här dag är man glad att man jobbar i vården och har arbetskläder. Snart skall jag åter förvandlas till tant grön i blåa foppatofflor. Tänk om man jobbat på en bank, stått här i kjol med blåa ben, eller fått möta kunderna i nystruken vit blus och svarta fleecebyxor. Skulle nog inte accepterats av chefen. Det verkar ju som om cheferna lägger sig i allt idag, dom kan ju kolla privatlivet via facebook, en del har ju råkat illa ut på grund av detta.

        Det blir ett kritiskt inlägg om facebook idag, måste komma på vad det står för.

        (För Att Chefen Envist Bevakar Oss i Onödan Konstant) kanske.

        Jag gillar i alla fall busschaufförens aktivitet när han kommer slingrande genom snöyran. Jag kliver på och drar ned huvan. Med den enorma huvan på axlarna och gömd av pälskanten, får jag i alla fall en sån där varm blick, jag borstar av mig snön och öppnar jackan för att inte svettas ihjäl.

        Vår

        ”Är det inte för kallt idag,” frågar morsan.

        Triumferande drar jag ned huvan på min långa regnrock och visar min svarta sotarmössa och kragen på min tjocka fleecetröja. Efter att jag berättat att det sitter ett par raggsockor i gummistövlarna så är hon nöjd.

        ”Dunjackan är för varm nu” svarar jag. ”Höll på att rinna bort inne i den igår. Snacka om skitväder, tungt snöslask som ramlar ner från himlen, då är rocken bättre.”
        Till och med Lufsen, som aldrig bryr sig om vädret, ser nedstämd ut med gråvita slaskbollar hängande i pälsen.

        Jag säger hej då och klafsar ned i till busshållplatsen i slasket. Det sägs att eskimåerna har 70 olika namn på snö. Det är säkert en överdrift, men eftersom jag vintercyklar ibland, så vet jag att det finns olika sorter, men jag har inte satt namn på dom. Idag är det sån där snö som däcken bryter genom, utan att cykeln börjar slingra sig. Nästan bara vatten alltså.

        Vintern och våren är osams idag och bråkar om vem som ska bestämma. Jag tröstar mig med att jag vet hur det slutar, våren vinner som vanligt. Det här deprimerande vädret är bara ett steg på vägen som måste passeras.

        Idag är jag inte ensam vid busshållplatsen, ett gult galonställ står med ryggen mot mig. Det vita tunga slasket fortsätter att ramla ned från himlen, diket bakom mig är fyllt av en svartgrå flytande sörja och äppelträdet på andra sidan gatan har fått en gren knäckt av den tunga snön. Jag är i alla fall torr och varm, men dom tunga vita vattenmassorna från den gråa himlen som träffar den halvsmälta skitiga snön kan ju få vem som helst deprimerad. Allt är grått idag.

        Jag andas in lite grå luft och försvinner in i mina egna tankar, medan jag kikar ut genom brevlådeinkastet på det gula galonstället. Det samlas tunga slaskhögar på axlarna på det, som glider nedför den gula jackan och ramlar ned på marken.

        Gult, det är ju påsk snart, ett påskinlägg kanske. Lite religiös satir. Få se nu, Jesus hänger på korset och är förbannad på Gud. Ett uppslag jag skall jobba vidare på.

        Det gula galonstället har inte rört sig alls, men jag misstänker att det är någon i det. Just det granntanten har ju ett sånt. Hon åker ju också med den här bussen ibland. Man ser inte så många galonställ i Stockholms lokaltrafik, så det är nog hon. Jag har ju min busshållplatsteori, att dom som har busshållplatser med tak blir blötare än dom som saknar det. Stå och vänta på en buss i snöslask eller ösregn är det mest plågsamma som finns om det saknas tak och man är fel klädd. Vi klär oss alltså bättre, blötast blir dom som åker bil till jobbet och får ta parkeringplatsen längst bort.

        ”Hm vilket skitväder” börjar jag. Stället vänder sig om och det är hon.
        ”Hej,” säger hon leende, ”tyckte det var du. Du har också tagit fram sommarkläderna ser jag.”
        ”Dagens outfit för Sverigesemester i juli” skrattar jag tillbaka.

        Hennes kommentar var rätt rolig, den kanske man kan göra något på den i bloggen. Vi fortsätter prata och hon berättar att min busshållplatsteori verkar stämma. Dom som står under tak är oftast sämre klädda och blir alltså blötare. Då har jag alltså berättat om den redan och säkert bloggat om den också.
        ”Du ser ju bara på oss”, skrattar hon.

        Vi bestämmer oss för att räkna och undersöka det här mer vetenskapligt under bussresan. Frågan är bara hur vi skall räkna paraplyerna, det har börjat blåsa upp ordentligt och slasket kommer på tvären. Vi vänder våra ryggar mot vinden och öppnar brevlådeinkasten lite. Två par ögon som pratar med varandra fungerar inte så bra. Nej, paraplyer räknas inte idag.

        Efter en stund så hörs det klafsande ljudet bakom ryggen av bussdäck som skickar runt det svartgråa slasket på sin väg framåt. En röd buss som är svart av skit en meter upp stannar och tar upp oss. Idag blev jag störd i mitt filosoferande, men vi hade trevligt.

        Det är han som kör, jag drar ned huvan och slänger ut håret som vanligt.
        ”Vilken blick du fick av chauffören” viskar granntanten när vi satt oss. ”Han verkar gilla dig”
        Jag har fått min bekräftelse och den här gråa snöslaskdagen känns mycket bättre.

        Sommar

        ”Skall du låna ett paraply?” frågar morsan, en ny knall hörs och det blinkar om lamporna i hallen.
        ”Nej”, svarar jag, ”jag har regnrocken i ryggan.”
        ”Men räcker det?” frågar hon, ”det verkar bli ett satans oväder.”
        ”Man skall inte ha paraply när åskan går”, svarar jag, ”blixten kan slå ned i det.”

        Men hon köper inte argumentet, jag lämnar över Lufsens koppel till henne och hon hönsmammar tillbaka ett stort svart totalt ohopfällbart paraply i min hand.

        När jag slår igen hennes dörr hör jag det morrande ljudet från bussmotorn. Jag rundar morsans och farsans oansade häck och är nere vid busshållplatsen. Kollar tidtabellen, visst det är samma tabell som igår. Men ville bara se om det fanns en liten chans att nästa buss hinner fram innan det brakar loss, men det tror jag knappast. Som tur var såg jag den svarta molnkanten genom fönstret redan när jag åt frukost, så jag tog med regnrocken.

        Det är fortfarande varmt ute, en fuktig värme, inte lika tryckande nu klockan sex på morgonen som om det skulle börja åska på eftermiddagen. Svårt att bestämma klädsel det blev en långärmad topp jeanskjol och sandaler med helgardering i ryggan.

        Tittar upp, dom svartblåa mäktiga molnen har börjat ta över himlen, det är nu det är som vackrast. Gillar kontrasterna i det , dom blommande äppelträden på andra sidan gatan, fågelkvittret, halva himlen är blå och den andra halvan är blåsvart, den blåsvarta sidan har ännu inte börjat sitt skådespel. Solen håller sig på den ljusblåa sidan och skickar ned sina sista värmande strålar över mig. Kollar turlistan igen, nej den har inte ändrat sig, 25 minuter kvar, nu har den blåsvarta sidan kommit in över mitt huvud. Undrar hur jag ser ut där uppifrån.

        Fåglarna slutar sjunga, det blir tyst ödesmättat som i en skräckfilm. Den där lilla tjejen där nere skall vi skrämma slag på och dränka tänker nog ovädret där uppe. Men det är fortfarande vackert med dom sista strimmorna av solsken, som letar sig ned, medan molnkanten kastar sin skugga över mig.

        Det pirrar lite i magen och jag väntar på ljusshowen.

        Det går snabbt nu, åskmolnen avancerar och verkar få hjälp från alla håll. Himlen knyts ihop som en blåsvart säck, mullret kommer tätare och den första blixten flammar till. Jag är så upptagen av himlen att jag inte märker att jag fryser. Temperaturen föll säkert tio grader när solen försvann och huden på armarna knottrar sig.

        Nu brakar det loss när som helst, jag känner att det inte är någon ide att vänta på dom första tunga dropparna, då kanske man inte hinner klä på sig innan man blir plaskvåt. Jag öppnar ryggsäcken, bra den tunna fleecetröjan låg också där. På med den, dragkedjan åker upp i halsen, sen stänger jag in mig i regnrocken.

        Jag får tillbaka värmen i kroppen och drar ned huvan för att se finalen på skådespelet. Det är mörkt nu och jag står mitt i en stor elektrisk blixtrande blåsvart kupol, som täcker hela himlen. Vilken scen, blixtarna jagar varandra i kupolens tak och åskans surroundljud får marken att skaka En sån där pirrigt spännande upplevelse som jag med lite högre puls njuter av.

        Nu kommer den där kraftiga vindbyn som regnet pressar framför sig, några sekunder senare vräker vattnet ner. Vänder mig om, bergskammen blir ett vattenfall och det lilla diket en fors. Vattnet på gatan kämpar för att nå över trottoarkanten, det blir små bubblor på trottoaren framför mig, dom tunga dropparna studsar upp under rocken och träffar mina bara vader.

        Jag fryser inte och blir inte blöt ovanför vaderna, men den meditativa känslan uppstår inte. Förutom mullret och blixtarna så trummar regnet så hårt på min huva och mina axlar, att jag inte kan höra mina egna tankar. Det är mer än en kvart tills bussen kommer och det verkar inte lugna ner sig.

        Jag ger upp till slut. Den vackra blåsvarta himlen har förvandlats till gråvitt ointressant vatten. Morsan hade rätt, jag gömmer himlen bakom det stora paraplyet och håller ned det över mig, för att slippa få svallvågorna från bilarna i ansiktet. Men regnet och haglet dundrar lika mycket mot paraplyet. Vattenfallet från skärmen på huvan, flyttar sig i alla fall ut till paraplykanten och jag börjar fumla med min Ipod. Lämplig musik ? Orkar inte krångla nu, kör random. Ipodden väljer Chris Rea ”Road to hell”, det regnar mer nu än det gjorde i den videon och där regnade det ordentlig.

        Nu går jag in i mig själv, Chris Rea överröstar regnet, men åskan bryter genom den sorgsna gitarren och hans sömniga släpande röst. Nu står jag och myser medan blixtarna flammar upp runt mig. Jag vann över ovädret som inte fixade min ”you fuck whid the wrong girl” attityd.

        Fegt ger sig ovädret på det oskyldiga äppelträdet på andra sidan gatan istället. Först ruskar det om det med en kraftig vindby, sen bombar det med hagelkulor. Bladen från äppelträdens blommor simmar runt i vattnet på trottoaren. Nu är mina tankar är långt borta, blogginlägg var det. Men förresten den där sajten pennfajten, man kanske skulle hänga på. Jag har ju busshållplatsen att skriva om. Får se nu om jag börjar med hösten.

        Jag avbryts med att en röd dörr öppnas framför mig. Bussen har kommit. Jag lämnar min skrivarvärld, drar ut lurarna ur öronen och fäller ner paraplyet. Ovädret gör ett sista desperat försök att knäcka mig, haglet trummar så det nästan gör ont och en gardin av vatten forsar över mig från taket på bussen när jag kliver på.
        Jag öppnar snoddarna i halsen och drar ned huvan, samtidigt som jag kastar ut håret som jag alltid gör när han kör.

        ”Herregud” säger han tittar på mig och den vattenpöl som bildas på bussgolvet under mig
        ”Kan man säga” skrattar jag tillbaka
        ”Du måste vara dyngsur”
        ”Äh, jag är helt torr under” svarar jag kaxigt utan att ljuga. ”Du vet vad dom säger, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”
        ”Tuff tjej” skrattar han.

        Jag känner hur det bränner i ansiktet, han får ett leende och en nick tillbaka, går snabbt bakåt i bussen för att han inte skall upptäcka att jag rodnar.

        Den tuffa tjejen sätter sig ned och ger ovädret fingret genom bussrutan.

        Skriven av: Koltrast

        Tags: ,

        I mån av tid tänkte vi samla ihop en del av de skrivtips som dyker upp bland kommentarerna! Det är svårt att hänga med bland alla kommentarer och synd om smarta råd försvinner utmed uppdateringsvägen, tänkte vi.

        Det blir lite osorterat, men det får ni leva med!

        * * *

        Så här gör jag när jag vet med mig att jag kanske har petat in saker i en text som är malplacerade (ströord som inte behövs, onödiga bisatser, syftningsfel):

        Steg 1 Jag låter texten vila ett tag innan jag tar tag i den igen = med fräscha ögon. Om du har en deadline, försök skriva texten så att du kan sova på den och läsa med minst 12 timmars tid sedan du skrev klart den (låter som en obvious sak, men man glömmer alltför ofta bort det!).

        Steg 2 Jag läser texten HÖGT för mig själv.

        Det är så pinigt att liksom sitta och läsa sin egen text högt att du då också lättare börjar se saker som inte funkar. Du hör meningar där ordföljden blivit knas. Du upptäcker syftningsfel som kastar omkull hela innebörden.

        Läs texten högt en gång. Ändra det du spontant tycker känns mest fel (eller mest pinigt), sedan läser du igen och ändrar. Och så kan du hålla på tills du känner att det här duger att läsa högt i en ekande jättestor kyrka! DÅ vet du att rott texten i land.

        * * *

        Jag gillade den här texten, den gav en känsla av att jag vill läsa mer. Nu vill jag veta hur det ska gå för Steve. I hans rörelsemönster har du lyckats gestalta någon slags intressant inre konflikt mellan arrogans och tålamod och det skapar en fördjupad karaktär. Och sådana gillar jag.

        En sak tänker jag att du skulle kunna jobba med och det är balansen mellan hur mycket du skriver ut och hur mycket du inte skriver ut. Det goda med det ”problemet” är att din revideringsprocess inte behöver bli så svår – det handlar mer om att stryka än att skriva om. Jag tycker alltid sådant är svårbedömt, men till exempel: ”Steve bestämde sig för att lugna sig och tog några djupa andetag.” Det hade nog gått lika bra med ”Steve tog några djupa andetag.”

        * * *

        Åh! Det är ALLTID det som är det svåraste med att skriva tycker jag: när är man otydlig – när är man tydlig – när är man övertydlig.

        Det känns ibland som att halka omkring på blankis för det är så lätt att glida mellan de tre olika områdena. Man blir bättre genom att öva, jobba upp skrivsjälvförtroende och sitt eget öga för hur texterna flyter. Men allra bäst är att försöka hitta folk runtomkring dig (vi pennfajtare kanske?) som är bra på att läsa!

        Med bra på att läsa menar jag personer som inte dödar ens texter på en gång (det är en konst att vara uppmuntrande och ge kritik samtidigt) och som kan hjälpa dig att se när det är otydligt-tydligt-övertydligt. Du kanske också lär dig att ställa icke ledande frågor om de partier som du är mest osäker kring! Jag brukar säga så här till exempel:

        * * *

        Jag funderar på skillnaden mellan förstärkning som levandegör och skapar engagemang och upprepning som får läsarens intresse att mattas av.

        Jag tycker att du lyckas utmärkt med en levandegörande förstärkning på slutet: ”Snabbt tittar jag ner i bordet igen. Ikväll kommer inte vara kvällen som jag pratar med en tjej. Absolut inte.”

        Här lever jag mig in Steves rädsla och känner riktigt hur han biter ihop tänderna och slår ner blicken utan att du behöver skriva ett ord om det, skickligt tycker jag!

        Däremot tycker jag du förtar effekten av den utmärkta (!) repliken och meningen:
        ”Det där är väl manligt gjort?” Tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.

        Eftersom jag som läsare förstod vad han gjorde behöver du inte skriva ut det både innan
        ”….öppnar den nyinköpta ölen med hjälp av kindtänderna.”
        och efter:
        ”Öppna ölen med tänderna är det väl inte alla som kan?”

        Kanske kan du dra ihop texten typ:

        Jag bestämmer mig för att titta ner i bordskivan och öppna den nyinköpta ölen. ”Det där var väl manligt gjort?” tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.
        Det slår mig att jag häromdagen såg en tjej göra samma grej på Kilkennys så det kanske inte räknas som manlighet utan mer som ganska osexigt. För då hade det sett ut som om tjejen skulle bli tandlös på sekunden. Antagligen blir hon det snart också om hon håller på så.
        Jag bestämmer mig för att inte öppna ölen mer med tänderna. I alla fall offentligt.

        * * *

        Egentligen har jag inga invändningar till din text alls, mer än en tanke om just att skriva humor (vilket jag tycker att du gör väl):

        I humorskrivandet handlar allt om tajming (om igen något som jag tycker du uppvisar) – och det jag saknar är att se hur desperationen ökar ännu mer konsekvent i din text … nu har du byggt upp det så att Steve går ut ganska löst i sin kontaktannons, och sedan blir han alltmer crazy i sin önskan om Fröken Rätt – jag tror att humorn hade vridits ytterligare något varv om du börjat ännu lite mer försiktigt och steppat upp det ytterligare något mot slutet. En ännu mer genomarbetad dramatisk kurva helt enkelt.

        * * *

        Intressant att du skriver det där om hur att du tycker om historier där huvudpersonen förändras. Har du läst någon bok om filmdramaturgi? Gör det! Du kan kolla vilken skolbok om film som helst på bibblan. Själva grunderna i filmdramaturgi är ganska enkla. Eller jag kanske ska skriva ”enkla”, för de är svåra att inkorporera på ett bra sätt i en filmhandling!

        Hur som helst, i en film enligt klassisk dramaturgi, så ska huvudpersonen (samt en av bilrollerna) gå från 0 till 100. Det vill säga ha en utveckling från hjälplös till hjälte, från sorgsen till glad, från ensamhet till tvåsamhet. Och parallellt med huvudpersonen i filmen, ska även då en biroll (någon karaktär nära huvudpersonen) också gå från 0 till 100.

        Så ett tips! Läs lite om filmdramaturgi (räcker med att läsa om grunderna) och titta sedan på några riktiga Hollywoodrullar (de är ju mest klyschiga) och se om du kan hitta den där utvecklingen från 0 till 100. Den finns överallt i film! Och även ofta i böcker såklart. Det är ett av dramaturgins stilgrepp.

        * * *

        Ses i kommentarsfälten!

        Tags: , , ,

        Vi är så glada att många visar intresse för Pennfajten – vi tänkte bara dra några korta punkter om vad du som nyfiken kan tänkas vilja veta när du besöker vår sida för första gången:

        Ja, vi vill gärna att du anmäler ditt intresse för att vara med! Läs mer här. Det här är inte för att vi har en skitnödig urvalsprocess om vem som ska få skriva eller inte, utan det är för att vi vill ha lite koll på vem du är, så att vi kan kontakta dig om det är något vi vill informera om, och för att det är trevligt för oss som sajtchefer att säga hej hej!

        Ja, vi är anonyma med våra texter på Pennfajten. Det är för att vi vill ha så lite prestige och krav som möjligt. Några av oss skriver för att det är kul, en del drömmer om att ge ut en bok en dag, andra av oss har skriveriet som yrke och vill öva på att skriva fiktion; vi vill helt enkelt att alla ska få plats!

        Augustin formulerade sig precis så här via Twitter till Hanna Fridén som tipsade om oss på sin blogg: Vi vill fortsätta med anonymiteten på vår sajt, men självklart kan du, via twitter/webb själv ”avslöja” vilken text du skrivit. Och du kan vara icke-anonym i dina kommentarer och länka till din sajt där.

        Ja, vi är ganska petiga på hur du ska göra när du skickar in din text till oss – det är för att vi inte vill fastna i ett administrativt träsk där det tar för lång tid att sköta det praktiska med att lägga upp era texter! Följ därför instruktionen som finns att läsa här, så kommer vi alla ha ett smidigt och smart system och vi kan ha många som skickar in texter!

        Ja, vi är också ganska petiga med hur vi kommenterar på Pennfajten. Det är för att vi vill vara schyssta mot varandra och alla ska kunna känna att man kan skicka in en text som kanske inte blev tipptopp – men fasiken vad kul det var att försöka skriva den! (ja, det gäller även dig, du redan utgivna författare som känner pressen att skriva bra hela tiden!)

        Innan du börjar kommentera, läs gärna detta och spana in hur andra har kommenterat. Givetvis kan du bara skriva ”tummen upp på denna awesome text!” om du inte har tid att skriva en längre kommentar. Vi modererar alla kommentarer noga, så att inga troll släpps igenom.

        En sista grej – om du inte gillar den aktuella skrivuppgiften kan du alltid gå tillbaka och skriva en gammal istället. Bara du märker kuvertet till oss noga, så ger vi dig lämplig pseudonym och lägger ut. Vi hörs!

        Tags: , ,

        Idag var jag med om något konstigt, en helt främmande kvinna kom fram till mig och pratade. Hon ställde några allmänna frågor, jag vet inte riktigt vad hon ville. Hon log och skrattade, jag förstod inte vad som var så roligt, hon var konstig.

        När jag tänker på det så kanske det är nått fel på min personlighet, att jag inte förstår mig på kvinnor eller att jag inte tycker om att prata med dem. Jag är ju inte blyg egentligen, jag gillar bara inte att prata.

        Jag minns första gången, eller då det nästan blev första gången, kanske var det 25 år sedan. Jag var full på en fest, mötte en kvinna som var betydligt mer alkoholpåverkad än jag. Vi pratade och jag följde med henne hem. När vi väl var där hände inget för hon somnade.

        Efter detta kom jag liksom aldrig till skott igen. Och nu vet jag inte ens vart jag ska börja.

        Jag vill träffa någon! Men vad skulle vi prata om? Vad skulle vi egentligen göra?

        Bio är i och för sig bra, då kan man vara tyst och titta på filmen. Men hur många sådana träffar kan man göra utan att någon tappar intresset? Förresten vill hon säkert se någon sliskig film med Jennifer Lopez eller liknande, äh, då kan jag lika gärna gå ensam och se det som intresserar mig.

        Jag är ju nöjd med att fatta beslut över mitt eget liv, se det jag vill se och äta det jag vill äta. Jag har ju hört skräckexempel på jobbet av kollegor, hur deras fruar eller flickvänner bara gnäller, rent av skriker om meningslösa saker som ”plocka upp strumporna” eller ” fäll ner toalettsitsen”, nej det kan jag gott vara utan.

        Dock skulle det vara trevligt med sällskap när man äter, det är ju fruktansvärt tyst och tråkigt att äta ensam. Plus att det där med att dö ensam känns ju heller inte som en hit.

        Mamma ringde idag frågade mig ”ska du ta med dig en vän till festen?”

        Det blir färre och färre mellan gångerna som hon frågar. Jag önskar dock att jag kunde ge min mamma barnbarn i framtiden, men det har hon slutat tjata om för länge sen, hon har väl gett upp. Helt ärligt det har väl jag också.

        Jag lägger ifrån mig den blåa bläckpennan, lägger ner den brunt skinnklädda dagboken i översta skrivbordslådan. Jag knäpper på datorn. Kvinnorna på internet, de kan i alla fall sin sak och inte behöver jag snacka med dem heller.

        Skriven av: Volvo

        Tags: ,

        Veckans övning blir att gå in i dina sinnen och verkligen försöka känna, höra, smaka och se.

        Tanken är att du följer denna modell:

        1. Välj ut en situation (aka scen) som du placerar ditt berättarjag i. Till exempel: Pennfajtaren Augustin cyklar till jobbet. Han cyklar snabbt, har hjälm på sig, långbyxor, tunn jacka. Han cyklar utmed en vältrafikerad Stockholmsgata och väjer för en buss. Han är nära att trilla av, men klarar sig och cyklar vidare.
        2. Välj en årstid att börja med. Beskriv nu situationen och koncentrera dig på att riktigt känna med alla dina sinnen. Exempel: Augustin cyklar på sommaren, det är hett. Svetten rinner under cykelhjälmen och långbyxor var helt fel idag. Asfalten dallrar så mycket att det nästan är svårt att se hur vägen ser ut där framme. Oj, en buss!
        3. När du har skrivit scenen för sommaren, så skriver du sedan samma scen för höst, vinter och vår. Du kan givetvis ändra scenen för varje årstid och lägga till typiska årstidsdetaljer.

        Du får placera din scen när som helst i tid, men helst inte i framtiden. Ett tips är att försöka hitta något vardagligt, något du kan väl, som du kan försöka att gå in i. Ett annat tips är att sluta ögonen och nästan meditera för att koncentrerat och fysiskt känna de olika årstiderna. Hur de luktar, hur temperaturen känns, hur de låter, osv.

        Denna vecka kan det kanske bli svårt att göra en berättelse av din text – men om du hittar på en idé där det känns klockrent, varsågod! Annars ser vi det som viktigast att du fokuserar på att försöka gå in dina sinnen, känna varje årstid med hela huden och sedan lyckas formulera det i ord.

        Uppgiften sträcker sig från onsdag 15 juni till onsdag 22 juni.

        När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Four seasons

        Veckans pseudonym kommer att bli svenska fåglar
        Veckans tag på texterna blir fourseasons

        Tags: ,

        Som du säkert vet så baserade sig Skrivuppgift 2 på en sann berättelse som vi hittade i nätforumet reddit, i deras subreddit-grupp IAmA, där olika människor presenterar sina case – och sedan får redditanvändarna ställa vilka frågor som helst till dem.

        Om du vill och är nyfiken kan du surfa in på originaltråden och läsa alla frågor till Steve och hans svar där.

        Tags: , , , ,

        I fyra decennier av sitt liv

        tänkte killen som heter Steve:

        ”Det är en tillfällig grej

        att jag håller på mig.”

        Kanske dags för ett nytt perspektiv?

        Tags: ,

        Han scrollar snabbt ner, letar efter något nytt, men har redan sett
        allt som ligger ute. Han var inne på sajten för tre timmar sedan och
        har hållit sig från att gå in och trycka reload, men till slut kunde
        han inte stå emot. Han vet att det är något på gränsen till perverst
        att vilja ha uppdateringar hela tiden, men han är ju bara människa,
        och han kan bara stå emot sina drifter så länge. Han skrattar till, åh
        den ironin, att just han inte skulle kunna stå emot sina drifter.

        Han tycker att sidan borde ha uppdaterats på tre timmar, men inte, han
        kommer uppenbarligen att få vänta på något nytt ett tag till. Det
        kanske beror på tidzonerna eller något annat utom hans kontroll,
        kanske hela internet ligger nere i Europa, kanske moderatorn är ute
        och svirar, vad vet man.

        Han svär, fan, det är ju nu han vill ha något nytt, det är ju nu han
        har avsatt tid till lite slösurfning. Senare ska han gå över ett par
        gamla pc han fått av grannen, njuka hårddiskarna, sedan ska grannen
        och han sälja datorerna på nätet, under begagnat, och splitta pengen.
        Men senare är senare och nu är nu, och det har inte lagts ut något
        nytt. Han scrollar snabbt upp, och i brist på fantasi klickar han på
        samma länk som för tre timmar sedan.

        Hon är rödhårig och har stora bröst, med ljust rosa bröstvårtor, och
        mattan matchar gardinen, det gillar han. Det gillade han för tre
        timmar sedan också. Bildserien är inte komplett, det är sällan det när
        man kör gratisvarianten, men han är ju jävlar i mig inte så dum att
        han knappar in sina kontokortsuppgifter på den här sajten. Han skakar
        på huvudet och lutar sig närmare skärmen. Nätet är fyllt av gratis och
        så mycket drifter är det inte som behöver stillas att han känner att
        han måste betala för det.

        Hårbusken är brinnande röd. Vit hud. Rosa fukt. Det dunkar i venerna.
        Det drar i ljumskarna. Nu är nu. Han flämtar. Rött hår är fint. Det
        funkar. För andra gången. På samma dag. Nu. Är. Nu.

        Han lutar sig tillbaka i stolen och gäspar, sträcker på sig, tittar
        ner på sin lem. Han känner sig lugn, tillfreds, han vet vad resten av
        dagen kommer innehålla, inga överraskningar, precis som han vill ha
        det. Vem behöver en brud när allt det här är gratis, och inga
        kompromisser behöver göras.

        Han sträcker sig efter en näsduk och torkar upp, innan han går på dass
        och senare är det dags att njuka en hårddisk.

        Skriven av: Lada

        Tags: ,

        Hej du okända som just kikat in på min profil här på hittaenpartner.se

        Du har tur. Senaste gången jag var riktigt nära en kvinna är exakt 40
        år sedan. Jag har sparat mig, hållit tillbaka. Jag har väntat
        tålmodigt på att just du, fröken Rätt, skulle hitta mig. Ja, vi vet
        ännu inte om du är fröken Rätt. Det märker jag när vi träffas. Jag
        tänkte att jag här skulle förklara några saker som du bör veta innan
        vi ses.

        Jag tror på en allsmäktig Gud som vakar över alla människor. Det bör
        du också göra. Vi bör frukta Herren och leva enligt Hans ord.
        Du bör ha ett högavlönat jobb. Men du har sparat dina pengar i
        händelse av äktenskap. Du är naturligtvis beredd att hoppa av ditt
        jobb. Vi vet båda två att ditt jobb mer var som en hobby i väntan på
        mig.

        Om du inte tränar yoga fyra-fem gånger i veckan behöver du inte höra
        av dig. Och, nej, Pilates ger inte alls samma effekt. Att du är
        vältränad och inte har ett uns överflödigt fett på din kropp, hindrar
        inte att du bör vara en C eller D-kupa. Och om du-vet-vad är olika
        stora eller pekar åt olika håll – strunt i att höra av dig.

        Jag tycker om intelligenta samtal, så du bör ha en dokumenterad IQ
        över 135. Helst över 150, men jag har förstått att det är lite för
        höga krav att ha på en kvinna. Du kan kompensera det med att ha läst
        många intressanta böcker. Själv är jag väldigt förtjust i Nittsche.

        Du måste ha lätt för att skratta. Jag kommer ha med mig min laminerade
        låda med exempel på saker som borde få dig att skratta. Humor är
        mycket viktigt i en relation. Har jag läst.

        Du bör, som jag, vara oskuld. Det är också viktigt att du vet hur du
        ska föra dig i sängen. Jag förväntar mig att du, liksom jag, har
        dubbla examina – varav en är en högskoleutbildning i sexologi, så vi
        tillsammans kan utforska sexualitetens alla möjligheter. Har man
        väntat så här länge finns det mycket att upptäcka.
        Jag har fler funderingar, men det tar vi när vi ses. För det gör vi väl? Snälla?

        Skriven av: Toyota

        Tags: ,

        Jag bestämmer för att ta ett bord vid fönstret, så långt ifrån baren som möjligt tills arbetskamraterna dyker upp. Tycker alltid att det är skitjobbigt att komma till Kilkennys först för jag vet aldrig vad jag ska titta någonstans för att inte skapa ögonkontakt med någon. Jag bestämmer mig för att titta ner i bordskivan och öppnar den nyinköpta ölen med hjälp av kindtänderna.

        ”Det där är väl manligt gjort?” Tänker jag samtidigt som jag spottar ut kapsylen på bordet.

        ”Öppna ölen med tänderna är det väl inte alla som kan? I och för sig så såg jag häromdagen en tjej göra det här på Kilkennys så det kanske inte räknas som manlighet utan mer som ganska osexigt. För då hade det sett ut som om tjejen skulle bli tandlös på sekunden. Antagligen blir hon det snart också om hon håller på så.” Jag bestämmer mig för att inte öppna ölen mer med tänderna. I alla fall offentligt.

        Helt plötsligt kommer det in ett tjejgäng genom dörren och tittar sig genast om kring. Jag undrar lite lätt om det är så här djuren på zoo känner sig. För jag har så svårt att förstå det här med uppraggning på krogen. Vad säger de till varandra efter att de har sagt hej? Vad skulle jag säga? Hur skulle jag bete mig och framför allt, vad fan pratar man med tjejer om? Om en tjej kommer fram till en kille ute på krogen så är hon ju garanterat intresserad av sex eller i alla fall kanske lite hångel för kvällen. Det måste väl vara väldigt sällan som en tjej kommer upp till en kille och bara vill snacka lite. Men vad fan gör man? Ska man bara luta sig fram och hångla? Fast nej, det verkar ju lite för aggressivt. Om inte tjejen sticker in tungan först det vill säga.

        Kanske ska jag börja prata om mitt jobb? Fast nu har ju jag ett av de tråkigaste jobben i världen som man kan prata om så då skulle hon säkert gå direkt.

        En av grabbarna sa en gång att tjejer gillar att man frågar dem saker som gäller dem själva, så jag skulle nog göra det. Fråga henne om vad hon jobbar med och sådana saker. Undvika att prata om mig själv och köpa en hel del drinkar så vi både hinner bli fulla och inte registrera vad vi pratar om.

        ”Tänk om man kanske skulle prata lite med någon av dem ikväll?” Säger jag halvhögt och känner modet komma. Jag höjer blicken från bordet och spanar ut över rummet.

        Några meter från mig står en tjej som samtidigt tittar upp och möter min blick. Snabbt tittar jag ner i bordet igen. Ikväll kommer inte vara kvällen som jag pratar med en tjej. Absolut inte.

        Skriven av: Citroën

        Tags: ,

        Husets största Mårbackapelargon dignar under sina rosa blomklasar på
        fönsterbänken bredvid mig. Min mamma ställer ifrån sig pajformen med
        en bryskhet som är ovanlig för henne. Formen slår emot gräddskålen och
        korgbordet som hon dukat fram eftermiddagsfikat på, vinglar till. En
        mörk droppe kaffe faller från pipen på perkulatorn och tränger in i
        den bländvita linneduken.

        ”Självklart kommer Steve att hitta en passande flicka att slå sig till
        ro med, men dagens unga kvinnor är bortskämda och minsann inte så
        lätta att tas med”, säger hon.

        Jag vänder blicken mot mammas trogna väninna som med sin fråga
        passerat en osynlig gräns.

        ”Jag, jag menade bara att det kanske är på tiden att…, alltså Steve
        är inte precis jätteung längre, han fyller faktiskt fyrtio år
        imorgon…”

        Mamma tar mig genast i försvar och fräser att mäns ålder inte är så
        viktig och att många kvinnor uppskattar en man med livserfarenhet och
        god position. Hennes missbelåtna min visar tydligt att ämnet är
        färdigdiskuterat och de övergår till att utbyta erfarenheter om hur
        pelargoner bäst övervintras. Hon serverar oss mer nymalet kaffe i de
        nätta Blå Blom kopparna och utanför punschverandans fönster faller ett
        stilla sommarregn.

        Jag tar en tredje bit rabarberpaj med en rejäl slev vispad grädde och
        lyssnar på de välbekanta rösterna. När jag skrapat upp den sista
        smulan reser jag mig tungt från bordet och tackar för maten. Jag har
        lite programmeringsjobb att göra och går hem till mig, nerför trappan
        till lägenheten som finns på bottenvåningen i mammas hus.

        Grosshandlarvillan från 1905 stoltserar på en kulle längst ut på
        Värmdölandet med vidsträckt utsikt över Mörtfjärden. Jag sätter mig
        ner vid skrivbordet som står vid fönstret i mitt vardagsrum. Oavsett
        väder brukar jag alltid känna ett lugn när jag på avstånd betraktar
        ängarna och skogen som omger vattnet. Nu fastnar min blick på
        bebyggelsen på andra sidan viken. I mitt minne står de små
        sommartorpen glest med utedassen gömda bland träden. Nu inser jag att
        landskapet håller på att förvandlas till tätortsbebyggelse med
        kommunalt vatten och avlopp, skolor och busshållplatser. Nya familjer
        slår sig ner, och deras barn ska liksom jag växa upp här, men de
        kommer inte bo på landet utan i förorten.

        Jag vänder blicken till anslagstavlan som jag flyttat med från
        pojkrummet en trappa upp. Utmärkelser från socutåren trängs med
        gulnande tentascheman från högskolan. Mamma är så stolt. Klart du ska
        bli ingenjör sa hon till mig när jag satte ihop min första meccano
        byggsats. Jag var fem år och meccanot var mitt enda minne från tiden
        med min pappa.

        Allt har gått sin gilla gång. Grundskola, teknisk linje, lumpen, KTH
        och jobb. Direkt efter examen började jag arbeta på en
        datakonsultfirma. Där har jag blivit kvar. I femton år. Det ena
        kuggade i det andra och allt rullade på precis som en meccanomanick.
        Vid minsta gnissel ingrep min mamma blixtsnabbt och smörjde
        maskineriet.

        Nu är jag medelinkomsttagare med en lägenhetsdel i ett hus som i en
        mäklarannons skulle kunna beskrivas som ”ett konstnärshem med vacker
        tidsenlig inredning och hemtrevlig atmosfär. Stora, ljusa och luftiga
        rum med härliga sällskapsytor. Välskött trädgård om 3300 m2 med
        gräsytor och fruktträd. Solig uteplats. Angränsar mot allmänning med
        äng och skog.”

        Midsommarafton närmar sig med stormsteg och naturen utanför mitt
        fönster sprakar av färger. Min pappa använde oftast starka färger när
        han målade, och han målade ständigt. Allt han upplevde ville han måla.
        Allt han målade ville han uppleva. Han målade vackra nakna kvinnor.
        Han målade stormvinden under höstarna som slet upp fjärden nedanför
        oss. Kvinnorna kunde han kontrollera, men stormen blev honom
        övermäktig och en mörk septembernatt tog den honom ifrån oss. Min
        mamma blev försiktigare än någonsin.

        ”Tänk först och handla sen. Gör inget idag som du ångrar i morgon”,
        präntade hon i mig.

        Min högerhand söker sig rutinmässigt ner innanför byxlinningen och
        kalsongkanten. Jag drar in magen för att komma åt och frammanar som
        vanligt bilden av Britney Spears i sin plisserade skolflickskjol. Hon
        kommer emot huset över ängen medan hon plutar med läpparna och stönar
        ”oh, baby, baby one more time…”.

        Britney stannar när hon får syn på mig. Min hand slutar röra sig. För
        första gången kommer hon så nära mitt fönster så att jag kan se henne
        i ögonen. Rubriker från mammas veckotidningar flimrar förbi; missbruk,
        skilsmässa, glamourliv, vårdnadstvister, giftermål. Kamp. Kampen för
        sin överlevnad, kampen för att få träffa sina barn och för att kunna
        stå på scenen och bli älskad.

        Jag vänder mig bort och tittar mig omkring i rummet. Attachéväskan som
        jag använt sen gymnasiet står bredvid sängen. Bigglesböckerna fyller
        en kartong högst upp i bokhyllan. Ovanför sängen breder en världskarta
        ut sig, där skulle jag nåla upp alla länder jag besökte. Bredvid
        hänger tavlan med mig och Oscar när vi tar studenten. Vi skulle erövra
        världen tillsammans, Oscar och Steve. Det sa alltid våra mammor. Från
        dagis till examens-jobbet följdes vi åt, som tvillingbrödrer. Men så
        fick hans pappa arbete i Sillicon Valley. De flög allihop över
        atlanten och Oscar fick jobb och flickvän på andra sidan. Min mamma
        förlät aldrig Oscars mamma för att hon lämnade henne och tog Oscar
        ifrån mig.

        ”Jag vill inte att du åker dit över, till Amerika och försvinner”,
        vädjade hon med tårar i ögonen varje gång jag pratade om att hälsa på
        dem. Jag missade Oscars förlovning, Oscars 30-årsfest, bröllopet och
        båda barnens dop. Han är min vän på facebook, men jag känner honom
        inte längre.

        ”Nu då mamma? Vad händer nu?”

        Jag tar tag i den blekrosa pelargonen på skrivbordet och slungar
        krukan med all min kraft genom det vitspröjsade fönstret.

        Skriven av: Cadillac

        Tags: ,

        Steve lutade sig tillbaka i den slitna datastolen och scrollade med muspekaren över en hel sida med nyinkomna, olästa frågor som lyste i en snäppet ljusare nyans än de övriga. Han öppnade den översta med ett klick. Christine ifrån Virginia ville veta hur någon så gammal som han fortfarande kunde vara oskuld, hade han inte hört talats om eskortdamer? Hundratals män i hans ålder höll ju sig med sådana, varför löste han bara inte situationen på det sättet?

        En annan fråga löd ”Tror du att du att anledningen egentligen går djupare, du kanske inte ens är attraherad av kvinnor utan är i själva verket bög?”

        Steve sköt sig irriterat ifrån skrivbordet med hjälp av kanten. Det var alltid samma frågor, de flesta ogenerat dömande och oförstående. Värst var ändå de människor som utan att bli tillfrågade tog på sig att ”hjälpa till” genom att rada upp hundra olika lösningar som han uppmanades att prova. Han vill inte ha deras lösningar. Ingenstans i de anledningar till varför han blottade sin själ på det här sättet fanns en eftersökelse efter sympati eller uppmärksamhet. Han ville bara finna ett sätt att förstå sig själv.

        Steve bestämde sig för att lugna sig och tog ett par djupare andetag. Han hade ju lovat sig själv att svara på alla frågor – precis alla – och den regeln borde väl då rimligtvis gälla även vid de frågor han besvarat femtielva gånger redan. Med en push på stolen framåt satt Steve återigen vid skrivbordet och valde på måfå ut en obesvarad fråga.

        ”Om en tjej närmade sig dig, precis just nu, för sex och konversation – vad skulle du göra då?”

        ”Hej, Lisa” skrev han tålmodigt. ”Vid de få tillfällen en kvinna närmar sig mig för att inleda ett samtal brukar en obehagskänsla genast infinna sig, en slags känsla av utsatthet och olust som uppstår i främmande situationer. Detta är det bästa sättet som jag kan beskriva känslan på. Därtill blir min reaktion på samma sätt som de flesta människor brukar reagera i främmande situationer, jag blir plötsligt väldigt medveten om allting kring mig – hur jag pratar, för mig och framstår i motpartens ögon- vilket leder till att jag inte gärna pratar och gör det mesta för att undvika att behöva konservera. Jag flyr således undan situationen, inte ovanligtvis innan den ens hunnit infinna sig. Detta har hindrat mig ifrån att prata med en kvinna många gånger och jag antar att det är en stor anledning till varför jag fortfarande är singel och oskuld idag.”

        Nöjd med sitt svar klickade Steve på send och loggade sedan ut. Imorgon efter jobbet skulle han försöka hinna med att besvara ytterligare två eller tre bestämde han sig för och gick ensam till sängs för natten.

        Skriven av: Fiat

        Tags: ,

        Nej, jag är inte stolt. På många som kommenterat eller ställt frågor
        verkar det som om det är en prestation att vara vuxen och
        självförsörjande i tjugo år utan att bli tillsammans med en kvinna.
        Det är faktiskt enkelt. Det finns ingen ”kritisk massa kvinna” som
        förr eller senare kommer att explodera och slunga en in i en villa med
        en lycklig hemmafru och välklippt gräsmatta. Livet är bara… livet.
        Sakerna man gör.

        Jag har inte varit singel i fyrtio år, åtminstone känns det inte så.
        Jag har varit singel en dag, och en dag till och ytterligare en. I
        14610 dagar.

        Det svåra är aldrig att inte hitta en kvinna. Det svåra är att göra
        det. Dessutom är det alltid lättast att hitta något man redan har. Den
        som har ett arbete har lättare att få ett annat arbete. Den som har
        någonstans att bo har lättare att få hyra en lägenhet. Jag har en
        kompis på jobbet som inte heller var särskilt framgångsrik med kvinnor
        – han var tjugofem när han fick sin första flickvän. När de hade gift
        sig förstod han plötsligt hur man gjorde och var otrogen i flera år
        med många olika kvinnor. Vi hjälpte honom faktiskt genom att låtsas
        att han var här och jobbade över. Efter några år sprack äktenskapet
        och efter det tog det åratal innan han överhuvudtaget fick en dejt.

        Jag tar helt enkelt dagen som den kommer, men det är sällan den kommer
        med några kvinnor att tala med. Om det kom en kvinna som var
        intresserad av mig skulle jag gärna prata med henne och kanske mer men
        jag är rädd att jag skulle bli spänd för att jag inte vet hur man gör.
        Jag har inte fått någon träning.

        Mina föräldrar är inte oroliga, åtminstone inte än. Eftersom jag
        jobbar med datorer är de vana vid att inte förstå vad jag gör på
        dagarna och de lyckas aldrig riktigt förstå hur långa arbetsdagar vi
        har. Jag tror att mamma tror att jag dejtar emellanåt men bara inte
        hittat den rätta och att jag någon dag kommer att dyka upp hemma i
        Oregon med en kvinna jag tänker gifta mig med.

        Det har jag också trott, men nu börjar jag inse att det nog inte
        kommer att hända. Jag kommer att leva ett trevligt liv så länge jag
        har mitt jobb, men jag är inte helt ung längre och vi har en
        pensionsplan. Vad som händer när jag kommer dit blir allt jobbigare
        att tänka på.

        Skriven av: Oldsmobile

        Tags: ,

        Om en tjej närmade sig dig, precis just nu, för sex och konversation – vad skulle du göra då?

        – Menar du precis just nu?

        Ja, precis. Vad skulle du göra?

        – Hur menar du närma sig?

        Hon kommer fram till dig, vill prata och du märker att hon vill ha sex.

        – Hur märks sådant då?

        Vet du inte det?

        – Jo, eller jag menar. Nej. Säger hon det eller?

        Nej, det gör hon inte. Hon är mer subtil än så. Så, vad gör du?

        – Vet jag vad hon heter? Förlåt, men jag är inte van vid att prata med tjejer. Ska man inte hälsa först innan det där med… ja du vet.

        Ni har presenterat er och vad händer sedan?

        – Ja… Jag vet inte. Vart är ni någonstans?

        Steve, det känns som du gör det här mer komplicerat än vad det är. Vad gör du om en tjej säger uttryckligen att hon vill ha sex med dig? Precis nu!

        – Frågar varför hon vill det? Förlåt, men det är svårt för mig att tänka mig scenariet för det har inte hänt mig någonsin. Jag menar, jag arbetar ju med datorer.  Det här har hänt på en chat jag varit på, men då vet jag ju inte om det är kvinna eller man.

        Okej, och det här bekymrar inte dig alls?

        – Borde det göra det? Kanske lite, men det är svårt att träffa tjejer och jag vet att det är lamt men jag vill inte ha sex med vem som helst. Jag har alltid tänkt att det ska vara med någon speciellt, att jag ska vara kär och allt sådant.

        Har du inte varit kär?

        – Jo, men det var länge sedan.

        När var det då?

        – Sexan.

        Du har alltså inte varit kär sedan sexan, stämmer det?

        – Ja

        Och du är inte bekymrad?

        – Nej.

        Det var nog allt för idag. Vi ses nästa vecka igen.

        Skriven av: Mazda

        Tags: ,

        Vi fick in två frågor angående det här med att kommentera och hur vi ska göra det:

        • Vad har @pennfajten för synpunkter på eventuella svaromål? Jag tycker nog inte sådana ska få lämnas på ett par dagar men det är smaksak.

        Svar: Bra fråga om svaromål!

        Här på Pennfajten har vi en lite speciell syn på hur författaren ska hantera sin eventuella feedback. Det första är att vi alla måste öva oss i att inte genast gå i försvar – vår darling har blivit utsatt för kritik, det är svårt att gilla det. Därför börjar vi alltid med att säga ”Tack för feedbacken.” Den mogne skribenten vet att ärlig feedback (av den kvalitetet som vi förhoppningsvis kommer att få på Pennfajten) är lika svår att ge som att få.

        Det andra är att vi bör undvika att förklara vad det egentligen var vi menade med vår text. Om det inte framgick av texten, så är det vad vi ska ta till oss till nästa gång. (Vi är medvetna om att vissa av de texter som vi skriver och skickar in till Pennfajten är snabba, lustfyllda och korta verk, med mer känsla än tanke! Det får vi ta i beaktning när vi läser!)

        För det tredje: Vår tidigare erfarenhet av sådana här skrivgrupper är att de som hanterar sin feedback med tacksamhet, och gärna pekar ut några av synpunkterna som de (om än motvilligt) måste instämma i, brukar fortsätta att få feedback av många, medan de som ilsknar till, klagar och går i försvar, avskräcker de som lägger sin tid på att analysera texten.

        Vad gäller tidpunkt för svaromål: sätt igång och kommentera så fort nya texter läggs ut!

        • Jag tycker att @pennfajtens anonymitet är bra och frågan är hur man vårdar den parallellt med intressanta textdiskussioner?

        Svar: Ja, vi har klurat på detta!

        Vi tror att det är viktigt att hålla på anonymiteten på texterna. Om du vill ge dig in i en diskussion om din egen text, skriv då kommentaren anonymt, men behåll din veckopseudonym! Ex: ”Tack för feedbacken! vänliga hälsningar Västerbottenosten”

        Sedan kan du skriva kommentarer på andras texter i ditt eget namn om du vill. Du får skriva dina kommentarer helt anonymt – vi modererar allt så att det inte läggs upp oseriösa kommentarer.

        Eller så avslöjar du att det är du som har skrivit texten och allt är bra med det. Vi vill bara verkligen inte att det ska kännas som om någon av oss måste avslöja sin identitet. Man måste få känna sig trygg när man är ute på hal is och författar.

        Tags: , ,

        Den här gången ska vi testa att kliva in i en annan person och skriva ur hans perspektiv – och vi har letat på nätforumet reddit för att hitta ett bra case som vi kan använda oss av.

        Reddit har nämligen ett subforum där användarna kan lägga upp sitt eget case och sedan erbjuder sig personen att svara på alla frågor som folk kan tänkas ha. Som gubben som var testpilot med uppgift att flyga igenom atombombstesternas svampmoln. Eller killen som bytte kön och sedan ville byta tillbaka igen.

        På reddit har de varit tvungna att införa en klausul om att användarna som lägger upp frågetrådar har bevis på att de verkligen existerar och att deras case är på riktigt. Detta eftersom det har funnits aspirerande författare som hittat på case och sedan använt redditbesökarnas frågor för att öva på att skriva ”in character”.

        Och det är just vad vi ska göra!

        Här är uppgiften: läs det case som vi har valt ut (och översatt så bra vi kan för att få fram rätt personlighet) och sedan försöker du svara på en eller flera av frågorna … som om du är Steve. Frågorna har vi också hämtat från reddit och översatt.

        Får vi lov att presentera *drum roll* Steve!

        I morgon kommer jag officiellt bli a 40 year old virgin …

        … och det här då: jag heter Steve. Inte exakt som i filmen, men nära nog. Jag har inte haft en relation i hela mitt liv. Jag tror att jag inte ens har pratat med en kvinna på ett personligt plan på kanske 10-15 år. Egentligen så har jag inte pratat med en kvinna på ett professionellt plan heller, eftersom min karriär (jobbar som datakonsult) är helt sinnessjukt mansdominerad.

        Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så här. Det är inte direkt blygsel, för blyga personer brukar tycka att det är jobbigt att vara blyga och önskar att de var mer utåtriktade. Jag är inte extrovert, men jag kan hantera människor.

        Jag har egentligen inte tänkt så mycket på det här tidigare, men nu när jag ska fylla 40, så gick plötsligt det där med att dö ensam från att vara en urban legend till att bli en siluett som växer borta i horisonten.

        Jag klagar inte över var jag är i livet, men det här är ändå något jag har börjat tänka en hel del på. Fråga mig vad som helst!

        Frågor till Steve:

        • Om en tjej närmade sig dig, precis just nu, för sex och konversation – vad skulle du göra då?
        • Känner du någonsin att dina intressen och din personlighet är vad som ger dig bekymmer?
        • När var du som närmast till att ha en relation, eller åtminstone hade chans till att få sex?
        • Kollar du på porr, masturberar, och gör allt det där som män vanligtvis gör? Om du gör det, liksom hur ofta … en gång i månaden, en gång om året, överhuvudtaget?
        • Du verkar inte särskilt olycklig i din situation. Stolthet eller bryr du dig bara inte?
        • Varför är du inte intresserad av att träffa kvinnor och prata med dem? Är du inte nyfiken på vad den andra halvan av jordens befolkning har att säga? Vi tjejer har ofta en annan vinkel på saker och vi är intressanta – och allt måste ju inte handla om vädret.
        • Varför ringer du inte en eskorttjej? Då blir du av med oskulden och samtidigt kanske du kommer ha en kul och trevlig stund med en snygg och förmodligen intressant kvinna! Det skulle ju bli en bra 40-års present.
        • Vet dina föräldrar? Vad säger dom om att du aldrig har haft en relation? Antar dom att du är bög?
        • Bekymrar det här dig alls?

        Välj ut en eller flera av frågorna för din text. Du är välkommen att skriva dina svar på frågorna precis som du vill. Som en rak fråga-och-svara text. Eller med en liten scen, kanske om hur Steve agerar hemma vid datorn när han läser frågorna riktade till sig själv? Eller kanske du låter Steve utföra en handling som det frågas om?

        Uppgiften sträcker sig från onsdag 8 juni till onsdag 15 juni.

        När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med Oskuldens tid

        Veckans pseudonym kommer att bli olika bilmärken
        Veckans tag på texterna blir oskuldenstid

        Tags: ,

        As always, it is night. And yes, of course it is raining.

        Three backlit human shaped silhouettes are walking towards a hilltop. They all stop when they reach a shorter, not quite human shaped silhouette.

        ”This is it”, says the tall blonde. Seems to be a police officer, though by the accent – obviously not an american.

        ”This is all of it?” inquires the man in the suit.

        ”As far as we can tell” replies the blonde. ”We searched the entire area.”

        The red-haired woman whispers ”I’ve got a bad feeling about this, Mulder.”

        ”I know were not on our home turf here, Scully, but don’t you fall apart on me now.”

        ”Haha, very funny. Give the puns a rest, ok?”

        Scully leans down, inspecting the immobile silhouette. ”It’s a clean cut.”

        ”No shit”, the blonde quickly says, but stops. All three stand silent a couple of seconds.

        ”A sword?” Mulder asks.

        ”No, it’s… surgically clean, the only way to cut like this is to immerse the body in formaldehyde first.”

        ”How about a laser?”

        ”No, a laser would cauterize the wound, leave burn marks. This cut is impossibly clean, as if …”

        ”…as if the upper part of his body got teleported straight out of here?” the blonde fills in.

        ”Don’t be absurd, that’s just not scientifically possible”, Scully says.

        ”His? How do you know it’s a man?” Mulder asks the blonde, now with a hint of anger in his voice. ”We specifically told you not to touch anything before our arrival!”

        ”No, sir. Just there’s no way any Swedish woman would get caught dead in pants as ugly as that.”

        Skriven av: Stilton

        Tags: ,

        ”Åh, och det här är Emelie” introducerar Lilly med en spelad nonchalant handgest mot tjejen som blygt placerat sig vid bordet efter att ha hälsat. ”Den nya vikarien, ni minns hon jag pratat om, min nya tjejbästis, va?” Glättigt stöter hon armbågen i sidan på den till synes mycket unga tjejen – på ett sätt som förmodligen är menat att uppfattas som lekfullt och käckt- och fortsätter uppmuntrande med viftande händer: ”Ni behöver inte vara så tysta bara för att hon är här, prata på vetja, var inte blyga!”

        De övriga fem vid bordet sneglar obekvämt på varandra och spridda harklingar hörs. Stämningen innan Emelie klev in på baren MacLaren’s hade varit minst sagt livad, tvärtemot hade den varit skönt avslappnad med en fåordig konversation som uppskattades av alla deltagare efter en lång dag på jobbet. Men det var tydligt för alla vad Lillys underliga beteende berodde på och ingen hade riktig hjärta (eller ork för den delen heller) att såra henne, så de gjorde sitt bästa för att bryta ut i ett livligt tjattrande.

        Robin gjorde ett halvhjärtat försök till en improvisationsberättad historia som skulle föreställa förgående helgs roliga partyhistoria- men märkte snart själv hur den spårade ut och förlorade all form av trovärdighet. Istället lät hon rösten tona ut mitt i en mening och lämnade återigen sällskapet med en obekvämt tryckande känsla.

        Efter minuter som i snigelfart tickade sig fram avbröt Ted tystnaden.
        ”Tja, jag önskar att jag kunde stanna och parta med er natten lång som igår och igår och… igår” förkunnar han och reser sig. ”Men jag måste hem och… städa upp efter gårdagens efterfest.” Med ett belåtet leende sveper han jackan om sig och försvinner efter ett lyckönskande om trevlig kväll.

        ”Jag behöver nog också ta mig hem…” säger Robin ursäktande efter ytterligare en stund och skruvar på sig. ”De där kändisarna kan ju inte intervjua sig själv, eller hur?” tillägger hon med ett nervöst skratt. Emelie ser fram och tillbaka på sällskapet med en förbryllad min över deras plötsliga underliga beteende och får ett nervöst, ursäktande leende tillbaka från Lilly. Det återstående i sällskapet fortsätter tappert att hålla en konversation uppe, fram tills att stäningen äntligen lättar när Emelie försvinner mot toaletterna.

        ”Lilly, vi vet vad du håller på med” tar Barney tillfället i akt att säga och trycker medhållande handen på Lillys axel. ”Vi har alla varit där.”

        ”Ja, som när den där nya advokaten Walker började på GNB” instämmer Marshall. ”Han berättade alltid om de fantastiskaste helgerna, gick på de häftigaste festerna… Jäklar, jag hatade honom.”

        ”Poängen är Lilly” avbryter Barney Marshall som nu tyst knyter näven av undertryckande vrede, ”att det där bara är en glansig yta. Bakom all den där strålande fasaden gömmer sig den osminkade verkligheten. Med fruktansvärda baksmällor, tonårsfinnar och ett ständigt tillstånd av alldeles för lite pengar till hyran.”

        ”Jag vet, du har rätt” suckar Lilly med antydan till tårar i ögonen. ”Jag vet inte vad jag tänkte på! Jag blev bara så medryckt av alltihopa. Vi ska ha barn snart och all den där tiden kommer att vara borta för alltid. Jag antar att jag ville uppleva allt det där igen. Men jag tror du har rätt Barney, jag har varit igenom det där en gång och det var mer än tillräckligt.”

        ”Vi vet, Lilly, vi vet” säger Barney och klappar Lilly tröstande på axeln.

        Skriven av: Halloumi

        Tags: ,

        ”And who is this, if I may ask?” said the girl who had introduced herself as Rachel and pouted, obviously annoyed at somebody else stealing the spotlight from her for a moment, even if it was an awkward rocker who was standing in the corner like a sulky teenager who didn’t look like she wanted to be there. Which I don’t, by the way. I don’t have much of an idea about how I got here and why. That overly nice spanish teacher who grabbed me between lessons and asked me to come to the choir room when I had time. I wanted to answer, where the fuck is that but I did remember I was supposed to behave myself and just asked why and where. He said something about a Glee club (whatever that is) and desperately needing new members. I realized I had nothing better to do as i didn’t know anybody here yet, so I might as well just see what he wanted, to keep my spanish grades up if nothing else.

        ”So, guys, as you know, we have a spot we need to fill right now, and we’re not the most popular in school at the moment so..”

        ”So you thought you’d try to convert the freak new girl before anybody tried to tell her otherwise.” a latino girl with attitude said and cut Mr curly hair short. He gave a lopsided smile.

        ”Well, pretty much, yeah.”

        ”Can she even sing?” Asked Rachel, still looking dissatisfied.

        ”Erm.. excuse me, but what am I supposed to be doing here?” I felt I had to cut in as i was feeling very confused.

        ”Great, she doesn’t even know who we are” Rachel said, annoyed.

        ”I was just about to come to that! You, Agnes, are new here, and I heard that you mentioned music as an interest for your interview for the school. We are New Directions, the Glee club in the school, and right now, we really need to recruit more members. So we were wondering if you would be interested in an audition? I know it’s a little strange to just grab you like this, but when we put audition sheets up, no one signs up..” he said and looked a little dissapointed.

        ”Glee club?” I said, not really feeling much wiser.

        ”Is she being serious?” the latina said. ”Have you been living under a stone or something?

        ”No, Britain,” I said shortly and gave a half-smile. She raised a plucked eyebrow, clearly not used to being cut short.

        ”A Glee club is where all the losers of the school unite and sing together and get slushied and bullied by the rest of the school for singing in a show choir.”

        ”Um, right.. So why do you want me? I’m obviously not one for jazzhands and I haven’t even got a good voice, so.. don’t really think I can help you.” I said, looking sceptically at the group of people.

        ”But we’re one person short for regionals this year, you can just mime in the background, we just need somebody! We’re desperate.” said a guy with designer clothes and a shrill voice that made my gaydar go off.

        ”Obviously,” the latina said under her breath and looked at me bitchily.

        ”All we’re asking for is a chance. Because as Santana says, nobody else will. Just give it a chance?” The teacher looked at me nearly pleadingly.

        ”Okay you know there’s a possibility she can’t sing? Don’t beg to hard.” Said a big girl who looked like a diva.

        ”I’ll be the judge of that, thank you Mercedes..” the teacher said.

        ”So.. what is it exactly you want me to do? Audition?” I asked, still confused.

        ”Just sing something! Right now if you know anything just like that.”

        I thought about it for a moment. Although I had no idea what they actually was looking for, I had a feeling it really wasn’t me. But as they were pleading, I might as well sing something so that they turn me down and leave me in peace.

        ”Well, I really don’t think you want me in this show choir thing, but.. anybody got a guitar?” I said, still looking sceptic and thinking of a song.

        A guy with muscles and a really weird looking mohawk gave me a guitar and winked. I thought for a moment and then asked, ”So… You familiar with Lady gaga? I happen to cover Edge of Glory kind of awesomly.” I said, raising their expectations so they would think I was shit, so I could get out of this weird place with this group of very mismatched people. Somebody made an exited face, and somebody looked at me even stranger than before. I struck a chord and sang Lady Gaga in my own way, in my british accent that sounded alien to everybody’s here, with my voice I’d been told was unique, which is really just another way of saying strange.

        When I’d finished, i scratched my red, backcombed hair and raised my eyebrows, looked at loads of pairs of eyes looking back at me.

        Skriven av: Parmesan

        Tags: ,

        Jag är en ganska tjock uggla och jag sitter i en tätvuxen gran. Barren är korta, tjocka, bedrägligt mörkgröna. Det är den tiden på året, sedan blir de torra och liksom ljusgrönare. Jag är inte förtjust i detta.

        Min roll i allt detta. Det är lampor, starka lampor, många av dem, de tänds och släcks på någons kommando. Och tusen miljarder små människor som springer omkring som råttor. Precis som råttor brukar se ut innan jag hugger dem, i mitt vanliga liv. Min roll är: uggla. Jag är här bara på grund av att jag en gång kläcktes och blev just det: uggla. Jag är inte helt bekväm med det.

        För jag har övat. Jag har verkligen repeterat, ingen kan säga att jag inte ansträngt mig. Jag kan: spärra upp ögonen och sett sådär förvånad och samtidigt sträng ut, som ni förväntar er av en så praktfull uggla som jag. Jag kan: hoa så att blodet fryser till is oavsett blodtryck. Jag kan: flaxa med vingarna på dramatiskt vis. Ända ut i vingspetsarna; jag mäter en och tjugo i vingbredd. Jag menar, herregud, det är inte lite! Det är mäktigt!

        Men det är inte det denna berömda regissör vill att jag ska göra. Det jag ska göra, som uggla i denna märkliga produktion, är att sitta och hoa. Hoa, helt vanligt, jag får inte ens utnyttja hela mitt register eftersom det här är en så klassisk uggleroll. Jag tror de ska ta någon klippbild sedan, på den sträng-förvånade blicken och flaxet, men jag tvivlar på att de kommer att ta med den sekvensen i TV-serien. Det känns som om de gör den för min skull, för att jag ska få känna mig fin.

        De ropar nu.

        The owls are not what they seem.

        Skriven av: Chèvre

        Tags: ,

        Länge hade jag drömt om dagen jag skulle göra min debut. Tisslet och tasslet bland oss jämnåriga, hur kommer det att vara? Hårt och brutalt? Spricka i tre? Luckras upp i smetig sörja för att därefter sköljas ner? Kommer det kännas som att drunkna i det där doppet?

        Mitt i det kompakta mörkret hörs ljudet av dämpade röster. Mumlande stämmor, kuvade röster ledda av en ljus och len stämma. Här, där jag är, blir alla ljud förvrängda, plåtiga, ihåliga.

        Så plötsligt.

        Mörkret bryts och jag blickar ut över vad jag tror är ett magasin. Trasmattor täcker de nakna obehandlade träplankorna som utgör golvet för de kantstötta möbler som står utplacerade utan större eftertanke.

        Men vänta.. det där är inte en möbel, det ser ut som en hund och det är inte koppel som hunden har runt halsen utan ett rep. Det jag trodde var en möbel kallas upprepade gånger för Hugo.

        Hugo själv förblir tyst.

        Så den där lena förrädiska rösten igen.

        ”Åh, här ska det smakas kaka, Snigel.”

        Trevande händer som rotar runt. Letar efter något som är helt. Plirande svarta ögon granskar det tassen tar på. Den oformliga kroppen skakar lite när de döda garnögonen fastnar på mig.

        Jag förstår att jag inte kommer att åtnjutas med vare sig glögg eller mjölk. Jag kommer inte vara den som rundar av måltiden med kaffe som stått alldeles för länge på bryggaren. Jag kommer inte heller att känna hur jag luckras upp av munfull te och sakta sköljas ner i en rosa strupe. Mitt öde blev ett annat. Jag smulas sönder i tygtassarna av en narcissistisk björn, krossas av textilkäkar på en av svensk medias största egoist. Min debut och mitt slut blir i Björnes magasin och för första gången önskar jag att jag inte fötts till en förbannad pepparkaka.

        Skriven av: Camembert

        Tags: ,

        ”Allvarligt, dom kan väl inte kräva av oss att vi ska vilja vara kvar
        i high school när vi måste traggla samma läxor varje vecka”, suckar
        Brenda morgontrött medan hon stänger sitt skåp. Hon lutar högen med
        skolböcker mot höften och rättar snabbt till jeansen i midjan.

        Donna sneglar på henne från skåpet bredvid, där hon står och
        omsorgsfullt applicerar rosa läppglans framför den lilla spegeln hon
        har satt fast på skåpdörren.
        ”Vad menar du?” frågar hon oroligt. ”Ska du droppa av high school? Det
        kan du ju inte göra, vem ska jag då fråga om dom franska verben?”

        ”Mon dieu! Det är ju precis det jag menar!” Brenda slår ut med ena
        armen. Hon har en båtringad röd tröja på sig som framhäver hennes
        gröna, blixtrande ögon.
        ”Det här är inte Livet! Man kan inte lära sig franska i skolbänken.
        Franska lär man sig i Frankrike. Det är mer c’est la vie där!”

        ”Vad är c’est la vie?” Kelly har kommit fram till de två andra
        flickorna. Hennes långa, blonda hår doftar fantastiskt gott.

        ”Äh, det var inget”, svarar Brenda och tittar bort i korridoren.

        ”Men snälla, Brenda”, säger Kelly. ”Jag har ju redan sagt att det inte
        är mitt fel att det var till mig som Dylan berättade att han skulle
        till Mexico och surfa i några veckor. Jag är säker på att han skulle
        ha sagt det till dig också … om du hade svarat i telefon.”

        ”För det första så kunde han ha lämnat ett meddelande”, säger Brenda
        och tittar på Kelly innan hon slår ner blicken i golvet. ”Det kunde
        han ha gjort fastän vi har ett break just nu.”

        ”Mår du okej?” frågar Donna oroligt.

        ”Ja! Och för det andra är det ju exakt det här jag menar! Dylan bara
        drar till Mexico när han tröttnar, varför är det så? Jag vill också
        bara dra min väg. Jag vill också känna att jag lever! Varför är jag
        kvar här?”

        ”Därför …” säger Donna och fluffar sin lugg, stänger skåpdörren och
        lägger armen om Brendas axlar: ”… att hjälpa mig med franska
        verbböjningar är också ett riktigt äventyr.”

        Brenda fnyser, men kan inte låta bli att le. Donna fnittrar.
        ”Ni två alltså”, säger Kelly och ler hon också.
        Tre i rad börjar de gå genom korridoren mot biologilektionen.

        ”Ursäkta mig”, säger en röst bakom dem.

        Kelly, Brenda och Donna stannar och vänder sig om.

        ”Jag försöker hitta till studierektorns kontor, men … jag är ny här
        och jag kan inte dom amerikanska sederna så bra.”
        ”Det är bara runt hörnan där”, säger Donna hjälpsamt och pekar.
        ”Thank you very much.”

        ”Vem var det?” mumlar Brenda medan främlingen tittar ner på lappen i
        sin hand och försvinner runt hörnan.
        ”Jag vet inte”, säger Kelly och sneglar på Brenda. ”Han var snygg.”
        ”Visst var han”, säger Donna.
        ”Han var så … europeisk”, säger Brenda.
        ”Var han?” frågar Donna oroligt.

        Skriven av: Port Salut

        Tags: ,

        Dörren till RR Diner öppnades enkelt. Det fanns inte ett spår av gnissel eller tröghet. Den mörkhåriga kvinnan som steg in såg lite vilsen ut, noterade Shelley. Hennes långa hår var snurrat i en enkel fläta som skimrade i rött i ljuset. Måste vara en turist, eller nåt. Hon var inte ens klädd som en härifrån noterade Shelley. Inte de vanliga skolflickskjolarna och koftorna utan i ett par svarta byxor, ljusblå blus och en fiskbensmönstrad jacka med ett skärp snävt åtdraget i midjan. Visserligen var den här kvinnan äldre än de vanliga High School tjejerna som oftast hängde här. Men inte mycket äldre. Shelley kunde inte bestämma sig hur gammal den här okända kvinnan kunde vara. Någonstans mellan 20 och 30 var hennes slutgiltiga gissning. Efter att ha låtit blicken svepa över lokalen, den mörka träpanelen som täcker väggarna och de små båsen med sitsarna i röd vinyl så bestämde sig kvinnan tydligen för att sätta sig vid disken. Shelley kontrollerade att kaffet i pannan var nybryggt och inte hade ett korn av bränt i doften, vände sig om och mötte den nyanlända med ett bländande leende.

        – Välkommen till RR Diner. Kaffe?

        Den nya gästen log och nickade medan hon satte sig ned. Shelley tog vant fram en vit mugg och fyllde den med rykande varmt kaffe.

        – Någonting till kaffet?

        Kvinnan tittade över disken för att se displayen som innehöll dagens läckerheter.

        – Jag tar gärna en bit blåbärspaj. Och mjölk till kaffet, tack.

        Shelley anade en brytning när kvinnan talade men hon kunde inte riktigt placera den. Hon strök händerna mot sin blekt blågröna uniform lite distraherat.

        – Du är inte härifrån, eller hur?

        – Nä, jag är ganska långt hemifrån faktiskt. Sverige för att vara exakt.

        – Oj, Sverige. Shelley tänkte efter för ett ögonblick;

        – Är det stället där de har såna där lustiga hattar?

        Kvinnans ansikte sprack upp i ett genuint leende och småskrattande sa hon;

        – Det är mycket möjligt.

        Hon återgick till sitt kaffe och spädde ut det med mjölk. Hon såg begrundande på hur det vita gjorde det svarta till en krämigt brun nyans.

        – Det är lite tomt här idag. Shelley försökte hålla samtalet vid liv. Hon var så uttråkad.

        – Verkligen? Kvinnan verkade inte särskilt intresserad utan små petade i sin paj men Shelley fortsatte tappert;

        – Nästan hela stan är på en begravning. Det är därför det är så tomt här, menar jag. Det är en tjej som dog. Eller, hon blev mördad faktiskt.

        Kvinnan hade reagerat på något hon sagt men Shelley blev osäker på om hon sagt för mycket. Kanske var det dumt att nämna mordet? Hon lyfte blicken från kaffekoppen och tittade rakt på Shelley. Hon drog in lite luft, som om hon förberedde sig att säga något. Men hon tvekade lite innan hon sa;

        – Jag har drömt om det här stället.

        Shelley var tyst, hon var osäker på vad hon skulle svara.

        – Jag tror det var det här stället i alla fall. Kvinnan såg ut att rota djupt i minnet för att få fram de rätta orden. Som om varje formulering var viktig. Shelley märkte att hon nu höll andan.

        – Det var… det var en kvinna här. Ung, blond… men jag kommer inte ihåg hennes namn.

        Shelley skulle precis öppna munnen men då öppnades dörren till dinern och ett flertal svartklädda människor började strömma in. Hon blev distraherad förstås av de nya gästerna, de flesta var välkända ansikten. Hon log medkännande åt dem, djupt medveten om vilken pärs de gått igenom idag. Det fanns inget så emotionellt påfrestande som en begravning. Men när hon åter igen skulle tilltala kvinnan så var hon inte längre där. Stolen var tom och det enda beviset att hon ens varit där var en halvt urdrucken kopp kaffe samt en bit söndermosad paj. Shelley genomfors av en rysning.

        Skriven av: Cheddar

        Tags: ,

        När pressinformationen för den nya säsongen av Solsidan delas ut är
        det ingen av de närvarande journalisterna som reagerar över att Hovets
        logga finns bland sponsorerna.

        Kanske är det den kylda, sponsrade champagnen eller ett stort
        dagligvaruföretags lansering av en dillfylld delikatesskorv som
        distraherar reportrarna. Nöjesjournalisterna balanserar sina
        champagneglas med vänsterhanden, proppar i sig korv med högern och
        mellan tuggorna skvallrar de om de kollegor som står utom hörhåll.

        Felix Herngren höjer rösten, dämpar ljuset och startar projektorn för
        den exklusiva förhandstitten. Motvilligt tystnar reporterskaran.

        Det är grillfest hos Ove i Solsidan. Fredde, Alex, Mickan och Anna
        står en bit ifrån grillen, med sammabitna miner. Fredde tittar
        oavbrutet på sin klocka, klockan klipps in regelbundet så att även de
        reportrar som druckit två flaskor champagne uppfattar vilket
        klockmärke Fredde bär.

        Anna sparkar regelbundet Alex på smalbenet.

        ”Det var ju inte mitt fel”, säger Alex skamset och med låg röst. ”Man
        kan inte vara hur oartig som helst.”

        Ove har en vit kockmössa på sig där det med små röda bokstäver står
        namnet på en snabbmatskedja. Han rullar runt de dillfyllda
        delikatesskorvarna på grillen han lånat av Alex.

        ”Det måste vara en rätt märkvärdig granne som flyttat hit, om Ove
        bjuder på mat”, säger Fredde.

        Alex skrapar med foten.

        ”Han bjuder väl?”

        ”Eh…jag lovade att vi skulle chippa in lite”, säger Alex. ”Aj!”

        Han flyttar sig utom räckhåll för Annas fot.

        Ove rättar till sin vita mössa och fäller armarna längs sidorna. ”Nu
        kommer han!”

        Bilden startar ur fokus, men när skärpan så infinner sig kliver en
        drygt sextioårig man med omoderna glasögon och grånat hår in i
        trädgården. Några av reportrarna knuffar på varandra, börjar viska.
        Någon höjer rösten: ”Det är väl inte…”

        ”HYSCH!” ropar Felix Herngren.

        ”Jaha, kära medborgare på Solliden”, säger mannen och niger lätt. ”Ni
        kan kalla mig CeGe.”

        ”Solsidan, menar du”, säger Fredde när han räcker fram handen.

        ”Ja…eh…jag kommer väl inte för sent till kaffet.”

        Den grånade mannen vänder sig mot Mickan: ”Det är väl du som serverar det.”

        Då kommer de första fnissen från publiken.

        ”Vad jobbar du med?” frågar Fredde.

        ”Eh”, mannen flackar med blicken och den hamnar rakt in i kameran.
        Mannen glor in i kameran med ett jagat uttryck i ansiktet, som om han
        visste att han absolut, absolut inte borde titta ditåt. Med en synbar
        ansträngning vänder han blicken mot Fredde:

        ”Låt oss säga att jag behövde lite miljöombyte, jag har, som man visst
        säger nuförtiden, vänt blad.”

        Skratten ekar genom visningsrummet och Hovets informationschef Bertil
        Ternert nickar för sig själv. Monarkin är räddad. För den här gången.

        Skriven av: Grevé

        Tags: ,

        Det var julafton. Egentligen skulle jag som vanligt rest till min
        syster i Tranås men redaktörn hade inte haft lust att själv förstöra
        en trivsam förmiddag för en notis skull. Därför hade jag vackert fått
        stanna hemma och bege mig till teatern. Där var åtminstone varmare än
        mitt rum. Nu när de flesta voro borta över juldagarna såg min värdinna
        ingen orsak att elda i alla rum och kylan trängde in genom väggarna.
        I mellanakten hade det serverats punsch i teaterns restaurant och
        stämningen i salongen var uppsluppen. Samtliga stadens bättre
        bemedlade invånare voro där – undantaget de som rest från stan.
        Översten var klädd i full gala. Professorsfamiljerna skickade runt
        karamellstrutar. Snett framför mig satt biskopen, en man kring de
        femtio som alltjämt ser bra ut och är känd för sin karaktärsfasthet.

        Ridån gick opp. Scenrummet visade sig nu föreställa en stallbyggnad i
        snöfall. Teaterdirektörens hustru – enligt många den största
        begåvningen i truppen – var iklädd rollen som Herrens ängel när denna
        förmanade Josef att fly till Egypti land.
        Josef – under hatten och judeskägget kunde man igenkänna
        teaterdirektören själv – läste tillbaka, med mindre malm i stämman.
        Teaterdirektören var en usel skådespelare men det fick man inte säga
        eller – hemska tanke – sätta i tryck. Att göra det vore att nedvärdera
        hela stadens kulturliv.

        Biskopen vände sig mot kvinnan vid hans sida – vilken var hans syster
        – och det var tydligt att han uppskattade föreställningen. Själv blev
        jag alltmer irriterad för varje gång direktören öppnade munnen. Detta
        jävla snack. Skulle det vara föda för moderna människor? Fordrade de
        verkligen att vi skulle ta dem på allvar? Och vad är det för teater
        som ena dagen piskar sin publik med Ibsen och Molière för att nästa
        dag inställsamt stryka den tilltufsade pälsen till rätta med ett
        julspel? Vad var det för mening att skriva notiser om detta?
        Enligt mina arbetskamrater – vilka tvingats bära detta kors tidigare
        år – var pjäsen alltid densamma. Det enda som ändrades var de
        medverkande barnen, vilka vuxo och därmed fingo växlande framträdande
        roller olika år. Nåväl, föreställningen skulle snart vara slut och jag
        skulle kunna gå till min vanliga restaurant för att fira jul så gott
        det gick. Lundberg och Ekström torde redan varit där. Det återstod
        bara att gå vägen om redaktionen, plita ned notisen och lägga den så
        att sättaren säkert fann den på annandagen.

        Just när jag önskade att jag kunnat gå i förtid vände
        teaterdirektörens hustru sig mot oss och läste den trosvissa
        avslutningen. Hennes ögon lyste mot oss och jag satt kvar tills
        applåderna dött bort.

        Nästa gång jag såg henne kunde jag inte se hennes ögon. Det hade gått
        en månad och hennes make begrovs. Det var en kall dag i domkyrkan.
        Jordfästningen sköttes av biskopen själv. Stoftet följdes av
        blåsorkester och större delen av stadens borglighet. Så gjorde alltså
        en man, som ägnat sitt liv åt att hävda de eviga värdena och att visa
        att världens prål bara är tunna kulisser, sorti.

        Jag hade lånat en hög hatt av Ekström och stod i folkhopen utanför
        domkyrkan när fanborgen tågade ut. Mitt i tåget kunde jag urskilja
        direktörens båda barn. De verkade förvirrade och trumpna.

        När allt var över såg jag henne igen. Jag kunde visserligen inte se
        ansiktet för det tjocka svarta floret men det var ingen tvekan om att
        det var änkan Ekdahl. En reslig man hade räckt ut en stödjande hand
        och kramade hennes behandskade fingrar mellan sina. Jag insåg att hans
        belackare gjort honom orätt. Visst kunde biskopen vara kärv ibland men
        vem kunde som han bjuda tröst och hjälp till de små och svaga?

        Skriven av: Gorgonzola

        Tags: ,

        Min man hade två veckor tidigare rest i förväg med flyttlasset. James
        hade berättat att kvinnorna i området hade en tendens att vara lite
        påträngande men ville väl. Undrar om jag skulle kunna börja skriva
        igen.

        En ny start är bra för dig Sofie, hade James sagt efter olyckan. Orden
        ekade i mitt huvud då jag rullade upp med taxin på vår nya infart till
        det stora vackra huset. Det såg precis ut så som James hade beskrivit
        det, med vackra fönster, mossgrön färg och stor välkomnande dörr. Jag
        kände en pirrande känsla i magen av förväntan. En känsla jag inte haft
        på flera månader.

        Då jag körde bilen runt hörnet fastnade blicken på fyra kvinnor som
        kom gående mot mig.

        En smal kvinna med klarrött hår, blek hy, bar på en korg i famnen.
        Bredvid henne gick en kortare kvinna, det såg ut som om hon var på väg
        till någon finare tillställning men hamnat fel. Hennes ansikte var
        mjukt och hennes bruna ögon granskade mig men det fanns ett leende på
        de välmålade läpparna.

        Jag viste att jag borde bytt om efter jag landat. Hade jag vetat att
        de skulle dyka över mig på en gång hade jag i minst dragit en kam
        genom håret. Nu stog jag där i min slitna men sköna velourdress,
        lortigt hår, glasögon och sneakers. Inte alls som jag ville se ut då
        dessa fyra, välklädda hemmafruarna träffade mig för första gången.

        En utav kvinnorna bar på ett litet barn, genast högg det till i
        bröstet och jag fick anstränga mig för att inte tappa leendet. Hon
        hade en blond page, precis som jag dock såg hennes mycket bättre ut än
        min just nu.

        Kvinna som gick sist bar jeans och t-shirt, tur att någon klär sig som
        jag själv brukar tänkte jag.
        Hennes leende var större än alla andras och hon tittade på mig med
        inget annat än glädje i blicken.

        >>Välkommen!<< sa den rödhåriga kvinnan.

        >>Mitt namn är Bree van DeCamp och med mig har jag Gabby Solis<< kvinnan pekade med hela handen åt den välklädda söta kvinnan som nickade och log.

        >>Susan Delfino<< sa Bree och gjorde en gest åt kvinnan i jeans och t-shirt.

        >>Hej<< sa hon och log ännu mer.

        >>Och sist men inte minst Lynette Scavo<< sa Bree och log. >>Jag har bakat lite kakor<< hon räckte fram korgen och doften av nybakat slog emot mig.

        >>Tack<< svarade jag. >>Mitt namn är Sofie. Har ni träffat min man James?<< Jag visste att de redan hade hälsat och troligen frågat ut honom om oss. Alla kvinnorna nickade till svar. >>Vill ni komma med in på kaffe?<< frågar jag medan jag tittar ner på alla resväskorna som taxin lämnat bakom sig då den åkte.

        >>Hej damer! Hur mår ni?<< säger en välbekant röst bakom mig från huset.

        Jag vänder mig om, ser James gå ner för trappan, går fram till honom
        och kramar om honom hårt och viskar: >>Jag har saknat dig<<.

        >>Och jag dig smulan<<

        James bär in resväskorna i huset och jag börjar gå upp för den lilla trappan.

        >>Kom nu<< säger jag till kvinnorna och höjer korgen.

        >>Vi måste ju smaka på kakorna<< jag ler mot den rödhåriga kvinnan. Bree tar första steget fram mot trappan och sedan följer de alla mig genom dörren till vårt nya hus på Wisteria Lane.

        Skriven av: Mozzarella

        Tags: ,

        Har du småpanik inför morgondagens deadline på den första skrivuppgiften? Känner du prestationsångest och ångrar att du glatt sa jomenvisst, Pennfajten låter skitkul! jag vill va med! ? Har du börjat tänka att det här med skrivövningar kommer nog ta för mycket tid från mitt riktiga skrivprojekt?

        Då gör du FEL!

        Pennfajten är inget krav. Pennfajten är en förhoppning om att trigga din fantasi och att utmana hjärnan på lite inspirationsgympa.

        Om du känner att du inte går igång på en av skrivuppgifterna, eller att du inte får en bra idé, eller att du misslyckas … pressa inte dig själv. Du behöver inte skicka in en text den här veckan. Du kan gå tillbaka till skrivuppgiften efteråt (bara du märker kuvertet ordentligt) och göra den om några veckor, eller göra om en gammal uppgift. Eller så skiter du helt i att skriva och koncentrerar dig på att skriva kommentarer på de andra Pennfajtarnas texter.

        Och kör du fast helt och hållet och vill knyckla ihop din dator och slänga den i papperskorgen – då kan du alltid maila Pennfajten och vråla ut din frustration!

        Vi lovar att du får svar.

        Tags: ,

        Din första uppgift blir att skriva in dig själv som i en karaktär i en känd film eller TV-serie. Helst så pass känd att vi som sedan läser känner till de befintliga karaktärerna och förstår plotten.

        Du ska alltså skriva scenen då du först kommer in i handlingen. Hur reagerar de andra karaktärerna på dig? Var är ni någonstans? Vad gör ni? Pratar ni med varandra? Är du med i filmen/TV-serien för att stanna eller är du en cameo?

        Tänk fritt! Du kan byta kön på dig. Du kanske är ett djur eller en sak som är viktig för handlingen. Försök fånga din verkliga personlighet och för över den till karaktären du skriver.

        Klassisk eller ny, utländsk eller svensk, vuxen eller för barn, du bestämmer filmen eller TV-serien själv.

        Uppgiften sträcker sig från onsdag 1 juni till onsdag 8 juni.

        När du mailar in uppgiften till pennfajten ( @ ) gmail com märker du kuvertet med That’s a wrap!

        Veckans pseudonym kommer att bli olika ostsorter
        Veckans tag på texterna blir thatsawrap

        Här är vår FAQ på hur du gör (rent praktiskt) när du skickar in dina texter till oss!

        Tags: ,

        Pennfajten är ett helt ideellt projekt och vi vill/måste försöka hålla administrationen av texterna till ett minimum. Vi ber dig därför noga följa mallen för hur du skriver dina texter. Tack på förhand!

        • Du får lösa skrivuppgiften hur du vill. Med en haiku eller med en novell. Det behöver inte vara en fint avrundad text, det räcker med ett stycke. Som kortast bör texten vara 140 tecken och för övre längdgräns använd sunt förnuft (konsten att tråka ut är att berätta allt, som Voltaire skulle ha tweetat).
        • Formatera inte din text i Word. Skriv istället in din text i plain text-format i ett mail och skicka den till pennfajten ( @ ) gmail com – så lägger vi in texten manuellt som ett inlägg. Om du formaterar texten kan det bli ett jättejobb att lägga in den. Plain är ordet vi gillar i just det här sammanhanget.
        • Om du får feeling och skriver en längre text – tänk då på att den ska vara lätt att läsa på webben. Gärna korta stycken.
        • Ibland kommer vi ange vilken genre vi ska prova att skriva i, annars är det upp till dig att välja hur du skriver. Poetiskt, dramatiskt, humoristiskt, med eller utan rim.
        • Du och dina texter kommer utåt på sajten att vara anonyma. Endast Augustin och Sandra kommer att veta vem som skrivit vad. Kontakta oss när som helst om du har frågor (du kan mailadressen vid det här laget).
        • Du har givetvis upphovsrätten till din text. Men vi ansvarar inte för om ett troll surfar förbi och snattar den, eller om du har snattat den av någon annan.
        • Med veckans skrivuppgift kommer vi även meddela vad som blir veckans pseudonym. Dessa pseudonymer kommer att slumpas fram och ta det inte personligt om du får ett fnissigt namn/sak/djur/etc.
        • Om du är osäker på stavning, grammatik och något annat skrivtekniskt så kan vi hjälpa dig i mån av tid. Annars så satsar vi Pennfajtare mer på vad vi skriver, än hur vi stavar till det.
        • Glöm inte att märka kuvertet till oss noga och enligt anvisning. Tack, tack.

        PS! Du behöver inte vara med och skriva varje vecka. Om du inte går igång på skrivuppgiften så kan du vänta till det kommer en ny uppgift. Eller så går du tillbaka och provar en gammal! Kom bara ihåg att tydligt skriva vilken uppgift det är du skickar in.

        Tags: , ,

        Eftersom Pennfajten handlar om att öka lusten i skrivandet och att sparka rumpa med prestationsångesten, så tycker vi att det är extra viktigt att du som Pennfajtas ska kunna känna dig trygg hos oss. Utan kritik kan ingen utvecklas, men det finns många på nätet som förväxlar kritik med felfinneri.

        På Pennfajten är den viktigaste kritiken den som talar om vad skribenten har lyckats med och analysen av vad som gjorts bra. Vi utgår ifrån detta enkla:

        Om vi utvecklar våra styrkor och lär oss hantera våra svagheter, så kommer vi bli skickligare. Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter och exempel när du ger feedback. Här på Pennfajten är vi hårdare när det gäller kvalitén på kritiken än vi är med kvalitén på texterna.


        Här följer en sammanfattning av de regler vi gärna ser att du följer för kritiken.

        • Välj ut saker med texten som du gillar och förklara varför du gillar det. Det är viktigt att du hela tiden ger konkreta exempel ur texten, istället för att komma med svepande formuleringar.

        Exempel: ”Jag tyckte att det var bra att Nangijala kändes som det var Småland under medeltiden (små stugor, hästar, rosenbuskar, halmtak), fast med drake och diktator. Det gav en känsla av att det som är tryggt, något bekant, har drabbats av något svart.”

        Eller: ”Jag tycker att valet av Lejonhjärta som efternamn var effektivt. I engelskan finns ett stort utrymme för att döpa sina karaktärer till namn som Crouchback eller Hardcastle som har en inneboende betydelse. I svenskan tycker jag det är sällan ett namn som Jan Böjrygg eller Lisa Hårdslott fungerar. Lejonhjärta är förstås en stöld av ett engelsk etablerat namn, men det fungerar. Jag tycker att stölder alltid är tillåtna, om de görs med stil!”

         

        • Välj ut saker med texten som du skulle valt att göra annorlunda och beskriv hur du skulle gjort istället.

        Exempel: ”Jag tycker att Tengil är endimensionellt skildrad. Allt han gör är att vara ond, ond, ond. Jag tycker att det hade varit intressantare om vi hade fått en förståelse för vad som driver honom. Och de som följer honom, vad är det som gör att de gillar Tengil? Det framgår att de är rädda för honom, men finns det andra skäl? I scenen när Skorpan sitter i grottan och lyssnar hade de två soldaterna kunnat prata om några saker som är bra med Tengil.
        ”Har du fått din nya åkerlapp ännu?”
        ”Den fick jag redan i förra veckan. Hustrun har redan satt ut vetet.”
        ”Jag får min i nästa månad. Ungarna kommer behöva den extra potatisen.”
        ”Jag har nästan glömt bort hur vi svalt, innan Tengil kastade ut rövarbaronerna.””

         

        • De saker du gillar med texten måste alltid vara fler än de saker du inte gillar, eftersom de flesta av oss lättare minns negativ kritik än positiv. Vi försöker balansera upp detta genom att du ger mer positiv feedback än negativ.

         

        • Börja med den positiva kritiken.

         

        • Trots att det egentligen är underförstått, bör ofta du skriva ”Jag tycker” eller ”Jag tror” i din kritik. Det är för att påminna om att det vi skriver är åsikter och inte fakta.

        Exempel: ”Jag tror att meningen Det skulle nog kunna ha varit en solig dag i Törnrosdalen om inte Skorpan hade varit så orolig för Jonatan. skulle kunna putsas till Solen sken så hustaken i Törnsrosdalen glödde, men Skorpan rös när han undrade var Jonatan var. Om kritikern istället hade skrivit ”Meningen ”XXX” borde ändras till ”YYY”” så kan det kännas hårdare.

         

        • Slösa inte tid på att rätta stavfel, det sköter Word.

         

        • Berätta gärna om dina känslor inför texten: Här blev jag glad. Här blev jag irriterad. Här förstod jag inte. Här blev jag förvånad. Den här karaktären tyckte jag om eftersom hon kändes precis som jag. Den här karaktären blev jag arg på eftersom han var så präktig hela tiden. Här slutade jag läsa. Här började mina tankar sväva iväg. Här grät jag.

         

        • Ge gärna exempel på böcker i samma stil som texten! Det kan vara inspirerande. Och lästips är alltid välkomna.

         

        • Maila pennfajten ( @ ) gmail com om du har förslag på fler/andra instruktioner som du tycker de som ger textkritik bör tänka på. Pennfajten är som du – vi vill bli bättre!

        PS! Vi tillåter anonyma kommentarer eftersom vi kommer att moderera kommentarerna. Om det dröjer innan din kommentar dyker upp på sidan så kan det bero på att vi ännu inte sett den – eller så beror det på att du är ett elakt troll som har skrivit något astaskigt (det kommer du nog förstå själv).

        Tags: , , ,

        Det är via Twitter som vi kommunicerar ut när det finns nytt att läsa på webbsidan!

        Följ oss här.

        Tags: , ,

        Att bli en Pennfajtare innebär inte att du ska ge dig ut i gryningen och duellera med en blyertspenna – även om detta är en ganska talande bild för hur skrivande ofta känns. Det är därför vi startat detta projekt, för att via gemensamma skrivövningar väcka lusten att skriva.

        Vi Pennfajtare är personer som redan skriver en hel del – några av oss har gett ut böcker, några av oss skriver mest att-göra-listor, andra skriver sakliga texter och vill göra fiktionsutflykter … och alla har vi en släng av prestationsångest.

        Annat gemensamt för oss Pennfajtare är att vi är snälla och uppmuntrande, fastän vi är anonyma här på sidan. Dessutom tycker vi om att läsa.

         

        Vill du bli en Pennfajtare? Gör då följande:

        Skicka ett ansökningsmail till pennfajten ( @ ) gmail com

        Berätta för oss (Augustin och Sandra) varför du tycker om att skriva och varför du inte tycker om att skriva

        Märk kuvertet med ”jag vill pennfajtas”

         

        Att vara en Pennfajtare innebär att:

        Du varje onsdag (via hemsidan) får ett nytt skrivuppdrag att klura på, deadline är nästföljande onsdag

        Hinner du inte till deadline är det inte hela världen

        Du ingår i en snäll grupp människor som hjälper och stöttar varandra i skrivandet – på Pennfajten är vi hårdare när det gäller kvalitén på kritiken än vi är med kvalitén på texterna

        Avsikten med Pennfajten är att få dig att klura på nya vinklar, väcka nya tankar, få dig att utforska skrivandet – om du inte går igång på en skrivuppgift (eller har för mycket annat att göra) så kan du hoppa över just den uppgiften

         

        Att vara en Pennfajtare innebär inte att:

        Du kommer få ditt romanmanus utgivet av oss – vi är inte förläggare!

        Tags: ,

        Vi börjar med lite basic info (som också kommer synas på sidan någonstans när webben är klar).

        Pennfajten är ett projekt som drivs av Augustin Erba och Sandra Löv. Vi vill utmana oss själva och hjälpa varandra till att inte tappa lusten i vårt skrivande. Detta gör vi via skrivövningar som du också kan vara med på.

        Pennfajten kommer att existera till dess att våra egna skrivprojekt eventuellt tar upp för mycket tid för skrivövningar.

        PS! Alla texter som Pennfajtarna skriver kommer att läggas upp här på sidan, men de kommer att vara anonyma. Fear not!

        Tags: ,